Dagen efter den stora finalen. Det är fortfarande svårt att ta in allt, svårt att sätta fingret på alla olika känslor som strömmar omkring. Det finns inte så mycket nytt att tillägga om gårdagens match. Det mesta har redan sagts. Bayern München styrde spelet, var laget som anföll, som skapade chanser. Chelsea var laget som ville att den där nollan skulle stå sig, när den inte gjorde det skickade man fram fantastiske Didier Drogba. Bayern var laget som inte tog tillvara på matchbollarna. Chelsea stod till sist som vinnare i München. Fick höja den där åtråvärda pokalen i München-natten. Och det är inte så mycket att orda om. Det handlar om att vinna – det är just vad Chelsea gjorde. Spelarna slet som djur och behöll kylan och tron.

Igår skrev jag en text, mitt i nattens känslourladdningar. En aning förvirrad är kanske texten. För att förtydliga vad jag egentligen var ute efter: jag kommer aldrig att förlika mig med tanken på miljardärer som går in i en fotbollsklubb och pumpar in miljarder. Jag kommer aldrig att gilla det. Med det sagt så är det väl på plats att påpeka att jag unnar Chelseas spelare och ledare den här segern. Fan, jag unnar till och med Abramovich det här. Han spelar efter fotbollens regelverk. Han har investerat och drömt om den här titeln. Äntligen fick han den. Hans spelare visade hjärta igår och Di Matteo är en fantastiskt effektiv och smart cup-tränare. Det är inte Chelseas fel att den moderna fotbollen ser ut som den gör.

Men jag gillar det inte. Jag avskyr det.

FC Bayerns president, Uli Hoeneß, har fått sin värsta mardröm besannad. Den gode korvtillverkaren är knappast fotbollens mest sympatiske man, men han är definitivt en av fotbollens smartaste ledare. Det var han som var härligt skadeglad när Bayer Leverkusen slutade tvåa i alla turneringar. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Det fanns ingen vinnargen där, så fort det gällde föll Neverkusen ihop, tyckte Hoeneß.

Nu är det hans FC Bayern som har tagit över den rollen. Inga titlar på två säsonger är inte mindre än en katastrof för de tyska rekordmästarna. Det här är man inte van vid. 2012 slutade Bayern tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Då är det en klen tröst att man spelar attraktiv fotboll. För vem bryr sig om det i Bayern-lägret? Inte en jäkel just nu.

Bayern Münchens spelare och ledare snackade om en vinst mot Borussia Dortmund inför en avgörande ligamatch i april. Man skulle visa vem som rockade tysk fotboll. Dortmund svarade inte med ord utan med ett energiskt spel, en galen inställning. Dortmund vann med 1-0 och Arjen Robben brände en straff i slutet av matchen. Borussia Dortmund vann ligan.

Inför cupfinalen kunde vi höra att ”ytterligare en förlust är inget alternativ”. Det var inte sant. FC Bayern, som brukar ha så lätt för att vinna allt, förlorade med 5-2. Vad hände egentligen?

Nåväl. Vad är en tappad ligatitel och cuptitel mot en Champions League-final på hemmaplan? Det var nu Bayern skulle visa att man är vinnare, att man har haft det här som det stora målet för säsongen. Bayern spelade bättre fotboll, men inte lika framgångsrik. För de vann ju inte. Visst är straffläggning lite av ett lotteri, men när vissa Bayern-spelare inte ens vågade ta en straff – då är något riktigt fel i södra Tyskland. Vad har hänt med den här segervissa, självsäkra och självgod föreningen? Man har gått och blivit förlorare. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League – Uli Hoeneß mardröm.

Uli Hoeneß deppar – en allt för vanlig syn på sistone.

Vi kan se det som karma kanske, men jag tror att förklaringen är mycket enklare. Då Bayern är som de är, krävs vissa profiler även på plan. Jupp Heynckes är en mysfarbror, Christian Nerlinger syns inte till och på planen saknas en Effenberg, Kahn, Hoeneß eller en Beckenbauer. Bayern Münchens spelare är för vanliga, för tillbakadragna. Och det finns för mycket utrymme för egoism. Man har tappat sitt kantra, man har förlorat Mia San Mia-stämpeln.

Visst kunde allting ha slutat annorlunda. Om inte Petr Cech hade varit en fantom i målet igår, om Drogba inte hade nickat in den där bollen, om Robben hade satt den där straffen, om Gomez hade haft en normal dag och gjort mål på någon chans. Då hade Bayern vunnit. Då hade ingen brytt sig över Borussia Dortmunds nationella dominans. Bayern har spelat fantastiskt bra fotboll, kämpat otroligt hårt, visat hjärta och ledarskap. Men inte när det verkligen, verkligen har gällt. Det är inte likt den här klubben, snarare brukar det vara tvärtom. Det är när det gäller som mest som ledarna brukar träda fram och vinnargenen brukar genomsyra allt.

Nu var det ju inte så. Chelsea försvarade sig bra och spelade med mycket hjärta. Men chanserna för Bayern fanns där, likaså 20 hörnor som inte resulterade i något. Det är inte en slump, det var inte en straffläggning som vanns av Chelsea på ren tur. Det var helt enkelt ett Bayern som har tappat hammaren och som inte längre förmår att sätta sista spiken i kistan. Och det var ett Chelsea som inte brydde sig om något annat än att vinna.

De tyska giganterna kommer förstås att resa sig igen och komma tillbaka. Det är en naturlag. Men just nu önskar nog Hoeneß att han själv hade kunnat snöra på sig fotbollsskorna igen och visa killarna vad det handlar om.

”Jag har ingen förklaring till varför vi förlorade matchen. Chelsea hade inte en enda chans. Ändå så fixar vi inte det – det är oförståeligt. När man har så många chanser att avgöra en match, då måste man också nyttja dem. Det är svårt att smälta förlusten. Och fortsättningsvis har jag ingen lust på att komma tvåa. Det är inget tillstånd som jag accepterar. Man måste fråga sig varför det här händer”, säger Hoeneß.

Jag tror att mycket kommer att hända i den här föreningen den här sommaren. Det är min gissning.

Och än en gång: givetvis ett stort grattis till Chelsea. Men spelet bakom klubbens nyvunna framgångar är inget som jag kan förlika mig med.

/Wingren