Eftersom året närmar sig sitt slut och jag kommer att vara bortrest och med stor sannolikhet offline under nyårshelgen tar jag tillfället i akt att lite i förtid försöka sammanfatta året som gått, här i Bloggvärldsbloggen.

Fast jag börjar i mars, då när jag tog över.

Då liksom nu var FRA och bloggbävningen en het fråga i bloggvärlden, fast kanske hetare då, många har tröttnat och är ganska uppgivna idag när lagen trots alla protester trätt i kraft. Frågan om bloggvärlden är demokratisk eller bara skendemokratisk diskuterades också.

Folk, eller i varje fall journalister – flockades på Twitter när Jan Helin började Twittra. Tyvärr slutade han ganska snabbt. Men en frukt av hans tillfälliga twittrande var det unika samarbete för Dawit Isaaks frigivning som inleddes mellan de stora tidningarna.

Fattigbloggen var på mångas läppar, och Thomas Bodström började blogga.

I april trädde IPred-lagen i kraft. Blondinbella satt fortfarande på den svenska bloggtronen, hyllad och hatad. Hans Kullin presenterade sin årliga undersökning om Bloggsverige och konstaterade att det är kvinnorna som är de mesta bloggarna.

Men den största snackisen var ändå den fällande domen i rättegången mot de fyra i The Pirate Bay, och domarens jäv. Och ett betydligt intressantare samtalsämne än bloggdöden, som aldrig verkar släppa taget.

I maj tipsade jag om hur man får fler kommentarer i sin blogg. Och så pratades det om Twitterdöden. Makthavare.se trädde in på arenan. Elisabeth Höglund gav sin in i diskussionen om bloggvärlden. Jonas Gardell skrädde inte heller orden, om den anonyma pöbeln, som han kallade det. Och Rupert Murdoch pratade om att ta betalt för nyheter på nätet. En diskussion som är mer aktuell idag än någonsin. Aftonbladet lanserade sitt nya bloggverktyg. Och jag lanserade veckans bloggtema här i Bloggvärldsbloggen.

I juni var det väldigt mycket som handlade om valet i Iran. Men det var val också i Europa. Ett val inför vilket fejkbloggen Sanningen måste fram fick en hel del uppmärksamhet.

I juli var det i vanlig ordning lugnare i bloggvärlden, men en fråga som diskuterades var döden på nätet. En diskussion som fortsatte i augusti. Augusti var också månaden när Christer Fuglesang började twittra. Och så diskuterades ett annat fenomen med ett konstigt namn – bloggmobbning. Det diskuterades också om Follow Friday på Twitter genom sitt exkluderande också är en form av mobbning. På Twitter där det för övrigt babblades en hel del.

Det pratades en del om att tonåringarna flyr Facebook. Varpå jag passade på att intervjua mina egna ungar om deras internetvanor.

Spotify hamnade i hetluften när Magnus Uggla gjorde ett utspel, som egentligen kanske borde riktats mot STIM. Han hotade att plocka bort all sin musik från Spotify, men det har inte hänt.

I september försökte sig Andreas Ekström på en Googlefri dag. Newsmill fyllde ett år. Och jag själv blev krönikör i Aftonbladet. I september lanserades också Blogipedia. Och så började sammanfattningarna av det här decenniet, som korandet av de hundra bästa låtarna.

Marcus Birro som under våren deltog i bloggdödandet började blogga igen, den här gången på Passagen. Isabella Lund gav ett livstecken ifrån sig.

Patrick Swayze dog. Och Anna Anka blev ett namn på var mans läppar. Det blev ett väldigt liv när Jan Helin meddelade att Aftonbladet stoppar all annonsering från Sverigedemokraterna. Diskussionen om att ta betalt för nyheter på nätet fortsatte. Och så var det bokmässa i Göteborg.

Och så bevisades det att bloggvärlden inte alls står för endast pladder och trams ställt mot gammelmedia.

I oktober lanserades Twingly Channels, fortfarande i Beta, men med stor potential. Själv så tog jag upp det här med att vara privat respektive personlig i sin blogg. Jag deltog också i en debatt om anonyma kommentarers vara eller icke vara. Och så bråkade jag med ComHem.

Ett upprop mot rasism spred sig i bloggvärlden. Samtidigt som Sverigedemokraterna bekände färg. Några sista försök gjordes att stoppa FRA-lagen. Det gick som bekant åt helvete. Twitter var såklart på tapeten också i oktober, månaden som avslutades med andra upplagan av 24 hour businesscamp.

I november fick Joakim Jardenberg för sig att han skulle ha en smileyfri vecka. Jag hakade på och flera med mig, och vågorna gick höga i snacket om smileysars vara eller icke vara hela veckan.

Twittersnacket kom även att handla om pekpinnar och regler. Men också om Stora Journalistpriset, som gick till Kinga Sandén för hennes twittrande. Och på tal om priser så nominerades det för fullt till Stora Bloggpriset. Pris delades också ut till landets bästa femtiotaggare.

Jag ägnade mig också åt lite internetnostalgi. Motsatsen till nostalgi är Google Wave, som hittills inte imponerat på mig. Månadens blogg i november måste utan tvekan vara Söderbloggen.

Och så kom döden på nätet närmare, när Tea dog i en tragisk olycka.

December är en mörk månad, och den började med en svart tisdag. Men allt är inte svart, julkalendrar kan vara ganska roliga. Sveriges bästa Kulturbloggar utsågs i Kulturblogg Awards.

December präglades också av Klimatkonferensen i Köpenhamn. Själv så debatterade jag tryckfrihet och yttradefrihet med avgående JK Göran Lambertz, med god hjälp av er läsare och twittrare. Månadens snackis har annars varit Tiger Woods.

I bloggvärlden har det pratats om inflytande, ryggdunkande och kommentarer.

Året är ju inte slut, men eftersom jag försvinner passar jag ändå på att med detta tacka alla er läsare för det här året, och önska er en riktigt God Jul, och ett Gott Nytt År!

Jag måste bara få tipsa om genialiska TVdags.se, för er som inte upptäckt den än. Det är en sida om lanserades för någon vecka sedan.

Det är i grunden en helt vanlig teveguide, som berättar vad som visas på teve, i en massa kanaler.

Klickar man på programrubrikerna får man mer information, i vanlig ordning. Men inte bara det. TVdags kopplar ihop dig med dina vänner, och gör det möjligt dels att visa vad du tänkt se, och givetvis visa dig vad dina vänner ska titta på, och självklart går det också att kommentera programmen.

Det hela sker enkelt genom att koppla sajten till sin Facebookprofil. Då kan man själv välja om man ska publicera informationen som ett statusmeddelande på Facebook.

Om man sen kompletterar tevetittandet med twittrande i realtid så finns inga argument längre för att inte tillbringa hela kvällen i tevesoffan. Om inte annat kanske vi som saknar tiden då alla såg samma TVprogram och man aldrig behövde sakna samtalsämnen, eller då hela familjen samlades i tevesoffan på fredagkvällarna äntligen få lite sällskap framför teven.

Den här veckan hade jag inget bestämt bloggtema, utan radade istället upp alla som varit hittills, och lät er välja. Svårt kanske, att välja ett tema av många, och den här sammanställning blir inte ett dugg sammanhängande heller, eftersom ni som skrivit valt helt olika ämnen.

Göran Widham valde att skriva om sin pappa. Han ger oss talet han skrev till sin pappas begravning och sorgen tar tag i mig. Så avslutar han så bra. Att julen måste också få innehålla saknad. Livet är ju båda delarna, och de hänger faktiskt också ihop.

Linda skrev om förra veckans tema, livspusslet. Hon får det att verka enkelt. Och mellan raderna läser jag att har man bara kärlek så ordnar sig det mesta i livet.

Förra veckan skrev också Honungspojkens mamma om livspusslet, men hann inte i tid innan jag sammanfattade. Hon skrev så fantastiskt bra att jag måste länka nu, en text om ett helt annat slags pussel, där det handlar om liv eller död. Om små små saker som gör stor stor skillnad.

Islandsmamman skriver fantastiskt intressant på temat Finanskrisen, om hur människorna mår på Island där krisen slagit hårdare än jag riktigt förstått. Måsteläsning!

Inece valde Jante som tema, och har skrivit läsvärt om vår självbild, och om vad som gör att vissa har väldigt höga tankar om sig själva och ett till synes gränslöst självförtroende, medan andra inte alls ser sin egna storhet. Hon har också skrivit en postning om tid, och en om språk, livspussel och kroppen.

Lisa knöt ihop flera teman i sin bloggpost, om släkten, mamma och pappa. Hon beskriver så väl att blod inte är tjockare än vatten, och det där med att man mår bättre om man håler energislukare ifrån sig. Ni vet de där människorna som tar och tar eller bara får en att må dåligt utan att ge någonting tillbaks. Lisa borde för övrigt få en fet medalj, jag tror hon är den enda som deltagit i varenda bloggtema, varje vecka sedan starten!

Ingrid återupplivar en gammal postning på temat ålder, en enkät med några få frågor som du gärna kan svara på själv i din egen blogg!

Annami skriver om Livspusslet, och om vikten av att ibland få känna sig lite låg och fly omvärlden en stund. Ett sätt att återhämta sig, tänker jag.

Gunilla ger oss en video på temat Hjältar. Jag publicerade den här i Bloggvärldsbloggen också, men den tål att ses igen. Snyftvarning varje gång.

Red Scream har skrivit om manlighet, genom att förklara sig besviken och lurad efter att ha läst Livet på Söder. En blogg som jag för övrigt tipsade om här för inte så länge sedan.

Om en flicka har skrivit, indirekt om manlighet, kanske om jämställdhet, i varje fall om kvinnlighet.

Ensamma mamman har skrivit en kärleksförklaring till sin pappa.

Skatans tankar tog temat Favoritblogg och tipsade om en annan av sina favoritbloggar, Skogsnuvan.

Det var det hela. Jag hoppas ni hittar något intressant att läsa, och kanske också en ny favoritblogg bland ovanstående länkar. Och så önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Idag länkar jag helt sonika till Micco Grönholm som på ett eminent sätt samlar ”nyttotwittrare” i ett blogginlägg varje fredag när det är #followfriday* på Twitter. Denna fredag har han gjort en special med korta intervjuer med de nyttigaste twittrarna som i sin tur rekommenderar andra att följa.

En riktig guldgruva helt enkelt, med twittertips och bra folk för den som vill förnya sitt twitterflöde.

* #FollowFriday är alltså en så kallad hashtag som används på twitter varje fredag för dem som vill tipsa om bra twittrare att följa. Förkortas #ff, eller om det gäller svenska twittrare, #ffse.

Dagens krönika, om journalister på Facebook.

Idag släpper SVT sin mobilapp för SVTPlay. Helt fantastiskt, tycker jag, som gärna skulle se somliga program eller delar av program när jag är på språng.

Men för att de med iPhone ska kunna använda appen måste den först godkännas av Apple, och du kan hjälpa till att påskynda det hela. Gå in här och rösta. Du kan också spela in en liten film och tala till Jobs, och sprida ordet på Facebook och Twitter.

Så här fungerar applikationen:

Jag vill ha den nu!

Det här är ett inlägg i repris, med anledning av kampanjen Vit Jul. Det publicerades första gången den 13 juni och är en sammanfattning av den veckans bloggtema som var Alkohol.

Jag har precis varit på Systembolaget och inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.

Alkoholen som vi hatar att älska.

Alkoholen som väcker så många känslor. Denna kemikalie som det verkar vara så väldigt svårt att vara likgiltig inför, eller ha en på riktigt sund och avslappnad relation till. Många verkar också ha svårt att ta ställning. Det är som om de flesta gillar att dricka men samtidigt måste ursäkta sig och även om de starkt ogillar problemen som orsakas av alkohol försöker man ta sitt eget drickande med en klackspark.

Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)

Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.

Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.

Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.

Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.

Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.

Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.

När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.

Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.

Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.

Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?

Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.

Jag är inte ensam om att ha detta förhållande till alkohol. Vi har alla olika skäl, olika erfarenheter, men nästan ingen av dem som skrivit på temat tycks ha en okomplicerad alldeles skuldfri relation till alkohol.

Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?

Margareta har skrivit mer om just tonåringars drickande och föräldrarnas roll.

Läs gärna Johannas inlägg, och diskussionen mellan henne och Kurry i kommentarerna. Läs också det inlägg som Kurry skrivit. Hos Kurry men också hos fler av dem som skrivit ser jag tendenser att det blivit mer accepterat att ifrågasätta alkohol. Är det en begynnande trend, att nykterhet är coolt och tufft, även om många fortfarande måste försvara varför de inte dricker?

Bea skriver också om det – att man anses knepig om man inte dricker. De enda giltiga skälen tycks vara graviditet, bilkörning eller erkänd alkholism.

Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?

Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.

Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.

Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.

Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.

Fler inlägg om alkohol: Göran Viren Sjögren. Om alkohol som maktmedel. Och lite till. Proletärpappan är inne lite på samma spår, fast olika.  Kristina, nykter alkoholist, som också nämner barnen, som är återkommande i många postningar. Egoinas mamma om det dubbla i att både älska ruset och hata förödelsen i dess spår. ADHD uppmärksammas koncentrerat skriver om alkohol i kombination med ADHD.

Björn Sennbrink om alkohol inför midsommarhelgen. Kristina af Knusselbo modigt och utlämnande om medberoende. Skatan om den förrädiska drogromantiken. Nattens Bibliotek har alkoholmissbruk som en egen kategori i sin blogg. Mycket tänkvärt där. Lena skriver kort om den irrationalitet berusade människor inte sällan visar upp. Gunilla länkar till en dikt.

Fredric Kjellberg har skrivit långt och personligt, om den tveeggade alkoholen. Angelica Karlsson har valt att visa den trevliga, festliga sidan. Missa inte heller Badlands Hyena, om alkoholism i Sovjetunionen och Ryssland.

Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.

Uppdaterat: Och som av en händelse har Sydsvenskan precis publicerat detta reportage av Andreas Ekström om alkohol och dess många sidor. Missa inte heller Andreas bloggpost i ämnet.

Också DN satsar idag stort på ämnet alkohol, och har intervjuat Petra Nielsen och Micael Bindefeld, samt Thorsten Flinck.

Några bloggare har också skrivit uppföljande poster till detta inlägg, det är Hultmans, Anders Gabrielsson och Kent Persson, båda de senare om varför de väljer att inte dricka. Också Nattens bibliotek har skrivit och tar upp den känslomässiga omognaden hos dem med alkoholproblem. Frank har hakat på Johanna Sjödins resonemang om att unga dricker av samma skäl som äldre.

Pusha detta inlägg.

Igår lanserade Ted Valentin sin nya kartsajt – bokkartan.se.

En sajt som ska hjälpa dig att var du än befinner dig hitta den bok du söker.

Martin tycker att vi ska köpa bokklappar till våra bloggvänner. Han uppmanar oss att gå in i valfri nätbokhandel, beställa en bok och sedan berätta i bloggen vad vi köpt för bok och till vem, gärna med en motivering. Kul initiativ, jag funderar för fullt på vem jag ska ge min bokklapp.

För den som inte gillar döda träd finns nu e-boksläsaren Kindle för iPhone. Jag är skeptisk. Inte minst efter Pelle Stens kommentar:

Kindle i Iphone är en sämre läsupplevelse än Eucalyptus. Det är irriterande att man skickas till Safari för att köpa böcker. Utbudet i den europeiska butiken är väldigt skraltigt och priserna är fasansfulla. Det går inte att kopiera från böckerna. En rätt hemsk upplevelse allt som allt. Men jag testar under julen för att se fördelarna.

Per Åström är lite mer positivt inställd.

Personligen föredrar jag att läsa pocketböcker, och tror jag ska kila in till Pocketblogg nu för att få lite tips och inspiration.

Ni som finns på Twitter och känner er spionerade på av Försäkringskassan – ta det lugnt. Det är inte Försäkringskassan som twittrar.

Men det faktum att företag, personer och myndigheter ”kapas” på Twitter (jag kallar det inte för att kapa när man själv registrerar ett användarnamn) är faktiskt en anledning för alla att rusa åstad och skapa ett eget konto om inte annat för att skydda sitt namn. Att också använda sitt konto för att ingen annan ska hinna före och sprida märkliga vibbar är inte heller en dum idé, men det kanske ska vara lite mer genomtänkt.

Här är Guillou hos Alex Schulman och pratar om riktiga medier. I början har de klippt in ett par sekvenser från Babel där jag också medverkade. Men är det bara jag som tycker att Ann och Markus är lite mesiga där efteråt när de inte har en enda kommentar till det Guillou säger?

Även om det verkar som om han faktiskt börjat läsa bloggar. Och påstår att Peter Englund är för pretentiös. Hoppsan. Och apropå det, visste ni att Peter Englund ska börja blogga igen? Det ser jag verkligen fram emot, eftersom jag till skillnad från Guillou inte tycker att Englund är pretto alls, snarare motsatsen. Sen kanske det har med saken att göra att jag blir lite kär i Englund varje gång jag ser honom, vilket man inte kan säga är den känsla jag känner när jag ser Guillou…

Schulman har för övrigt skrivit en text om hur han efter sändningen hade lite myspys med gammelgäddan. Det är skillnad på folk och folk minsann. Det är med stor bitterhet jag minns hur PM Nilsson fick en flaska Château Guillou efter inspelningen av Babel, och nästan lika bitter är jag över att Alex Schulman blockat mig på Twitter så jag inte kan följa honom där.