1. Det är något med östra London. En eklektisk mix av Södermalm meets landsbygden meets jetset. Bor man här i Shoreditch med omnejd så är man med största sannolikhet en gentrifierad konstsamlande pr-man med en månadslön att spendera på att leva i en ekologisk bubbla med fäbless för att återvinna, konsumera lyxknark och läsa The Observers alla söndagsbilagor.

Så var det inte när jag började hänga i området för 16 år sedan. Det var snarare som Södermalm var innan det blev nya Östermalm. Det var indie innan indie blev inne.

Nu skjuter Londons dyraste shoppinggata Redchurch Street genom stadsdelen. Parfymbutik och konstgalleri istället för pundare, fanzine-butik och fishandchip-shop. Men det nya Shoreditch är förföriskt fint också, som en liten småstad i sig. Speciellt lycklig i själen är vid inköp av en pava naturvin till helglunchen från Leila’s shop, 15-17 Calvert Avenue.

GOSH så lyxigt med vinlunch och bring your own, tänker ni. Och precis så är det om man ringer på vid porten borta hos Margot Henderson’s lunchrestaurang. Här äter man bondska rätter, nyskördad sallad och typiskt brittiska puddings så man storknar. En toast med mushade böner och mynta har etsat sig fast från sist. Men det finns ett stort TYVÄRR. Niklas Ekstedt har spenderat ett avsnitt av Niklas Mat som praktikant i köket och därför går det nästan inte att undvika andra svenskar här. Och vi vet ju hur vi svenskar reagerar på andra svenskar utomlands? Nej, tack. Rochelle Canteen, Arnold Circus. 

2. På tal om naturvin. Gillar man det så är östra London den mest naturvinstäta delen av stan. Åtminstone om du frågar sommelieren på Sager + Wilde som räknar upp flera barer med naturvinsprofil i närområdet. Till Sager + Wilde kommer man för att äta små punkiga serveringar av till exempel makrillpaté med rostade vindruvor och dricka olika goda glas bland en salig mix av människor (britterna verkar ha en mindre komplex relation till naturvin).

För övrigt: obs! här jobbar en svensk. Sager + Wilde, 193 Hackney Road.

3. Ännu mer klirr i glasen. Gillar man proffsigt drinkhantverk så är östra London hem åt några av stans bästa cocktails. Så som Happiness Forgets på Hoxton Square, där du bordserveras drinkar i dunkel pyttig källarlokal. Numer har man även tagit över restaurangen ovanpå och öppnat Petit Pois med franska klassiker som Moules frites och råbiff på menyn. Happiness Forgets, Hoxton Square 8-9. 

4. Ett hotell jag återvänder till i London är Hoxton Hotel. För att det är prisvärt (runt 100 pund natten), ligger bra till, har en lobby som förvandlas till poppis bar under kvällar och helger samt sköna sängar. Dessutom finns hipstriga kedjan Ace Hotel med liknande koncept bara ett stenkast härifrån, något dyrare rumspris och med stökiga klubbar i källaren (ingång utifrån gatan). För mer lyx testa Terence Conrans designhotell The Boundary med färre än 20 individuellt inredda rum. The Hoxton, 81 Great Eastern Street.

5. … och om man gjort en för sen kväll på Ace Hotel utan att bo där så finns energin i en pricy glasflaska direkt till höger med repan i ryggen. Här i hörnan kan man köpa nypressade juicer och smoothies hos East London Juice Co. 148-149 Shoreditch High Street.

6. Även om Spitalfields Market numer inte bjuder på några unga designerstudenter (typ Stella McCartney) som brukade stå och kränga sina provplagg back in the days så är det värt ett hello. En hel del vackra smycken och flera välsorterade second hand-butiker som Blondie på 114 Commercial Street och många snygga jeansjackor, spetsiga cowboyboots samt övrigt Dr Quinn-mode längs med Brick Lane.

7. En bra pub, för såväl pints ute på innegården – och söndagsstek är The Owl & Pussycat. Bra location på 34 Redchurch Street.

8. Bra helgfrukost finns vägg i vägg med tidigare nämnda Leila’s shop, nämligen Leila’s café. Menyn är kort: äggrätter eller toast med tillbehör. Äggulorna är så gula att man tror påsken ringer på och äppeljuicen utan tillsatser. Resten av klientelet är wanna be-författare på släkt-apange och föräldrar ute med sina vuxna barn. En av servitriserna är extra ljuv, som hämtad ur Harry Potter, 15-17 Calvert Avenue.

9. Två självklara middagsval i Shoreditch är The Clove Club och Lyle’s. Den förstnämnda prisades förra veckan under World’s 50 Best Restaurants som The List’s Highest New Entry och nummer 26 i världen. Extremt prisvärda nybrittiska rätter signerade köksmästare Isaac McHale.

10. Varje söndag jag är i London brukar jag gå till blomstermarknaden på Columbia Road och fantisera om hur jag bor i närheten och köper hem snittblommor och krukor för vrakpriser. Men så brukar jag nöja med ett vinglas på utmärkta restaurangen Brawn istället (söndagslunch tills 16), 49 Columbia Road.

BAR. Förra året kunde World’s 50 best berätta var de tyckte att man drack världens bästa drinkar – Artesian, i London var svaret. (Här skrev jag om saken.) För de nordbor som än inte hittat hem till hotellbaren kommer nu här en chans – i Stockholm. På söndag kommer nämligen ett gästspel att landa på Svartengrens i Vasastan.

Så, anglofiler, hör upp! Artesians egen bartender Rudi Carraro skakar, rör och fixar innehållet i glasen. På tallrikarna utlovas en variant  Bangers n’ Mash och i högtalarna blir det ”British” av  Magnus Carlson från Weeping Willows. Enligt Svartengrens kommer hela krogen att  ”bli till London för en kväll”. Boka in, fellow drinkers and diners. Cheers!

LONDON. Det var säkert två år sedan sist – och för mig är det alltid som att komma hem. Min inre britt får fritt spelrum och jag blir – till språket – mer English är londonborna själva. Det är tio år sedan jag flyttade hem, men det känns som igår. Fem dagar i föredetta ruffa och numer toktrendiga kvarter i East End och jag ångrar mitt move bittert.

Varför? Till exempel: Shoreditchs galet vackra street art. Beroendeframkallande.

Spontaniteten. Tillgängligheten. Det är så lätt att bara trilla en på ett för dagen nyöppnat galleri. Här, ett sådant där vemsomhelst som känner sig som en konstnär, får hänga. En konsthimmel öppen för alla.

Men sedan har jag ju självklart ägnat mig åt ännu högre estetisk verksamhet.

MATKONST. 

Ovan vackra lägg från enstjärniga peruanen Lima i Fitzrovia – en av mina absoluta bästa middagar denna gången. Bläckfisk med olivkräm. Biffcarpaccio med pulvriserad majs, späd koriander och kräm på gul chili. Inte konstigt alls att det köket är världsledande just nu – med kocken Gaston Acurio som global matpresident.

Det är en fantastisk stad att äta ute i, London. Stan har blivit en kulinarisk hotspot, ljusår från fishn’chips-kiosker och söndagsstek med halvfabrikats-gravy och pösig Yorkshire-pudding. Utbudet av krogar är en jordenrunt-resa i sig: Från Brick Lanes utmärkta Bangla-streetfood, indiska curries och sri lankesiska-risrätter. Till gastropubar, lyxpizzor, tapashak … you name it.

Jag märker att flera av ställena anammar den avskalade trenden. Enkla menyer, ingen inredningsdesigner som gått på speed, mer detaljarbete och färre tvångströjor från leverantörsjättar i bakgrunden. Jag har suttit på rangliga trästolar som någon funnit i en köpenhamnsk container och beställt rätter från menyer inte längre än tio olika val från snacks till dessert. Fokus på råvaran. Köket tar tillvara på allt. Det är sånt som Fergus Henderson, krögargurun bakom nose-to-tail-trenden var tidig med. (Självklart blev det en middag på hans Bread & Wine och även en lunch hos hans fru Margots ställe Rochelle Canteen som Niklas Ekstedt hälsar på i det här avsnittet av Niklas mat).

Jag älskar att man till Rochelle Canteen får ta med eget vin (de har inget alkoholtillstånd) för en korkavgift på fem pund. Och det finns på urmysiga butiken Leila’s, med ett kafé vägg-i-vägg, som behändigt nog ligger bara 1 minut bort över Arnold Circus.

En annan sak som märks tydligt är servicepersonalen. Med lägre arbetsgivaravgifter går det att anställa fler. Det är på både gott och ont. Jag hamnar på ett litet kafé på Red Church Street där 7 servitriser backar upp oss knappt dubbelt så många gäster. Allt det där arbetet i kulisserna, typ putsa bestick och städa kaffemaskinen, har annan personal redan tagit hand om. Kafétjejerna står handfallna och vrider på sig, lystrar till minsta rörelse. Men i alla andra fall är det en bra grej.

Barmässigt finns numer ett bredare utbud. Hantverkscocktails med snygg-is kontra Kopparbergs cider (ja, den har säkert bättre spridning här numer än hemma) på kvarterspuben. Men än finns också gamla skolans-pubar som inte serverar ”hot drinks” trots att det är iskallt ute och de flesta hade huggit av ett lillfinger för en Irish Coffee – eller bara en vanlig kaffe för all del.

Något som de brittiska krögarna dock sällan verkar prioritera är dock toaletterna. Bås byggda av tunna väggar, sunkigt, dåligt städat och med rossliga handtorksmaskiner (!) på lågvarv. Jag har varit på Michelinkrogar där en McDonaldstoalett i Sverige är tio gånger lyxigare.

Men på det stora hela taget så är East End fantastiskt. Shoreditch, you had me at hello.

Nästan alla mina resor börjar vid en bardisk. Det går att googla och läsa guideböcker i all evighet men det är här jag skaffar mig den riktiga kollen om dit jag rest. Bartenders är mina bästa reseledare. De har superkoll på området, har kunskap om andra ställens konkurrensvärde och vet var de bästa efterfesterna sker. Till att börja med.

I våras i Buenos Aires blev jag golvad. Av baren på bilden ovan. På Floreria Atlantico hängde jag och mitt resesällskap jämnt och jag förstår varför nu när jag ser att stället, som brygger sin egen gin på örtteet maté, landar på plats nummer 39 på nypublicerade listan över världens 50 bästa barer. Etta blev hajpade The Artesian i London, för tredje året i rad.

Och ljuvliga bar Nomad, så som jag tjatat om det där hotellet i New York – också listat! Men lite förvånande, på ett positivt sätt: Hemingway Bar i Prag landar på plats nummer 24. Baren där jag trillade in och förtrollades av de galna serveringarna; drinkar kom i thékoppar, gömda i gamla böcker och flödade genom absinthfontäner. Det blev sent, det blev glatt och det vinglades på kullerstenen hemåt.

World’s 50 best bars listas årligen. Svenska barer har lyst med sin frånvaro de senaste åren, men förra året fanns köpenhamnska Ruby med på plats nummer 22.

Så. Vem har varit på någon av världens bästa barer? Läs listan nedan!

/Den törstiga resenären

1. The Artesian (London)

2. Dead Rabbit (New York)

3. Nightjar (London)

4. Attaboy (New York)

5. Employees Only (New York)

6. Canon (Seattle)

7. Baxter Inn (Sydney)

8. American Bar, Savoy (London)

9. High Five (Tokyo)

10. 28 Hong Kong Street (Singapore)

11. Connaught Bar (London)

12. Happiness Forgets (London)

13. The Aviary (Chicago)

14. Nomad Bar, Nomad Hotel (New York)

15. Nottingham Forrest (Milan)

16. Smuggler’s Cove (San Francisco)

17. Candelaria (Paris)

18. PDT (New York)

19. Bulletin Place (Sydney)

20. White Lyan (London)

21. Buck & Breck (Berlin)

22. Broken Shaker (Miami)

23. 69 Colebrooke Row (London)

24. Hemingway Bar (Prague)

25. Le Lion Bar de Paris (Hamburg)

26. Door 74 (Amsterdam)

27. Three Dots and a Dash (Chicago)

28. The Jerry Thomas Speakeasy (Rome)

29. Chainaya Tea & Cocktails (Moscow)

30. Everleigh (Melbourne)

31. Eau de Vie (Sydney)

32. Bramble (Edinburgh)

33. Trick Dog (San Francisco)

34. Dry Martini (Barcelona)

35. Clover Club (New York)

36. Drink (Boston)

37. Black Pearl (Australia)

38. Schumann’s (Munich)

39. Floreria Atlantico (Buenos Aires)

40. Star Bar, Ginza (Tokyo)

41. Delicatessen (Moscow)

42. Quinary (Hong Kong)

43. Cure (New Orleans)

44. Tales and Spirits (Amsterdam)

45. Maison Premiere (New York)

46. La Capilla (Mexico)

47. Limantour (Mexico City)

48. Shady Pines (Sydney)

49. Callooh Callay (London)

50. Williams and Graham (Denver)