I januari var jag i Havanna. Ett vakuum av parallella världar: turisterna som dundrade in och klev runt bland huskroppar i ruiner och ropade ”how authentic!” och de som faktiskt bor och lever där.

Det var precis på vippen att jänkarna hade börjat få resa hit och det märktes att det liksom låg nya tider i luften. Eller?

Få Kuba-bor har råd att ens skaffa pass och än mindre sedermera få ett beviljat visum nånstans. Mina nya kubanska vänner mejlar och vill ha bilder från Europa. Jag har aldrig träffat några som är så extremt vassa på geografi, som snackar om Big Ben och Eiffeltornet som om de låg runt hörnet – trots att de aldrig själva ens lämnat sitt hemland.

Jag hatälskade Havanna. Bara för att hon var så himla omtumlande. Skitig, sjavig men samtidigt förförisk, impulsiv och välkomnande.

Jag åt gummiartad hummer, drack romochcola med två centimeter läsk max i glasen (eftersom det är ju den som kostar), hoppade jämfota bland maneterna på kilometerlånga stränder, åkte skraltiga taxibilar, besökte otalet ”hemmarestauranger” paladares, dansade reggaeton på ett kubansk disko bland 3000 pers och försökte undvika de värsta turistfällorna.

Så som baren där Hemingway var stammis, butikerna tapetserade med idol-memoribilia över Che Guevara och att hyra superdyra gamla amerikanare.

Här är en guide jag skrev och Pär Olsson plåtade om man skulle råka ha 24h att döda i stan.