Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för kategori kommentar

- Sida 4 av 6

Myter och sanningar om köpta journalister, censur och yttrandefrihet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har fått en del reaktioner på fredagens krönika. Och en hel del direkta frågor. Jag ska försöka att svara, men gör det här i en bloggpost för jag tycker att det här är viktigt, och kan beröra fler än dem som faktiskt läst min krönika och kommentarerna till den.

Signaturen ”argumentation” (som senare berättar att han heter Niklas Andersson) skriver följande:

”Men ibland fylls jag av tvivel. Ibland undrar jag hur bra det är att vem som helst kan säga sin mening och i teorin kan nå hela klotet inom loppet av några sekunder.” Men detta, Sofia, är ju även det farliga med medier som är ägda av exempelvis en Berlusconi, eller en Ted; ägaren av Fox News. Journalisten är bakbunden pga profiten från reklammakare.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om Berlusconi eller Fox News, jag uttalar mig om svenska medier, det är dem jag kan och har erfarenhet av och villkoren är inte likadana i hela världen. Men i Sverige är journalisten inte bakbunden av reklammakare. Man skiljer strängt på redaktion och annonsavdelningar på svenska tidningar, och journalisten ska överhuvudtaget inte påverkas av vem som köper annonser i tidningen.

Samma signatur fortsätter:

Men det är en liten grupp idioter, galningar, korkade rasister och kvinnofientliga bittra jävlar som för mycket väsen. Att föra ett sådant ovårdat påhopp på allmännheten tycker jag är att tala med oansvariga personer på samma nivå som dessa. Är inte detta aningen opassande för en sk. seriös skribent?

Såhär är det. Jag är krönikör. Som sådan har jag ett visst utrymme att uttrycka mig provokativt. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, det bara är så. Däremot håller jag inte med om att jag hoppar på allmänheten. Jag uttalar mig om en mindre grupp personer som härjar i kommentarsfälten i de svenska medierna. Och tro mig – alla har inte alla hästar i stallet. Kommentarsfält i tidningar är inte till för att vem som helst ska ha rätt att sprida sina åsikter om vad som helst, de är inte till för personliga påhopp på namngivna personer och de är inte ett forum för bittra kommentarer som inte har med artikelämnet att göra. Det är exempelvis inte ovanligt att samma kommentar postas i anslutning till flera olika artiklar, som inte har ett dugg med varandra att göra.

Kommentarsmöjligheten är till för att kommentera och diskutera den skrivna artikeln, det ska inte ses som en allmän insändarsida för att skriva vad-som-helst.

Så får jag följande fråga:

Sofia, hur ser du på demokrati, vad är din vison? Sofia, anser du inte att ett ingrepp mot bloggossfären är odemokratiskt? Sofia, anser du inte att det har uppstått ett nytt och allvarligt hot mot journalistiken och mot demokratin? Inbäddade journalister, bakbundna journalister etc. Vilka är enligt dig sk. ”dårar”? Vi behöver även dårars synpunkter i en demokrati, för de talar om dels sanningen, dels vilka hot ett samhälle står inför.

Mitt svar är ganska enkelt och finns faktiskt med i krönikan. Jag tror stenhårt på demokrati och yttrandefrihet. Jag är definitivt emot ”ingrepp mot bloggosfären”. Vad gäller inbäddade och bakbundna journalister så har jag en del att säga, om hur situationen är idag för svenska journalister.

Ofta är det en enskild reporter/journalist som får klä skott för all kritik. ”Journalister” är opålitliga, ”Journalister” har ingen etik. ”Journalister” gör si och så. Vad som glöms bort här är att de flesta journalister är lönearbetare. Anställda. De har en arbetsgivare som talar om för dem vad de ska göra. och delvis hur de ska göra det. En enskild reporter kanske vill gräva djupare, fokusera på andra frågor, jobba med egna idéer men där finns ofta en chef och en tidning att fylla, och produktionskraven är höga.

En tidning har förutom journalisterna dessutom ägare och en styrelse. Ägarna är i Sverige i dagsläget några få, som äger de flesta medierna. Och ägarna vill ha pengar. Så finns en styrelse som ska försöka tillfredsställa ägarnas önskan om vinst. Sedan har vi ledningen på de enskilda tidningarna, som ofta består av en vd som håller i pengarna och en chefredaktör som håller i det redaktionella och är ytterst ansvarig för det som publiceras. Så har vi såklart läsarna.

Upplagorna minskar. Annonsörerna sviker tidningarna. Det är lågkonjunktur och dessutom står vi mitt i en revolution som förändrar människors medievanor. För att tillfresställa ägarna måste tidningarna spara pengar. Färre journalister ska göra mer och publiceras i fler kanaler. Och fortfarande finns en tidning att fylla. Varje dag ska sidorna fyllas med nyheter.

De enskilda journalisterna i Sverige är som jag ser det – och jag känner bra många – riktigt bra folk. De tar sina jobb på stort allvar och är seriösa. De vill berätta sannningen, och de vill vara relevanta. Och så kommer vi till det här med pengarna igen. Vad som faktiskt säljer. Vad som säljer går inte alltid hand i hand med vad som anses vara seriös och granskande journalistik. Ibland, men långt ifrån alltid. Svenska folket vill faktiskt gärna läsa om dokusåpor, till exempel.

Så journalisten som kanske valde jobbet för att göra det stora avslöjandet får en anställning och för att tillfredsställa ägarna, styrelsen, sin närmaste chef och sina läsare kanske jobbet handlar om att på en dag göra tre eller fler artiklar till tidningen, skriva några kortisar för webben, göra en radiointervju och så ringa och kolla några grejer som inget blir. Det finns sällan tid för att kolla upp de där osäkra grejerna, de som kräver tid. De som kostar pengar.

Utifrån de ovanstående förutsättningarna är jag stolt över att vara en del av en kår som faktiskt fortfarande lyckas göra så bra och seriös och fördjupande journalistik, så ofta, och av så pass hög kvalitet.

Men om ni tycker att en artikel om en kattunge som räddas ur ett träd är ointressant och att tidningen borde skriva om viktigare grejer – ge er inte på den stackars reportern nästa gång. Gå till högre ort och kräv bättre innehåll i tidningen ni läser.

För övrigt: Det förekommer försök att muta journalister. Oftast handlar det om relativt oskyldiga försök från företag som vill ha gratisreklam. De flesta journalister klarar att stå emot dessa mutförsök. En seriös journalist som är rädd om sitt jobb och sitt personliga varumärke vill inte riskera hela sin trovärdighet för tillfälliga förmåner. Det förekommer viss relativt harmlös vänskapskorruption. Det är svårt att vara totalt oberoende som journalist i ett litet land som Sverige. Jag vet inte vad som händer när de verkliga makthavarna badar bastu ihop, men vad jag vet är att en enskild reporter som är en bra story på spåren inte stoppas på grund av någon hemlig agenda. En bra story är en bra story.

Däremot är medieföretagen relativt dåliga på att granska varandra, och om detta har jag skrivit en del tidigare. Och jag tror att det är en bra sak att det nu finns en växande bloggosfär som granskar medierna.

”Kungen” skriver så här:

Det här är nytt för politiskt korrekta journalister som inte vågar skriva vad de verkligen tycker. Det finns en självcensur som är skrämmande i sverige. Nu så många andra tagit bladet från munnen och skriver det som svenskan folket vill höra o läsa. Då kommer det här dravlet om hets på nätet, vilket skämt. Äntligen säger jag bara, nu får vi veta sanningen tack vare nätet och inte de etablerade medierna som censurerar i mång o mycket.

Kungen specifierar inte riktigt vad han menar med vad som är nytt, men jag gissar att han menar internet och allas möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det känns som om kommentaren var riktad mot medier i största allmähet och kanske inte mot min krönika, eftersom jag ju förespråkar just det som Kungen säger är så bra, nämligen allas möjlighet att berätta en historia och uttrycka en åsikt. Det finns journalister som är rädda för detta. Det finns medieföretag som är rädda för detta. Inte för att de är rädda för någon ”sanning” som plötsligt ska komma fram, mer för att de är rädda för konkurrens tror jag. Och för att de är rädda för att det ska spridas en massa desinformation som inte källkritiseras.

Jag föreläser ofta för journalister och då säger jag att det inte är något att vara rädd för. Och att lika snabbt som desinformation sprids på nätet, lika snabbt kan man döda ett falskt rykte. Jag tror att internet är bra för journalistiken. Det ställer högre krav på journalister men det borde ses som något bra som höjer kvaliteten på journalistiken.

Sen vad gäller journalister som är ”rädda för att uttrycka sin åsikt”. I journalistiken ingår att vara oberoende och objektiv. En journalist ska inte och får oftast inte säga sin åsikt. En journalist ska presentera fakta, inte åsikter. Det här håller på att förändras, och jag personligen hör till dem som förespråkar att journalister ska ha rätt vara mer subjektiva och ibland också uttrycka sina åsikter i högre grad än idag. Detta för att läsaren ska få en varudeklaration, och helt enkelt veta genom vilket filter en artikel är skriven.

Relaterat till detta skriver någon som kallar sig för Von_Tratt:

Ja det måste vara jobbigt att som ”journalist” inte ha ensamrätt på sanningen längre. Usch så odemokratiskt att även pöbeln får komma till tals! (När de lyckas passera censuren)

Antingen har han inte läst min krönika eller också vill han bara uttrycka en åsikt i största allmänhet. Vad gäller ordet censur så upprepar jag att yttrandefrihet är viktigt. Men att det inte är en enskild tidnings plikt eller skyldighet att vara forum för eller lämna plats åt allas åsikter. Det är alltså inte censur när en tidnings chefredaktör bestämmer att vissa saker inte ska publiceras, och det här hänger också ihop med cehfredaktörens personliga ansvar för det publicerade.

Mitt tips till den som tycker sig inte få komma till tals är att strarta en egen blogg. Det kan ingen förbjuda dig att göra, och där kan du skriva prcis vad du vill inom lagens råmärken. Såklart kan du bryta mot lagen också, om du är beredd att ta eventuella konsekvenser av det.

”Snartfarfar” är upprörd över att jag ska ha plockat bort hans kommentarer. Jag har ingen som helst möjlighet att moderera kommentarerna till Aftonbladets artiklar. Det är det andra som gör, och jag kan ärligt säga att jag inte har helt klart för mig hur modereringen går till. Oavsett så kan jag inte stå till svars för dylika publiceringsbeslut, sådana spörsmål är det Jan Helin och Lena Mellin som får stå för.

”eudemokrat” skriver:

Ständigt skäll på dessa Sverigedemokrater trots att de inte har någon politisk makt över invandringspolitiken. Skäll på alla andra länder som sedan länge för en invandringspolitik som Sverigedemokraterna eller hårdare. Det vågar inte Sofia mfl för då avslöjas det att att Sverige är ensamt och för en extrem invandringspolitik!

Jag vet inte hur personligt jag ska ta detta. Jag har inte skällt på Sverigedemokraterna. Jag konstaterade bara att i anslutning till artiklar om Sverigedemokraterna så dyker det ofta upp en del personer som skriver kommentarer som balanserar på en skör tråd när det gäller lagen, som inte sällan är fullständigt obegripliga, och som inte behöver ha någon direkt koppling till artikeln. Vad gäller invandringpolitik och sådant kan jag bra säga att min krönika inte handlade om det. Kanske en annan gång.

”DerGeist” skriver:

Det är precis det som är demokrati. Folk kan delta i debatten på lika villkor utan att först ”godkännas” av någon. Censur och politiskt spel föder konspirationsteorier hos folk då politiker inte talar klarspråk från början, det är inte den öppna nätdebattens fel att dessa frodas. Jag tror dock frestelsen att censurera är mycket vanlig hos alla människor om något känns obekvämt. Vad som känns obekvämt är subjektivt och varierar från individ. Det går alltså inte att ha några få som sitter och bestämmer över många vad som är lämpligt och olämpligt.

Och jag upprepar: En tidnings chefredaktör har ingen skydlighet att publicera vad som helst. Det är inte bara kommentarer som ”censureras” utan också tidningsartiklar, debattartiklar och krönikor skrivna av personer som både är anställda på tidningen, som är kända människor med makt och så vidare. Det är alltså inte så att det urval som görs handlar om vem som skriver, utan om det överhuvudtaget platsar i tidningen och om platsar just nu.

Igen: Om du har något viktigt att berätta och ingen tidning vill publicera din story – starta en blogg. Ingen hindrar dig.

Jag tycker att ”PelleBleking”s kommentar är intressant:

Sofias artikel är ett utmärkt exempel på debattklimatet i dagens Sverige. De som inte tycker som hon är idioter som inte förstått, sett ljuset, och inte upphöjts till journalister med rätt att skapa en helt egen verklighet som vi andra låga varelser bara har att förhålla oss till. Jag anser att ni om några gör skillnad på folk. Menar du Sofia att din hjärna bättre än min förmår analysera tillvaron? Näthatare? Vad är meningen med att kommentera positivt? Då jag vanligen sent om aftonen har ro att författa en kommentar är det kring sådant som berör mig. Jag vill då sprida min uppfattning om ämnet med förhoppning att någon läser det lika intresserat som jag läser vad andra skrivit.

Jag har inte sagt någonstans att de som inte tycker som jag är idioter. Jag säger dessutom att de som inte tycker som jag absolut ska publiceras och lyftas fram.

Jag vet att jag är duktig på att analysera min omgivning. Om din förmåga vet jag ingenting. Ordet näthatare använder inte jag. Det stod i rubriken. Det är sällan skribenten som rubriksätter sin text. Meningen med att kommentera positivt kan ju vara att alla mår bra av lite beröm eller en klapp på axeln då de gjort något bra, det är aldrig fel att sprida lite positiva vibbar. Därmot kan det vara svårt att bemöta positiva kommentarer. Det blir ju sällan en bra diskussion om nån skriver ”bra skrivet”, men syftet med att skriva behöver inte alltid vara att starta en diskussion.

Diohyllobothrium Latum skriver så här:

Om det är något en demokrati behöver, så är det väl missnöje och folk som orkar bry sig tillräckligt mycket för att klaga. Sen om vi behöver någon som Sofia, som sitter och filtrerar allt genom verkligheten så som hon uppfattar den, vet jag inte. Jag ser hellre allt som alla ”knäppgökar” och ”näthatare” skriver och bildar min egen personliga uppfattning om frågorna. Släpp fram alla eller lägg ner möjligheten att skriva kommentarer helt, tycker jag.

Och jag håller delvis med. Jag ser mig inte som en person som sitter och filtrerar allt. Vad menar du att jag filtrerar? Jag jobbar inte med att moderera kommentarer, det är ett tag sedan jag gjorde det. I så fall är det väl så att alla som skriver, alla journalister, alla bloggare, alla som kommenterar, skriver utifrån sin tolkning och sitt filter genom vilket de ser verkligheten. Vad gäller journalisternas roll som filter – alla har inte tid att sitta och söka information. Alla vill inte ens göra det. Väldigt många vill faktiskt att någon annan sorterar i det enorma informationsflödet och väljer ut det viktigaste och mest intressanta åt dem.

KLARTEXTEN tycker till:

Du kallar kommentatorerna för knäppgökar. Då är nog problemet att större delen av sveriges befolkning är knäppgökar! Varför förespråka censur i ena stycket och i nästa skriva ”för jag tror att konspiratörerna skulle bli utskrattade tillplattade och överbevisade om de fick mer plats i de stora medierna”! Snacka om bristande logik! Nej Miriam, faktum är att DU och Aftonbladet inte tål en fri debatt! Annars skulle ni våga ta den!

För det första heter jag inte Miriam. Det är ganska nonchalant att inte ens tilltala en person vid rätt namn när det står att läsa innantill där man är. Du verkar ha slarvat med innantill med resten också. För jag har inte förespråkat censur. Och därmed faller din tes om min bristande logik. Vad gäller Aftonbladets förmåga att ta en debatt hänvisar jag återigen till Jan Helin. Vad beträffar mig själv tycker jag faktiskt att jag hör till dem som är ganska bra på att just ta debatten.

KLARTEXTEN skriver mer och börjar jämföra mig med Hitler och nazisterna. Grejen är att eftersom KLARTEXTEN återigen kallar mig för Miriam som jag inte heter och dessutom blandar friskt mellan att tilltala mig/Aftonbladet avstår jag från att ytterligare bemöta. KLARTEXTEN får gärna förtydliga, och förklara vilka frågor det är som riktas mot Aftonbladet och vilka frågor som är riktade till mig personligen. Och då gärna tilltala mig med mitt rätta namn.

Slutligen är det ”argumentation” som skriver några kommentarer som jag inte riktigt förstår, och så avslutar han:

Någon måste ha förtalat piratpolare pär, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.’ De som inte tål ljuset är Säpo och de som försöker inskränka internet Sofia. De ska du lobba mot. Då älskar man demokrati. Och man drar sitt strå till stacken.

Kort svar: Jag lobbar mot FRA och Ipred. Jag kämpar för friheten på internet. Det har jag gjort länge och det kommer jag att fortsätta med. För att jag älskar demokrati. Och jag älskar internet.

Är du beredd att betala för nyheter på nätet?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Mediebranschen krisar. Det blir allt svårare att dra in annonspengar, och folk är mindre och mindre benägna att betala för tidningen. Upplagorna sjunker, och fler och fler tar del av nyheter på internet. Utan att betala en spänn.

Detta trots att de som producerar nyheterna – journalisterna – fortfarande kostar pengar. För att inte tala om alla andra kostnader, inte minst för tekniken. (som skulle kunna vara betydligt billigare om medieföretagen vore mer öppensinnade och lite mer flexibla, men det är inte sällan skutor som är över 100 år gamla som ska vändas och det tar tid)

Just nu pågår en bloggstafett där mediefolk debatterar huruvida det är möjligt att ta betalt för nyheter på internet. Jag är skeptisk. På goda grunder. Egentligen har folk aldrig egentligen betalat för innehållet, journalistiken. Det man betalat för är service, man betalar för att få nyheterna tryckta på papper och hemburna till brevlådan. Därför tror jag att betalningsviljan på nätet är liten, eftersom man redan har betalat för distrubutionen, genom inköp av dator och sitt bredbandsabbonemang.

Vad säger du? Är du beredd att betala för nyheter på nätet? Hur mycket? För alla typer av nyheter eller bara vissa, och i så fall vilka?

Är du intresserad av debatten rekommenderar jag följande läsning:

Fredric Karén, SvD, som också är skeptisk.

Bo Hedin som listar för och nackdelar.

Charlotta Friborg, DN, om branschens Törnrosasömn.

Jocke Jardenberg, Mindpark, om att kasta pengar i sjön.

Micke Zackrisson, Veckans Affärer, om att skilja på äpplen och päron.

Fredrik Strömberg, SSBD, om att göra rätt investeringar.

Aftonbladet och Sverigedemokraterna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag meddelar Jan Helin och Lena Mellin att all annonsering från Sverigedemokraterna stoppas i Aftonbladet.

Aftonbladet är naturligtvis i sin fulla rätt att själva bedöma vilka som ska få annonsera i tidningen. Det är inte en rättighet att göra det. Det händer titt som tätt att annonser stoppas i dagspressen för att de inte anses lämpliga av olika skäl.

Ändå är Aftonbladets beslut kontroversiellt, inte minst i ljuset av den skandalartade debatt som uppstod bara häromveckan efter Aftonbladets publicering av den artikel som anklagades för att vara antisemitisk, och som fortfarande pågår. Bland annat diskuterades publiceringen i Publicistklubben i måndags.

Många bloggare har skrivit om detta. Erik Laakso och Fredrik Strömberg och flera med dem tror båda att besutet snarare spelar Sverigedemokratrna i händerna, om nu syftet är att försöka motarbeta deras utbredning. Stationsvakt ger ett konstruktivt tips till Aftonbladetredaktörerna.

Själv är jag nog benägen att hålla med Joakim Jardenberg i det här läget. Jag är just nu glad att jag inte är chefredaktör och måste fatta dylika beslut, men tycker att Jardenbergs lösning känns som den enklaste vägen. Följ lagen. Men det enkla behöver absolut inte vara det rätta och jag känner en viss respekt för Helin och Mellin som vågar fatta detta i dagsläget kontroversiella beslut.

Vad tänker du? Är det rätt eller fel att stoppa SD från att annonsera i dagspressen? Kommer det att stoppa deras framfart eller tvärtom – ge dem ökade sympatier?

Alldeles strax, närmare bestämt klockan 14.00 kan du chatta med Jan Helin om detta.

Varför tycka synd om Anna Anka?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Dagens stora snackis är utan tvekan Anna Anka.

Bild 4.png

Nej, jag har inte sett Hollywoodfruar, så mina enda referenser när jag ger mig in i diskussionen är sådant jag läst och fått berättat för mig. Därför har jag heller inte tyckt något särskilt. Men så läser jag Annas egna ord idag, på Newsmill.

Där skriver hon massor av saker som citeras friskt på nätet:

”Kanske kan jag bli en förebild för andra svenska kvinnor.”

”USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.”

”Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet.”

”Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter.”

”Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.”

”Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?”

”Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

”Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.”

”Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer.”

Fullt begripligt att reaktionerna inte låter vänta på sig. Texten är magstark, för oss i praktiken faktiskt jämställda svenskar. Ändå är det påfallande många av kommentatorerna som inte argumenterar i sak, som inte bemöter Anna Anka som den vuxna kvinna hon är.

Somliga gör det såklart, som Malin Collin. Och Trollhare. Men andra, jag tar Tankar i Lösvikt som exempel, som redan i rubriken skriver om ”en vilsen Anna Anka”. Väldigt många är det som talar över huvudet på Anna. Som väljer att analysera hennes liv och situation utifrån att det är synd om henne. För att hon gått på någon idioti om antijante och är lurad och egentligen innerst inne måste må hemskt dåligt.

Jag värjer mig mot den typen av syndomtyckande när vi talar om vuxna människor. Anna skriver själv att hon är lycklig. Det kanske hon inte är, vad vet jag? Men eftersom hon är vuxen och öppen med sig själv och vad hon tycker och tänker förtjänar hon ändå min allmänmänskliga respekt, och i den ingår att faktiskt tro på vad hon säger som den egna lyckan.

Det blandas friskt äpplen och päron i den här diskussionen. Argumenten som handlar om jämställdhet är lätta att tå hål på, alternativt bara välja att inte hålla med om. Jag är av åsikten att pappor som tar ansvar för sina barn är bra pappor och män. Men jag tycker inte att kvinnor som väljer att vara hemmafruar är dåliga kvinnor. Jag tycker att vuxna människor måste få göra sina egna val, utan att stigmatiseras.

Det är intressant att den här diskussionen kommer upp samtidigt som Isabella Lund gör comeback. Hennes livsval har heller aldrig respekterats, valet att sälja sexuella tjänster mot pengar. Hon har blivit deprimerad på grund av stigmat. Ändå finns det mängder av förståsigpåare som envist hävdar att hon mår dåligt av andra orsaker, att det är synd om henne och att hon är ett offer.

Både Isabella och Anna är vuxna kvinnor som gjort egna livsval, grundat naturligtvis på deras erfarenheter, grundat på hur de formats av olika omständigheter och så vidare, men fortfarande – deras egna val.

Varför behandla dem som mindre vetande bara för att deras val inte är politiskt korrekta? Varför klappa dem på huvudet och tycka synd om istället för att lyssna på deras egna argument?

Jag går gärna i klinch med Anna Anka om jämställdhet i sak, men aldrig att jag skulle klanka ner på det livsval hon gjort som hon själv säger gör henne lycklig, lika lite som jag skulle se ner på Isabella som valt att sälja sex. Däremot kan jag gärna diskutera prostitution i sak.

Dexion har i alla fall vettet i behåll när hon skriver att ”även otrygga och ytliga människor skall väl ha rätten att finna lyckan på sitt sätt?” (hur hon nu kan veta att Anna Anka är otrygg)

Men ändå. Oavsett orsaker, oavsett om dessa kvinnor är otrygga, olyckliga, lyckliga eller vilsna – visst har de rätt att behandlas med respekt och visst är deras ord lika mycket värda som den svenska politiskt korrekta feministens som gör allt rätt och har ångest och är deprimerad ständigt för att hon tänker så hårt på alla orättvisor som finns i världen?

(och nej. jag menar inte att alla feminister är deprimerade och politiskt korrekta, ville bara använda en total motsats till det Anna Anka representerar för att exemplifiera)

 

Personlig integritet på nätet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

I den ständigt pågående diskussionen om integritet på nätet, framförs ofta det inte helt ointressanta påpekandet att de som skriker högst mot FRA, Ipred och dylikt inte sällan är samma personer som själva är duktiga på att publicera sig själva, sina liv, tankar och bilder på nätet.

Min förklaring till detta är lika kort som enkel: Det är stor skillnad på vad man själv väljer att dela med sig av och på att bli övervakad och spionerad på av statliga myndigheter eller privatpersoner.

Om jag väljer att skriva ett mail eller privat meddelande så beror det antagligen på att det skrivna inte är för vem som helst. Om jag däremot bloggar gör jag det fullt medveten om att vem som helst i hela världen när som helst kan få tillgång till det jag skrivit.

Därför är det här, även om Emanuel är rolig, inte helt okomplicerat. Christer Öst protesterar mot att hans hus ska kunna beses i Google Streetview. Han vill inte att Google ska fotografera hans hus. Samtidigt ställer han upp och låter sig själv fotograferas tillsammans med huset. Skillnaden är att han väljer själv att posera för lokaltidningen, och där skrivs inte heller på vilken gatuadress hans hus finns. Däremot kanske Christer Öst inte är helt insatt i hur internet fungerar, och därför gör detta omedveten om att bilden på honom själv och huset redan är tillgänglig för alla internetmedborgare i hela världen…

 

Hur tänker du? Vad är du beredd att dela med dig av och var? Är Googles fotografering att jämställa med övervakning och spionering? Är det okej att ditt hus kan beses av vem som helst i hela världen?

 

Jag betalar inte för den fysiska skivan utan för musikupplevelsen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag har jag skrivit min första krönika för Aftonbladet. Än så länge bara på papperet.

Den anknyter till detta jag skrev i somras, i den bloggstafett jag medverkade i. Och den är ett försök att lyfta frågan om upphovsrätt från den ganska tjatiga diskussionen om fildelning utifrån det moraliska och ekonomiska perspektivet, och istället ställa frågan om hur vi mäter värdet av exempelvis en låt eller en text.

I våras var jag i Malmö och lyssnade till Chris Anderson som skrivit boken Free, som finns på Spotify för den intresserade. (Chris Anderson – Free: The Future of a Radical Price).

Där fanns även Rasmus Fleischer, och han sa något som jag inte kunnat släppa, om skillnaden mellan unga och äldres sätt att se på fildelning. De digitala invandrarna, alltså de vuxna människorna som minns ett liv utan internet, är vana att betala för musik, genom skivköp. Därför sätter de också ”fiktiva” prislappar på innehåll som finns tillgängligt på internet. När de laddar hem ett album tänker de att ”nu sparar jag 200 spänn”.

För de unga, som är vana att allt finns tillgängligt ett klick bort existerar inte den fiktiva prislappen. Jämförelsen finns inte, de ser det inte som att de tjänar något på att ladda hem, de gör det för att det är möjligt och framförallt bekvämt. Just därför har frågan om fildelning för dessa unga inga moraliska aspekter, även om de rent teoretiskt vet att de begår en kriminell handling då de laddar ner upphovsrättsskyddat material.

När jag köper en bok är det inte den fysiska boken jag betalar för, utan läsupplevelsen. Samma när jag köper en skiva. För inte så länge sedan hade jag en dröm om ett hem med väggarna täckta av bokhyllor fyllda av böcker. Idag önskar jag mig ett hem utan en enda bok. Inte för att jag inte vill läsa, utan för att jag inte ser värdet i att ha en massa prylar som tar plats och samlar damm. Det är innehållet i boken jag vill åt, inte förpackningen. Detsamma gäller för skivor. Det är ytterst få skivor eller böcker som jag vill äga på grund av särskilda affektionsvärden, eller för att de rent estetiskt är snygga och utgör en prydnad i sig. Jag älskar tanken på att ha all musik och läsning samlad i en enda pryl – min laptop.

Betyder det här att jag inte är beredd att betala för läsning eller musik? Nej. Däremot vill jag att det ska vara så enkelt som möjligt att få tag i boken eller musiken. Därför är jag exempelvis överförtjust i Spotify. Frågan är om det beror på att jag sedan barnsben ser den fiktiva prislappen. Frågan är hur dagens unga egentligen värdesätter musik och film när de är vana vid att den är tillgänglig och gratis. Kommer de någonsin att förstå det ekonomiska värdet?

Observera att jag inte talar om den ersättning som upphovsmännen ”har rätt” till. Jag är fullt medveten om att ingen kan jobba gratis. Jag talar om det omvända – tillgång och efterfrågan.

Om tillgången är obegränsad – var finns då betalningsviljan?

 

 

Grattis Newsmill!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag fyller debattsajten Newsmill ett år. Jag hör till dem som ivrigt hejade på i starten och verkligen gillar initiativet, och jag gläds åt deras framgångar. Så sent som i söndags sjösattes ett nytt samarbete, mellan Newsmill och Expressen. Det är Newsmillredaktionen som en gång i veckan ska sammanfatta debatten på Newsmill för Expressens läsare.

Tidigare finns ett samarbete mellan Newsmill och Dagens Nyheter. I praktiken handlar det om att DN länkar till lämpliga debattartiklar på Newsmill i samband med egna artiklar. Intressanta sätt att försöka knyta ihop gammelmedia med den folkets röst som hörs allt högre på nätet.

Men när PM Nilsson skriver i dag att Newsmill var den första sociala mediesajten som spinner vidare kring nyheter och debatt blir jag förvånad. Antingen har PM missuppfattat begreppet Sociala Medier, eller också har han hållit sig undan från alla de debattsajter och forum som funnits på nätet sedan begynnelsen, som definitivt spunnit vidare kring nyheter och debatt. Eller som Axel Andén på tidningen Medievärlden uttryckte det: ”för mig är knuff både före och bättre”.

Hur som helst – Newsmill har visat att det går att förmedla nyheter och driva debatt, de blandar högt och lågt och låter många komma till tals som inte vanligtvis syns på de stora tidningarnas debattsidor. Det är något bra, och jag önskar Newsmill ett kommande år minst lika bra som det gångna.

Om du är nyfiken på vad jag skrivit hos Newsmill kan du kika på mymill.

I somras fick jag också den stora äran att sommarskriva, Newsmills motsvarighet till Sveriges Radios sommarprat. Den som vill veta mer om mig eller min väg till journalistiken kan läsa mitt sommarskriv här, som sig bör varvat med bra musik.

 

Om hur bokförlagen suger ut författarna – not

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Mattias Boström som jobbar på Piratförlaget har den senaste tiden gett sig in i debatten om framtiden för bokbranschen, inte en dag för sent.

Idag publicerar han ett konkret räkneexempel som ger fakta i frågan om vem som tjänar mest, förlaget eller författaren. Läs!

Vad man frågar sig är varför inget gjort detta tidigare. (det kanske nån har, men var, när då?)

Är det företagskultur, är det ett självändamål att vara hemlig och inte avslöja några siffror? Att inte lägga fakta på bordet? För vem, varför? Det är bra att allt fler kliver ut i transparensen, att anställda på de företag och i de branscher som debatteras kommer ut och berättar hur det förhåller sig i verkligheten.

Uppdaterat: Författaren Hans-Olov Öberg kommenterar Boströms inlägg och ställer några intressanta frågor.

Frige de fängslade bloggarna i Azerbajdzjan

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Vi har det bra i Sverige. Mycket bra. Trots Ipred, FRA, Telekompaketet och andra jobbiga regelverk lever vi fortfarande i en demokrati, och har yttrandefrihet.

I Azerbajdzjan fungerar det inte riktigt så. Just nu sitter två Azerbajdzjanska bloggar i fängelse och väntar på hårda fängelsestraff för att de varit regimkritiska. De behöver vårt stöd. Regimen i landet ska inte få vinna, de ska inte få skrämma bloggarna till tystnad.

Vilhelm Konnander har koll på läget, han länkar också till en sida där man kan protestera med sin namnunderskrift. Det är väl det minsta vi kan göra för Emin Milli och Adnan Hajizada. Förslag på andra åtgärder för att ge dem stöd? Vi måste visa att världen inte accepterar inskränkningar i yttrandefrihet eller att människor kastas i fängelse på lösa, osanna grunder.

Sprid vidare! Tillsammans är vi starka.

Helené är död – länge leve Alter Ego!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den är uppe igen! Alter Ego resonerar. På resonerar.se.

Detta tack vare den internetkultur som jag inte längre hittar ord för att hylla.

Superlativen är slut.

Bild 35.png

Helené dog i december ifjol. Hon kommer inte tillbaka, hennes barn får henne inte tillbaks och inte hennes vänner heller. Men en stor del av Helené lever kvar. Hennes ord och tankar finns för andra att ta del av, och som Fatou (hon var en av Helenés nära vänner) sa: Wow, det här känns som att få tillbaks en liten bit av Helené.

Per Gustafsson, mannen som köpte domänen, har överlåtit den åt Helenes närmaste. Och härom kvällen ägnade vi oss åt crowdsourcing på Twitter.

Helené hade en stark önskan om att hennes blogg skulle finnas kvar även efter hennes död. På grund av ett missförstånd med betalningen av webbhotell och domän försvann den för en tid sedan, och så köpte den intet ont anande Per Gustafsson upp domänen och började publicera eget marknadsföringsmaterial på sajten, som streamades till Helenés Facebooksida och i allas våra RSS-flöden. Den diskussion som uppstod kulminerade i att han plockade bort materialet och bad om ursäkt.

Så i förrgår slog det mig plötsligt att hennes gamla poster kanske kunde finnas någonstans och kollade i min Google Reader. Mycket riktigt. Där fanns alla gamla poster från resonerar.se kvar, och jag twittrade lite om det. Ställde frågan om det inte skulle gå att återskapa hennes blogg. Själv är jag alldeles för oteknisk och har ingen aning om hur man gör, bara en stark känsla av att det måste gå.

Sedan gick det undan, och sällan har jag känt sådan hjälpsamhet och värme, visad i praktiken, som när folk strömmade till och började erbjuda sina tjänster. En efter en engagerade sig i resonerar.se. Någon letade upp det tema hennes blogg hade haft, någon annan fixade filen till hennes gamla bloggposter, någon erbjöd serverplats, en annan tog kontakt med Per Gustafsson och företag som jobbar med domäner och hosting hörde av sig och erbjöd hjälp. Ett gäng personer som sins emellan inte känner varandra, eller ens Helene, men på Twitter är det möjligt. På internet är det möjligt.

Resultatet är att Alter Ego resonerar nu är återskapad, och även om Helené är död finns orden kvar.

Ett stycke internethistoria.

Det är en solskenshistoria, men den sätter fingret på det viktiga i att verkligen fundera över vad som händer med den egna nätnärvaron när döden slår till. Vem har tillgång till mina konton? Vem ska sköta min blogg, ska det vara möjligt att kommentera eller ska kommentarsfunktionen tas bort? Ska jag lämna lösenord till mina närmaste eller till något företag som sköter saken?

Helené var en viktig bloggare när hon levde. Hon hade koll på läget och hon väckte tankar, hon var alltid med i hetluften och deltog i utvecklingen av den svenska bloggvärlden. Och nu är det faktiskt så att hon fortsätter göra det. Helené fortsätter att vara en del av utvecklingen och samtalet, och jag är helt säker på att hon inte har något emot det.

 

Under SSWC hölls ett seminarium på temat som jag tyvärr missade. Enligt dem som var där var det det bästa på hela campet. Några har bloggat om det, som Pelle Sten och Pelletsmaskinen.

Slutligen stort tack till alla er som var med och såg till att Helenés ord får leva kvar på nätet, genom Alter Ego, på resonerar.se:

Jocke Jardenberg, Thord Daniel Hedengren, Jonathan Sulo, Simon Sundén, David Hall, Patrik Fältström, Tobias Karlsson och Anders Thoresson. Ni är dagens hjältar. Har jag glömt någon? Hojta!

Tack också till Per Gustafsson som så snabbt insåg sitt misstag och hjälpte till att göra detta så smidigt som det bara går, trots att han för tillfället befinner sig på andra sidan Atlanten. Simon har skrivit en alldeles särskild hyllning till honom här.

Uppdatering: Läs också Tonårsmorsa. Hon var en av Helenés nära vänner, och har skrivit väldigt fint om sin vän.

Jonathan Sulo berättar om hur han gjorde, och det är spännande på mer än ett sätt.

Jag vill låta Helené själv avsluta den här posten, med ord hon skrev i december 2007, ett år innan hon dog:

Jag menar, har ni tänkt på hur bloggare, ja även bara läsare faktiskt ställer upp för varandra. Det pratas så mycket om tjafs, stalkers, troll osv. För att inte tala om att bloggosfären har inget ‘vettigt’ att tillföra. Inte ovanligt, så är det oftast det negativa som tar överhand och i ett sådant stort begrepp som internet, så hamnar det positiva i skymundan. Jag skulle kunna länka otaliga exempel på hur okända människor hjälper och stödjer varandra via nätet. I mycket mer akuta situationer än en trasig blogg. Man bygger relationer oftast utan att känna personen bakom ‘aliaset’ och även de som använder sina riktiga namn förblir ofta anonyma som personer, såvida man inte träffas på en bloggträff eller dyligt.
Egentligen skulle man i praktiken kunna skicka ut vilken fråga som helst och få ett gratis svar, råd eller konkret hjälp. Det finns alltid någon vänlig själ som ställer upp.

 

 

 

Bilden på löjtnantshjärtat hittade jag här.

Sida 4 av 6
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Klas Widestrand
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB