HUNGER. Folk vallfärdar till Gamla Stan och Björn Frantzéns finkrog med ett 20-tal platser. Sedan 2013 har han byggt sig ett mindre imperium och lagt till en gastropub, vinbar, cocktailbar och studiokök. Nu står han även för stora nysatsningen Bobergs Matsal på NK.

Häromdagen visades en dokumentär (SE DEN HÄR) om finkrogen som när den börjar är döpt efter de två krögarna Frantzén/ Lindeberg. Jag slukade den så fort SVT Play tillät.

Det är typ två år sedan som krögarna med två stjärnor i Guide Michelin gjorde slut. Då vägrade Björn Frantzén att yppa ett ord om splittringen med konditorkollegan Daniel Lindeberg.

Det kan jag förstå. Uppbrott är skitjobbiga – speciellt om det handlar om någon som varit ens bästa vän och affärspartner.

Jag jobbade som reporter på Aftonbladets Allt om Stockholm med restaurang som mitt bevakningsområde och var ändå tvungen att ställa frågan varför de gått skilda vägar. Björn Frantzén hänvisade återkommande till en dokumentär som skulle förklara ALLT. Utöver den skulle de två inte säga ett ord mer.

Mina förväntningar på dokun var höga. Men jag undrar verkligen om filmen ger det svar som stjärnkocken Frantzén själv trodde.

För han framstår  som en okänslig, hårdbarkad mobbare med sur min och korslagda armar. Som pratar i ett och samma arga tonläge utan att röra en min.

Av personalen beskrivs han  som ett smakgeni. Men som kräver allt av alla runtomkring honom.

Jag fattar att för att nå eliten så måste man jobba hårt. Man får offra en massa på vägen: kvalitetstid med ens barn, kompisar, fritid – saker som får en att le. Det är för övrigt det sista man gör när Daniel Lindeberg börjar gråta framför filmarna efter att han, mer eller mindre, tvingats till sitt eget avhopp. Han säger att han aldrig kommer känna glädje inför de åren han redan lagt på att bygga upp Frantzén/ Lindeberg. Det skär i hjärtat.

Då blir jag  inte särskilt sugen på att äta hos Frantzén.

Tyvärr befäster han bilden om (den manliga) machokocken. En gormande Gordon Ramsay-typ. Den förlegade stereotypen som restaurangbranschen så behöver göra upp med.  Jag hoppas inte Björn är sån på jobbet.

Kanske handlar det om hans egen osäkerhet.

Kanske behöver han bara en kram.

Jag vågar dock inte ge honom en – är alldeles för rädd att få en rak höger.

BONUS: Daniel Lindberg har idag öppnat eget i Orminge Centrum. Ett ljuvligt ställe med bröd, bakelser och lunch. Värt resan.

ÄNNU MER DOKU: Filmen Foodies har också släppts på SVT Play (SE DEN HÄR). Den bjuckar på ätbara kondomer och svindyr japansk frukt bland annat. Här kan man läsa vad jag skrev om den förra året.

LONDON. Det var säkert två år sedan sist – och för mig är det alltid som att komma hem. Min inre britt får fritt spelrum och jag blir – till språket – mer English är londonborna själva. Det är tio år sedan jag flyttade hem, men det känns som igår. Fem dagar i föredetta ruffa och numer toktrendiga kvarter i East End och jag ångrar mitt move bittert.

Varför? Till exempel: Shoreditchs galet vackra street art. Beroendeframkallande.

Spontaniteten. Tillgängligheten. Det är så lätt att bara trilla en på ett för dagen nyöppnat galleri. Här, ett sådant där vemsomhelst som känner sig som en konstnär, får hänga. En konsthimmel öppen för alla.

Men sedan har jag ju självklart ägnat mig åt ännu högre estetisk verksamhet.

MATKONST. 

Ovan vackra lägg från enstjärniga peruanen Lima i Fitzrovia – en av mina absoluta bästa middagar denna gången. Bläckfisk med olivkräm. Biffcarpaccio med pulvriserad majs, späd koriander och kräm på gul chili. Inte konstigt alls att det köket är världsledande just nu – med kocken Gaston Acurio som global matpresident.

Det är en fantastisk stad att äta ute i, London. Stan har blivit en kulinarisk hotspot, ljusår från fishn’chips-kiosker och söndagsstek med halvfabrikats-gravy och pösig Yorkshire-pudding. Utbudet av krogar är en jordenrunt-resa i sig: Från Brick Lanes utmärkta Bangla-streetfood, indiska curries och sri lankesiska-risrätter. Till gastropubar, lyxpizzor, tapashak … you name it.

Jag märker att flera av ställena anammar den avskalade trenden. Enkla menyer, ingen inredningsdesigner som gått på speed, mer detaljarbete och färre tvångströjor från leverantörsjättar i bakgrunden. Jag har suttit på rangliga trästolar som någon funnit i en köpenhamnsk container och beställt rätter från menyer inte längre än tio olika val från snacks till dessert. Fokus på råvaran. Köket tar tillvara på allt. Det är sånt som Fergus Henderson, krögargurun bakom nose-to-tail-trenden var tidig med. (Självklart blev det en middag på hans Bread & Wine och även en lunch hos hans fru Margots ställe Rochelle Canteen som Niklas Ekstedt hälsar på i det här avsnittet av Niklas mat).

Jag älskar att man till Rochelle Canteen får ta med eget vin (de har inget alkoholtillstånd) för en korkavgift på fem pund. Och det finns på urmysiga butiken Leila’s, med ett kafé vägg-i-vägg, som behändigt nog ligger bara 1 minut bort över Arnold Circus.

En annan sak som märks tydligt är servicepersonalen. Med lägre arbetsgivaravgifter går det att anställa fler. Det är på både gott och ont. Jag hamnar på ett litet kafé på Red Church Street där 7 servitriser backar upp oss knappt dubbelt så många gäster. Allt det där arbetet i kulisserna, typ putsa bestick och städa kaffemaskinen, har annan personal redan tagit hand om. Kafétjejerna står handfallna och vrider på sig, lystrar till minsta rörelse. Men i alla andra fall är det en bra grej.

Barmässigt finns numer ett bredare utbud. Hantverkscocktails med snygg-is kontra Kopparbergs cider (ja, den har säkert bättre spridning här numer än hemma) på kvarterspuben. Men än finns också gamla skolans-pubar som inte serverar ”hot drinks” trots att det är iskallt ute och de flesta hade huggit av ett lillfinger för en Irish Coffee – eller bara en vanlig kaffe för all del.

Något som de brittiska krögarna dock sällan verkar prioritera är dock toaletterna. Bås byggda av tunna väggar, sunkigt, dåligt städat och med rossliga handtorksmaskiner (!) på lågvarv. Jag har varit på Michelinkrogar där en McDonaldstoalett i Sverige är tio gånger lyxigare.

Men på det stora hela taget så är East End fantastiskt. Shoreditch, you had me at hello.