Råkade snurra på TV4:s nya mat– och reseprogram med Hans Fahlén och Peter Norman och nu senast åker de till Hongkong. Det hela är som att slungas tillbaka till 1970-talets resejournalistik.

* Rabbla tråkfakta om massa saker som ingen tar notis om. Den här rulltrappan är bla bla bla bla lång och ett måste.

* Bygga en distans till lokalborna: ”Men oj, varför har de munskydd?”.

* Tala om folk – inte med dem: ”Hon var lite snygg, Pradatjejen”.

* Speakerröst med klyshdusch: ”Många kvarter här är upplysta dygnet runt, en ljusshow i sig”.

Den välberesta svenska tittaren blir till en dumbom.

Fahlén och Norman är precis som alla dess mans-duos som fått dyrbar tv-tid. De är Filip & Fredrik, fast utan tajming, de är Anders & Måns, fast mer rumsrena, de är Luuk och Lindström, fast utan analys, de är de där killarna från Gekås-såpan fast bättre.

Znarrrk.

Heja Meltzer & Berg för att de är kvinnor och bryter normer. För att de kan vara sig själva utan att staka fram något krystat manus i sitt rese/underhållningsprogram.

Men. Det är lustigt att det görs så få bra program inom resegenren. Jag antar att pengar för resejournalistik är slut, annonsintäkterna tryter och nu görs enkom nöjessatsningar på tv utomlands. Istället är det är upp till indiekanaler, webzines och aktörer som Vice att rapportera hur det verkligen ser ut i världen. Eller SR:s korrespondenter.

I januari var jag i Havanna. Ett vakuum av parallella världar: turisterna som dundrade in och klev runt bland huskroppar i ruiner och ropade ”how authentic!” och de som faktiskt bor och lever där.

Det var precis på vippen att jänkarna hade börjat få resa hit och det märktes att det liksom låg nya tider i luften. Eller?

Få Kuba-bor har råd att ens skaffa pass och än mindre sedermera få ett beviljat visum nånstans. Mina nya kubanska vänner mejlar och vill ha bilder från Europa. Jag har aldrig träffat några som är så extremt vassa på geografi, som snackar om Big Ben och Eiffeltornet som om de låg runt hörnet – trots att de aldrig själva ens lämnat sitt hemland.

Jag hatälskade Havanna. Bara för att hon var så himla omtumlande. Skitig, sjavig men samtidigt förförisk, impulsiv och välkomnande.

Jag åt gummiartad hummer, drack romochcola med två centimeter läsk max i glasen (eftersom det är ju den som kostar), hoppade jämfota bland maneterna på kilometerlånga stränder, åkte skraltiga taxibilar, besökte otalet ”hemmarestauranger” paladares, dansade reggaeton på ett kubansk disko bland 3000 pers och försökte undvika de värsta turistfällorna.

Så som baren där Hemingway var stammis, butikerna tapetserade med idol-memoribilia över Che Guevara och att hyra superdyra gamla amerikanare.

Här är en guide jag skrev och Pär Olsson plåtade om man skulle råka ha 24h att döda i stan.