Jo, du läste rätt.

Det är (självklart) reseföretaget Spies som gjort den här reklamfilmen – där föräldrar uppmanas att bjuda sina barn på aktiva semestrar för sex och sport och sedermera barnbarn.

(Parantes här: charterbolaget Spies startades alltså av miljardären Simon Spies som byggde ett rymdskeppsliknande hus i Nynäshamns skärgård dit han dagligen flög in en kopia av Berlingske tidning i privatplan och sprätte omkring som en manschauvinist i största allmänhet.)

Vad filmen heter? ”Do it for Mum”, och förra reklamfilmen från 2014 hette: ”Do it for Denmark”. Här ställde man sig frågan: ”Kan sex rädda Danmarks framtid”?

Så vad är Spies agenda med dessa filmer? Jo, det föds så få barn i Danmark och därigenom är välfärden på väg out of the window,  så lite solsemester är DET som kan få igång danskarna på lite ligga. (…)

Åh. Här tycker jag synd om Danmarks invånare som ska hjärntvättas med denna smörja. Javisst, det är ironi. Men vad skapar sådan här reklam för klimat i längden? Och vad ska folk utomlands nu tro om danskarna? Att de är ett folk som lever i helt känslolösa relationer? Är det här bra pr för Danmark vars gastronomi gjutit grund för The New Nordic Kitchen?

För sitt eget lands skull borde alla danska par och tindrande singlar inklusive deras föräldrar bojkotta Spies och stanna hemma. Kanske boosta sin egen besöksnäring med en het kärleksstinn lyxmiddag ute på restaurang? En inkörsport till mången barnbarn.

För Danmarks skull.

Jag läser idag om hur Apollo gett en tredjedel av sina reseledare kicken – på stående fot. Säkert mestadels unga säsongare som fått sitt avsked strax efter att de åkt iväg till platsen för sitt drömjobb. Som packat väskan med det mest nödvändigaste för säsongsorten, sagt hejdå till sina nära och kära och ställt in sig på ett nytt liv på Kanarieöarna, i Turkiet eller på en grekisk ö.

Själv drömde jag om reseledarjobb när jag var yngre. Kom som närmast att bli platspersonal för ett språkreseföretag en säsong. Där var det alltid lokala jobbregler som gällde, och på så vis kunde folk flyttas på lite hursomhelst. Jag vet inte hur Apollo har det, men det företag jag jobbade för var ytterst strategiska i sina projekterade anställningar.

Men vad betyder detta i längden? Har svensken helt gett upp på charterdrömmen och istället siktat in sig på ett mer eget, skräddarsytt resande?

– Vi kommer till exempel inte att finnas på hotellen som tidigare, på bestämda tider. Istället kommer den som vill nå oss att kunna göra det genom ny teknik – telefon, sms, chatt säger Apollos Kajsa Moström i artikeln.

Men vänta nu, är det inte just den personliga kontakten på plats resenärer söker efter när de reser? Från någon med den där lokalkollen deluxe i bakfickan, som kan hjälpa folk att få till just de där upplevelserna som känns extra personliga? Apollo hänvisar till den nya tekniken. Personligen  tror jag att när det kommer till resande så kommer den mänskliga kontakten alltid att ringa högst. För min del är det lokalbefolkningen som är mina superkontakter. Så borde charterbolagen också tänka! Tänk att dra nytta av de med mest koll som redan finns på plats. Kanske kommer charterresorna i framtiden jobba på det sätt som undersökningarna visar att svenskar vill resa: bortom turiststråken med känslan av att de upptäck något eget? En slags småskalig gruppresa.

För, let’s face it, världen blir bara mindre och mindre. Knäckebröd och köttbullar kan vi äta hemma. Chartern är inte var den var under Sällskapsresan-filmerna. Den är i en bransch, som liksom min egen mediebransch har haft det tufft, och måste hitta nya mål. Det är synd bara att ett stort gäng reseledare som hade kunnat ta med detta in i framtiden nu får åka hem.

(För övrigt reste jag på min första charter någonsin till en grekisk ö, med Apollo 1999, och hade de mest luttrade reseledarna ever! Vi snackar tzatsiki i knäet, barrundor och bussutflykter. Det var då.)