Så var det åter dags för prestigefyllda Champions League. Bayern München, Borussia Dortmund och Schalke 04 fixade tre tyska segrar i turneringens första omgång och står nu, givetvis, inför tuffa uppgifter.

Tisdag
BATE Borisov – Bayern München

Onsdag
Manchester City – Borussia Dortmund
Schalke 04 – Montpellier

Först ut är alltså rekordmästarna från München. FC Bayern spelar mot Vitrysslands stolthet och får klara sig utan skadade Arjen Robben. Kvällens motstånd gjorde det bra senast mot Lille när man vann med 3-1. Men i ärlighetens namn är det här en match Bayern München ska vinna, särskilt med tanke på lagets nuvarande form. Det är dock en tuff bortamatch och motståndet ska inte underskattas.

Om FC Bayern vinner i kväll blir det klubbens tionde raka seger i tävlingssammanhang – vilket vore ett nytt rekord. I motståndarlaget finner vi Bundesliga-bekantingen Alexander Hleb. 31-åringen hade några riktigt fina år i VfB Stuttgart (bland annat tillsammans med Philipp Lahm), när han till sist hamnade i VfL Wolfsburg uteblev dock succén. Nu vill Hleb använda BATE som en språngbräda, han vill tillbaka till Bundesliga. Ett steg i rätt riktning vore att sänka FC Bayern…

***

Schalke 04 gjorde det bra och stabilt borta mot Olympiakos när man vann med 2-1. Nu väntar de franska mästarna på hemmaplan i Gelsenkirchen – en match som vore oerhört nyttig att vinna. Och i ärlighetens namn låter det nog svårare än vad det egentligen är, ty Montpellier är inte alls i mästarslag. Schalke är det starkare laget, det gäller bara att visa det under 90 minuter också.

Huub Stevens måste eventuellt klara sig utan Farfan och Jermaine Jones. Och på tal om Farfan: spelaren skickade en syrlig hälsning till Felix Magath alldeles nyligen.

”Alla tränare som har varit i Schalke de senaste åren har bidragit med något till klubben. Den enda tränaren som inte bidrog med något positivt är Felix Magath. I dag kan jag nästan skratta, men tiden under Magaths styre var tuff. Hans militäriska metoder är vidriga”, säger Farfan.

Jag försöker hålla mig utanför diskussionen och konstaterar bara att Felix Magath är en väldigt speciell tränartyp.

***

Slutligen har vi mästarmötet mellan Manchester City och Borussia Dortmund. Med all respekt för Dortmund – här är givetvis City favoriter till segern. Om BVB hade kunnat plocka fram fotbollen från vårsäsongen så hade det känts mer hoppfullt. Jürgen Klopp och Dortmund har stora problem med försvarsspelet och kommer verkligen att testas på onsdag. Kanske har 5-0-segern mot Gladbach pumpat in lite välbehövligt självförtroende, men mot ett City som inte har förlorat på 17 hemmamatcher i Europa blir det helt enkelt jobbigt för ett lag som ännu inte har bevisat något i Europa.

Om Dortmunds spel skulle råka klicka redan på onsdag kväll så kan förstås vad som helst hända. Och det är tjusningen med det hela. Dortmund ska givetvis inte underskattas, men en felfri insats krävs. Förhoppningsvis kan Dortmund visa att man har mognat.

Jag har dock valt att fokusera bloggen på den här matchen. Inte bara för att den på förhand är attraktivast utan för att två olika världar drabbar samman på onsdag. Två olika filosofier. Och det är alltid intressant. Det är inte ofta man får en känsla av att hela Tyskland står bakom Borussia Dortmund (eller något annat lag för den delen) när det är dags för match, men den känslan finns nu. Och anledningen är enkel: Manchester City står för allt som är ont. Då sitter till och med Karl-Heinz Rummenigge och håller tummarna för Borussia Dortmund.

Ni som har följt bloggen ett tag vet vid det här laget att jag känner likadant. Jag ogillar det som Manchester City har blivit. Alla har vi olika syn på fotboll, det finns inget rätt eller fel. Men personligen känner jag att det ibland gör ont att fundera över vad fotbollen har blivit. Visst har globaliseringen, kommersialiseringen och moderniseringen bidragit med mycket positivt. Det ska jag erkänna – men vissa ingredienser i denna soppa får mig att vomera.

I Tyskland jobbar klubbarna (merparten) med en långsiktig strategi, ungdomsarbetet står högt upp på listan, ekonomin är sund och fansen är överlag glada. Några oligarker, schejker eller andra uttråkade rikemän får inte lov att köpa majoriteten av en klubb. Tacka fan för det. Det här är saker som jag värdesätter, som får mig att må ganska bra ändå. Det finns fortfarande en relativt stark lokal förankring och de trogna supportrarna har inte sopats under mattan.

Att tysk fotboll hade varit mer slagkraftig ute i Europa om klubbarna hade sålts ut till högstbjudande miljardär säger jag inget om. Men jag hade inte uppskattat det för fem öre, någon glädje hade jag inte känt.

Borussia Dortmund var nära konkurs för bara några år sedan, men man tog sig i kragen och ritade upp en plan. Klubben satsade på ungdomarna, satsade på bättre scoutning, vägrade betala överpriser, skapade ett tydligt koncept med en tränare som kunde stå bakom klubbens filosofi. Snart är skulderna borta samtidigt som klubben har blivit tyska mästare två säsonger i rad. Det är något att vara stolt över, på samma sätt som Bayern München konsekvent har arbetat i drygt 40 år. Det är hårt arbete som föder framgång och kapital.

Att summorna som flödar fortfarande är sjuka är en annan sak, men det finansieras åtminstone av klubbens egna pengar. Det är ett steg i rätt riktning.

Nu använder jag logiskt nog Manchester City som exempel för den ”andra sidan”. Här har vi en traditionsrik och fin klubb som plötsligt släpps lös på marknaden. En galen thailändare är och rör i klubben innan den till sist hamnar i Mansour bin Zayed Al-Nahyans ägor. Schejken har pumpat in omkring en miljard euro i klubben sedan 2008 och ifjol blev man äntligen engelska mästare igen – efter 44 års väntan. Klart det är kul för spelarna, ledarna och många andra runt klubben. Men är det rätt, är det en kul sida av fotbollen? Jag tycker inte det, jag tycker att det är vidrigt. Jag hade varit ledsen och bedrövad som gammalt City-fan. Vad har hänt med min klubb?

Pengarna var redan ett problem i den här sporten innan klubbarna blev till hobbyleksaker – och nu har det blivit ännu värre. Det är absurt att följa den här utvecklingen. Jag förväntar mig inte att Uefas FFP ska slå igenom och verkligen fungera, verkligheten kommer aldrig att bli densamma. Jag tycker det är helt sjukt att en klubb som omsätter mindre än den totala förlusten får spela i Champions League. Jag tycker det är helt sjukt att klubben ens får en licens till att spela i Premier League.

Det som skrämmer mig mest är inte att City har sålt sin själ för en plats i Europas toppskikt, utan att den godvilliga schejken dessutom kan dra sig ur när han vill. Vad händer med City då? Lex Malaga.

Personligen tror jag att fotbollen hade mått mycket bättre utan dessa rika ägare. Lite sundare, lite mer lokalt och lite mer ärorikt. Men det är jag det.

Notera att City används som ett exempel, det finns fler klubbar som förtjänar ett omnämnande.

På onsdag drabbar alltså dessa världar samman och ett betydligt mycket rikare Manchester City lär gå vinnande ur kampen. Men det är just därför Tyskland står bakom Dortmund.

/Wingren