ÄNTLIGEN är julen förbi.

Personligen tycker jag att julafton är ett skinkosande helvete. (Och det här är på inget sätt ett försök till att döda glädjen för alla julälskare så ge fan i att bli kränkta).

Resten av året går det att förtränga, det går att hålla för öronen och bara gå rakt fram, gå, gå. Så kommer julen. Det går inte att komma ifrån att julen är för de lyckade familjerna. Aldrig blir det så tydligt om någonting är skevt som på julafton. Det finns en helig jävla bild av julen där väluppfostrade ungar sitter uppradade och väntar spänt på tomten. Julklapparna ska staplas på varandra så att granen slår i taket, hemmet ska vara ombonat och varmt och hej tomtegubbar slå i glasen.

Om en lillebror är död, om morbror blir packad, om pappa gråter, om mamma ger ungarna stryk, om det inte finns några pengar till julklappar – INGEN annan gång på året skiner det igenom lika klart som när julen kommer innanför dörrn och flåsar ansträngt.

Jag får ett pressmeddelande om att man kan ladda ner Kalle Ankas jul till ipad och iphone. Tydligen kan man också välja specifikt vilka delar man vill ha, för att slippa slösa dyrbara julaftonsminuter åt Disneys skitinslag.

Det här påminner mig om en barndomsjul då någon av mina småbröder, Sonny eller Jannik, fick Kalle Ankas jul på video i julklapp och vår finska morfar morrade från sitt soffhörn att INGENTING VAR HELIGT LÄNGRE.

Haha, som att det var det som avgjorde saken – nu finns Kalle Ankas jul på vhs så man kan se det året om. Nu är INGET heligt längre.

Där gick gränsen.

DET VAR TAMMEFAN DROPPEN!

Min gårdagskväll var som en sitcom.

– Åkte till Coopbutiken på Mariatorget för att hämta ut ett paket från posten. Den grönklädda expediten söker på en hylla där paketet förväntas förvaras, men får direkt något bekymrat i blicken. Hon frågar vilket företag det skickats från, om det ska vara mjukt eller hårt. Hon hittar det inte. Så här i juletider ligger det sisådär 10 000 paket där bakom kassan och hon får nu systematiskt börja vända och vrida på varenda ett. Efter någon minut kallar hon på hjälp och en grönklädd yngre tjej kommer kilande och också hon börjar vända paket. Snart inser de att det behövs fler mannar, så de ringer på en plingklocka, det tjuter i hela butiken och plötsligt är varenda grönklädd jävel där och engagerar sig i sökandet efter mitt paket. Som förvirrade grinchar rotar de runt bland hyllorna. ”HÄR!” ropar en gröning plötsligt och lyfter mitt paket ovanför huvudet i en vinstgest. Man applåderar! Det är full fest bland paketen! High fives delas ut bland grincharna!

– Eftersom jag ändå är halvvägs till Hornstull tänker jag åka dit och träna. Hoppar därför på en buss. Men bussen går inte alls till Hornstull, den går till Tantolunden. Helt jävla fel. Vid slutstationen tittar busschauffören menande på mig att jag ska kliva av. Jag förklarar att bussen inte riktigt åkte dit jag hade tänkt mig.

– Vart ska du? frågar han kort.

– Hornstull.

– Då skjutsar jag dig dit.

Så sitter jag ensam med privat busschaufför och kuskar längs Stockholms gator.

Tänkte till och med tanken att ge honom en kram som tack för besväret. Men sedan ångrade jag mig.

Någon måtta får det vara med all tacksamhet.

Jag plöjer Danne och Bleckan på SVT play. Så klart älskar jag det. Jag visste att jag skulle älska det.

Min favoritsekvens hittills är när Bleckan köper skorna som han aldrig fick själv till sin dotter.

Och när Danne, som levt med våld och droger till kvällsagan under sin uppväxt, pratar om sin flickvän.

– Jag tycker att min tjejs uppväxt är som en fantasivärld. När vi träffades trodde hon att polisen var ledig på julafton.

Det är så bra att jag funderar på att skriva en krönika om just det. Kollisionen när problemunge möter trygga mamma pappa påskhare-barn.

Men det är å andra sidan mycket jag funderar på att skriva krönikor om. 

Jag grät på tunnelbanan i morse. Orkar inte ens bry mig om folk tittar.

Jag trevar omkring, försöker få ett stadigt grepp, men förr eller senare glider allting ur händerna på mig. Andra står upp för orättvisor, andra fängslas för att de försöker belysa svin som håvar in storkovan på brott mot mänskliga rättigheter. Jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig nedslagen. Ibland, när jag mår bra, tänker jag att jag ska ringa min psykiater, han som drog upp mig till ytan för några år sedan. Jag vill säga att jag tänker på honom och den hjälp han gav mig, att jag inte kämpar längre, jag står stadigt nu. Som en liten unge som går till mamma och visar sin teckning ”här titta vad jag har gjort”. Visst är den fin. Säg att den är fin. Jag vill att han ska säga att jag är stark. Visst är jag stark. Säg att jag är stark.

Sedan halkar jag igen. Hopplösheten. Den som jag försöker värja mig mot genom att bygga murar mot folk. Dra mig undan och vara bitter. Jag sitter och hojtar om att jag aldrig ska ha något samröre med män igen, att jag bara vill bli lämnad ifred, att jag avskyr julen och vad den gör med människor. Om jag har taggarna utåt kan ingen ta sig in och riva upp sår. Det är mitt sätt att skydda mig, antar jag. Egentligen är jag livrädd. Ängslig för att jag ska falla ihop igen. Orolig för att ingen ska dra upp mig nästa gång.

Om det blir en nästa gång.

Jag vill inte det.

Det finns i runda slängar 7500 orsaker till varför jag tycker att just min PT är den bästa på marknaden (haha, ”på marknaden”, som om det vore någon jävla människohandel, man smyger in på mörka bakgator och dealar till sig en tränare).

Den här lilla uppmaningen i mitt träningsprogram är i alla fall en av orsakerna:

”DAG 2: Axlar/Triceps:

– Kör så tungt så att du precis klarar det här. Kolla ordentligt på dina axlar i spegeln. Håll fokus på kontakten. Du ska va helt förstörd i axlarna innan du ger upp. Annars får du göra om.”

Första tanken när jag ser den här bilden: HUR ovårdat hår hade jag på den där tiden?

(Andra tanken: vad i helvete gör jag på en häst?)

Om inte Johanna kommit över, pekat med hela handen, kånkat, fejat och hjälpt mig organisera mitt kaos till lägenhet.

Om inte Stefan hjälpt mig att hänga upp mina lampor.

Om inte mina chefer givit mig en hotellnatt på Rival i grattis-till-fast-tjänst-present. 

Allvarligt, då vette fan vad jag hade gjort. Om jag ens överlevt.

Men nu är lägenheten i ordning och jag har min psykiska hälsa i (någorlunda) behåll.

En stor del av mitt jobb är intervjuer med kändisar.

Efter att man suttit och frågat och frågat och frågat så uppstår det ibland en väldigt krystad tystnad när en intervju är över.

Oftast är det då intervjupersonen börjar fråga saker om journalisten. I mitt fall ska man alltid leka ”gissa dialekten” (Gotland? Norrland? Finlandsvenska? JAHA åländska!). Sedan ska Åland stötas och blötas (”jag var faktiskt där på cykelsemester sommaren 97, det är ju himla fint med alla klippor och så där”). 

Det är ett samtal utan någon som helst mening för någon av parterna.

Kändisen kunde inte bry sig mindre om mig och jag kan inte tänka mig något värre än att rapa fram tomma ord om mitt ”ursprung”.

Därför var det så BEFRIANDE i onsdags när jag träffade Lasse Åberg. När intervjun var över satt vi mitt emot varandra i ett stelt konferensrum i väntan på att presskvinnan skulle komma och slussa ut mig.

Och där – på tal om absolut ingenting, jag vill understryka att vi inte NUDDAT vid ämnet – bröt han tystnaden med:

– Brukar du åka skidor?

Jag för en ständig KAMP mot mig själv. För min egen värdighets skull borde jag verkligen sluta med djurprint nu. Jag är inte 14 längre.

Är vuxen kvinna karriär och ICA-kort (okej, har inte skaffat ICA-kort än men tanken har slagit mig).

Stod jag ändå där i går, i ett provrum på topshop och prånglar på mig en tigerklänning.

När man tittar sig själv i spegeln och ser Agnes-Nicole Winter framför sig.

Självhatet.