OUGHHHF! Jag har varit borta alldeles för länge. Det känner jag nu. Har du en dålig Mexiko-vibe, sluta läs! Eller: Vad sjutton, låt mig övertala dig.

Världens bästa mat, härliga människor och en solbränna som får få att vilja säga nej till allt vad sunscreen heter.

Vi tar det från början. Jag kom till Mexiko utan några förväntningar: Från Atlantkust till Stilla Havs-kust, via Mexiko City, Oaxaca till Playa del Carmen. Det har varit turism kontra landsbygd kontra hardcore melzcal-party. Och en väldans många måltider däremellan.

Gillar du mat? Mexiko är ditt land.

För gommen: tacos med alla fyllningar du någonsin kan tänka dig: friterad avokado, flankstek så mör att den faller sönder i munnen och skaldjursceviche på en krispig tostada …

Det här är ett av de bästa länderna att resa i, och på samma sätt är det världens sämsta – so be aware – den mexikanska magsjukan drabbar många turister. Och håll koll på var det är extra farligt att ta sig fram som turist. (I december rånmördades två australienska surfare på Stilla havs-kusten.)

Ur en säkerhetssynpunkt så är heller inte centrala Mexiko City är inte ditt säkraste kort. Men. Jag råder alla till att vara beredda på en annan drabbning, nämligen hemkomnings-sjukan som följer Mexiko. Det handlar helt enkelt om att switcha från ett bekymmerslöst liv till reality. (Enligt dyra amerikanska magasin som Time, Afar och Condé Nast Traveler som jag konsumerat i frågan så handlar det om en slags blixtångest som drabbar resenärer hårt när man byter sol och värme mot kyla och mörker. Man kommer hem förvirrad och desillusionerad. Som jag – vill bara äta het mexikansk mat och ha bikini.)

Så. Vad ska vi göra med de känslorna när vi kommer hem efter en lång resa? Boka en ny. Planera returen till Mexiko. För jag har ingen aning om hur vi ska lösa denna snö, detta vertikala regn, denna vintermisär.

Låt oss alla rädda varandra. För bara sol läker kyla.

[Mersmak? Kolla in Plus! feta guide till Mexiko HÄR.]

Vilket är världens bästa matland just nu? (Om man nu måste hålla på att ranka sådant, vilket ju egentligen är astråkigt). Peru har hållit fanan högt, och det som som händer på Astrid y Gastón är superspännande. Jag menar att head chef Diego Munoz valt att slänga in slängen och gå vidare i arbetslivet – samtidigt som Gastón Acurio flaggat för att han ska komma tillbaka till köket.

Peru i all ära, men efter tre veckor i Mexiko funderar jag på om inte det här landets kulinariska kaxighet är precis vad världen behöver. En ny mathjältenation där minsta tacos al Pastor kan hålla en vaken om natten.

Jag har testat allt från finedining hos Enrique Oliviera på Pujol (nummer 16 på World’s 50 best Restaurants), till strandståndet med ceviche tostadas för 12 kronor i surfbyn Sayulita till ypperliga tlayudas i streetfood-mekkat Oaxaca. Och herreminje, vad gott allt är!

Mexikos mat bjuder på den fantastiska dejtingen mellan syra, sälta, hetta – och det går alltid bra att avsluta med en sockerstinn churros. Oftast är det streetfood, eller de mer enkla serveringarna som levererar. Tillräckligt många gånger har jag blivit serverad överdimensionerade portioner på ”riktig restaurang”, anpassade efter amerikanska turister – och med mesig smakbild.

Så. Vill man uppleva riktig bra hållkäftenmat, och är game på att åka på en magsjuka på någon dag för besväret, åk till Mexiko! Här finns det få meter till en Margarita, aldrig en sekund utan en tanke på taco eller en tamale-försäljare vars recept inte nedärvts i decennier.

Stay posted för djupare analys av detta kök som golvar minsta matbloggare med tortillafetish.

Mexiko, Sayulita, på Stillahavs-kusten. Det är nästan så att jag inte vill skriva en rad om denna pärla till halvsömnig surfby. Och närapå att jag heller inte kan då wi-fi är en bristvara och min dator helt lagt av.

Men. Det är något speciellt med Sayulita, hem åt bara ett par tusen invånare och ett 50-tal restauranger. Kanske för att stan känns som ett mexikanskt Ibiza, en fristad för hippies, foodies och surfare.

De bästa tacosen so far serveras ur stånd på gatan och kostar typ 150 spänn för två – inklusive Coronas.

Just som jag skriver detta, i mörkret utanför vår anspråkslösa lägenhetshotell har två amerikanska kids på sin första holiday-from-home börjat tokhångla på en balkong ovanför och vi ska ge dem lite privacy och ge oss ner för middag.

Stay tuned. Hasta luego!

Vi måste prata om frukost.

Det som borde vara så enkelt för hotellen att styra upp men som ofta faller på mållinjen. Speciellt i Sverige.

Här är det så dyrt att hålla med personal att hotellen prioriterar bort det där lilla extra. Som färskpressad juice, till exempel. Hur ofta får man inte, till och med på bättre hotell, någon slags morrande maskin som blandar pulver och vatten till en juicehybrid som hade kunnat leva lika länge som en cheeseburgare?

Hur ofta saknar man inte färskt hembakad bröd? Istället för formfranska och bake-off. Hur många gånger har man inte kikat ner i ett stort bleck fyllt med simmig  äggröra på tub? Tätt intill ett bleck med knappt oigenkännlig bacon, svart i kanterna och lika tuggvänlig som en bit kål. Eller smaklös prickig korv som någon satt en skylt med ”italiensk salami” framför.

Dagens viktigaste mål ska man inte tumma på! Gör om – gör rätt! Frukost ska vara sådär bra att man dröjer sig kvar en halvtimma extra, tar en påtår, förlorar sig i en Times-artikel och går loss på nygräddade frasiga croissanter… Sådär så som flera restauranger numer erbjuder på á la carte-vis. Till exempel en avokado-smörgås på Nytorget 6, äggrätt på Riche eller stans bästa takeaway-frukost från Luzette på Centralen. 

Frukost kryddad med extra bonus så som ett stort urval av internationella tidningar, fint porslin i vackra färger och bordsservering av kaffe och thé.

3 x frukost:

Årets sämsta frukost: Gothia Towers, Göteborg. Varför? Blaskig fuskjuice, trista pålägg, bakeoff-bröd och kylskåpskall frukt, mjölig i sin konsistens.

Bästa medvetna frukosten: Hotell Guldsmeden, Köpenhamn. Varför? Bara eko-produkter, vackert porslin och take away-koppar till kaffet om man vill forstätta sippa java efter frukosten.

Härligaste långfrukosten: Förutom att Gran Hotel Ibiza har en superproffsig frukostbuffé med minst 5 olika färskpressade juicer och allt vad man kan önska sig – så är den även öppen till klockan 15 på eftermiddagen. Bästa receptet: börja ät, göra några längder i poolen – och börja om igen! (Det finns även champagne såklart för den som vill kicka igång festen).

LONDON. Det var säkert två år sedan sist – och för mig är det alltid som att komma hem. Min inre britt får fritt spelrum och jag blir – till språket – mer English är londonborna själva. Det är tio år sedan jag flyttade hem, men det känns som igår. Fem dagar i föredetta ruffa och numer toktrendiga kvarter i East End och jag ångrar mitt move bittert.

Varför? Till exempel: Shoreditchs galet vackra street art. Beroendeframkallande.

Spontaniteten. Tillgängligheten. Det är så lätt att bara trilla en på ett för dagen nyöppnat galleri. Här, ett sådant där vemsomhelst som känner sig som en konstnär, får hänga. En konsthimmel öppen för alla.

Men sedan har jag ju självklart ägnat mig åt ännu högre estetisk verksamhet.

MATKONST. 

Ovan vackra lägg från enstjärniga peruanen Lima i Fitzrovia – en av mina absoluta bästa middagar denna gången. Bläckfisk med olivkräm. Biffcarpaccio med pulvriserad majs, späd koriander och kräm på gul chili. Inte konstigt alls att det köket är världsledande just nu – med kocken Gaston Acurio som global matpresident.

Det är en fantastisk stad att äta ute i, London. Stan har blivit en kulinarisk hotspot, ljusår från fishn’chips-kiosker och söndagsstek med halvfabrikats-gravy och pösig Yorkshire-pudding. Utbudet av krogar är en jordenrunt-resa i sig: Från Brick Lanes utmärkta Bangla-streetfood, indiska curries och sri lankesiska-risrätter. Till gastropubar, lyxpizzor, tapashak … you name it.

Jag märker att flera av ställena anammar den avskalade trenden. Enkla menyer, ingen inredningsdesigner som gått på speed, mer detaljarbete och färre tvångströjor från leverantörsjättar i bakgrunden. Jag har suttit på rangliga trästolar som någon funnit i en köpenhamnsk container och beställt rätter från menyer inte längre än tio olika val från snacks till dessert. Fokus på råvaran. Köket tar tillvara på allt. Det är sånt som Fergus Henderson, krögargurun bakom nose-to-tail-trenden var tidig med. (Självklart blev det en middag på hans Bread & Wine och även en lunch hos hans fru Margots ställe Rochelle Canteen som Niklas Ekstedt hälsar på i det här avsnittet av Niklas mat).

Jag älskar att man till Rochelle Canteen får ta med eget vin (de har inget alkoholtillstånd) för en korkavgift på fem pund. Och det finns på urmysiga butiken Leila’s, med ett kafé vägg-i-vägg, som behändigt nog ligger bara 1 minut bort över Arnold Circus.

En annan sak som märks tydligt är servicepersonalen. Med lägre arbetsgivaravgifter går det att anställa fler. Det är på både gott och ont. Jag hamnar på ett litet kafé på Red Church Street där 7 servitriser backar upp oss knappt dubbelt så många gäster. Allt det där arbetet i kulisserna, typ putsa bestick och städa kaffemaskinen, har annan personal redan tagit hand om. Kafétjejerna står handfallna och vrider på sig, lystrar till minsta rörelse. Men i alla andra fall är det en bra grej.

Barmässigt finns numer ett bredare utbud. Hantverkscocktails med snygg-is kontra Kopparbergs cider (ja, den har säkert bättre spridning här numer än hemma) på kvarterspuben. Men än finns också gamla skolans-pubar som inte serverar ”hot drinks” trots att det är iskallt ute och de flesta hade huggit av ett lillfinger för en Irish Coffee – eller bara en vanlig kaffe för all del.

Något som de brittiska krögarna dock sällan verkar prioritera är dock toaletterna. Bås byggda av tunna väggar, sunkigt, dåligt städat och med rossliga handtorksmaskiner (!) på lågvarv. Jag har varit på Michelinkrogar där en McDonaldstoalett i Sverige är tio gånger lyxigare.

Men på det stora hela taget så är East End fantastiskt. Shoreditch, you had me at hello.

Jag var i Köpenhamn i mitten av december. Igen! Jamen, det är ju svårt att hinna med för att det öppnar så mycket nya coola ställen. Att Köpenhamn har flera renodlade naturvinsbarer men noll kändisviner i butikerna säger allt. Här tar man gastronomin på allvar. Eller så är det precis det man inte gör, mer avslappnad och prisvärd dining sammantaget går inte att hitta i andra skandinaviska storstäder.

Restaurang Bror ägs av svensken Victor Wågman och britten Sam Nutter. De jobbade båda på Noma förut där Victor var kökschef  innan de för drygt ett år sedan slog upp portarna till krogen Bror. Där har man jobbat mycket med udda detaljer på menyn, så som torskkinder, och råvaror i säsong.

Nu har stället fått ett syskon som öppnat ett halvt kvarter bort. Lillebror är ett kafé och bageri där man kan slinka in på ett glas vin och ett wienerbröd. Här är ljudnivån hög och rutorna så immiga att det rinner fukt när konstfacksklädda köpenhamnare tar långlunch. Toppentrevlig service och inte särskilt dyrt. Vi åt soppa, drack vin, tog ett bakverk och en kaffe för en dryg dansk hundring.

Vi testade fler nya ställen av kulinarisk syskonkkärlek. Finkrogen AOC med en stjärna i Guide Michelin har fått sällskap av No2, en bättre lillasysterkrog med höga ambitioner i köket. Här delade vi på ett gäng mellanrätter, varav råbiffen ovan var en, och längtade lite till sommaren då stället ska ha en fin uteservering och grym utsikt. En slätvar med svamp och musselsås var outstanding. Salladen med havskräfta och rökt potatis överraskade. Picklat päron med timjanglass och vit choklad till dessert hade härliga smaker (mitt middagssällskap höll hårt i sin cheesecake så jag antar att den rockade den med).

Servicen var något tafatt även om allt var förlåtet när den bildsköne bartendern istället för ett glas calvados på desserten erbjöd en provning av danska päron- och äppeldestillat. Jag ville fria lagom till att jags skulle fylla i dricksen. I övrigt var maten oerhört prisvärd, totalnotan landade på knappa 1400 danska för mat och dryck.

För er som ska åka till Köpenhamn 2015 och vill äta gott – här är några andra bra (nyöppnade) ställen:

U-formel: Krögarna bakom Michelinprisade Formel B:s nya ställe. Danska, bondska smaker i eleganta upplägg. Alla rätter kostar 110 kronor. (Personligen föredrar jag Formel B, även om det är ett lugnare ställe med mer andaktsfull service).

Baest: Italienskt-danskt ställe som jag tokhyllade i detta inlägg. 

Amass: Innan stället ens hade öppnat 2013 var hajpen total. Ta en kock från The Fat Duck (3-stjärnig krog på engelska landsbygden som drivs av Heston Blumenthaal) och släng in en naturskön avskild plats i Köpenhamn samt stora tankar om odling. Den här finkrogen har knockat de flesta av de jag känner som varit där.

Årets matupplevelse, Stockholm: Adam & Albins matsudio. Varenda besök. Öppet sisådär en helg i månaden och ofta huggsexa om borden. På den föränderliga menyn stå stans bästa råbiff stadig. Att de här två kockarna nu börjat med nudellunch är en skänk från ovan. Mitt nyårslöfte blir att gå hit ännu fler gånger 2015.

Årets souvenir: Solbrännan från en vecka på Ibiza i september. Synd bara att den enkom ville fästa på benen och att jag redan efter två veckor hemma hade fått ett härligt höstglåmigt fejs.

Årets matsouvenir: Salt från Ibiza. Jag är beroende.

Årets nya matmarknad: Streetfood Copenhagen på Parirœn. En föredetta industrilokal i det som ska bli nya hippa Köpenhamn (några minuter bort från Christiania) blev i somras hem åt ett 25-tal foodtrucks, barer, grillkvällar, konstinstallationer och stans bästa dricka-öl-i-solen-häng. Här finns allt från brasiliansk grill, en mexare, gourmetkorv och fish n’ chips deluxe.

Årets barhäng, Stockholm: Det får bli Corner Club, av alla häftiga top-of-the-line-bardiskar. Varför? Jo, för att borta bra men hemma bäst. Oskar och Johan välkomnar sina gäster som om de vore familjemedlemmar och blandar skräddarsydda cocktails.

Årets barhäng, internationellt: Floreria Atlantico, Buenos Aires. En lönnbar bakom en dörr i en blomsterbutik. Så genialt, så trevligt, så gott. Med egen gin med smak av örteet mate.

Bästa weekend: Köpenhamn. Det har blivit två resor dit i år och kommer säkert bli ännu fler 2015. Bara för att det är Nordens, tja kanske till och med Europas, bästa krogstad.

Bästa hotellet: Estancia Vik, Uruguay. Dyrt med sydamerikanska mått mätt men man får en häst med på hotellnotan. Och en av Uruguays bästa kockar som lagar utsökt mat på gårdens egna råvaror.

Årets stadsdel: Malasaña, Madrid. För det vibrerande tempot, människorna och vermutbarerna. Det går att åka till Madrid och inte lämna dessa kvarter. 

Jag är i Madrid över helgen. Stadsdelen Malasaña närmare bestämt. Här ligger gamla bodegons där folk äter tapas över disk och står med ölglas på gatan, sida vid sida bredvid trendhak fulla av cyklande hipsters. Idag lördag vaknar stadsdelen sent efter nattens fest. Nu börjar vermut-barerna fyllas med glada gubbar, unga par och familjer. Ett glas vermut och soda kostar knappa €2. På torget Plaza dos Mayos är det loppis medan butikerna håller stängt under sedvanlig siesta mellan 14-17.

Jag tar en caña y tapa, öl och tapas, som sig bör. Madrid är en stad som lever på dryck och små munsbitar.

En weekend till überromantiska Brügge, staden som är en medeltidsvecka i sig med trånga små gränder, kullersten, kanaler, svanpark och läskiga gotiska kyrktorn. Där man frotterar sig med chokladknarkare, öltorskar, pommes frites-älskare, mussel-experter och våffelidkare.

Kan det vara något för en matnörd? Tja, så här var min helg i denna belgiska stad:

Helgens huvudevent var Kook eet, en matfestival i stil med Taste of eller Smaka på Stockholm. Ett 20-tal krogar, och flera med Michelinstjärnor, fanns på plats. Välordnat och prisvänligt – de flesta rätter kostade runt €4 och var i storlek av en mellanrätt. Ovan den bästa från 3-stjärniga De Karmeliet där festivalens beskyddare Geert van der Hecke basar. Gillar när alla – oavsett plånbok – kan få testa stjärnmat!

Det är omöjligt att inte äta choklad i Brygge. Det finns chokladbutiker i var och vartannat gathörn. Just denna ask är ätbar hela den, alltså även locket. Jag frågade chokladmakaren på Sukerbuyc, stans äldsta chokladeria, om han aldrig tröttnade på choklad och han sa nej för han äter ju det varje dag. Många chokladknarkare i denna stad. Misstänker att det försörjer en hel arsenal av tandläkare.

Pommes-frites kan man få till allt. Överallt.

Och på nattkvisten går man till pommes-shoppen på stora torget och köar upp för en rejäl portion till. Tillbehör är en slags färdig-mayo i samma konsistens som vaniljsås och som smakar flytande gummi (ketchup är att rekommendera). Men för några ynka euro räddade denna min hunger efter en misslyckad 3-rätters (hos Patrick de Vos) som innehöll bland annat makrill och ål. Ryser vid tanken.

Ölen flödar ur kranarna i Brygge. Världsmedia rapporterar om hur 3 kilometers pipelines med öl ska korsas genom staden. Belgarna själva skrattar åt mig när jag frågar. Mja, att det ska börja byggas redan nästa år stämmer inte riktigt. Projektet är knappt genomförbart enligt the locals. Men ändå. Bra idé i en stad där det är svårt att komma fram med lastbil i trånga, ständigt enkelriktade gränder. 

Våffla noveau.

Kocken Peter Lonneville på Téte Pressée rockar till den gamla sockerstinna belgiska våfflan och skapar den i briocheform med salta pålägg. Lonneville jobbar nose-to-tail seriöst och försöker att ha noll waste på sitt ställe. Imponerande!

Och så. Alla dessa läskiga svanar. (Självklart är chokladsvanen Brygges egna landmärke i chokladvärlden). Här har de gjort en take-over av en park och de är överallt i kanalen där turistbåtarna forsar fram.

Jag frågade en guide om de hade attackerat någon turist gång men hon visste inte. Däremot hade en av hästarna som jobbar runt turister med sina vagnar i stan en gång skenat ner i kanalen.

TA DIG HIT & TA DIG RUNT: Tåg från Bryssel, cirka 1, 20h. I Brygge knallar man till fots – dock ej högklackat eftersom det är kullersten överallt. Se upp för aggressiva cyklister som plingar hysteriskt: ”Värre än i Köpenhamn” enligt en dansk vän.

Duktiga Göteborgs-kocken Frida Ronge.

En rätt från hennes krog vRÅ.

En taco-favorit i NY: La Esquina.

Vällagat, kryddstarkt – och kladdigt!

Lobster Roll. Bästa streetfood-maten.

Alltid matmässig fullträff: Spotted Pig.

Den här vyn. (Tänk om den gick att äta med sked!).

NORDISK TAKE-OVER står på menyn i New York i september. Mellan 12-20 september arrangerar matmagasinet Honest Cooking festivalen NORTH. 

Några av de heta kocknamnen är Frida Ronge  (vRå, Göteborg), Marcus Jernmark (Aquavit, NY), Fredrik Berselius (Aska, NY – just nu utan fysisk lokal), Roberth Sundell  (Pläj, San Francisco) och Ulrika Bengtsson (känd från Kockarnas Kamp i TV4).

Bland annat kommer Frida att få representera Sverige i en popupkrog i SoHo på där nya kockar kommer in varje dag och arbetar utifrån ett specifikt tema. Onsdagen den 17 september presenterar hon det bästa svenska Västkusten har att erbjuda i matväg.

New Yorkarna ska även få testa stekt strömming och renskav när nordisk streetfood presenteras på Brooklyn Brewery i Williamsburg. Hur jänkarna, vana vin tacos från La Esquina och hummerrulle för en 5-dollars, kommer att anamma detta återstår att se.

Själv hade jag gett mycket för att få frossa NORTH-festivalen varvat med några NY-favoriter (så som Spotted Pig, tryffel- och ankleverstuffade kycklingen på  hotellet The NoMad och vadsomhelst hos Mads Räfslund på Acme) MEN som det ser ut just nu så blir jag hemma i Stockholm… Och äter gammal skåpmat … som Lilla Egos nya rätter och någon slatt hos Linje Tios nya vinbar Las Bodega.

Smaklig spis, New Yorkers!