Att ligga hemma sjuk och stirra i taket kan driva mig till vansinne.

Har nu gått igenom halva facebook, känns det som. Vet alldeles för mycket om folk jag inte borde veta saker om. Farligt det där, om ett halvår sitter man väl bredvid någon ex-killes ex-tjej som man aldrig träffat förut på någon middag och bara:

– Du vet det där berget ni simmade vid när ni var på utflykt till Ao Nang.

Hon: – Va…?

– Ja du vet, det på bilden som ligger under dag 17 i ditt album ”Thailand 2010”.

Hon: – Eh, ja, vad är det med det? *tar upp mobilen under bordet och smsar efter hjälp*

Jag funderar lite på den här snömannen. Alltså. Folk pratar hit och dit om normer. Man ska ifrågasätta varför ens dotter ska ha en rosa prinsessklänning till exempel. Och det ska vi göra. Absolut.

Men i fallet snömannen är det inte en jävel som ifrågasätter någonting. Man bara förfäras.

Varför är det egentligen så konstigt att bo 61 dagar i en bil? Vi lägger en månadslön på yogaresor i Goa och ställen som Bara vara dit man åker för att hålla käften i några dygn.

Olika kändisar yrar om att de mediterar sig lyckliga och författare strör ofta ett romantiskt skimmer över när de åkt i väg till någon fallfärdigt ruckel på vischan och skrivit på sina romaner (som sedan ska säljas för ”Tag 4 för 3” på Pocketshop).

Varför blir det sådan uppståndelse för att en man valt att vara ifred? Vad vet vi, han kanske höll på att uppnå nirvana/uppfinna aidsbotemedel/fylla hela rutan med snake för tjugonde gången? Han hade kanske läst på bonussidorna i Aftonbladet om hur viktigt det är med egentid? Högst sannolikt var orsaken till att han stannade att han hade THE TIME OF HIS LIFE i det där baksätet. Annars hade han väl bara sparkat upp bildörren och gått till närmsta bar och beställt ett glas vitt och en räkmacka.

Jag kan inte påstå att jag förstår varför man vill låsa in sig i en bil, men om någon väljer att göra det tänker inte jag sälla mig till den stora skara människor som står med stora ögon, öppen käft och dömer.

Jag är sjuk. Jag är kanske den mest patetiska människa som finns när jag är sjuk. Även om jag är ensam i min lägenhet gör jag jämrande ljud för mig själv när det värker i mina febersjuka leder när jag ska resa mig ur soffan. Ingen – INGEN – kan ha förståelse för hur dåligt jag mår just nu, tänker jag bittert för mig själv och skänker inte reportaget jag nyss läste om folket i Nordkorea en tanke.

Jag tror att det är därför jag saknar mamma så mycket, för hon är den enda som embracar min sjukdom till fullo. Hon tar min influensa på ALLVAR. Det är som ett rollspel, hon sitter på sängkanten med orolig blick. Jag hostar mödosamt och då stryker hon mig över håret och säger ”stackars lilla, lilla Zandra”.

Hon blandar häxbrygder av gudvetvilka ingredienser men det smakar vedervärdigt. Hon köper skvallertidningar och mandariner och glass. I den här hemska världen är hon den enda som FATTAR att det här faktiskt KAN vara mina sista dagar i livet.

Träffade min kompis Pauliina i går. Vi hängde med hennes kille och hans jobbkompisar.

Djupt andetag här nu: de jobbar med att bygga miljöer i tv-spel. Hur mycket jag än funderar på det så kan jag inte riktigt ta in att man ställer sig på någon tunnelbana, åker på jobb och börjar fnula över hur starkt en lampa i ett hus i något spel ska lysa. Men men. Alla kan ju inte skriva om Kikki Danielsson på dagarna.

Hur som helst, halv fem i morse när jag välte ut ur en taxi hittade jag två slitna själar som tydligen var på efterfest hos min granne. Nu satt de i trapphuset och hade ett ingående samtal, sådär som man har 04.37 på morgonen.

Vad jag gör? Springer in till mig, hämtar två öl, går ut och bjuder. ”Ni ser ut att behöva något att dricka”.

Märkligt tilltag, hålla på och vara någon välgörande bartender i natten. Aja.

När allting känns lite jobbigt, då brukar jag trösta mig med följande två minnen:

– När jag var ny på Aftonbladet, första veckan kanske, skickades jag på Grammisgalan. Jag var ju HELT bortkommen när jag armbågade mig fram bland Amanda Jenssen och Håkan Hellström. Fortfarande i dag ogillar jag sådana där stora tillställningar, för man har ingen överblick utan tumlar runt i ett hav av kända och okända människor och ska försöka få några bra citat av någon. Helst alla. Någon pr-kvinna slussade mig upp till ett rum där det satt en massa press och annat löst folk. Gud vet vad som hände när galan var slut, men jag irrade bort mig.

Hittade slutligen till scenen där alla intervjuer skulle göras. Pr-kvinnan bara tittade på mig och skakade på huvudet. Alla intervjuer var slut. Jag hade min chans, men nu var allt över. Hej då.

Till slut ordnade sig allt. Det brukar ju göra det. Jag hittade Lars Winnerbäck i ett hörn och han tyckte nog alldeles för synd om mig för att hålla på sin skygga jag-gör-aldrig-några-intervjuer-approach.

Den här bilden är från Guldbaggen någon vecka senare. Där hade jag inte heller särskilt bra koll på läget. Till vänster är Aftonbladets tv-skribent Gossen. Till höger Eivind, han är fotograf.

– Jag hade kontaktat vår personalansvariga Marianne, det är hon som har hand om ALLA som tas in som medarbetare på Aftonbladet. Vi hade bestämt möte klockan 14 i en dag. Jag gick glad ihågen in och parkerade mig på soffan i hennes rum. Hon satt vid datorn. Efter en minut vänder hon sig om och tittar på mig och rynkar på ögonbrynen.

– Vad gör du här? frågar hon.

– Eh.Träffar dig?

Så konstig stämning.

Då har jag glömt bort mejlet hon skickade för en timme sedan om att vi inte skulle ses förrän nästa vecka. Ett mejl som jag svarat på för en halvtimme sedan 🙁

Jag vet att Victoria och Daniel fått barn, men det här känns lite mer alarmerande just nu.

Jag går förbi ett kafé varje morgon som säljer kaffe och croissant för 39 spänn.

Jag skulle så gärna vilja veta vilka dessa människor är som nöjer sig med ett par gram smördeg till frukost?

Man kan lika gärna tugga bomull? Äta en sked margarin? Tugga på torrt knäckebröd utan smör?

Jag är ärligt talat väldigt nyfiken, vilka är dessa människor? Jag skulle kunna ta tjänstledigt för att sitta vid det där kafét och gå till botten med det här. Göra snabbenkäter men också några djupintervjuer, försöka ringa in de här människorna som äter croissanter till frukost.

Det som irriterar mig mest är statusen croissanterna har lyckats uppnå. Bara ”åh det är så franskt att bara peta i sig en croissant och en kopp svart kaffe”. VAVAVA? Att till exempel betala 39 spänn för kaffe plus en rundel Leksandknäcke vore ett säkert tecken på vansinne men croissanter är inte det, nej nej, det är kontinentalt.

Haha, människor som försöker sig på en mer kontinental livsstil. Så går de omkring i grått snöslask med någon fjällrävenjacka och är vrålhungriga tre timmar innan lunch.

Niklas fick ett plötsligt Ålandsintresse så här på onsdagsförmiddagen.

Niklas: – Finns det någon nationalsång?

Jag: – Ålänningens sång.

Niklas: – Nationalrätt?

Jag: – Ålandspannkaka.

Niklas: – Största tidningen?

Jag: – Ålandstidningen.

Niklas: – Alltså… ni tar ju bara vanligt förekommande saker, sätter Åland framför och gör det till ert.

Helt vanligt mejl från mamma:

Kan jag sova på din soffa nästa helg? Jag kommer till Stockholm och ska gå en kurs i hawaiimassage.

Middag på Ljunggrens med min högt älskade Malin i går. Vin på Indigo. Malin dricker öl. Det är så märkligt med henne, hon kan klä upp sig som om hon ska på en fin tillställning, vårbankett eller 30-årsfest. Hon sveper elegant runt i barer med någon versaceklänning, skyhöga platåer eller en stor lyxhustrupäls.

Sedan envisas hon med att släpa runt på en fatöl. Det sänker helhelsintrycket lika mycket som om man satte upp en fondvägg med Kalle Anka-motiv i Vita huset.

Lite tankar om ett och annat:

– Hottar numera upp vardagen med att leva lite on the edge, vilket för mig innebär: lämnar mitt skåp med alla värdesaker i olåst medan jag går på toa på gymmet, snor avocado på ICA, snyltläser diverse magasin på Pressbyrån.

– Började även snusa för drygt en och en halv vecka sedan. Slutade dock när burken tog slut.

– Älskar min gladiator-tränare av femtio olika anledningar men främst för att han är allt som alla flåshurtiga ”träning ska vara roligt”-människor inte är. Han har länge rackat ner på mina löpsteg. Innerst inne tror jag att jag sprinter som Usain Bolt när jag i själva verket hankar mig fram som Babsan efter en blöt natt på Patricia. I går fick jag för första gången någonting som kan liknas vid beröm.

Micke: – Det börjar se okej ut nu.

Jag (entusiastiskt): – Jag har övat massor!

Micke (mumlar): – … det hade jag också gjort om jag vore du …