Mina syskon är de sötaste grymmaste. Så klart. Men ibland kan jag undra: vad ska de med mig till?

Nu har de hängt här över helgen och jag vet inte … jag kan känna mig så otroligt dålig. Jag borde väl hitta på någon avancerad typ av kurragömma? Kittlas? Baka en femvåningstårta?

Jag VET ju att jag själv när jag var liten HATADE när torra vuxna bara ”jaha, hur går det i skolan då?”, ”mhm, vad gör du på rasterna då?”, ”har du haft något prov på sistone? Hur gick det då?”.

Man bara: gå och dö vuxenlivsdöden människa.

Ändå har jag suttit parkerad i soffan i helgen och haft förhör. ”Jaha, vilket ämne tycker ni bäst om då?”, ”vem är du kär i?”, ”har ni haft träslöjd ännu?”.

VA!?!??!?!?

Jag kan ju aldrig skaffa några barn. De skulle VITTRA SÖNDER av uttråkning.

Socialen hade tvingats gripa in eftersom ungarna skulle vara i princip apatiska av tristess.

Det är söndagkväll och jag släpar mig iväg till Coop på Medborgarplatsen. Hasar fram i uggs och träningstajts.

Hamnar framför hyllan med bulgur och quinoa och mathavre och matvete och helvetesfrön hit och dit.

Jag är inte alls beredd på känslorna de bara svallar – väller – över mig.

Jag tänker: jag bestämmer över allt. Jag bestämmer vilken hårfärg jag har, vilka människor jag kramar, vilka böcker jag tragglar mig igenom, vad jag väljer att prata om. Lika mycket som jag styr och ställer över vilka korn jag stoppar i mig till middag, lika mycket styr jag över var jag bor eller vilken lottorad* jag lämnar in eller vilket material jag har på mina kläder. Jag kan ägna resten av livet åt att bara lyssna på musik som jag tycker är vacker och har jag lust kan jag bara umgås med människor som gör mig lycklig livet ut.

Jeeez.

Sedan gick jag hem och svor över att jag glömde köpa batterier till köksklockan.

*Har aldrig lämnat in en lottorad i mitt liv, men OM!

Michael Brinkenstjärna ska släppa en bok inom kort. Och det märks i inkorgen. Det dimper ner det ena pressmeddelandet efter det andra. I dag fick man en liten ”personlig intervju” och en faktaruta om skandalmanagern till livs och det roar inte mig särskilt mycket. 

Men jag kom på: om man låtsas att det här är en faktaruta om Håkan Juholt i Dagens Nyheter, då blir det genast mycket lustigare.

Summan av bekymmer är konstant verkar det som.

När renoveringshelvetet är över en och en New York-resa med ex-kille är avstyrd stod jag i går kväll framför spegeln och bara ”just det, det var ju det här med att jag har USEL hy också!!!”. Det problemet hade hamnat i skymundan i några månader. Kanske jag kan roa mig med det bekymret i vår i brist på annat. Göra om de här turerna med att lägga tre månadslöner på skönhetsvård och sedan få utslag som är värre än någonsin. Och gå till läkare som skriver ut krämer som gör att man får psoriasisliknande eksem.

Alltid något att sysselsätta sig med!

Var ute och åt med Malin i går.

Hon var verkligen på sitt värsta humör och gick på om att min träning håller på att ta över mitt liv och framför allt min själ:

– Du har ju ingen dekadens kvar över huvud taget.

Sedan frågade hon mig vad jag skulle göra i kväll och jag svarade att jag tänkte se ”Tinker, tailor, soldier, spy” på bio och då fnös hon.

– Vad då? frågade jag.

Hon ryckte på axlarna:

– Nä, ointressant film bara.

Haha. Jag älskar henne gränslöst.

Just nu i min mejlbox: typ 85 mejl/veckan om att jag är en JUBELIDIOT som skriver om Gladiatorerna EFTERSOM DE ÄR DOPADE ALLIHOP. Att jag inte FATTAT det gör att jag är den mest sinnesslöa människa som vandrat på den här jorden.

Jag har inte fått så här mycket mejl sedan någon tjej lade ut min mejladress med beskrivningen ”svensk journalist som har kontakt med Justin Bieber” på något fanforum (jag hade intervjuat honom på telefon en gång).

Läsarna alltså.

Kan de lugna ner sig?

Som om folk aldrig sett muskler förr.

Man vill bara åka hem till var och en och krama krama krama hårt tills de slutar sprattla och hyperventilera och försäkra sig om att de bara andas en regelbunden djup hela-vägen-ner-i-lungorna-andning i famnen på en.

Lyssnade på Filip och Fredriks podcast i morse.

Där pratar de om folk som drömmer om att leva Entourage- och Friendsliv. Entourage har jag ingen vidare dragning till och Vänner har jag aldrig tittat på. (Jag vill hävda att det inte finns någon intressant människa som gillar Vänner).

Däremot vill jag:

– Leva Melrose place-liv. Älskar tanken på intriger kring pool. Nån som mördar nån, nån otrohetsaffär, något bråk. Sedan: poolfest. Alla har fönade 80-talshår och är vältränade.

– Min högsta dröm: bo i futuristiskt beach house i LA med Malin. Typ 400 kvadratmeter stort så man egentligen aldrig riskerar stöta på varandra om man inte vill förstås. Vita heltäckningsmattor och fjärrkontrollsstyrda garderober. Hemmets mittpunkt: En cola light-kyl.

Det här är mitt favoritcitat. Ulf Lundell om Melodifestivalen:

– Det är bara att skita i och fly landet.

Fly landet! Så fantastiskt drastiskt. Bara ”nej nu rullar den där jävla skiten igång på tv igen”. Proppa ner några skjortor och en tandborste i väskan, dra till Arlanda, blicka upp mot tavlan med avresor, välja nån avlägsen destination och hals över huvud lämna landet med andan i halsen.

Min kollega Niklas gav mig en väldigt fundersam blick när jag bättrade på mascaran före jag gick till gymmet förra veckan.

Och nej, med högsta sannolikhet kommer jag INTE träffa min blivande man bland skivstängerna på Sats medborgarplatsen.

Jag vill till mitt försvar hävda att det faktum att jag anstränger mig och drar de där extradragen med mascaraborsten visar att jag är människa fri från fördomar! Här utesluts minsann inte någon! Jag står vidsynt, med öppen famn inför tribaltatueringar, lyftarbälten, söndertvättade tryckt-shirts och spinningkillar.

(Okej, kanske inte spinningkillar).

Å ena sidan har jag en singelkompis som levde celibatliv, som knappt klarade av att prata, än mindre dricka starköl med någon av motsatt kön på ETT ÅR efter att det tog slut. Som slickade såren och sedan en dag kände sig REDO för en relation igen och då började ragga och allt vad man nu gör.

Å andra sidan hör jag en vän berätta om hur han ligger med tjejer hit och dit helt okomplicerat, bara hej vi har sex med varandra, eftersom både du och jag vill så struntar vi i ALLT vad känslor heter och bara gör det. Ligger. Flera gånger i veckan. Nya tjejer, bara olika hårfärger. Typ.

Jag blir helt förvirrad av det här. Å ena sidan: just nu sitter jag bara hemma och dammar och så tänker jag att va fan, vem mår sämre av att jag har några ”lösa förbindelser” hit och dit, det är väl bara härligt? LIVSBEJAKANDE är ordet – det är livsbejakande att träffa män.

Å andra sidan tänker jag på det här scenariot: jag öppnar dörren för någon halvt okänd människa som har någon färgglad pikétröja, AIK-tatuering på överarmen, nån som gillar Takida och tycker att det är ”fräscht med tjejer i t-shirt och jeans”.

NEJ NEJ NEJ!

Det FUNKAR ju inte. Jag kommer inte klara av att bejaka livet på det här viset – åtminstone inte med en promillehalt under 2.0.

Googlar bungyjump i stället.