Kärlek alltså.

Först ska man hitta den, vilket ju milt sagt inte är det allra lättaste.

Sedan – hur i hela helvete ska man lyckas behålla kärleken med en person livet ut? Går det ens eller rusar min generation mot en framtid med ett par, kanske tre, fyra skilsmässor?

I går på morgonmötet på redaktionen hamnade vi i en diskussion efter att Magnus Uggla i en intervju svarat på frågan: Är du kär?

– Jag kan inte påstå att jag går omkring och är kär, nej.

Det här fick vissa (Frida) att gå i taket.

– Han har ju en fru, hur kan han säga att han inte är kär?

Detta medan resten av gänget mumlar någonting om att ”på äldre dar”, efter att ha levt i en relation/äktenskap i ett gäng år, går man nog inte omkring och är kär. Vilket ju är deppigt, men i vissa fall sant.

MEN!

I morse hittade jag en rapport som hävdar att livslång kärlek faktiskt existerar (artikel från Dagens medicin skriven av min kompis Lisa Röstlund):

Tidigare studier har visat att det första stadiet av het passion i en kärleksrelation övergår i svalare känslor efter omkring 15 månader och efter 10 år har kärleksglöden falnat helt.

Men enligt en ny studie utförd av forskare vid Stony Brook University i New York, USA, kan vissa par uppleva nyförälskelseartad passion fortfarande efter 20 år tillsammans, uppger CNN.

Forskarna lät nyförälskade par och par som levt tillsammans i 20 år titta på foton på sina respektive partners, samtidigt som deras hjärnor undersöktes med hjälp av datortomografi.

Omkring 10 procent av de äldre paren påvisade samma kemiska reaktioner som de nyförälskade paren.

– Resultaten går emot den traditionella bilden av kärlek, att den minskar kraftigt under det första decenniet. Men vi är säkra på att kärleken finns, säger Arthur Aron, psykolog vid Stony Brook University, till brittiska Sunday Times.

Alltså, kärlek finns (bland typ 10 procent av alla jävla par som envisas med att leva ihop).