Hertha Berlin mot Fortuna Düsseldorf i kväll. Inför ett, troligtvis, fullsatt och garanterat kokande Olympiastadion. Det är fotboll i all sin prakt. Två avgörande matcher, känslor som kokar över, allt står på spel och det är här framtiden avgörs. Två matcher, kanske en förlängning och straffläggning. Men ändå. Det är verkligen kniven mot strupen, allt eller inget.

Och det är så grymt, ty vi får alltid en förlorare. En förlorare där alla drömmar krossas på 180 minuter. Men det är bara en lek, invänder någon. Nej, mina vänner. Fotboll är så mycket mer än en lek. Det är en livsstil, en religion, en kärlek. Och allt avgörs nu på två matcher. Inte 34 ligamatcher. Bara två matcher. Det är så fascinerande, så medryckande.

Intressant den här gången är väl att inget av lagen kan känna sig särskilt nöjda med situationen. Sett över en hel säsong, alltså. Hertha Berlin är förstås överlyckliga över det faktum att 3-1-vinsten mot TSG Hoffenheim i säsongens allra sista match gav klubben en andra chans. Man kunde pusta ut och känna glädje.

Fortuna Düsseldorf är förstås överlyckliga över det faktum att endast fyra vinster på 17 matcher under Rückrunde räckte till kval. Att St. Paulis storvinst över SC Paderborn inte ställde till det då ett kryss hemma mot MSV Duisburg räckte för Fortuna. Vilken lycka.

I Hertha Berlin är man optimistiska. Man säger att man nu kan hålla huvudena högt, att man har en bättre spelartrupp och att man är skyldiga staden och fansen en vinst.

I Fortuna Düsseldorf andas optimism. Man säger att pressen ligger på Berlin, att man ska njuta, att man ska kämpa och att en jätteprestation gör allt möjligt.

Men låt oss bara lite snabbt blicka tillbaka. Hertha Berlin vann Zweite Bundesliga suveränt, gjorde några intressanta nyförvärv och inledde en ny säsong i Bundesliga. Med Markus Babbel vid rodret. Det var aldrig så att Hertha var nära att utmana om Europa-platser direkt, men det såg ganska stabilt och tryggt ut, tills dess att Babbel och Michael Preetz började bråka på riktigt. Det blev lite svajigt och Babbel fick också sparken. Sen rasade allt ihop. Michael Skibbe anställdes och sparkades på en månad och Otto Rehhagel fick aldrig riktig fart på laget. Nu är det som det är. Känslan är att det är helt i onödan, och att man har satt krokben för sig själv. Hertha förtjänar att åka ur.

Fortuna Düsseldorf överraksade ett helt land med sin effektiva fotboll och med en Maximilian Beister i högform. En suverän ligaledare mot alla odds. Fortuna spelade så bra, de dryga 50 000 på läktarna njöt. Det här skulle bli Fortunas säsong. Precis som fjolårets Borussia Dortmund väntade alla på en genomklappning. Bara det att den kom aldrig, tycktes det. Det såg så stabilt och bra ut att man på allvar kunde börja drömma om Bundesliga – det tyska finrummet.

Så var det dags för Rückrunde – vårsäsongen. Fortuna Düsseldorf tycktes ha tagit ut något i förskott eller slarvat bort segerreceptet i samband med all julmat som skulle tillagas. Visst, ganska stabilt var det fortfarande. Men bara fyra vinster på 17 matcher alltså. Och en hel del tveksamheter och en Beister ur form.

Och nu står vi här. Kvalspel. Två lag som inte riktigt hade trott på det för ett halvår sen, två lag som faktiskt måste se det som en förlust, som en besvikelse. Hertha mer än Fortuna, tycker jag ändå.

Allt det där kan vi dock stoppa åt sidan nu. Det är två matcher som gäller. Den första i kväll klockan 20:30. Det är bara på planen det avgörs. Vad som har varit, vad som kan bli, spelar inte längre någon roll. Nu är det bara 90 intensiva minuter som räknas.

Och jag vet inte alls vad jag ska tro. Jag vet bara att det blir en härlig kamp och att Hertha har mer att förlora än Fortuna. Jag vet också att laget från Bundesliga klarar sig kvar med 69 procents säkerhet. Men vad är statistik? Inte fan hjälper det mot elva tjurtaggade Fortuna-spelare i varje fall.

/Wingren