Av alla människor som kunde komma till undsättning inför det branta berg som PSG måste bestiga mot Barcelona är förstås José Mourinho de mest logiska.
Enligt l’Équipe har portugisen hystat över några videosekvenser av matcher mellan Real Madrid och Barcelona till Carlo Ancelotti för att visa att katalanerna visst går att slå.
Carletto hade inte så mycket att säga om saken i går, antagligen för att han lägger all fokus på kvällens match mot Montpellier, och konstaterar att fyra dagar får räcka för att koncentrera sig på Barça.
Ancelotti gör förstås rätt när han matchar starkaste laget i kväll; den enda realistiska titeln att plocka hem för PSG i år är ligan, och det enda som står mellan Paris och dess första ligatitel på nästan tjugo år är antagligen för svåra mardrömmar om Leo Messi.
Bättre då att skjuta upp stjärnsmällen.

I Paris råder rejäl Champions League-feber, det är en logisk konsekvens av lottningen mot Barcelona, men för gemene supporter är europaspelet visserligen ett bevis på att man håller på att växa till sig, men långt ifrån prio ett i dag. PSG-följet har väntat i nitton år på att bärga en ligatitel, förra året föll man oömt och med huvudet före på mållinjen, och det har man inga ambitioner att upprepa i år. Gissningsvis är det därför som laget ibland blivit utbuade på Parc des princes i år när man inte sett ut att ge max mot gästande lag från landet.

Kvällens lantisgäst på Parken är nu ingen mindre än de regerande franska mästarna Montpellier, som åkt all världens väg ur både Champions League och fajten om franska ligatiteln. Montpelliers president, upphovsman och andlige ledare Louis Nicollin (som lovade att bli munk om laget skulle vinna CL, vilket hade varit en ytterst tung förlust för Ligue 1) har redan sparkat tränaren René Girard inför nästa säsong och just nu har de bara att rida ut nuvarande säsong tillsammans, vilket verkar gå så där bra om man ska tro Loulous egna ord till l’Équipe:
– René är förbannad på mig, han pratar praktiskt taget inte med mig längre. Häromdagen satt vi på samma restaurang och alla kom fram och hälsade på mig utom han. Det är inte hela världen, det är hans problem, men det är dumt att det ska sluta så här. Det var ju jag som plockade upp honom från där han befann sig (i arbetslöshet, min anm.) till klubben för fyra år sedan. Han borde tänka på det ibland, tycker Nicollin, som har lovat att presentera en ny tränare inför nästa säsong i början av april.

Montpellier fick offra sin målskytt Olivier Giroud i somras, startade sedan ligasäsongen uruselt och åkte på duktigt med stryk i Champions League innan man gick på vinterledighet och fick se backklippan Mapou Yanga-Mbiwa flyga ur boet han också.

Men sedan har man kammat till sig och i dag skiljer bara fyra poäng klubben från en möjlighet att spela Europa League nästa år, en turnering som man lär klä bättre i.

Loulou Nicollin hade i går ännu inte bestämt om han skulle åka till Paris i dag eller inte. Han har ägnat de senaste två åren åt att lufta ganska underhållande synpunkter på PSG:s stjärnvärvningar (”Maxwell – är inte det en kaffesort?” och ”Ibrahimovic? Jag gillar inte hans hästsvans” för att nämna några) men gör han det får han hålla sig hårt i statistiken och hoppas att PSG gör vad man gjort fyra gånger tidigare den här säsongen; tappar poäng i sista ligamatchen före Champions League-spel.

Montpellier är dessvärre utom tävlan i ligaracet i år, vilket ju mest är tråkigt eftersom klubbens president inte kommer att få sporta förra årets Ligue 1-mästarfrilla. Eller så är det sunt. Kan inte bestämma mig.

Efter en osedvanligt lång betänketid samlades Uefas Appeal Body, dess åklagarkommitté, i Nyon i dag och när de släpptes ut var det enligt precis alla stora franska och spanska medier vit rök som bolmade ur den parisiska skorstenen. (Jag har inte bloggat på ett tag, då blir metaforerna lite lidande, hav överseende med mig.)

Zlatan Ibrahimovic har med andra ord blivit strafflindrad för stämplingen av Andrés Guardado i slutminuterna av första åttondelsfinalen mot Valencia i Champions League.
Det är ett fantastiskt besked för Paris Saint-Germain förstås, och så pass oväntat att det inte tog mer än tre spanska sekunder (vilket förvisso mer liknar fem svenska) innan konspirationsteorierna bland katalanska murvlar på Twitter var i gång, vilket i sig var mindre oväntat.
För det är ”bara klubbar med PSG:s kassakista som får straff sänkta” enligt ett par Barcelona-journalister som jag känner rätt så väl, och som möjligen ska titta sig lite i spegeln och konstatera att de själva inte bevakar någon liten spansk underdog utan en av världens mäktigaste fotbollsinstitutioner.
Basta.

Jag nöjer mig med att konstatera att mitt första intryck av Zlatan Ibrahimovics utvisning mot Valencia stämmer överens med Uefas överklagarnämnds: det var väl hårt.
Eller nej, jag vill konstatera en sak till: Det är i svenska, franska, spanska och globala (eh) ögon en mycket bra nyhet. PSG:s redan minimala chanser att ta sig förbi den barcelonska besten blev inte direkt större med Ibra avstängd i första mötet. Med svensken tillgänglig och startklar kan man drömma vidare lite till i den franska huvudstaden.
Om ni vill veta kan jag berätta att mer än svindlande 700 000 biljetter efterfrågats till första mötet i Paris.

Utöver det har ju Zlatan en ganska speciell historia med Barça om ni minns.
Om ni inte minns har ni kanske inte så mycket på den här bloggen att göra.

Därmed vill jag ha sagt att PSG kommer att fara och flyga ut ur den här kvartsfinalen i alla fall. Möjligen sköt man upp eländet till returmötet i och med dagens besked.

Det var väl allt för nu. Lär återkomma i ämnet pronto.

Det har ryckts i tabeller och det har CL-lottats mot Barcelona och som om Paris Saint-Germain behövde en reality check mitt i allt så är vi tillbaka i Saint-Etienne igen.

Och ska man till exempel lyssna på en PSG-supporter i min omedelbara närhet så är lottningen mot Barcelona bra ”eftersom vi nu åker ur Champions League och kan fokusera på att vinna den här jävla ligan som vi bara ska ha i år”.
Mycket kring Paris är glamour och europadrömmar i år, inte minst för de nyanlända superstjärnorna, men för dem som följt och lidit med det här laget i många år är det fortfarande de ligatitel som står högst på dagordningen, resten får gärna komma vad det lider.

Senast PSG var på Le Chaudron var det för att åka ut ut ligacupen (något som parisarna i lönndom var ganska nöjda med, vem orkar bry sig om en sån skitcup, liksom) på straffar.
Lagen har därefter träffat på varandra ännu en gång, i Paris, och då fick hemmalaget lämna arenan med en utvisad Zlatan Ibrahimovic och noll kammade poäng.

Ni hör ju själva: Saint-Etienne är PSG:s ”bête noire”, deras svarta best, eller kort och gott deras absoluta mardrömsmotstånd.
Sainté har dessutom krånglat sig upp ordentligt i tabellen på slutet via noll förluster på hela 2013, och efter att Marseille och Lyon gått på grund mot två korsikanska krigarlag i helgen är fältet öppet för det gröna gänget att utmana både trean och tvåan i Ligue 1 den närmsta tiden.
Men då måste man alltså slå Paris i kväll, som kommer till spel utan fyrlingen Jérémy Ménez, Lucas Moura, Marco Verratti och Thiago Motta.

I kväll ställs Paris mot tvåan i skytteligan, och även om Pierre-Emerick Aubameyang (ni känner ju honom rätt väl nu) med sina 16 strutar (varav hälften på de senaste sju matcherna) är hela åtta stycken från skytteligaledaren, så börjar det höjas intresserat på ögonbrynen för honom från olika håll, och inte minst från PSG:s, om man ska tro l’Équipe.
– För typ två år sedan gjorde jag två mål per säsong, nu är jag redo för allt, men det är klart att PSG skulle vara intressant. Det skulle inte vara så illa framåt va, ihop med Ibra, funderar Aubame själv i Le Parisien, även om han vidhåller att det är mycket som skiljer honom från svensken:
– Jag hör sällan pratas om honom vid sidan av planen, och det är ett gott tecken. Själv är jag ganska extravagant eftersom jag gillar paljetter och så, men egentligen är jag en enkel och lugn typ. Han ger ofta bilden av att vara en riktig krigare. Det är inte jag.

Precis som Zlatan Ibrahimovic har PEA i alla fall spelat i Milan och precis som PEA är Zlatan Ibrahimovic vad det verkar i fin form. Enligt hans míster Ancelotti är han inte heller på väg att lämna Frankrike i sommar.

Jag tänker hålla mig från frestelsen att spekulera i Ibrahimovics framtid redan nu. Dels för att det inte tjänar någonting till, och dels för att spelare oavsett i princip aldrig hamnar i den klubb det pratas om så tidigt som i mars.
Alla som vet något om Zlatan Ibrahimovic vet att han aldrig gjort någon poäng av att låtsas vara klubbtrogen och jag är säker på att hans agent Mino Raiola håller ett stadigt öra mot transfersurret även den här våren. Men jag förstår inte vilken klubb som skulle ha råd med honom riktigt om nu inte Real Madrid och Manchester City hostar upp en bunt med kontanter. Nåväl.

I ovanstående mittfältsmanfall har David Beckham seglat upp som en tänkbar startelvakandidat i kväll. Kanske är det läge för Becks att skaffa nya och lite mindre smärtsamma minnen från Geoffroy-Guichard-stadion när han nu är tillbaka på brottsplatsen, 15 år senare.

Jag vet inte om jag blev lite blasé av att bo i Barcelona och se dem spela utklassningsfotboll dagarna i ända på Camp Nou, i så fall får ni ta mig i örat, men det Barcelona ställde till med i kväll är jävlar i min lilla lådjävel bland det värsta jag sett det här laget uträtta.

5–0-clásicot mot José Mourinho och den senaste Champions League-finalen mot Manchester United undantagna.
Med tanke på omständigheterna (en cancersjuk tränare, ett 0–2-underläge mot en av världens mest europatrygga klubbar) gjorde Barça en insats som vi eventuellt skulle kunna prata om i flera år framåt om det inte vore för att det bara var en åttondelsfinal i Champions League.

Leo Messi var Leo Messi i kväll, och det har han inte varit i stormatcherna på ett tag, Xavi Hernández och David Villa skulle egentligen inte hålla men überhöll, Jordi Alba tog inte ett felbeslut under hela matchen och Andrés Iniesta var alldeles enastående självlysande (och då pratar jag inte bara om hans hy, det vet ni vid det här laget).

Och då ska vi kanske ändå komma ihåg att Milan var ett friläge, en stolpträff och en svårt ångestdrabbad M’baye Niang (som kanske ska ta lite semester i några dagar, få lite frisk luft, tänka på annat) från att skriva om den moderna fotbollshistorien, som det så bombastiskt heter när vi journalister säger vårt.

Det är inte så mycket att säga om Milan i kväll mer än att tacka för spänningen och fråga Max Allegri hur i hela hell kan kunde släppa den här matchen så makalöst lätt ifrån sig. 0–4 kan aldrig vara godkänt om man heter Milan, och ännu mindre när man har alla skäl i världen att tro på avancemang.

Resten får andra reda ut. Jag tänker tänka lite på Bojan Krkic nu. Vilka han höll på i kväll och så.

Det var tydligen ganska längesedan jag var på Parc des princes, att döma av kollegornas reaktioner i går. Framåt paus kände jag mig mer välkommen än PSG-spelarna på arenan, som ackompanjerades av en högljudd kuliss av busvisslingar när de klev av planen – något som brukar tända Zlatan Ibrahimovic.
I andra halvlek blev det ordning på torpet, antagligen efter en liten tillrättavisning av Carlo Ancelotti tänkte jag, och frågade efter matchen PSG-tränaren vad han sagt till sina spelare i halvtid.
CA: – Jag sa att allt var bra och att de skulle fortsätta så…nej då, jag sa till dem att det behövdes ändring.
Juanita: – Var du lugn eller?
CA: – Alltså, det är inte viktigt om jag var lugn eller arg, jag vill inte att det ska komma ut…
Juanita: – För mig är det viktigt att veta.
CA: – Arg, då.

Jag har sagt det förut, men jag upprepar det gärna: Carlo Ancelotti är den tränare jag bevakat på nära håll som jag gillat allra mest. Han är seriös, artig, har humor, är fri från divalater och svarar alltid på alla frågor om man bara pressar honom lite. Dessutom har han, till skillnad från ganska många grånade italienska män, ett sätt att behandla alla journalister precis lika, oavsett vad de har mellan benen.
Jag tror man skulle kunna ställa en kvinnlig toppless reporter i mixade zonen och Ancelotti skulle ändå svara artigt och inte tappa ögonkontakt.

Ja, en liten söndagsfundering så god som någon.

Stade Rennais å andra sidan, gjorde en liten genusvolt i fredags och bjöd, internationella kvinnodagen till ära, in kvinnliga supportrar med budskapet ”Kom och vibrera” (”venez et vibrez”, det låter marginellt bättre på franska) med biljetter för bara fem euro för kvinnor samt en sexleksak till salu till KRAFTIGT REDUCERAT PRIS.
Sen hade de en KVINNLIG dj på matchen mot Saint-Etienne där Pierre-Emerick Aubameyang gjorde 2–2 och firade med en alldeles fantastisk liten volt som jag inte hittar i Youtube-arkivet, lite jobb får ni faktiskt göra själva.
Sainté är också PSG:s nästa motstånd och ”Aubame” är den som just nu jagar Zlatan Ibrahimovic på behörigt, men ändå, avstånd i skytteligan.

PEA föddes till att bli en stjärna, det har vi redan rett ut här på bloggen, men alla lirare i Ligue 1 kan självklart inte hålla samma höga profil.
I går kom en av Nancys spelare ut i den mixade zonen och pratade länge och snällt med journalister in i radiomikrofoner och diktafoner innan han gav sig av. Efteråt tittade närvarande murvlar lite obekvämt på varandra tills någon frågade:
– Vem var egentligen det där?
Ingen visste.
Tough life.

Den frågan har aldrig ställts om Aubameyang så sett.

I kväll kliver två högprofillag in i ringen mot varandra och resultatet mellan Lyon och Marseille är givetvis helgens viktigaste för toppstriden i Frankrike. Fram med popcorn och läsk alltså. Och lite Simon le Bank som peppläsning. Allez.

En vecka i alperna tog slut och kommer aldrig åter och jag hann bara nudda den parisiska marken med ena foten innan jag bytte berg mot playa och Costa Brava.

Jag är, med andra ord, tillbaka i mitt gamla grymma Barcelona. Den professionella ursäkten för att leva loppan här i några dagar är att ta tempen på en klubb som uppenbarligen levde i förnekelse under hösten, men som under våren blivit påmind om min frånvaro och gjort sina sämsta stormatcher i den moderna historien (den moderna historien börjar 2008 för er som inte visste).

Och ja, jag är bekant med det faktum att den här bloggen bjuder på tretusen typsnitt samtidigt. Vi är inte vänner just nu, vad mer kan jag säga?

Hur mycket jag än funderar på det (då har det i och för sig inte upptagit all min vakna tid, det medger jag) kommer jag inte fram till vilket lag Zlatan Ibrahimovic höll på i går kväll mellan Milan och Barcelona.
Milan känns ju spontant klart närmre det ibrahimovicska hjärtat, men vill han riskera att en klubb han lämnat ännu en gång plockar hem Champions League-bucklan säsongen därpå?

Att Zlatan däremot såg matchen i går står utom allt tvivel, på de argentinska lagkamraterna Javier Pastore och Ezequiel Lavezzis initiativ möttes nämligen hela PSG:s al-lag upp på en argentinsk restaurang i går kväll och mumsade stekar och spanade på fotboll.
Men, rapporterar radiokanalen RMC, mitt i matchen hände något med tv-bilden. Den säckade ihop och sjönk ordentligt i kvalité och restaurangägaren fick ingen ordning på sin digitalbox.
Så kunde PSG och Zlatan givetvis inte ha det, och lagets längste (och ende) svensk fick fatt på fjärrkontrollen och enligt RMC styrde ingen mindre än Ibrahimovic upp det tekniska problemet till övrigas lättnad.

Och plötsligt inser jag att det är helt meningslöst att sitta i halvtimmeslånga telefonköer när tv-prylarna inte funkar i det här landet (vilket händer då coh då). Det är Zlatan man ska ringa.
Och för första gången känner jag att det hade varit ganska behändigt att ha hans nummer. Nåväl.

Paris Saint-Germain går in i en tuff period nu och man skulle ju kunna tänka sig att jag skulle följa i deras spår. Men så opererar vi inte här på bloggen, så jag loggar i stället ut, och klarar jag mig utan svårare off pist-skador så ses vi på andra sidan Marseille-matcherna någonting.

Det ryktas att vår man i London ska hålla i trådarna. Det kommer att bli åka av med andra ord. Enjoy!

På plats i Sochaux är man, den franska förstadivisionens kanske minst sexiga bortamatch, där PSG får klara sig utan David Beckhams benskydd (och utan rätt många andra offensiva lösningar). Det var lite av gårdagens wtf-moment i Frankrike, men Carlo Ancelotti anser att Beckham behöver stanna i stan och träna lite till.

Man kan också tolka det som att Ancelotti inte vill skapa oro i den elva som startade och genomförde matchen mot Valencia fantastiskt fint häromdagen, och därför lämnar engelsmannen hemma att ladda inför clasicot mot Marseille nästa vecka i stället.

I går gjorde Rod Fanni det absolut nödvändiga på Stade Velodrôme när han drog in Marseilles segermål mot Valenciennes på rejäl övertid och firade som om de vunnit ligan.

It’s a lilttle bit fanni, this feeling inside. Foto: AFP

OM har varit bra på att behålla spänningen i år, de har bara vunnit tre matcher med mer än ett mål och av fjorton segrar har fem kommit i sista kvarten eller på övertid. I går var spänningen ingen bristvara heller och OM:s tränare Elie Baup konstaterade efter matchen att han skulle uppsöka en hjärtläkare i dag.
– PSG är på en annan nivå än övriga 19 lag, men vi behåller i alla fall ett litet försprång på dem som jagar oss, även om det såg ut att smälta som snö i sol efter vinteruppehållet, säger Elie Baup, för så kan man uttrycka sig som fotbollstränare i Frankrike, trots att man knappt hunnit samla sig efter match, och är ni intresserade av mina skäl att omfamna det här landet och dess fotbollskultur så är spontana metaforer om tabellavstånd som smälter som snö i sol en ganska bra början.

Det är ju inte så att OM flåsar PSG i nacken riktigt, men med bibehållet avstånd kan man i alla fall skapa lite oreda vid en eventuell seger på Parc des princes nästa helg.
Marseillespelarna genomförde matchen i går med J-8 skrivet på ärmarna, franska för ”bara åtta dagar kvar”, och ni som tror att de inte kommer till Paris för att enculer les parisiens (det där får ni översätta själva, det är inte jag som kommit på det, men det är inte heller någon barnvänlig hejaramsa som jag kan ge er på svenska) tror ni rätt fel alltså.
Lyon gjorde ju också mer än jobbet i eftermiddag borta mot Bordeaux och jag välkomnar verkligen en tajt Ligue 1 i år, inte minst när alla andra ligor känns färdigspelade redan i mitten på februari.

Annars då?
Ja, sedan vi hördes sist har också franska litteraturkritiker givit sin syn på Zlatan Ibrahimovics självbiografi och föga förvånande är domen lite hårdare i den europeiska finkulturens vagga.
Men det är inte så mycket boken i sig (som får helt okej recensioner) som Zlatans kvinnosyn som ifrågasätts.
Flera tidningar och även nåt sent tv-program anser att Ibrahimovic förmedlar en medeltida syn på kvinnan i sin bok och frågar sig hur hans fru står ut med hans uttalanden om att hon ska ”stanna hemma och sköta hemmet och barnen”.
Det här är intressant av rätt många skäl, men kanske mest för att den här aspekten helt gick förlorad i debatten på hemmaplan, trots att vi i Sverige gärna utser oss till världens mest jämställda hörn av jorden, medan det i Frankrike, machomannens och alfahannens förlovade land, görs debatt på bokens sexistiska anslag.

Själv minns jag mest att jag slogs över att det andra könet spelar en så försvinnande liten roll i Zlatan Ibrahimovics historia. Förutom de allra närmsta (mamma, syster och sambo) kan jag inte dra mig till minnes en enda utomstående kvinna som tycks ha haft någon som helst påverkan på hans liv, karriär och utveckling, eller som tycks åtnjuta Zlatan Ibrahimovics odelade respekt på något annat sätt.
Jag säger inte att den kvinnan inte finns, men jag minns inga som helst spår av henne i boken.

Det här är verkligen inte unikt för Zlatan. Frånvaron av kvinnliga referenser går igen överallt inom den internationella toppfotbollen, som i grunden är en ytterst maskulin miljö som föder konformistiska maskulina ideal och där lagkamrater, tränare, sportchefer, presidenter, agenter och, för all del, de flesta journalister är män.
Det finns väldigt få naturliga träffytor för 25-åriga fotbollsspelare och det motsatta könet annat än i vip-logerna (jag vet att ni förlåter mig användningen av ordet ”naturlig” där) på stadens nattklubbar och det är ju sällan där de stora vänskaperna föds, även om det herregud ofta känns så i baren kring 02.30, det vet vi alla.

Och så funderar jag lite på alla spelarintervjuer jag gjort genom åren och kan inte komma på att en enda av dem har lyft någon annan kvinna än sin mamma och kanske flickvän som betydande i livet. Inte som förebild, inte som inspiratör, inte som favoritskådespelare, författare, konstnär (i den mån man fått svar på den frågan) eller något annat heller.
Inte ens på frågan ”vilka andra idrottare ser du upp till?” tror jag att jag någonsin fått en kvinna som svar (fast det är klart, Carles Puyol var med i gruppen ”vi som gillar Jelena Isinbajeva” på Facebook, ingen skugga ska falla över honom).

Man kan ju, om man känner för det, fundera över vad en vardag där ingen på din arbetsplats eller i din referensgrupp är något annat än man (och i de allra flesta fall jämnåriga spelare, eller aningen äldre före detta spelare) innebär. Jag tänker att det är ganska mycket som går förlorat.

Jag tycker att det är lite problematiskt, men jag har mycket svårt att tro att särskilt många elitfotbollsspelare gör den analysen.

Nå väl. Sochaux. PSG. Match.

Det är i Valencia vi befinner oss (eller, jag gör det, jag vet inte riktigt var ni är) och det är här Paris Saint-Germains öde ska halvavgöras i kväll.
Det bästa med Champions League är ju surret, hymnen och det faktum att man får dela frukostbuffé med Jesper Grönkjaer (i den ordningen).

Paris Saint-Germain kom hit i går, undertecknad likaså, och hur mycket de än känner tillförsikt inför matchen i kväll så tror jag att Valencia är ännu mer laddade.
I dag kommer David Beckham på ett första studiebesök vid lunchtid och lite i hans skugga ska även Mamadou Sakho ansluta till laget. Sakho var länge osäker på spel eftersom han skulle bli pappa för första gången i dagarna, men flickebarnet hade anständighet att titta ut dagen före match.
– Mamadou kommer till spel. Han har fått en flicka, Aïda, förkunnade Carletto Ancelotti lite lagom känslomässigt och intimt med världspressen på presskonferensen i går.

Själv kom jag i samspråk med en av Canal Plus huvudredaktörer som träffat Zlatan Ibrahimovic på ett sponsorevent häromdagen och blivit utfrågad av Ibra om den gigantiska dokumentären Zlatan l’intégrale som sändes för ett par veckor sedan.
– Jag sa att han kunde få dvd:n från dokumentären, men Zlatan ville mer än så. Han ville att vi skulle hjälpa till att installera Canal Plus hemma hos hans pappa.

Ligue 1:s mesta rättighetsinnehavare var inte nödbedda och så kom det sig att Sefik Ibrahimovic fick tillgång till nästan alla matcher i den franska ligan kommenterade på franska i sitt hem i Malmö. Om han inte får nog finns ju också ett eget format tillägnat hans son på en rosa sajt nära dig.

(och här har någon alldeles oförklarlig bugg smugit sig in i systemet, för varje gång jag försöker länka till TVZ försvinner det ut i cyberrymden och går inte att se med blotta ögat, ni får helt enkelt klicka er fram själva)

Matchen i kväll då? Ja, det finns ju uppenbarligen inga favoriter längre, det var i alla fall tugget dag före match i Valencia.

Jag tänker mest att tajmingen är bra för PSG och kanon för Los Che.

Mestalla har jag alldeles fantastiska minnen ifrån. Tror aldrig jag sett en dålig match här, eftersom Valencia sällan spelar dålig fotboll.
Men det finaste minnet längs memory lane var nog ändå Copa del Rey-finalen förrförra säsongen mellan Barça och Real som hade en inramning och intensitet som fick en vanlig lördagsmatch på Camp Nou att kännas som ett barnkalas.

Men skit i det nu, det är några timmar innan det smäller i Spanien och jag laddar mest för att undvika läktarfiasko den här gången på Mestalla.
Sist eller möjligen näst sist jag var här hamnade jag på pressplats med den här utsikten.

Det blev lite svårt att följa höjdbollarna om en säger.

Valencia och PSG hoppas antagligen på att få med sig bättre bilder hem från Mestalla i kväll, och hemmalagets tränare kanske till och med knäpper någon själv.
Simon le Bank må vara småledig på vintrarna, men han har tidigare rett ut allt om Ernesto Valverdes fototalang (som om jag skulle läsa hans blogg), som resulterade i en utställning i Aten och där inkomsterna gick till välgörande ändamål.

En varm morgon på en terrass på Rivieran tog ett, ska vi säga, litet skutt när ett sms från PSG:s presschef Yann Guerin trillade in.
”Carlo Ancelottis presskonferens klockan 11 inställd. Istället presskonferens med Leonardo och president Nasser Al-Khelaïfi klockan 17 på Parc des princes”.

Det tog inte många minuter innan nyheten om David Beckham var ute, och inte många sekunder innan jag räknade ut att vårsäsong i Paris + David Beckham i Paris + Zlatan Ibrahimovic i Paris = en jävla massa jobb.
Men vi ska ro det här i land ihop och vi ska börja i morgon i Toulouse.

Redan i dag får vi konstatera några saker: Att Beckham kommer till PSG höjer möjligen inte kvalitén på PSG:s mittfält så där våldsamt mycket som det höjer PR-värdet kring den här märkliga lilla stora franska klubben.
Pressalen på Parc des princes var i eftermiddags så fullsatt att Zlatan Ibrahimovics presentation några månader tidigare kändes som ett genrep.

Vi lär få anledning att återkomma till hur dubbel-giget Ibra/Becks drar upp tempen kring Paris Saint-Germain och hur de två eventuellt kommer att kunna hantera varandra, men ska vi vara lite krassa kommer David Beckham i första hand ha en dragningskraft på allt det som rör sig runt och kring fransk fotboll, medan Zlatans totala fokus ligger på det som rör sig på gräsmattan.
Ergo: ingen direkt intressekonflikt där. Alls.

På de sociala nätverken har duon redan etablerat sig hyfsat.

David Beckham är i övrigt en av de mest tålmodiga och überproffsiga superstjärnor jag någonsin träffat.
När Barcelona mötte Los Angeles Galaxy på Rose Bowl sommaren 2010 fick jag en pratstund med engelsmannen i den mixade zonen, som svarade snällt på alla frågor (rätt många gällde Zlatan, vilket ju möjligen kan bli fallet även i vår) utan att hetsa iväg och utan att tappa ögonkontakt eller se less ut. Och när Beckham rullade ut från arenan och kom ikapp mig i sin gigantiska bil som mest såg ut som en krigsmaskin, saktade han ner och vinkade lite lätt med ena handen, innan han spann vidare.
Det här är en lirare som kan sin mediehantering, tro inget annat.

Observera att David Beckham fick frågan om när han kan börja spela för PSG och svarade:
– Jag har lite saker att reda ut, med mina barn i skolan och så vidare, men sen hoppas jag kunna börja spela.

Någon här på bloggen som kan tänka sig att köra Brooklyn, Romeo, Cruz och Harper till skolan i London medan familjen Beckham hittar en mer långsiktig barnvaktslösning? I så fall kan jag vidarebefordra ert namn och nummer till PSG:s presschef och hjälpa PSG lite på traven också.
Löneanspråk och eventuella krav på kollektivavtal kan ni skriva i ämnesraden.