Tecken på kris:

– Pratar inte om OM utan NÄR jag ska tatuera mig.

– Köper hem champinjonkonserver för att ”det kan vara bra att ha” (när då, när ryssen kommer?).

– Köper morotskonserver (???) av samma anledning.

– Använder läppstift morgon middag kväll som nån annan Montazami.

– Gråter bara jag ser Biggest loser-trailern.

– Funderar på att börja spela på hästar.

Ok, här kommer en till story från min kompis Lisa.

Hon och en kompis reste runt i sydostasien för ett gäng år sedan. En kväll kom en rödgråten snubbe fram till dem eftersom han hört att de talade svenska. Han hade varit med sin flickvän på ön intill, allt hade varit livets glada dagar, thaiwhisky och solnedgångar tills hans flickvän hittade en gycklare som hon hookade upp med och lämnade honom därhän.

Nu var han förkrossad och frågade försynt om inte han kunde få hänga med Lisa och hennes kompis i några dagar. Bara för att få ex-tjejen och gycklarjäveln ur huvudet.

Självklart, svarade de, men de var på väg till precis den här ön där han hade blivit dumpad.

Det gjorde inte så mycket, menade han och torkade tårarna och hakade på.

På stranden dagen efter drog han av sig t-shirten och stort över hela bröstet hade han svikarens namn tatuerat i svart: KRISTINA. Inte den roligaste motivet just då kanske, nej. Väldigt mycket Jossi i Körsbärsdalen.

Hur som helst, några dagar senare stötte han ihop med denna Kristina. Hon hade vid det laget tröttnat på gycklaren och det svenska paret fortsatte vidare på sin resa. Kanske levde de lyckliga med köksö i tvåplansvilla alla sina dagar. Kanske lämnade han Kristina för någon australiensiska på Koh Samui veckan därpå.

Fan vet jag.

Sensmoral: ge fan i att tatuera in din partners namn. Det finns gycklare där ute.

Jag tänker på hur det här året började.

Hur jag vaknade på nyårsdagen med kajal smetad över halva ansiktet. Så otroligt bakfull och ensam. Släpade mig upp efter min dator, slog upp den i sängen, gick in på Facebook. Möttes av en bild på någon som jag en gång älskat, som jag kanske fortfarande älskar, och hans nya. Det kändes som att tillvaron, det skrangliga korthus jag byggt upp, rasade samman. Så jag tryckte ner huvudet i kudden och grät.

Och jag tänker: efter en sådan start kan allt fanimej bara bli bättre. 

2012 har potential att bli ett riktigt bra år.

Blir väldigt rörd av denna text. Kiki Alberius-Forsman är åländsk journalist och en av mina absoluta favoriter. Egentligen är det ju en enda stor fet diss av en del (dock rätt liten del) av mina arbetssysslor men men.

Och ja, i den här krönikan är det hon själv som är Inga Heller.

Här är en artikel från dagens Aftonbladet. Jag älskar tonen i rubriken. ”De tränar, dejtar och skaffar barn”, haha. Det exotifierar deltagarna så otroligt mycket. Som om de inte skulle vara normala dödliga människor – utan SUPERkändisar. I Klick! finns det en kategori som heter ”De är som vi!” med bilder på kändisar som petar sig i näsan och skjuter runt kundvagnar på parkeringar.

Här känns det som man försöker trycka på samma nerv hos läsarna – HÖR UPP! TITTA DE ÄR SOM VI! De tränar! Dejtar! SKAFFAR BARN!

Paris var alldeles, alldeles underbart.

Jag har LÄNGTAT dit i alla år.

Minns när en ex-kille berättade att han och hans ex-tjej (mycket ex nu) varit till Paris tillsammans och ätit creme bruléen – jag citerar här nu – stora som tallrikar.

Den storyn hade precis alla ingredienser för att reta gallfeber på mig:

Huvudingrediensen ex-tjej, lägg till Paris och strössla över världens bästa efterrätt i kopiösa mängder.  

Voilà: Svartsjuka deluxe.

Kom nu inte och gapa om att jag bara behöver ett ligg. Det är inte så enkelt. Jag har varit ilsken, ordentligt frustrerad hela dagen. Och jag antar att det här är en kort omställningsperiod, jag ber till gudarna att det är det, för om det är så här singelmänniskor går omkring och känner sig hela tiden så vill inte jag göra den här grejen.

Jag vill bara ha närhet. Jag vill ha en MAN som håller om mig, någon som doftar gott, någon som kan stryka mig över håret, säga något snällt, bara åtminstone låtsas att han bryr sig för en liten stund. Jag inbillar mig att jag kan sånt här, men jag har ju haft pojkvänner hit och dit i evigheter nu.

Hur gör folk? Ställa sig i random bar och börja ragga på någon? ”Hej jag heter Zandra, 24 år, skriver för Aftonbladet” NEJ, det kan jag absolut inte säga för då får jag garanterat stå och försvara kvällstidningar en halv natt (”nej vi skriver inte BARA om Kikki Danielsson, har du sett vår granskning av psykvården eller skolan till exempel?”). Ingen bra idé.

”Hej kan vi gå hem till mig så att du kan hålla om mig en stund?”. Alltså? Släpa hem nån okänd och riskera att han är någon som gillar rollspel och vill att man ska klä ut sig till cocker spaniel? Eller koalabjörn??

Fatta att jag var så frustrerad/desperat i dag att jag var tacksam över att få DELA BIL med en medelålders man, att bara få känna hans närvaro.

Det här måste.vara.en.fas. Säg att det övergående, för jag ska åka till Paris i morgon och jag vill inte gå gata upp och gata ner och tjura.

Äh, jag vet inte.

Kanske är lösningen bara ett ligg, ändå.

Jag har försökt beskriva min drömman för Malin. Tidigare har han gått under beteckningen Terminal 5-man. Tänk George Clooney i Up in the air, typ. Reser fram och tillbaka i världen, välstrukna skjortor, charmig bekymrad blick, sitter i bar på flygplats med en whiskey och stirrar ut i tomma intet osv osv.

Numera kallas han dock min blivande ”pojk”-vän. ”Pojk” eftersom han kommer vara uråldrig 🙁

Mejlkorrespondens från i helgen:

Jag:

”Längtar efter ett stillsamt liv med ”pojk”-vän. Han ska kunna 2000 druvor som rinnande vatten. Eventuellt ha någon skottskada på överarmen från när han var och medlade i Kosovo och ett halvt lillfinger som han slet av under en riskabel seglats över Atlanten.
Slim fit-skjorta!
Mysig röst så jag orkar lyssna när han högläser ur spännande böcker på kvällarna.”

Malins svar:

”Jag orkar inte ens tänka på den där mannen. Man skulle kunna lämna av honom hos sina föräldrar om man var trött på honom för de skulle ha mer utbyte av honom än vad man själv har :(( Sitta och prata om döden, servicelägenheter, hemtjänst och testamenten hela tiden. Fula möbler från 70-talet som har affektionsvärde. Nä nä nä!”.

HERREGUD vilket drama i natt/morse. Kunde som vanligt inte sova, jag säger som Leif GW: jag får inte tyst på alla röster i huvudet. Och i stället för att ta till flaskan går jag ut och går.

Drog på mig prasseloutfit och ut i natten. Gick längs med Stadsgårdskajen och drygt tio meter framför mig går en snubbe med vita tygskor och jeans. Tänker inte så mycket på det förutom att det är märkligt att ha tygskor mitt i vintern.

I möte på gångbanan kommer en kvinna med en rullväska. Hon är i färd med att snedda över cykelbanan när den här tygskosnubben börjar springa rakt emot henne. Kvinnan får panik och skriker – VRÅLAR – ut i mörkret när han drar henne i ena armen över tillbaka på gångbanan. Fullt rimilig reaktion om någon dåre börjar slita tag i en.

Men det var ingen våldtäktmän/styckmördare/dåre.

Det var just och just så hennes rullväska hamnade under en lastbil som kommer dundrande i så inåthelvete hög fart bakom henne.

Och där räddade han livet på henne mitt i natten. Bara så där.

Det var tyst några sekunder efter att lastbilen kört förbi. Sedan gick vi vidare i livet alla tre.

Fantastiskt.