Jag boardade mot Havanna. Redan på planet, under Air Europas flagg, får man smak för det dåliga matrykte som omger Kuba. Som krydda på moset är servicen är under all kritik och ransonen på rödvinet är reducerat till ETT glas per person.

Maten är alltid densamma enligt flygvärdinnan, och ja, det flesta flygbolag verkar dela receptbank med varandra, kyckling eller pasta. Vi är sist på vår rad och när vagnen äntligen rullas fram vid oss så finns det bara överkokta pastaskruvar med en ketchupliknande sås. Desperat spärrar jag ögonen i flygvärdinnan: ”Finns det verkligen ingen kyckling kvar?” och hon ler ursäktande men som en skänk från ovan kommer en kollega med tre kvarvarande foliebehållare vars innehåll är bortom ljumna. 

Några timmar senare serveras tre blöta pizzahattar fyllda med innehåll som fastnar i locket när man öppnar behållaren: tärningar av burkskinka, ost ur tub och något som kunde ha varit tonfisk. 

Det är lustigt med hunger ombord flygplan. Tristessen bygger upp den i samma takt som smaklökarna domnar bort. Att Bloody Mary är en sådan mile high-favorit ska bero på detta. 

Hursom. Det här med maten verkar inte bekomma flera av passagerarna som påbörjat festen i planets bakre del där det säljs burköl, chips och limpor med cigg. Stämningen är högre än en sommarkväll på en nattklubb under någon Södermalms-bro och minglet avslappnat. Någon spelar till och med musik från sin mobiltelefon. Man delar ölslattar med varandra, delar ut tuggummin och tjattrar med folk ur toakön.

Jag svälter mig hela vägen till Havanna, och på när det vankas hemfärd har vi lärt oss läxan och åker till en kubansk restaurang och äter pizza för typ 50 öre styck innan vi drar till flygplatsen. 

Lärdom: Man ska inte vara knusslig med flygmat. Den är vad den är. Annars: flyg business class! (Om det ens är värt det?).

För mer koll lite på Kubas, checka in mitt och Pär Olsson reportage HÄR.

I januari var jag i Havanna. Ett vakuum av parallella världar: turisterna som dundrade in och klev runt bland huskroppar i ruiner och ropade ”how authentic!” och de som faktiskt bor och lever där.

Det var precis på vippen att jänkarna hade börjat få resa hit och det märktes att det liksom låg nya tider i luften. Eller?

Få Kuba-bor har råd att ens skaffa pass och än mindre sedermera få ett beviljat visum nånstans. Mina nya kubanska vänner mejlar och vill ha bilder från Europa. Jag har aldrig träffat några som är så extremt vassa på geografi, som snackar om Big Ben och Eiffeltornet som om de låg runt hörnet – trots att de aldrig själva ens lämnat sitt hemland.

Jag hatälskade Havanna. Bara för att hon var så himla omtumlande. Skitig, sjavig men samtidigt förförisk, impulsiv och välkomnande.

Jag åt gummiartad hummer, drack romochcola med två centimeter läsk max i glasen (eftersom det är ju den som kostar), hoppade jämfota bland maneterna på kilometerlånga stränder, åkte skraltiga taxibilar, besökte otalet ”hemmarestauranger” paladares, dansade reggaeton på ett kubansk disko bland 3000 pers och försökte undvika de värsta turistfällorna.

Så som baren där Hemingway var stammis, butikerna tapetserade med idol-memoribilia över Che Guevara och att hyra superdyra gamla amerikanare.

Här är en guide jag skrev och Pär Olsson plåtade om man skulle råka ha 24h att döda i stan.