Ibland blir man bara så glad. Som när människor inser sina misstag och rättar till dem.

I det här fallet är det Per Gustafsson, mannen som köpte Alter Egos gamla domän resonerar.se som tagit till sig av reaktionerna på det innehåll som pumpats ut därifrån i våra RSS-läsare och på hennes Facebooksida.

Han gör det genom att med omedelbar verkan plocka bort allt innehåll och avregistrera domänen:

Respekt right back to you, Per!

Nu undrar jag bara: Vem ska ta hand om domännamnet så att det inte upprepar sig, och hur motverkar vi liknande fall i framtiden?

Det har uppstått en intressant diskussion på Twitter, Facebook och i en del bloggar rörande den hälsning som statsminister Fredrik Reinfeldt skickade till camparna på SSWC. (för er som inte vet är SSWC alltså Sweden Social Web Camp, ett läger i Blekinge för webbnördar som hölls i helgen, läs mer exempelvis här eller här.)

Hälsningen till camparna skickades från statsministern via MaryXJ, som träffade ministern och skickade ut hälsningen på Twitter, varpå det hela basunerades ut i lägret. Så långt alla nöjda. 

Så på söndagen när vi satt i bussarna på väg från Tjärö där campet hölls twittrade Mary igen, den här gången för att berätta att hälsningen resulterat i 8000 tweets. Tolkades av oss i bussen som om det hade skrivits 8000 tweets om Reinfeldt och hans hälsning till SSWC. Eftersom en tweet är detsamma som ett twitterinlägg. Naturligtvis utbröt ett visst jubel, åtminstone i den buss där jag satt. Men det hela lät ändå för otroligt, och jag anade att Mary menade att hennes tweet nått 8000 läsare. Vilket också visade sig stämma.

Det här kan kännas väldigt internt och ganska nördigt, men det är viktigt. MaryXJ är moderat politiker och hon kandiderar till valet 2010 om jag inte helt missförstått. Hon skriver själv att hennes initiativ att tala med statsministern och få honom att hälsa delvis handlade om att visa på genomslaget i de sociala medierna.

Ett lysande initiativ. Men. Att använda en felaktig siffra för att påvisa något är aldrig bra. Det förstör trovärdigheten. Det är också så att Twitter har stor genomslagskraft, och siffran 8000 hade kunnat användas som argument för genomslagskraften i massor av sammanhang. Fullständigt missvisande. Mary har förklarat. Hon hade inte riktigt förstått att ordet tweet är ett etablerat begrepp för ett twitterinlägg. Det är okej. Man måste skilja okunskap och tanklöshet från ont uppsåt.

Men det gör det inte precis enklare för oss internetpredikanter att göra oss förstådda och få respekt ifall felaktig statistik och siffror florerar. Därför den här diskussionen. Därför reder vi ut begreppen.

Det finns 75.000 twitteranvändare i Sverige, varav de flesta är rätt så inaktiva. Det är inte många, och kanske är det här läge att påpeka att i den nya världen har siffror en annan betydelse än i den gamla. En papperstidning räknar upplaga, räckvidd. På nätet finns så många kanaler, så många plattformar, och budskapen bör förfinas och anpassas för att fungera för rätt mottagare. Det kanske är bättre att nå 100 personer som är rätt personer, än att ha tusentals klick på sin sajt varenda dag. Därför är det så att Reinfeldts hälsning var en stor grej och den fick ett bra genomslag, även om man räknar korrekt.

Missförstånd genererar ofta fler missförstånd och för att undvika det är det viktigt att vi vet vad orden och siffrorna står för och betyder.

Twitter – mikrobloggtjänst, som jag skrivit om hur mycket som helst. Kolla kategorin twitter här till vänster om du vill veta mer.

En tweet – ett inlägg på twitter. Varken mer eller mindre. Kan bestå av ett meddelande på upp till 140 tecken, en länk eller en bild. När jag skriver en tweet når den alla dem som valt att följa mitt twitterflöde.

En retweet (RT) – en vidarebefordrad tweet. Om jag skriver ett inlägg på twitter kan andra klicka på RT och därmed når det även deras kontakter, inte bara dem som valt att följa min ström.

Mary kom fram till sina siffror genom att kolla hur många som retweetade hennes inlägg och sedan räkna hur många kontakter de i sin tur hade. Lite oturstänk. Eftersom många har gemensamma kontakter och räckvidden därmed inte alls når upp till 8000 hur man än räknar.

Mary försöker vifta bort detta och säger att det bara ”var en kul grej”. Men det är inte så kul längre om jag står och föreläser om sociala medier och använder hennes siffra för att tala om hur stor spridning saker får på Twitter. Då kommer lyssnarna att vända sig emot sociala medier och jag och många med mig tappar trovärdighet. Det finns ingen anledning att överdriva vikten av konversationen på internet, den talar så bra för sig själv.

Det här är inte en dissning av Mary. Hon får däremot statuera exempel på hur ett missförstånd skulle kunna ställa till mer skada än den nytta som var syftet. Och inspirera oss alla till att kontrollera källor, ifrågasätta och ställa frågor när vi inte riktigt förstår.

Uppdatering: Lyckades klanta till det och radera ett stycke text när jag skrev, men Jardenberg har räknat, och förklarar ytterligare varför det är viktigt att hålla ordning på siffrorna.

Uppdatering II: Mary har skrivit en till postning om hur hon tänkte, och vill ta diskussionen ett steg längre – till frågan om hur man mäter värdet av de sociala mediernas genomslagkraft. Bra där.

Här hittar du mig på Twitter.

Hej alla.

Jo jag vet att den här bloggen varit lite eftersatt. Just nu försöker jag samla tankarna och sortera. Tankarna som uppstod när jag i helgen bevistade Sweden Social Web Camp (SSWC). Det var stort. Bland det största jag varit med om och jag är helt säker på att det är en sån happening som det kommer att talas om i euforiska ordalag om tio år, ja kanske tjugo. Jag ska inte tråka ut er som inte var där med fler detaljer, däremot kommer det inom överskådlig tid att komma en del poster utifrån funderingar som föddes där, om framtiden, om journalistik, om internet i stort och andra mer eller mindre viktiga saker.

Först ska jag såklart sammanfatta veckans bloggteman tid och pengar. Men allra först, några snabba tips om viktiga saker som tagits upp i bloggvärlden på slutet, för er som händelsevis har missat.

Ni kanske minns posterna om döden, och våra digitala testamenten. Där konstaterades bland annat att fantastiska bloggerskan Alter Egos blogg stängts ner på grund av ett missförstånd gällande en räkning till webbhotellet. Nu har någon annan övertagit hennes domän, resonerar.se. Tonårsmorsa är upprörd, och Jardenberg skriver att vi behöver K-märkning av domäner för att liknande saker inte ska kunna hända. Jag är nog lite mer inne på Jonathan Sulos resonemang, att det är innehållet och inte domänen som ska skyddas. Problemet med Alter Egos domän är ju inte att den används, utan att innehållet försvann och bevarandet av hennes blogg inte reddes ut ordentligt medan tid fanns.

Vad jag däremot tycker är jättetråkigt är att RSS-feeden från den nya domänanvändaren pumpas över till Alter Egos Facebooksida. Det måste gå att stoppa.

Vad gäller cirkusen runt Aftonbladet och Israel vill jag rekommendera läsning av Emanuel Karlstens utmärkta text. Jag tycker också att Carl Bildt förklarar rätt bra vad yttrande och tryckfrihet faktiskt innebär.

Över till The Pirate Bay. Jag har inte riktigt hunnit sätta mig in, men det har Micke Zackrisson. Peter Sunde har skrivit en mycket kort men talande mediakritisk text. Här finns ett pressmeddelande från TPB och nu är sajten uppe igen. Jag konstaterar bara helt kort att en av de allra viktigaste politiska frågorna just nu är att rädda det fria internet, att rädda tryckfriheten och att rädda vår yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Allt hänger ihop och jag blir så illa till mods av utvecklingen den senaste tiden att jag nästan inte orkar hänga med. Trött blir jag. Men tacksam för alla som orkar och så kommer jag igen, jag också. De grundläggande demokratiska principerna är viktigare än nästan allting annat, och jag kommer inte att sluta slåss för dem, även om jag ibland faller ner i en svacka och fylls av tvivel.

Så sist något helt annat, om du inte läst denna postning av Alex Schulman, gör det. Jag är inte som så många andra beredd att falla ner på knä över hans avbön, hans trovärdighet är alldeles för skadad för det. Men om han håller stilen ett tag till kanske jag ändrar mig och lyfter på hatten jag också.

Idag är det fredag. Betyder att Twitter kommer att svämmas över med inlägg taggade med #followfriday. Tanken är god. Man radar helt enkelt upp så många twittrare man får plats med som man rekommenderar andra att följa, av olika orsaker. Det är jättetrevligt. Om någon rekommenderar en blir man såklart glad. Det är en bekräftelse och bekräftelse gillar vi.

Tidigare i veckan tillkom en annan tagg efter en idé av Anette Novak, kallad #3words4u. Där riktar man sig till en person och skriver tre uppskattande ord.

Fint och bra, och såklart blir man glad över uppskattning. Dessutom kan vi aldrig vara nog vänliga mot varandra. Det är viktigt att tala om för andra att man gillar dem, att credda folk som gör bra saker och dela ut komplimanger.

Men det finns baksidor med detta. Kanske framförallt på nätet. Alla kan se. Hur känns det för den som aldrig blir nämnd i en Followfridaytweet? Eller den som ingen säger tre ord till?

David Hall har skrivit en väldigt viktig postning om det. Om jag inte syns är det för att jag inte finns.

Det talas ofta om näthat och mobbning. Men hur ofta talar vi om detta omvända, att bli utfryst, ignorerad? Mer sällan, för att det är osynligt för alla utom för den som blir utsatt.

Betyder det att vi ska sluta säga fina och snälla saker till varandra på nätet? Betyder det att vi ska sluta vara transparenta och börja komplimera varandra i smyg, så ingen ska känna sig utanför? Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror tvärtom att vi ska vara ännu mer generösa med komplimanger, med credd och med att säga värmande och uppmuntrande saker till varandra. Och försöka vara lite mer uppmärksamma även på dem som inte skriker högst.

På nätet döms man efter det man har att komma med och mer sällan efter yttre attribut som ofta är avgörande i andra delar av livet. Alla är inte superverbala, alla håller sig inte framme. De tystare kanske försvinner i mängden av alla megafoner som skriker på uppmärksamhet. Vi måste försöka se dem också. De där som kanske inte vågar kliva fram.

Ändå är det en sak som gör nätet oslagbart för den som känner sig utanför, och det tar också David upp i inledningen av sin post. På nätet kan den som är lite udda hitta andra likasinnade. På nätet kan en unge som kanske är mobbad i skolan hitta gelikar och vänner med gemensamma intressen. På nätet kan man dessutom byta forum, klicka sig bort och hitta en annan, bättre community att hänga i om man inte trivs där man hamnat.

Givetvis gör det ont när en relation visar sig vara icke ömsesidig. När man trodde att någon var ens vän men blir besviken. Men det är inget specifikt för just nätrelationer. Även om ignorans kan bero på helt andra saker än att man faktiskt inte gillar en person, fler kommentarer om det i den här Jaikutråden. På nätet är det också enklare att helt enkelt missa någon i informationsflödet. Det behöver inte ha någon allvarligare orsak än ren tanklöshet eller ouppmärksamhet.

Jag tror att var och en på ett vis skapar sitt eget internet. Det blir vad man gör det till. Och till den som känner sig ensam och ledsen vill jag citera Tove Jansson:

”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”

Du har allt att vinna och inget att förlora på att kliva fram och be om lite uppmärksamhet du också. Och får du den inte – slösa inte energi och tid på folk som inte verkar gilla dig. Gå vidare. Förr eller senare kommer du att hitta en plats på nätet där också du kan känna dig hemma. Ingen är älskad av alla och ingen kan heller älska alla. Men alla kan hitta någon.

Spotify har hamnat i hetluften. Det är Magnus Uggla som är rosenrasande, och han skräder inte orden.

Han menar att skivbolagen säljer ut artisterna till Spotify för fickpengar, och säger att han tänker plocka bort alla sina låtar från musiktjänster som idag används av en miljon svenskar. (här en artikel om Spotifys uppgörelser med skivbolagen)

Frågan är om det enligt Uggla är Spotify som är boven eller om det är skivbolaget, jag får ingen riktig ordning.

Hur som helst. Här finns en bra text om musik och pengar, om hur STIM funkar och varför Uggla kanske ska försöka sig på en karriär som gatuartist eller varför inte starta eget bolag. Sen kanske jag har en skev bild av detta men en halv mijon kronor på två månader, det låter ju hur lite som helst med tanke på alla som i likhet med Magnus Uggla har STIM-pengar som en del av sin försörjning. Det säger sig själv att det inte blir många kronor åt var och en.

Det känns ju som om det vore mer rimligt av Uggla att säga upp bekantskapen med Sony än med Spotify. Än så länge går det i varje fall alldeles utmärkt att lyssna på Johnny The Rocker på Spotify.

En annan sak som diskuteras flitigt både på Twitter och i bloggarna är Blondinbellas bokslut som visar att hon inte alls tjänar miljoner utan snarare fickpengar på sin blogg. (jag skulle i och för sig jubla högt om jag hade 7000 spänn i fickpengar varje månad, men det är en annan diskussion) Det som upprör är Jonas Leijons påstående att bloggbubblan skulle ha spruckit i och med detta och ställer frågan om vem som ska kunna känna pengar på att blogga om inte ens Blondinbella gör det.

Jag har inte så mycket att tillägga den text som Thord Daniel Hedengren skrivit om detta;

Jag har alltid hävdat att spinoffer är vad man ska jobba med om man vill tjäna pengar på en blogg. Börja Blogga är ett bra exempel, jag kan härleda uppdrag till ett värde klart större än Blondinbellas vinst till den bloggens existens. Då räknar jag inte förfrågningar, och jag är övertygad om att när jag summerar den i februari nästa år så blir det svårt att inte se den som en finansiell succé.

Utan en enda annons.

Ska vi jämföra Blondinbellas trafik med Börja Bloggas? Det vore löjligt, jag tror inte jag är i närheten av hennes dagstrafik på en månad. Ändå är det fullt möjligt att jag tar in mer pengar på denna under ett år, än vad hon lyckas med.

Det handlar om vad man bloggar om, hur man säljer det, och om man når rätt personer. Det handlar om vem som läser din blogg.

Också Tommy K Johansson skriver, och han tjänar mer pengar på sin blogg än Blondinbella, alltså är det så att oavsett Thord Daniels resonemang så går det att tjäna pengar även om Blondinbella inte tjänar så mycket som hon säger.

Relaterat till detta är också diskussionen kring Mindparks bloggteam, där Rolf van der Brink verkar tro att det ligger en hund begraven bara för att bloggarna inte för betalt för att medverka. Det är bara att inse att bloggande i så hög utsträckning bygger på något annat än den traditionella tanken om hur man tjänar pengar. Det handlar om engagemang, det handlar om att bygga sitt personliga varumärke, det handlar om att dela med sig för delandets skull och det handlar om en helt ny kultur, som här tydligt krockar med den gamla.

Erik Starck förklarar det bäst;

Jämför det med en högskoleutbildning. Det är något man gör gratis eller t.o.m. betalar för. Syftet är att öka ens värde på en framtida arbetsmarknad. Samtidigt lär man sig nytt och träffar människor, får nya vänner. Man planterar sig själv i en social kontext som ofta varar livet ut.

Att producera ett visst antal tecken om dagen för att kunna fylla en papperstidning, det är något helt annat än bloggandet. Därav kulturkrocken.

Faktum är att det värde jag skulle få ut av Mindpark om jag vore en bloggare där
skulle kunna bli mindre om jag fick direkt betalt av Jocke. Min trovärdighet skulle
bli noll. Det är som att köpa sina högskolepoäng istället för att klara proven.

Bloggen är här för att stanna. Bloggande är egentligen inget annat än ett verktyg för publicering av tankar, men i förlängningen är bloggen och möjligheterna för vem som helst att säga sitt något väldigt mycket större, som inte har så mycket med bloggen som verktyg att göra. Det handlar om hela internet och den revolution som just nu händer och som förändrar så mycket mer än musikbranschens eller mediebranschens traditionella affärsmodeller. Det förändrar oss människor i grunden. Våra relationer, vårt sätt att kommunicera och därmed ställs det mesta som vi är vara vid på ända.

Man kan tycka vad man vill om det. Men det går inte att spola tillbaks bandet eller stoppa utvecklingen. Däremot kan man försöka hitta förhållningssätt, så som Spotify gör, eller Blondinbella eller Tommy K Johansson för den delen.

Uppdaterat: Blondinbella kommenterar det hela i sin egen blogg. Rätar det ut eventuella frågetecken kring hennes ”lögner”?

Apropå att unga skippar Facebook så slet jag åt mig några tonåringar i min närhet och ställde frågor om deras internetvanor i allmänhet, och sociala nätverksanvändande i synnerhet. Det hela streamades i Bambuser och jag lyckas inte embedda klippen.

Del ett med Hamlet, 18 år och William, 17 år hittar ni här.

Del två med Edgar, 13 år, finns här.

Medan Edgar bekräftar tesen att man inte vill hänga där föräldrarna är menar Hamlet att han finns på exempelvis Facebook för att jag tjatat på honom…

Uppdaterat: Jag tycker också att det är intressant i första klippet, att den enda frågan som gör dem lite ställda är den om var gränsen går mellan ”IRL” och nätet, verkligheten och internet. Dom förstår den inte. Frågan alltså.

Enligt Guardian.co.uk överger unga mellan 15 och 24 år Facebook. Jag är inte expert på tonåringar på något vis, och inte heller har jag någon totalkoll över internetstatistik, men jag tror att det här handlar om mer än siffror och specifika tjänster. Jag tror heller inte att det är något som gammelmedia behöver göra nån stor affär av. De unga är sociala på nätet och kommer att vara det också i fortsättningen, men strukturerna är så lösa och flytande att det blir förvirrande för vuxna digitala invandrare som gärna vill sätta namn på saker och bygga murar.

Jag tror också att unga i en viss ålder generellt använder andra vägar att kommunicera. Att unga som söker sin identitet, grupptillhörighet och kanske också gärna har en viss grad av hemligheter, åtminstone för vuxenvärlden inte gärna hänger på Facebook är i ljuset av det inte så konstigt. Däremot, precis som Simon säger till Wendela – de hoppar inte av. Däremot går de gärna in i andra rum än sina föräldrar när de umgås med sina vänner. Rum så som Bilddagboken eller den egna bloggen.

Jag måste också säga att jag aldrig sett Facebook som ett ungdomshak, även om det skapades för studenter. Ända sedan Facebook slog igenom stort i Sverige under hösten 2007 har det för mig varit en plats för vuxna, även om somliga applikationer känns som skapade för barn. Något som inte alls hindrar vuxna människor från att i timmar leka Mafia War och kasta fiktiva snöbollar på varandra, saker som mina egna barn inte alls förstår poängen med.

Sedan finns en annan sak att påpeka när det gäller sociala medier, och det är att det inte handlar om de enskilda plattformarna. Det handlar om nya vägar att kommunicera, och uppgifterna om att de unga inte hänger på nätverkssajter ska inte tolkas som att de överger internet, eller sociala medier. Men unga är till skillnad från oss vuxna digitala infödingar, de har ett helt annat nätspråk och rör sig mer hemtamt och självklart mellan olika plattformar och använder dem på sätt som de ofta inte själva kan sätta ord på eftersom de är så naturliga för dem.

Att unga inte finns på Twitter har för vissa varit ett argument för att Twitter inte är ”framtiden”. Gustav Holmström har skrivit en väldigt bra och upplysande text om tonåringars medievanor, där han förklarar sina vänners inställning till Twitter och Facebook. Men ingenting är statiskt, på nätet kan det gå fort. Så sent som igår twittrade Gustav att det håller på att förändras och att hans jämnåriga vänner nu strömmar till Facebook.

Karin har gjort en intervju med en trettonåring i sin närhet, som kanske reder ut det hela lite till.

Här finns ännu en text som lite grann tar död på ryktet att de unga flyr sociala nätverk, det handlar mer om de olika behov vi fyller genom nätverken, som givetvis inte är desamma om man är en 45-årig teknikintresserad etablerad yrkesmänniska som om man är en 14-årig modeintresserad tjej vars liv kretsar kring egot och de närmaste vännerna.

Mina egna barn som är 13, 15 och 18 förstår sig inte alls på Twitter. De har Facebookkonton men är inte särskilt aktiva, däremot bygger de upp nätverk och addar vänner och släktingar, så som mormor. För de äldre strömmar till Facebook. Och bara det faktum att Facebook är så mainstream kan vara en annan förklaring till att många tonåringar söker sig annorstädes, eftersom de gärna vill vara egna, utveckla sin egna personlighet och subkulturer, under åtminstone en period.

Facebook är här för att stanna ett tag till, och jag gillar det jag ser. Nämligen att ”alla” finns där. Mina barn, min mamma och mina kusiner, blandat med kollegor, barndomskompisar och barnens kompisar. Kanske kan Facebook litegrann sudda ut en del trista generationsklyftor och åldersfixering som jag tycker är stundvis extrem i landet lagom.

Och ändå, trots att jag gillar att blanda generationer så tror jag inte att det bara är de unga som vill ha hemlisar för sina föräldrar, jag ser det inte som odelat positivt att mina barn kan följa varje steg jag själv tar på nätet. Som tur är är de mindre intresserade av mina förehavanden än jag är av deras…

En bloggpost som väckt en del uppmärksamhet under helgen är denna, där Niclas Strandh gör sig lustig över några modebloggerskor.

Jag är inte den som vanligtvis blir särskilt upprörd över näthat och bloggmobbning, jag har skrivit om det på Newsmill tidigare i sommar och står fast vid att det är bättre att fokusera på dem som tycker om än på dem som vill en illa eller är elaka. Jag tycker också att man ska ha rätt att kritisera unga tjejer, även om de är unga tjejer, och jag har själv gjort det.

Dessutom skrattade jag mycket åt klippen i postningen. Ibland är elakhet väldigt roligt. Lyteskomik är ofta fantastiskt kul, jag erkänner att jag tycker det.

Men är roligt en ursäkt för att kanske såra? Är rubriken ”bloggmobbning” så avväpnande att läsarna bortser ifrån vad det hela går ut på? Och från att skratta och kanske visa en kompis något som är roligt till att som blogg-guru offentligt häckla tonårstjejer som ändå vet att använda tekniken och med största sannolikhet kommer att fortsätta göra det i ”ädlare syften” då de blir äldre, tycker åtminstone jag att det är ett ganska stort steg. Det tycker också Tea.

Det är lite som om jag som förälder skulle skriva gulliga anekdoter om saker som mina barn säger, som andra vuxna kan skratta åt men som skulle vara utlämnande och pinsamt för barnen. Det har jag säkert också gjort vid tillfälle, framförallt har jag säkert berättat såna för barnen pinsamma saker för mina vänner.

Var går gränsen mellan lyteskomik och satir, och att vara elak för att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Är det skillnad på att göra det i en liten krets och på att ”mobba” offentligt?

Oavsett de här tjejernas framförande, språk eller mognad så är de ett gäng väldigt ambitiösa brudar med talang och förmåga att hitta sin publik, och jag blir inte som vissa skriver i kommentarerna rädd för framtiden, eftersom de är lika lite representativa för alla unga i Sverige som de är för bloggosfären. Dessutom är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att de videofilmer jag gjorde ihop med mina kompisar när jag var tonåring hade spridits på nätet. Då skulle de definitivt ha häcklats och jag skulle ansetts vara en bimbo big time, jag lovar.

Uppdatering: Julia Skott har också skrivit. Mycket klokt och bra.

Diskussionen om döden på nätet och digitala testamenten verkar angelägen och viktig för många, som hakat på och kommenterar.

Alla är inte eniga, somliga vill radera alla spår och andra tycker det är självklart att finnas kvar på nätet också efter döden.

Jag håller med Josh när han skriver att det vore synd om diskussionerna upphör bara för att han inte finns kvar och kan delta. Däremot ställer jag mig liksom han tvivlande till att skapa ”minnessajter” där de döda glorifieras. Gunilla som började blogga när hennes son dog tänker lite tvärtom – hon uppskattar mycket de minnessidor som skapas i efterhand.

Maleandro menar att det vore skillnad om han vore något ”stort” som hade viktig kunskap att lämna efter sig. JN föredrar att hans avlidna vänner finns kvar på nätet.

Scaber Nestor skrev helt enkelt sitt eget digitala testamente i bloggen, och han kör en mellanvariant. Han vill att bloggen ska finnas kvar men att kommentarsfunktionen ska stängas. Den som vill skriva minnesord eller dylikt får starta en Facebookgrupp eller liknande istället. Han resonerar också kring Alter Ego och hennes nerstängda blogg, som han liksom jag saknar. Tonårsmorsa berättar att Alter Ego ville att bloggen skulle ligga kvar, men att den stängdes ner på grund av missförstånd kring obetald räkning till webbhotellet, vilket gör det hela ännu sorgligare på något sätt.

Pysan som lever med döden knackande på axeln har skrivit. Hennes man vet precis vad som ska göras den dagen hon dör, och hon vill att bloggen ska finnas kvar medan övriga nätkonton raderas.

Det jag tycker är allra intressantast med den här diskussionen är våra olika sätt att se på sorg, och förhålla oss till döden i allmänhet. Det finns en tydlig skillnad mellan dem som har behov av att uttrycka och dela sorg och dem som tycker att det är något väldigt privat. Jag får känslan av att den yngre generationen är mer för kollektiva sorgeyttringar medan de äldre håller döden mer privat.

Somliga tycker att när man är död är man död och därmed borta, medan andra tilltalas av tanken på att leva kvar i någon form, i andras minne. En del ser sin egen bortgång som något för de anhöriga att bestämma över medan andra är bestämda med den egna viljan.

Erfarenheten säger mig att det ändå är bra att uttrycka en egen vilja eftersom de anhöriga ofta inte är helt överens om hur saker ska gå till, och det sista jag själv vill är att min död ska skapa konflikter och oenighet bland mina efterlevande…

Jag kan ändå hålla med om att en sån sak som webwill är lite onödig, det borde vara minst lika effektivt att skriva en lista på sina konton med lösenord, som uppdateras vid behov och förvaras där andra viktiga papper finns. Det borde ingå i begravningsbyråns service att ta hand om den delen också ifall det skulle kännas jobbigt för anhöriga att gå in i mailkonton och annat.

Fortsätt gärna diskutera, och om du inte redan gjort det – skriv ditt eget digitala testamente. Även om du är ung och frisk idag är det alldeles säkert att inte ens du är odödlig.

Idag uppstod en intressant diskussion på Twitter, om döden. Det var Mary som satte bollen i rullning.

Hon får tydligen upp Alter Ego som vänförslag på Facebook, om och om igen. För er som inte vet eller minns så var Alter Ego en av de största bloggarna. Hon dog i december i fjol efter en relativt kort kamp mot cancer, och ett alldeles för kort liv. Hon skrev själv att hon inte var redo, att hon hade så mycket kvar att göra, att upptäcka.

Mary funderade över hur man kan göra för att ta bort en avliden medlem från Facebook. Jag protesterade direkt. Jag vill inte bli bortplockad. Den dagen jag dör vill jag att mina avtryck ska finnas kvar. Att mina anhöriga, och andra ska kunna läsa min blogg, minnas och påminnas.

Jag är ledsen för att Alter Egos blogg inte längre finns kvar. Där fanns viktig och bra läsning, som jag önskar att jag kunde repetera. Nu vet jag inte varför den är borta. Det kan ju bero på vad som helst, som att hon själv ville att den skulle tas bort, eller att hennes barn ville det. Det kan också vara så simpelt och dumt som en obetalad räkning till webbhotellet.

Det viktigaste är såklart att man själv har något att säga till om, och om man inte hunnit göra det, de anhöriga. Jag klandrar inte alls Alter Egos barn om de själva valt att ta bort sin mammas blogg av någon anledning. Däremot manar det till funderingar på det digitala testamentet.

Har du ett sånt? Vet dina anhöriga hur du vill göra med din blogg när du dör? Vet du ens själv? Eller vad händer med ditt Facebookkonto? Alter Egos konto finns kvar. Det tycker jag om. På hennes sida finns fina bilder av henne, och några sista hälsningar. Jag tycker att det är fint. En blogg eller Facebooksida kan fungera som en gravplats, där man kan dela och uttrycka sin sorg.

Samtidigt kan jag förstå om man vill radera dylikt, med risk för att kontot hackas eller lusas ner av illasinnade kommentarer.

Snart kommer tjänsten Webwill, som ska lagra och ta hand om lösenord till diverse sidor och så snart folkbokföringen bekräftar att du är död genomförs din sista vilja för dina internetkonton. Facebook kan redan idag avsluta konton på anhörigas begäran.

Viktigast är ändå att man vet vad man vill. Precis som med begravningen, pengarna och smyckena är det betydligt enklare för de anhöriga om man tydligt uttryckt hur man vill ha det. Litar man inte på Webwill kanske man kan skriva något i Vita arkivet, uppge lösenord och annat som kan vara bra för efterlevande att ha. Man kanske vill låta bloggen ligga kvar som ett dokument över sina tankar, medan man föredrar att inte längre existera på Facebook eller Twitter.

I våras diskuterades döden på nätet i Sveriges Radio, programmet finns här. Erik Starck skrev den här filosofiska postningen för två år sedan.

Vad tänker du?

Uppdaterat: Nu har Mary också bloggat.

Victoria skriver att hon vill finnas kvar. Sjumilakliv vill också det. Liksom Kjellberg som beskriver det lite som jag själv känner.

David Gottlieb som lever med cancer tycker att man inte behöver krångla till det.

Bisonblogg har skrivit flera gånger om det här ämnet, senast om Webwill här.

Karibien har skrivit en läsvärd text på temat:

När jag är död är det slut. Det tror jag numera. Ingen återförening på andra sidan. Inga änglakörer eller förklarat ljus. Ingen Gud som bringarmening till sörjande över en älskad medmänniskas meningslösa död.

Jag har upptäckt att denna inställning ställer till det med kondoleanserna. Det funkar ju inte att säga ”Den Gud älskar dör ung” eller ”Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin” eller ”Guds vägar är outgrundliga” eller ”Ni möts på andra sidan” eller ”Alla frågor blir besvarade till slut”.

Det ställer till det för mig som sörjande, efterlevande. Prata med mig på riktigt, för helvete, sluta med dumma klyschor som du inte tror på själv – eller än värre, som du tror på och försöker övertyga mig om. Min unge delar min avsky för sorgens floskler.

Detta gör mig också övertygad om att när jag dör, vill jag också dö digitalt. Den här bloggen ska aldrig bli en anslagstavla för publik  sorg, aldrig bli en sentimental minnestavla där folk som aldrig träffat min dotter skickar henne styrkekramar.