I dag klippte jag mig hos en hes frisör med extrem munherpes. Jag fattar inte grejen riktigt, men på lite mer avancerade frisörsalonger i Stockholm är vissa frisörer lite förmer än de andra frisörerna och de kallar sig typ style directors eller senior style directors vilket innebär att de kan ta mer pröjs för en klippning. Här om veckan när jag bokade tiden så tänkte jag att jag KÖR, jag tar den dyraste jäveln, det kanske blir den smartaste investeringen jag gjort, jag kanske kommer ut som en helt ny människa. 800 spänn betalade jag för en klippning. Och nu sitter jag här med senior munherpesdirectorns verk på huvudet. Med samma jävla snedluggsjävel som alltid. Ett fyllo på Medborgarplatsen kunde ha gjort det lika bra med en nagelsax.

Blir så trött.

När jag var sisådär 15-16 hade jag en sådan enorm tilltro till resorb. Vätskeersättningen fanns inte i Finland så när jag åkte till Stockholm köpte jag alltid ett paket, minst. Det var aldrig riktigt safe att köpa resorb. Jag var alltid orolig att apoteksmänniskan skulle borra blicken i mig och begära leg eller fråga om min mamma visste vad jag höll på med och om jag svarade nej så skulle apoteksmänniskan lyfta telefonluren och ringa henne och ba ”vet du vad din dotter sysslar med just nu?”.

Resorb var vuxet. Jag trodde att det var en mirakelprodukt, någonstans någon gång i livet så hade jag läst att resorb botade bakfylla och jag var helt övertygad om att det var på det här viset. Så jag Christer Pettersson-festade i tre dagar i sträck och sedan tog jag en brustablett och trodde att jag var fräsch. Någon gång råkade jag läsa på förpackningen och såg att det är en produkt för folk med diarré och kräksjuka.

Har inte köpt resorb sedan dess.

Persbrandt lever legenden om sig själv. Nu har han gripits för att ha tagit kokain och det är väl som det är, tragiskt. Men karln har suttit i förhör och sagt att det var första gången han testat drogen i hela sitt liv! Som att han bara 47 år gammal en januarikväll på Soap bar skulle stå och tänka ”det har varit en jävla buzz kring den här partydrogen, vahetteren nu … kokain! Tänk OM jag skulle våga testa ändå. En yttepytteliten lina bara! Det vore väl häftigt! Det kan jag UNNA mig nu när jag fått in en fot i Hollywood och allt. Ja! Ja det gör jag, because I’M WORTH it!”.

Alltså. Nej.

I går var jag på den märkligaste aw:n någonsin tillsammans med Christoffer, Lovisa och Johan. Det var den officiella invigningen av Waterfront building och där trängdes i runda slängar 700 svinrika tunnhåriga män i kostymer och deras minkprydda piffiga damer med ögonbryn som svarta streck. Fatta att jag kom dit i converse. Efter att ha suttit och stirrat på män som babblat självgott om sitt storartade bygge så var det dags för ”förnöjelse”. Det var det sjukaste jag sett i mitt 23-åriga åländska liv. Festsalen var som tagen ur en överdriven 80-talsfilm, allt vrålade PENGAR. Det var akrobater som klättrade i trapets från taket! Peter Jöbacks barnkör! Det var hummer! Det var champagne! Det var ostron! Det var buffé med mat ”från alla världens hörn” ! Det fanns en betjänt vid alla bord som ba ”säg till om jag kan stå till tjänst med något”! Hade det dykt upp tigrar i bur så hade man knappt lyft på ögonbrynen. Och plötsligt, när allt var som roligast kom jag på att jag måste stiga upp 05.45 för att vara med i Vakna med the voice.

Då var det bara att ta tunnelbanan hem.

Jag skriver en krönika i dagens Nöjesbladet om alla hycklare i nöjesvärlden. Alla tragikomiska kändisar som ba ”ähmen JAG skulle hellre dö än vara med i ”Let’s dance” och sedan ett år senare bara: är med.

Och apropå hyckleri. Här sitter och slaskar i mig frukost på jobbet. Som om det här blogginlägget aldrig hade sett dagens ljus.

Åh, man kan vinna en heldag med Maria Montazami i LA! Min våta dröm! Det jobbiga: Man måste vara med i en fototävling och kategorierna det ska tävlas i är familj, hotell, mat, semesterkänsla eller Montazamish. Och jag som inte kan fota! Fatta vad många som kommer att skicka in snyggt plåtade ostbågar i motljus och proffsiga superstajlade tofsbilder.

Eh, tävlar väl med den här bilden på… mat?

I och med Jay Smiths haschskandal fick jag i uppgift att ringa runt till ett gäng ex-idoler för att höra deras syn på saken. Jag ringde Kevin Borg.

Jag: Hej Kevin, Zandra Lundberg från Aftonbladet här, jag skulle bara vilja fråga dig vad du…

Kevin (avbryter mig): Hejsan, du får ringa min flickvän och presskontakt Sofia om du vill ha en intervju. Hennes nr är XXX.

Jag: Okej, men jag har bara några korta…

Kevin (avbryter mig): Ring henne!

Jag ringer direkt upp PRESSKONTAKTEN och flickvännen Sofia.

Jag: Hej, jag har några korta frågor till Kevin. När har han tid?

Sofia: Det går bra nu. Ett ögonblick jag ska bara sträcka över telefonen, varsågod.

Kevin: Hejsan!

Alltså… jag kan inte bestämma mig för om det här var gulligt eller ren idioti.

Efter jobbet gick Kristoffer och jag och åt den mest lama tikka masalan någonsin på ett indiskt hak på Söder. Så klart vågar jag inte klaga. Jag vågar aldrig klaga. Jag skulle kunna bli serverad något som påminner om krossade blodiglar i en hög och jag skulle ändå hålla käften och betala för mig. Vi hasplade i oss maten och gick och såg The Fighter, boxarrullen.

Överlag brukar jag inte tycka att saker är speciellt pinsamma. Var och en får skämmas över sina egna handlingar, brukar jag tänka.

Men när Kristoffer i går gick ut från biosalongen och skuggboxades – då hade jag hellre velat vara ett söndertrampat popcorn på golvet än mig själv.

För två år sedan drog jag till Thailand tillsammans med mina vänner. Det var snarare en flykt än en semester.

Jag behövde komma bort från allt, jobbet, ex-pojkvänner, blekhet och ångest. Till saken hör att jag har, eller har i alla fall haft, ett rätt destruktivt alkoholbeteende. Jag dricker mig full och sedan gör jag saker mot mig själv som är helt åt helvete. Som den här kvällen i Thailand. Efter alldeles för mycket sang som och cola snubblade vi i väg på slingriga stigar till en avlägsen strandbar. Någonstans där blir jag bestulen på min väska. Min plånbok, min mobil, min kamera. Allt är borta. I stället för att ta mitt 21-åriga fyllejag tillbaka till hotellet dricker jag mer. Och mer. När morgonen gryr och några jävla tuppar gal så tvingar min bästa vän mig att lämna festen.

Med mig släpar jag en cirka 40-någonting tandlös thaiman. Just då är han tydligen kärleken i mitt liv (har jag fått återberättat). Och TYDLIGEN kände jag att det var läge att hångla upp honom utanför hotelldörren.

Så många gånger jag ältat det här i mitt huvud. Vad gjorde jag SÅ för? Varför i HELVETE gjorde jag så för?

Nåväl. I övrigt var semestern bra. Jag blev brun osv.

I dag var jag på Idol-presskonferensen där de nya jurymedlemmarna avslöjades. Alexander Bard hade shorts. Mycket märkligt. Som om jag hade kommit till TV 4-huset i baddräkt. Nåväl, stämningen mellan mig och Pär Lernström efter den här krönikan där jag utser honom till hunk var relativt mysig ändå. Men han var mycket noga med att poängtera att hans FÄSTMÖ gillar Idol. Point taken – jag ska alltså inte bli full under nästa Idol-turné och fråga om han vill slå sig till ro, skaffa tre irländska settrar och dela en lagom stor trea i centrala Mariehamn.