Det försiggår mycket märkliga saker i mitt liv just nu. Till exempel:

I morse försov jag mig! Bara tjugo minuter men ändå, haha fy fan vad pubertalt. Minns när jag var 13 och tvångstittade på Seinfeld på nätterna bara för att jag skulle sova bort dubbeltimmen matte.

Vaknade också av att jag klämt fingret (?).

Försovningen kan bero på att jag satt uppe till halv två i natt, stirrade ut på min gata och försökte bena ut livet (det gick väl så där).

I går kom jag att tänka på Ricki Lake och att hon åt sig fet på pasta och smör. Fan vad gott. Tanken slog mig att jag skulle testa och se hur långt jag pallar gå. Kanske bonussidorna i Aftonbladet kan följa mitt förfall?

I dag har jag på mig en t-shirt med mitt ex iklädd jeansväst (måste tvätta nu).

Att jag i lördags var på en Ålandsfest utan att bli Ålandsfull.

Att jag sedan gick typ 2,5 kilometer i högklackat utan att ha det minsta ont i fötterna efteråt. (Kanske också något för bonussidorna?).

I dag har jag ägnat mig åt min favoritsysselsättning: gå planlöst på söder. Hamnade i en tidningsbutik och fick andnöd. Mycket klarar jag av, men detta oändliga hav av magasin, där går gränsen. Jag mår så dåligt av att gå runt och se de dignande hyllorna av korsstygnstidsskrifter, 144 olika må-bra-tidningar (med Alexandra Pascalidou på omslaget) och ”fashion”-tidningar (vuxna människors motsvarighet till bilderböcker). Hur många blahablaskor finns det utrymme för i ett niomiljonersland?

Det som får mig att må så dåligt är att bakom alla dessa tusentals artiklar finns journalister som har suttit vid sitt skrivbord och knackat ner varenda bokstav. Bekräftelsekåta jävlar som tror att JUST DEN HÄR artikeln om powerwalking för dig som nyss slutat röka/konsten att lyckas med kycklingpajer/långintervjun med någon svår modesnubbe med långskägg SPELAR SÅ JÄVLA STOR ROLL. Det gör den inte. Ändå har de svettats med formuleringarna, mejslat ut den perfekta ingången och skrivit om sina frågor så att de ska verka skapare än vad de var vid intervjutillfället. Bara för att någon tant i Halmstad ska betala 59 spänn, slöläsa i hängmattan, spilla saft på, med lite tur elda upp i någon brasa och gå vidare i livet.

Det är så jävla ledsamt.

(Och ja. Jag är också ledsam).

Ett tag använde jag cykelhjälm. Tänkte att jag inte hade lust att hamna i någon avancerad stol, tvingas kommunicera med omvärlden medelst vänstertumme och vara med i ett ”det hände mig”-reportage på sidan 4-5 i Hemmets journal.

Det här var tills min kollega Niklas frågade: Kör du vespa eller är du bara tönt?

Då slutade jag med hjälm. Men mest för att den var för liten. 

Hursom. För någon dag sedan pratade jag med Malin om hur sjukt det vore om man cyklade till en fest. Parkerar cykeln. TAR INTE av sig hjälmen. Går in på festen. Knäpper på sin höjd upp hakspännet, men inget mer. Är en skön typ liksom. Sveper någon drink och bara ”hoppsansa” faller hjälmen i golvet när man lutar huvudet bakåt. Den studsar några meter bort. Någon okänd typ med kavaj måste ta upp den och sträcka fram den – ”här, din hjälm”. Bli salongsberusad med hjälmen på. Gå till uteställe med krav på vårdad klädsel. Inte komma in på grund av hjälmen. Stå utanför och gorma med vakt. Gå hem och skriva en jävligt upprörd insändare om diskriminering till lokaltidningen.

Orkar inte. The Moniker är ju typ en sån människa.

Ibland händer det att någon 14-årig idiot med hästsvans och shorts i mjukisbyxmaterial går före mig i kön på H&M. Det finns inget som irriterar mig mer, men jag vågar aldrig säga ”hördudu, Tiffany eller vad du nu heter, ta dina 69-kronorstoppar och pallra dig sist i kön, SIST SA JAG”. Det är något sedan barndomen det här.

På restaurang också. Jag tuggar och sväljer kräkreflexerna, jag tar hellre den där salmonellan i stället för att påpeka att kycklingen är rå, att det fortfarande är lite fjädrar kvar och att det rinner lite, lite blod ner på tallriken.

Och en gång när jag skulle åka taxi från Globen till mitt hem på söder, då började taxichauffören köra till en gata med samma namn – på Vaxholm. Och jag VÅGADE inte säga någonting. Tänk OM det var något vägbygge som förlängde bilresan. Herregud, taxigubben vet bäst, jag ska inte komma här och kränka hans yrkesstolthet. Halvvägs till Vaxholm var jag ändå tvungen att FÖRSYNT påpeka att det möjligtvis, eventuellt, KANSKE inte var helt rätt väg. Mådde väl dåligt i en vecka efteråt?

Fy fan vad jag föraktar mig själv för det här.

Innan vi spelade in Schulman show i går satt Alex i sminket. Jag satt bredvid och tittade på som nån annan unge som sitter på toalocket medan mamma fönar håret och målar läppstift.

Jag: Alex, vad händer med bloggen? Det här håller ju inte. Du har tappat det.

Alex: Men jag har inte kommit in! Det har varit problem med lösenordet. Men nu är jag igång igen, i dag har jag bloggat. Har du läst?

Jag: Nej, jag har inte hunnit.

Alex: I går, till exempel, har jag skrivit ett riktigt bra inlägg om fiskgratäng. Ett RIKTIGT bra inlägg. Det ska du gå in och läsa… Det är bra. 

Jag vet inte, förväntningarna var ju skyhöga när jag klickade in mig på hans blogg. Och jag känner inte att Alex lever upp till det här MÄSTERVERKET till blogginlägg som han promotat.

Alexs text om fiskgratängen får :+:

Fiskgratäng i allmänhet får :-:

På Facebook får jag en inbjudan till den fina Ålandsfestivalen Island in the Sun.

Kort info om festivalen: Den utspelas på en VÄLDIGT liten ö, Jurmo, där det vintertid bor typ 30 pers. Där ägnar man sig åt sälsafari för japanska turister, långhåriga kor (highland cattle) och öl.

Att ta sig till Jurmo från Stockholm innebär ungefär en lika lång restid som att ta sig till Thailand, men det är ju så klart en del av charmen för alla upprullade jeansshorts och tygkassar som vallfärdar dit.

Andra året den här festivalen ordnades var jag där och halkade på ett berg mitt i natten, slog upp ett stort sår på knäet och vaknade på morgonen på soffan hos en bekant invirad i en blodfläckig filt. Orka med sig själv och sina fylleslag.

HUR SOM HELST

På den här Facebooksidan hittar jag det här otroligt roliga svaret på inviten till Island in the Sun:

Går att applicera på nästan vilken inbjudan som helst!

Eftersom jag aldrig haft någon trekant, måste jag tyvärr hoppa över även denna gång.

Eftersom jag aldrig åkt till Tunisien, måste jag tyvärr hoppa över även denna gång.

Eftersom jag aldrig gått på Nobelfesten, måste jag tyvärr hoppa över även denna gång.

Ja, ni fattar.

När man ligger sömnlös, det är så jävla varmt i lägenheten och man vänt sig om och om i sängen. När någon granne/puben/idiot spelar Veronica Maggio högt som fan så man är halvvägs på väg upp ur sängen till fönstret för att ”ryta till” á la finsk röknucka för att få tyst på dårskapet.

Då är det alltid smartast att gå in i köket och kontrollera att det inte är den egna radion som står på – först.

Nöjesbladets musikman Markus Larsson har listat 112 skivor man borde äga.

Jag har haft en. EN!

Och så har vi ”Appetite for destruction” som jag nyss sa att jag ”tror jag blivit med i misstag efter någon pojkvän någon gång”.

Mina favoritprodukter – topp fem!

1. Arlas 1,5 Keso – om jag bara fick äta en sak resten av livet.

2. Folköl. Fatta att det inte finns folköl i Finland. Det finns öl man blir full på och alkoholfri. 3,5:or är fan det bästa som hänt mig sedan jag flyttade till Sverige.

3. Cigg.

4. Lumenes svart kajal – har väl använt upp 30 stycken sedan jag var 14?

5. Torrschampo (har inte hittat något favoritmärke) – allt är bra, förutom priset. Typ 70 spänn för en flaska som tar slut på en kvart???

Skolan granskas ju just nu stenhårt i Aftonbladet. Bra så.

Men jag skulle ändå vilja slå ett slag för det andra helvetet: dagiset.

När jag tänker på vad man fick göra på dagis känns det helt absurt:

– Man var alltid tvungen att tvätta händerna. Det spelade ingen roll vad man hade gjort, om man så hade petat på en krita så var det MARSCH och tvätta händerna. Och så stod man där och sköljde sina fumliga barnhänder då det kom någon tant och vred på skållhett vatten – tog tag i ens händer och våldförde sig på dem, gnuggade och levde ut sina hygieniska tvångstankar. Efter en korrekt tvättning skulle händerna vara röda, svullna och värka. Det fanns antagligen möten då dagistanterna överlade att använda svinto och starka rengöringsmedel och kom fram till att det nog vore barnens bästa, men att det kanske inte skulle uppskattas bland de hispiga föräldrarna (som ju INTE fattade barnens bästa).

– Mariekex. Jag har ALDRIG köpt Mariekex i vuxen ålder. Skulle aldrig falla mig in. Det är som att man skulle ha en kaffebjudning och klippa ut cirklar från ett pappersark och lägga upp på ett fint fat. Så gör ju ingen frisk människa. Men när man gick på dagis, då blev man itutad att Mariekex var lyx. Dessutom var det lösningen på alla dagistanters problem. Om man snubblade och spräckte käkbenet på fyra ställen så ringde ingen ambulans utan man fick munnen fullproppad av kex så man höll käften i stället.

– Och så fick man äta banan också. Allt svartprickig. Den var inte dagisgodkänd innan det surrade minst ett femtiotal bananflugor kring fruktfatet.

– Varm choklad. Ofta skulle det gås på utflykt med plåttermosen i högsta hugg och alla ungar förväntades ÄLSKA det här med varm choklad. Det var alltså inte oboy utan varm mjölk med kakao. Så inåt helvete äckligt i jämförelse. Vad fan var problemet?

– Bordsbön. På mitt dagis var man tvungen att sjunga någon ramsa innan man satte sig tills bords. Som alltid när barn sjunger lät det ju antagligen förjävligt, men det värsta var tiden från att ramsan tog slut tills dess att man faktiskt fick dra ut stolen och sätta sig ner. Dagistanterna stirrade på en med onda ögat och var man bara någon sekund för tidig så kunde man ta sina vältvättade händer och dra åt helvete.