Förra veckan var det Alex Schulmans uttalande om bloggar som provocerade och hällde vatten på blogghatarkvarnarna som fortsätter veva på mot strömmen.

Idag gör DN en grej av att Carolina Gynning slutar blogga. Jahaja.

Jag har tidigare kommenterat näthatet i samband med att Jonas Gardell spydde galla över sörjan i Sydsvenskan. Och slutar inte riktigt förvånas över att diskussionen fortsätter så onyanserad som den är, och att DN verkar älska att driva den…

Om näthat särskilt riktat mot kvinnor har jag skrivit här. Och tydligen tål det att upprepas. Internet är inte boven. Internet är inte farligt, i varje fall inte farligare än verkligheten. Internet är inte ondskans budbärare.

Internet är fullt av generositet och kärlek. Det bara svämmar över, och det gäller även bloggvärlden. Därför förstår jag inte varför gammelmedia envisas med att så ofta skildra baksidorna med nätet. Dom finns såklart, men de är inte i majoritet. Jag har fått ut så mycket mer positivt av internet än jag fått skit. Och de flesta jag talar med delar den erfarenheten.

Internet är fullt av värme.

Tonårsmorsa uppmanar du bloggvärlden att sprida sina positiva och kärleksfulla upplevelser av bloggandet – och jag uppmuntrar såklart initiativet. Abbes pappa ger oss ett konkret exempel på den ständigt närvarande nätkärleken.

Här har jag skrivit mer om näthat, sexism och Carolina Gynning.

Henrik Oscarsson beskriver det väldigt bra. Alltså skillnaderna mellan SD och PP-sympatisörer. Och skillnaderna i de båda partiernas politik.

Apropå det här.

Anders Mildner skriver också mycket bra utifrån Piratpartiets framgångar i valet.

Jag vill också passa på att säga att det finns inget mer värdelöst än kommentarer från personer som inte bemödat sg att läsa inlägget innan de kommenterar. Vad är grejen med det?

Förr i tiden betydde ordet suger något annat. Och det är i den betydelsen, den gamla, jag menar att Piratpartiet suger. Enligt vallokalsundersökningar har PP tagit en del röster från SD. Det är både bra och dåligt. Bra för att SD inte lyckades ta sig över spärren. Men lite dåligt för Piratpartiet, då illvilliga tyckare menar att det är symptomatiskt att PP har ungefär samma väljare som SD.

Piratpartiet suger helt enkelt. Det finns ett driv, en entusiasm, och ett budskap som säger att alla får vara med, alla kan bidra, efter förmåga, och det är det som suger. Gör att många kanske vilsna unga väljare sugs till dem, så som de tidigare sugits till SD.

Men där slutar likheterna. Piratpartiets politik skiljer sig så mycket från SD att alla vidare jämförelser känns direkt löjliga. Piratpartiet är för demokrati, yttrandefrihet, personlig integritet, mångfald och mänskliga rättigheter. 

Dessutom har Piratpartiet bevisat kraften på internet, att internet är på riktigt och man faktiskt inte behöver så många valstugor eller dörrknackningar, eftersom hela internet är en enda stor valstuga om man använder det rätt.

Något som i gårdagens val tog dem hela vägen till Bryssel. Dessutom lyckades PP öka valdeltagandet, som i detta val var betydligt högre i Sverige än i övriga Europa. Mindre än 50 procents valdeltagande är dåligt. Det är lågt, det är löjligt. Men det går åt rätt håll, och jag är övertygad om att vi har Piratpartiet att tacka för det. Förhoppningsvis kan deras framgångar påverka också övriga Europa.

Att Gudrun Schyman fick hjälp av kapitalistpengar i slutspurten räckte inte ända fram, vilket jag beklagar. Jag tror nämligen att politiken mår bra av friska vindar, och jag tror och hoppas att PP:s framgång i detta val är något som kommer att påverka valet till Sveriges riksdag nästa år. Det börjar vara på tiden att den gamla blockpolitiken löses upp, då den är fullständigt omodern och obegriplig för många unga individualister.

Läs också: Sugbloggen, Mattias Bjärnemalm som inser vilket ansvar som nu ligger på PP, moderaten Kent Persson som gratulerar Piraterna och så partiledaren själv Rick Falkvinge. Här finns alla siffror och statistik parti för parti, län för län, stad för stad. Och om du vill följa Piraternas reaktioner och utveckling efter valet rekommenderar jag Piratpartiet Live.

En gång i tiden var jag krönikör i Sundsvalls Tidning. När jag skrev den sista krönikan fick jag ett brev av en läsare, som ville tacka mig. Jag hade vid ett tidigare tillfälle träffat kvinnan i fråga och intervjuat henne. Hon var gammal. Väldigt mycket äldre än jag. Och hon skrev till mig; när vi satt där på min veranda i somras hade jag ingen aning om att du var en gammal vis själ i en ung kvinnas kropp…

När jag gör sådana Facebooktester som ska avslöja vad ens egentliga ålder är får jag ofta svaret att jag är 87 eller redan borde ligga i graven. Andra gissar ofta att jag är äldre än jag är. Och det är så konstigt. För jag känner mig inuti inte alls så mycket äldre än 16…

Jag är överväldigad av all respons på min uppmaning att blogga om ålder, och här är ett försök att sammanställa och kommentera allt tänkvärt, klokt och intressant som skrivits om veckans bloggtema – ålder.

Pseudonaja har skrivit om ålderskrämpor. Jag känner igen det. Just att jag börjar inse att en del värk, små krämpor och nedsättningar av en del fysiska funktioner faktiskt inte är tillfälliga, utan hör till åldrandet och är sådant jag måste försöka lära mig att leva med. Och jag försöker och hoppas att jag inte ska bli en sån som inte har något bättre att prata om än mina trötta fötter och värkande leder…

Smäm skriver om att gissa ålder. Och att det faktiskt kan vara känsligt för vissa. Jag är en lillasyster som ofta tagits för storasyster. Jag är en sådan vars ålder folk alltid gissat fel på. När jag var 13 trodde andra att jag var 16, när jag var 22 gissade folk att jag var närmare 30 och nu när jag är 36 är det inte sällan jag antas vara i ”fyrtioårsåldern”. När man är 13 vill man att folk ska tro att man är äldre än man är. Jag kan säga att det vill man inte när man är 36…

Frktjatlund är inne på synen på äldre människor. Det att unga har svårt att föreställa sig att en gammal människa någonsin varit ung. Jag försöker tänka på det ibland när jag träffar riktigt gamla människor. Att de faktiskt varit barn, tonåringar och medelålders. Och att de kanske inuti inte alls är så gamla som de ser ut utanpå…

Också Gunilla skriver om hur hon själv åldrades snabbt när hon förlorade sitt barn, men hur det går att ”komma igen”. Jag kan relatera till att det är på andra man förstår att man själv blivit gammal. När man inser att ens barn växt om en, eller framförallt när jag ser foton på mig själv. Jag ser alltid tio år äldre ut på kort än jag gör i spegeln.

Catta har skrivit om sin tonårstid. Och det slår mig att förr blev man vuxen snabbare. Eller var det bara jag? Jag tog ansvar för min ekonomi som 15-åring, drog ensam till Italien på enkel biljett när jag var 16 och flyttade hemifrån när jag var 17. Samtidigt som jag har fruktansvärt svårt att föreställa mig att mina egna barn skulle göra detsamma…

Smulan skriver trösterikt om att det kan vara skönt att bli lite äldre. Och att livet som så består av olika faser, där det kan vara väldigt mycket bättre att vara 37 än 28. Det är kanske inte i åldern det sitter, ändå?

Karin är 40. Hon förklarar hur det på ett sätt känns bra, men att hon samtidigt inser hur fort det går. Och hur hon saknar tonårstiden. Det gör jag också. Så det gör ont nästan.

Shop til you drop har skrivit bra om samhällsnormer. Om synen på att äldre också ska uppföra sig som om de är äldre – vad det nu egentligen innebär? Att ta ansvar när man har ansvar är att vara vuxen, men behöver man bli tråkig för det? Och är man 73 utan ansvar för någon annan än sig själv, borde man inte vara fri att göra precis vad man vill då, så länge det inte skadar någon annan? Jag kommer osökt att tänka på ”Den tatuerade änkan” och om någon inte skulle ha sett den filmen vill jag varmt rekommendera den!

Anna Toss har skrivit ett inlägg som heter ”Sanningen om sjuttiotalisterna”. Som sjuttiotalist måste jag faktiskt få protestera! Jag är inte det minsta tyst eller väluppfostrad när jag är på fest, så det så.

Anna B skriver om åldersperspektiv. Klart att 60 känns gammalt när man är 25. Men kanske inte om man är 73…  Lilla O är lite inne på samma sak, om att man kanske inte är äldre än man känner sig? Och att det finns unga tanter och gamla ungdomar.

Rutan har skrivit en lång rad blogginlägg på temat ”Tant söker farbror”. Om att söka och hitta kärleken när man inte är en tonåring längre. Mycket intressant!

M K skriver om åldersskillnad i relationer. Om att falla för någon 18 år yngre än en själv, om gubbsjuka och kulturkrockar som kan uppstå. På slutet nämner han något om att mannen ligger tio år efter kvinnan i mental ålder. Vad innebär det i de fall där en kvinna har en 18 år yngre man, tro?

Lotten har skrivit mycket bra om att det kanske inte hänger på åldern, snarare på individen. Utgångsläget är frågan om det är bra eller dåligt att börja skolan ett år tidigare än alla andra och därmed alltid vara ett år yngre. Pysseliten hakar på och beskriver hur det kan vara att börja studera flera år senare än de flesta andra.

Nemo reflekterar över om livet är något som ska förvaltas eller levas, och vilka mellanlägen det finns mellan total ansvarslöshet och att vara vuxen på riktigt. Typ. Nåt sånt. Läs själva…

Millan skriver i en kommentar:

Grät hejdlöst hela min trettioårsdag. Hade nyligen blivit mamma och tänkte att detta går aldrig samt var helt knäckt över att jag helt plötsligt blivit så gammal och gjort så lite. Häromdagen fyllde jag trrettiofem som jag lite firade på lite samma sätt, gråtandes från morgon till kväll dock med den skillnaden att jag grät över att jag ville ha fler barn, eftersom det varit så roligt och gått så bra, samt att jag grät lättnadstårar över att jag ger blanka fan i om jag har gjort mkt eller lite i livet. Det är ingen fara att åldras, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta, av att man blir äldre och klokare……det är klart det här med att hamna på ålderdomshem, det bävar man ju för, men det är ju ett tag tills dess…..se där nu börjar åldersnojan igen…

Spock skriver två poster ur en mer humoristisk vinkel. Men med något slags allvar i botten.

Christer Magister har tagit min uppmaning på största allvar och skrivit en mycket bra postning om att identifiera sig som vuxen, och litegrann om samhällsnormerna och hur man placeras i olika fack beroende på ålder.

Margareta har skrivit och reflekterar över arbetsgivare som söker unga människor med stor erfarenhet. En nästan omöjlig ekvation. Men hon tar också upp åldrandet, de ökade riskerna för sjukdomar, och ja hon lyckas peta in väldigt många aspekter i sin postning – så läs den!

Charlotte skriver också så himla bra. Om att vara liten och maktlös. Om att vara utlämnad åt andras ansvar och beslut.

Annieellen skriver om att dömas utifrån sin ålder. Det påminner mig om den text jag skickade in till en tävling som Bonniers hade när jag var femton, och jag skrev om åldersdiskriminering. Om att vara femton och inte tas på allvar. Min text antogs och publicerades i en antologi full med texter skrivna av unga människor. Och min text hade dom illustrerat med en massa läppstiftsmärken. Det kändes förnedrande på ett konstigt vis och jag kände mig aldrig särskilt stolt över den där boken.

Pormaskprinsessan skriver i en kommentar:

Har just startat en blogg, och det jag hittills har skrivit får mig just nu mest av allt att tänka på hur många bortslösade år det har blivit. Över två decennier av mitt liv har gått förlorade. Så dumt och så onödigt. Och så svårt att ta sig ur det jag just upptäckt är en sjukdom. Hoppas jag kan hjälpa andra som kanske inte vet vad de lider av att sluta i tid och använda livet bättre.

Malin skriver om sin trettioårskris. Om allt det där hon borde ha gjort/uppnått vid det här laget, och vad som egentligen blev.

Farmor Anka har skrivit en rad postningar som behandlar ålder och åldrande, och om hur vi ser på andra. Mycket bra. Jag hoppas att yngre kvinnor läser det hon skriver. (hon är 55)

Kidneybönan skriver; ”Jag önskar att någon hade talat om för mig att det inte är så allvarligt, att man kan byta yrke/stad/partner flera gånger under sin livstid, att det kommer att hända mycket som man varken kan styra eller förutse. Att man ska våga lita på sin magkänsla”.

Och jag tänker att – visst var det väl folk som berättade? Visst har väl äldre människor i alla tider försökt leda ungdomen rätt, ge goda råd och dela med sig av sin livserfarenhet? Bara att de unga sällan tar till sig. De hör inte. Och det kanske är någon mening med det?

Med mindre än två veckor kvar till EU-parlamentsvalet är det lite dystert att konstatera att så pass få har tänkt gå och rösta, även om jag tror att Piratpartiets framgångar inte enbart kommer att sno röster från etablerade partier, snarare öka valdeltagandet och få många att rösta som annars skulle legat hemma på soffan. (eller kanske njuta i sin trädgård eller varför inte ägna sig åt shopping eller andra värdsliga saker)

Medierna försöker, idag inleder Aftonbladet en kampanj där de helt enkelt betalar för röster. Här argumenterar Lena Mellin mot soffliggandet. Här finns Expressens EU-blogg och här finns en kampanjsajt med allt du inte visste om EU-valet. DN har gjort en bra sammanställning över hur du följer partiernas verksamhet på nätet. Svt har startat en Youtubekanal med unik bevakning av valrörelsen. Naturligtvis skrivs en hel massa i bloggvärlden också.
Och om du ändå skulle ha svårt att bestämma dig för hur du ska rösta – ta ett snack med dina barn, om du har sådana som inte är myndiga…

Idag sjösattes en ny spännande sajt som heter politikerkoll.se.

Lite sent inför EU-valet kanske, men den kan säkert bli intressant till riksdagsvalet om den utvecklas som skaparna tänkt sig;

Här kommer vi, politikerna och sajtens användare, att samla
information om politiker och deras beslut. Du finner såväl redigerat
och faktagranskat material som läsarnas kommentarer — givetvis
tydligt åtskilt. CVn kommer att kompletteras med politiska
kompass-test där du kan jämföra ditt resultat mot politikernas. Vi
kommer att följa upp politikernas vallöften och se vad det blev av
dem.

Givetvis kommer du också att kunna följa politikernas bloggar och
twitter-flöden, se vilka som är mest aktiva, mest lojala till sina
vallöften och mest ideologiskt konsekventa.

Konkurrent eller komplement till Makthavare.se, det återstår att se. Klart är att de har helt rätt i att den transparenta revolutionen bara börjat, och jag tycker det är så sjukt spännande att få leva just nu, när det händer.

När Blogge Bloggelito igår skrev sin postning ”Du sköna tidningsdöd” visste han inte att tajmingen inte kunde varit bättre, mot bakgrunden att en reporter från Expressen ungefär samtidigt lyckades göra den stora blunder som idag tvingat chefredaktören Thomas Mattson att pudla i sin blogg.

Ganska säkert är att Expressen idag önskar att de inte tryckt nyheten på papper – det som annars i gammelmedia anses vara den allra mest trovärdiga formen av nyhetsförmedling. Tänk tanken att papperstidningen inte funnits, då hade felet med stor sannolikhet rättats till så pass snabbt att det inte varit en lika stor skandal som det nu blivit. Samtidigt som nog en tacksamhetens tanke skänks internet som trots allt gett Expressen möjlighet att relativt snabbt rätta till och be om ursäkt, även om den tryckta tidningen redan var ute i ställen.

Samtidigt vill jag påpeka att det kunde hänt på vlilken redaktion som helst. Precis som Blogge Bloggelito skriver – den tunga grävande journalistiken är det inte många som ägnar sig åt, redaktioner slimmas och till och med ett barn förstår att det också påverkar produkten, som i det här fallet är nyheter.

Frågan är om de ivrigaste internetmotsåndarna har förmågan att se detta, fördelarna med snabbheten på nätet. För nu har vi väl ändå fått bevisat att de filter som ska förhindra dylika incidenter inte alltid fungerar? Det filter som exempelvis gammelgäddan Jan Guillou hänvisade till i den här krönikan. (som jag för övrigt kommenterat här)

Eller om de i likhet med Inger Jalakas kommer att fortsätta att hävda att internet är en farlig plats där pedofiler härjar och det är någon slags vardagsmat med bilder på mördade barn?

Pontus Schultz har skrivit mycket bra idag;

Vi befinner oss i ett skifte som möjliggörs av tekniken, men som är en beteendeförändring med betydligt större konsekvenser än tekniska. Det handlar om att öppenhet och digitalisering förskjuter makten från organisationer till individer, oavsett om de är kunder, anställda, samarbetspartners, medborgare eller aktieägare. Vi måste anpassa oss till en transparent värld, där alla kan jämföra oss med konkurrenter, jämföra våra ord med våra handlingar och välja bort oss med några enkla klick, för att inte tala om den kraft och makt de kan utveckla genom att ta sitt nätverk med sig. Den maktförskjutningen kommer att förändra våra affärer i grunden, vilket industri vi än befinner oss i.

Självklart är personer som har sin försörjning från nyhetsbranschen rädda. Det är en revolution och ingen vet vad den resulterar i. Men istället för att stoppa huvudet i sanden och försöka förneka att det händer är det verkligen läge för alla mediehus och enskilda journalister att ställa sig frågan hur den nya tekniken kan användas på ett bra sätt, och hitta nya vägar att förmedla den seriösa journalistiken. Kanske görs det bäst genom att satsa på den, och inte på den buskagejournalistik som medborgarna och nyhetskonsumenterna blir alltmer kritiskt inställd till, och som dessutom i den stora brådskan resulterar i tabbar som Expressens idag?

Jennifer Wegerup har skrivit en bloggpost om Kuksugarkommentarer. Den är lång, men läsvärd. Den handlar om pöbeln. Pöbeln som skriver anonyma kommentarer och som ungefär så som Gunnar Bergdahl uttrycker det på hd.se, kommentarer skrivna av personer som förefaller förlora normal, mellanmänsklig kommunikationsförmåga så fort de hamnar framför ett tangentbord.

Han skriver också att en dagstidning inte är en anslagstavla. Att den ansvarige utgivaren har rätt att bestämma vad som ska publiceras. Det har han helt rätt i. Precis som att Jennifer Wegerup har rätt i att det finns kommentarer på sådan låg nivå att de inte förtjänar att synas, besvaras eller bry sig det minsta om.

Men det är ett komplicerat problem. Av flera skäl.Jag kastar upp några tankar och frågeställningar, och hoppas på respons, för det här är en viktig diskussion.

För det första: I Sverige har vi yttrandefrihet. En viktig lag som måste värnas. Medieföretagen spelar en viktig roll för yttrandefriheten. Insändarsidorna är bland de mest lästa och har tidigare varit i praktiken det enda sättet för en ”vanlig människa” att göra sin röst hörd till fler än sina närmaste. Så är det inte längre. Idag kan vem som helst med tillgång till internet publicera sig snabbt och lätt. Medieföretagen är livrädda. De är rädda för kommentarer på de egna sajterna, och de är rädda för hoten utifrån. De vill ha kontroll, en kontroll de redan förlorat. De kan fortfarande ta kontroll över den egna sajten – men läsarna vill kunna kommentera, tycka till. Och släpper man inte in dem på sin egen sajt skriver de annorstädes.

För det andra: Rätten att anonymt uttala sig är en viktig rättighet, som finns för att människor inte av rädsla för repressalier ska behöva hålla inne med viktig information och upplysningar till framförallt journalister. En rättighet som om den missbrukas – vilket den gör big time – är hotad.

För det tredje: Ett vanligt problem om en nyhetssajt modererar kommentarer och väljer bort de allra lägsta, smutsigaste och sådana som till och med bryter mot lagar om hets mot folkgrupp eller förtal, är att de då blir anklagade för censur. De anklagas för att vinkla sanningen och välja bort den. Konspirationsteorierna haglar tätt, och förtroendet för tidningarna naggas i kanten.

För det fjärde: Vilka är egentligen dessa anonyma personer som kräks skit i kommentarsfält? Din granne? Farfar, pappa, kanske du själv eller din syster? Och vem bedömer vad som är skit? Är det skit om det är taskigt skrivet? Om skribenten verkar förvirrad, knäpp i största allmänhet? Är det skit om det innehåller kritik mot invandring eller krävs grova påhopp och hot för att det ska kategoriseras som skit? Är det skit om det innehåller uppgifter som slirar på sanningen? Är inte dessa anonyma människor också omfattande av yttrandefrihet och anonymitetsskydd? Vem avgör vad som är viktigt för någon att uttrycka? Var går gränsen? Och om de inte släpps in i de offentliga rummen, var tar de vägen då?

Som jag skrev tidigare idag – vi lever i en revolution. Vårt sätt att kommunicera förändras, och makten flyttas. Medierna har inte lika stor makt idag som igår. Man kan tycka att det är bra eller dåligt – men man måste acceptera faktum. I en demokrati (för vi vill väl fortfarande ha demokrati?) måste alla ha rätt att uttrycka sig och göra det anonymt, även om vi inte håller med dem. Och lösningen är inte att inskränka yttrandefriheten. Som fortfarande inte är enbart medieföretagens ansvar, men vars upprätthållande ändå vilar tungt på dess axlar.

Vad är rätt väg att gå? Släppa ordet helt fritt? Strama till och sätta upp hårda regler och moderering? Ska man tiga ihjäl pöbeln eller bemöta den?

Jag tror att om man är aktiv och talar om hur man vill ha det i sitt kommentarsfält, om man gör klart att vissa saker inte är accepterade, att man vill hålla diskussionen på en nivå och visar var den nivån ligger, då kommer man långt. Man behöver inte bemöta varje troll. De kanske kan få skylta med sina dumheter, lämnade utan svar, utan notis.

Jag tror inte på den metod som flera yngre mediaprofiler försvarade för en tid sedan – att sjunka till samma låga nivå och be folk dra åt helvete eller sticka och brinna. Då har man faktiskt mer eller mindre accepterat den samtalsnivån, och det blir svårt att styra upp diskussionen sen. Även om det kräver is i magen. Och även om jag slängt ur mig ett och annat lågvattenmärke själv också.

Min privata blogg har gjort sig känd delvis för att den har så intressanta diskussioner och kommentarer. Många tycker att de är intressantare än mina postningar. Jag har också haft troll. Jag får ett och annat anonymt påhopp. Men de blir mer och mer sällsynta – trots att bloggen växer och får fler och fler besökare. Och jag vill tro att det har att göra med hur jag bemöter och hanterar dem som kommenterar hos mig. Jag tar dem på allvar, även om deras åsikter är åt helvete. Jag utgår ifrån att alla faktiskt vill få kontakt. Jag ger alla en chans, ibland två, och även i de fall där jag inte orkar eller har lust att bemöta plockar jag ytterst sällan bort kommentarer. Och jag tror att det på något sätt för en del respekt med sig. Jag kan ha fel – men ett bra samtal kan behöva tid på sig att växa fram, och ibland måste man ha tålamod.

Idag publicerar Sydsvenskan en debattartikel skriven av Jonas Gardell, som menar att anonymiteten på nätet leder till pöbelvälde.

Av olika anledningar uppstår det ibland tillstånd där lagen inte kan efterhållas, det kan vara exempelvis krig, naturkatastrofer eller i en storstad något så banalt som ett längre elavbrott – tillstånd då den överenskommelse vi har om hur vi uppför oss gentemot varandra upphör att gälla. Vad som händer då är alltid samma sak: människan förvandlas i skydd av sin anonymitet och sin mängd till pöbel.

När det sker kan hon göra sig skyldig till snart sagt vilka brott som helst eftersom hon inte riskerar att straffas, hon kan också hetsas till handlingar och grymheter hon under normala fall skulle stå helt främmande inför.

Det är exakt den situation som nu uppstått via internet.

Människor som i kraft av sin anonymitet och sin mängd kan åsidosätta lag, ordning, anständighet och respekt för sina medmänniskor. Med ett annat ord: pöbelvälde.

Han skräder inte orden, det finns ingen hejd på vad internet kan ställa till med. Men internet är inte ett krig. Internet är inte någon form av force majoure. Internet är en infrastruktur. En infrastruktur som kan användas till att göra gott, eller mindre gott. Internet är en kniv. En kniv kan användas till att skada och till och med döda. Men i rätt händer kan en kniv rädda liv, eller skapa fantastiska ting. Precis så fungerar internet.

Internet är en fantastisk kanal för alla former av kommunikation. Och visst – om en grupp människor med destruktiva tankar vill dela med sig och åstadkomma skada går det ganska fort att mobilisera med hjälp av nätet. Men det går precis lika fort att mobilisera och skapa opinion för det goda. Internet är ett lika effektivt verktyg för att åstadkomma gott, som att göra ont.

Om man är så rädd för de onda krafterna som finns på nätet att man är beredd att inskränka varje människas personliga integritet och frihet, om man är så rädd att man är beredd att offra vissa grundläggande demokratiska rättigheter, då har man en ganska svart syn på mänskligheten.

Jag hör inte till dem som förespråkar olaglig fildelning. Men jag hör till dem som tror att vi lever i en global revolution, och att det inte går att stoppa teknikutvecklingen. Man fildelar för att det går.

Jag tror på det goda i människan. Jag tror att det är fler som innerst inne vill väl, än som inte vill det. Jag tror på självsanering och frihet under ansvar.

Karl Sigfrid har kommenterat artikeln.

Läs också Rasmus Fleischers utvik om de religiösa referenserna i Gardells text.

Jag hade inte tänkt blogga om Eurovision Song Contest. Tills jag insåg att det blir så mycket roligare och mer spännande om man hittar vad som sägs och skrivs från andra länders perspektiv…

Läs The Guardians Liveblogg från festivalen:

”8.24pm: OK, Graham is growing on me now. He’s calmed down a bit. Next up is SWEDEN. Her name is Malena, and it’s all a bit opera. Oh, no it’s not. Fucking HELL! What IS that?

It’s a square-jawed Swede of indeterminate gender, with an impressive set of guns and a dress made from dead birds. It’s white, too, so DRINK! Her operatic bits are pretty impressive, but her lower register leaves a lot to be desired.

Ooh, her backing singers are holding masks shaped like sparkly turds! Her final big note provides a terrifying facial expression. Apparently she’s a famous opera star in Sweden. Only dogs can hear her now. Jesus.”

På Twitter har man dessutom kunnat följa Malena Ernman själv.

För att inte tala om alla de tittare i alla möjliga länder som Twittrat om tävlingen i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Hiro är irriterad över kameramännen under Malenas framförande. Nu tror jag inte att det påverkade resultatet så himla mycket, men…

Vad tycker du? Här kan du diskutera, och rösta. Och enligt resultatet verkar också vi svenskar tycka att Norge är rätt på prispallen.

Och om du inte riktigt hängde med eller missade något kan du följa hela tävlingen inklusive omröstningen här, sådär i efterhand.

Förra veckans utspel från Rupert Murdoch har satt igång en rejäl diskussion om hur och om man ens kan ta betalt för nyheter på nätet.
(hans utspel gick i princip ut på att man måste börja ta betalt för nyheter på nätet) Jag har funderat en del, och det är jag inte ensam om.

Thord Daniel Hedengren har skrivit mycket bra. Tänk om, tänk rätt!
Sören Karlsson, chefredaktör på hd.se, har skrivit en mycket nykter och nyanserad text på temat;

Det är så det är i en revolution, i ett paradigmskifte. Ingen vet faktiskt hur det kommer att bli och det är inte alls säkert att det blir “bättre” än idag.

Tänk. Exakt det brukar jag säga när jag föreläser för journalister om journalistik på nätet…

Jocke Jardenberg har idag skrivit en del att fundera på och gör också ett matteexempel som visar att även om Aftonbladet tjänar en del på sin Plus-tjänst så är den inte lösningen för alla mediaföretag.

Per-Åke Olsson och Per-Ola Mjömark skriver båda på temat att nyheterna måste hitta ut till besökarna och också gör det om de är relevanta.

Jag har inte så mycket att lägga till det som alla smarta personer här ovan skrivit, mer än tanken på länkekonomin. Läsandet på nätet följer helt andra mönster än det på papper. Man bläddrar inte igenom en hel sajt. Man söker inte upp en nyhet som man inte vet att den finns. Man följer länkar. Och länkar tillbaks.
Genom länkandet blir det också snabbt tydligt vilka nyheter som är intressanta och relevanta och engagerar, och ja – nyheterna hittar sina läsare. Att börja låsa in nyheterna på egna sajter som kräver betalning eller inloggning dödar hela länksystemet.
Redan idag ligger de nyheter som inte finns gratis på nätet illa till i den offentliga diskussionen.

Om nyheter på nätet börjar kosta pengar kommer jag alltså att måsta välja.
Välja vilken sajt jag vill kolla, vilket medieföretag som jag tror har den bästa rapporteringen, och avstå från den mångfald och fördjupning som finns idag när man kan traska vidare, till exempel genom länkar till andra sajter som rapporterar om samma sak.

Grejen är den att jag tror att många kommer att avstå från de nyheterna som kostar pengar på nätet, och istället ägna sin uppkopplade tid på sådant som fortfarande är gratis, så som bloggar och sajter som inte tar betalt.

Spekulationer, visst. Men ingen har hittat en modell som funkar, fastän många kloka huvuden lägger väldigt mycket tid på att hitta ”The Affärsmodell” för nyheter på nätet. Att ta betalt är inte nytt, som sagt – Aftonbladet gör det delvis, Dagen.se gör det, andra gjorde det förr men fick inga besökare till sajterna och öppnade upp sitt innehåll.

Hur läser du nyheter på nätet? Är du beredd att betala och i så fall hur mycket och framförallt – för vad är du beredd att betala? Vilken typ av innehåll på internet är du beredd att betala för mer än distributionen?
För när det gäller papperstidningen så är det i praktiken det man betalar för. Tryck och distribution. (kvällstidningarna undantagna) Man betalar för att få tidningen hem i brevlådan.
De flesta betalar redan en hel massa pengar för sitt internet = distribution. Plus att datorn kostar i inköp.
Är det där tidningarna ska gå in? Ta pengar via operatörerna, och i så fall hur? Försök har gjorts även här men vad jag vet utan större framgång.

Den här diskussionen förs ständigt i mediabranschen, men jag hör inte så mycket om vad ni, läsarna egentligen tycker. (mer än ibland någon kommentar om att tidningarna ”bara är ute efter att tjäna pengar”.)

Hur mycket är du beredd att betala för den ”riktiga journalistiken”?