Dagen efter den stora finalen. Det är fortfarande svårt att ta in allt, svårt att sätta fingret på alla olika känslor som strömmar omkring. Det finns inte så mycket nytt att tillägga om gårdagens match. Det mesta har redan sagts. Bayern München styrde spelet, var laget som anföll, som skapade chanser. Chelsea var laget som ville att den där nollan skulle stå sig, när den inte gjorde det skickade man fram fantastiske Didier Drogba. Bayern var laget som inte tog tillvara på matchbollarna. Chelsea stod till sist som vinnare i München. Fick höja den där åtråvärda pokalen i München-natten. Och det är inte så mycket att orda om. Det handlar om att vinna – det är just vad Chelsea gjorde. Spelarna slet som djur och behöll kylan och tron.

Igår skrev jag en text, mitt i nattens känslourladdningar. En aning förvirrad är kanske texten. För att förtydliga vad jag egentligen var ute efter: jag kommer aldrig att förlika mig med tanken på miljardärer som går in i en fotbollsklubb och pumpar in miljarder. Jag kommer aldrig att gilla det. Med det sagt så är det väl på plats att påpeka att jag unnar Chelseas spelare och ledare den här segern. Fan, jag unnar till och med Abramovich det här. Han spelar efter fotbollens regelverk. Han har investerat och drömt om den här titeln. Äntligen fick han den. Hans spelare visade hjärta igår och Di Matteo är en fantastiskt effektiv och smart cup-tränare. Det är inte Chelseas fel att den moderna fotbollen ser ut som den gör.

Men jag gillar det inte. Jag avskyr det.

FC Bayerns president, Uli Hoeneß, har fått sin värsta mardröm besannad. Den gode korvtillverkaren är knappast fotbollens mest sympatiske man, men han är definitivt en av fotbollens smartaste ledare. Det var han som var härligt skadeglad när Bayer Leverkusen slutade tvåa i alla turneringar. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Det fanns ingen vinnargen där, så fort det gällde föll Neverkusen ihop, tyckte Hoeneß.

Nu är det hans FC Bayern som har tagit över den rollen. Inga titlar på två säsonger är inte mindre än en katastrof för de tyska rekordmästarna. Det här är man inte van vid. 2012 slutade Bayern tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Då är det en klen tröst att man spelar attraktiv fotboll. För vem bryr sig om det i Bayern-lägret? Inte en jäkel just nu.

Bayern Münchens spelare och ledare snackade om en vinst mot Borussia Dortmund inför en avgörande ligamatch i april. Man skulle visa vem som rockade tysk fotboll. Dortmund svarade inte med ord utan med ett energiskt spel, en galen inställning. Dortmund vann med 1-0 och Arjen Robben brände en straff i slutet av matchen. Borussia Dortmund vann ligan.

Inför cupfinalen kunde vi höra att ”ytterligare en förlust är inget alternativ”. Det var inte sant. FC Bayern, som brukar ha så lätt för att vinna allt, förlorade med 5-2. Vad hände egentligen?

Nåväl. Vad är en tappad ligatitel och cuptitel mot en Champions League-final på hemmaplan? Det var nu Bayern skulle visa att man är vinnare, att man har haft det här som det stora målet för säsongen. Bayern spelade bättre fotboll, men inte lika framgångsrik. För de vann ju inte. Visst är straffläggning lite av ett lotteri, men när vissa Bayern-spelare inte ens vågade ta en straff – då är något riktigt fel i södra Tyskland. Vad har hänt med den här segervissa, självsäkra och självgod föreningen? Man har gått och blivit förlorare. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League – Uli Hoeneß mardröm.

Uli Hoeneß deppar – en allt för vanlig syn på sistone.

Vi kan se det som karma kanske, men jag tror att förklaringen är mycket enklare. Då Bayern är som de är, krävs vissa profiler även på plan. Jupp Heynckes är en mysfarbror, Christian Nerlinger syns inte till och på planen saknas en Effenberg, Kahn, Hoeneß eller en Beckenbauer. Bayern Münchens spelare är för vanliga, för tillbakadragna. Och det finns för mycket utrymme för egoism. Man har tappat sitt kantra, man har förlorat Mia San Mia-stämpeln.

Visst kunde allting ha slutat annorlunda. Om inte Petr Cech hade varit en fantom i målet igår, om Drogba inte hade nickat in den där bollen, om Robben hade satt den där straffen, om Gomez hade haft en normal dag och gjort mål på någon chans. Då hade Bayern vunnit. Då hade ingen brytt sig över Borussia Dortmunds nationella dominans. Bayern har spelat fantastiskt bra fotboll, kämpat otroligt hårt, visat hjärta och ledarskap. Men inte när det verkligen, verkligen har gällt. Det är inte likt den här klubben, snarare brukar det vara tvärtom. Det är när det gäller som mest som ledarna brukar träda fram och vinnargenen brukar genomsyra allt.

Nu var det ju inte så. Chelsea försvarade sig bra och spelade med mycket hjärta. Men chanserna för Bayern fanns där, likaså 20 hörnor som inte resulterade i något. Det är inte en slump, det var inte en straffläggning som vanns av Chelsea på ren tur. Det var helt enkelt ett Bayern som har tappat hammaren och som inte längre förmår att sätta sista spiken i kistan. Och det var ett Chelsea som inte brydde sig om något annat än att vinna.

De tyska giganterna kommer förstås att resa sig igen och komma tillbaka. Det är en naturlag. Men just nu önskar nog Hoeneß att han själv hade kunnat snöra på sig fotbollsskorna igen och visa killarna vad det handlar om.

”Jag har ingen förklaring till varför vi förlorade matchen. Chelsea hade inte en enda chans. Ändå så fixar vi inte det – det är oförståeligt. När man har så många chanser att avgöra en match, då måste man också nyttja dem. Det är svårt att smälta förlusten. Och fortsättningsvis har jag ingen lust på att komma tvåa. Det är inget tillstånd som jag accepterar. Man måste fråga sig varför det här händer”, säger Hoeneß.

Jag tror att mycket kommer att hända i den här föreningen den här sommaren. Det är min gissning.

Och än en gång: givetvis ett stort grattis till Chelsea. Men spelet bakom klubbens nyvunna framgångar är inget som jag kan förlika mig med.

/Wingren

1-1. Förlängning, Robben tar en straff. Lägger den givetvis i målvaktens vänstra hörn. Lika givetvis vet Cech om det här. Han räddar. Finalen ska avgöras på straffar. Tyskarna förlorar, engelsmännen vinner. Bara det är historia.

Vi fick se ett FC Bayern som inte är vinnare. Ett FC Bayern som sjukt nog är förlorare. Ett rikt Chelsea som spelar destruktivt, ett Bayern som inte sätter sina chanser. Ett Bayern som inte ser ut som ett hemmalag. Ett Chelsea som spelade med vilja och hjärta – och som helt välförtjänt tog hand om pokalen.

Bayern München var det bättre laget matchen igenom. Tyskarna ville mest, spelade mest fotboll. Men Chelsea var smartare än Bayern, slugare. Helt enkelt skickligare på det de gjorde just den här kvällen. Bayern höll tillbaka lite, det kändes. Det var inte samma offensiv som vanligt, det var inte den här röd-vita bisvärmen som flög fram. Bayern var fega. Man vågade inte vinna på Allianz Arena.

Chelsea var smarta. De visste att destruktiv fotboll skulle vinna över det vackra. Okej, lugn nu alla, jag inser också att ett gediget försvarsspel kräver väldigt mycket. Jag ser till och med Chelsea som värdiga vinnare av Champions League. Men vackert och underhållande, det är det väl ändå inte? Om Bayern också skulle spelat så defensivt och destruktivt som Chelsea – hur rolig hade fotbollen varit då? Tar vi inte död på det vi älskar med den här cynismen i spelet?

Men som sagt – hatten av till Chelsea. Det var smart, det var kyligt, det var rutinerat och det var effektivt. Bayern skickade fram Arjen Robben (som gjorde en värdelös match) till straffpunkten, Thomas Müller byttes ut och Mario Gomez brände som aldrig förr. Inget stämde, inget beslut var det rätta.

Samtidigt gör det här ont i mitt fotbollshjärta. Chelseas spelare och Di Matteo förtjänade det här, verkligen. Men projektet ”Chelsea” är som en kniv i mitt hjärta. Orden jag behöver skriva är sylvassa och de genomborrar mig. Miljardprojektet Chelsea, ett ohälsosamt jävla spektakel, tar en titel från ett Bayern som trots allt har jobbat för sin framgång och goda ekonomi. Jag vill inte leva i en sån här fotbollsvärld, jag vill inte att mina framtida barn växer upp i en fotbollsvärld där pengar köper all framgång. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att det är ett hån mot alla fotbollsklubbar som vill göra något på egen hand. Genom hårt arbete. Ska det vara så här? Är det så här vi vill ha det? Är det verkligen det? På riktigt? Det kan det bara inte vara. För att inte tala om Manchester City som köpte en Premier League-titel. Det är rent ut sagt åt helvete. Jag kommer aldrig att förlika mig med tanken.

Å andra sidan är inte Bayern några änglar. Man har försvagat sina konkurrenter och levt i en helt annan värld än sina konkurrenter. Pengarna har styrt Bayerns framgång i flera årtionden. Men, och det här tycker jag är så viktigt, Bayern har gjort sig förtjänt av sina pengar. Långsiktigt och hårt arbete har banat väg för framgången. Det är en stor skillnad. Om någon rik klubb hade vunnit finalen i kväll – och för all del varit rikare än Bayern – inte fasen hade jag brytt mig om det ifall pengarna hade varit välförtjänta.

Inte för att jag är förälskad i den här synen på fotboll, men ty den kampen har jag gett upp för längesen. Pengar styr fotbollen i dag, i stor utsträckning. Men låt det åtminstone vara välförtjänta pengar, låt pengarna komma från en klubb som åtminstone går runt på egen hand.

Nog vet jag är fotbollen är kommersiell och att vårt samhälle är kapitalistiskt. Men kan vi inte nöja oss med loger, barntillverkade tröjor och sponsorer som avskedar folk? Måste vi dessutom tillsätta mer skit?

Om matchen i övrigt..vad ska man säga? Det var två fega lag, inte värdig en Champions League-final. Men det var ett piggare Bayern, ett Bayern som ville mer. Men också ett smartare och effektivare Chelsea. Ett Chelsea som avgjorde på straffar. Ett Chelsea som gjorde allt för att vina. Och en generation Bayern-spelare som är förlorare.

Vissa saker tror jag dock att alla visste. Alla förutom Jupp Heynckes och spelarna på plan. Alla visste att Thomas Müller borde fått stanna kvar på plan, alla visste att Arjen Robben skulle bränna straffen han fick ta. Alla visste, åtminstone just i nuvarande form, att Arjen Robben inte är nyttig för ett lag. Som han brände, den gode Arjen. Det var smärtsamt.

Chelsea förtjänade verkligen den här titeln, och jag glädjs med de härliga gamlingarna i Chelsea. Det här var deras kväll.

Men kan man verkligen glädjas över det här?

/Wingren

Först och främst säger vi grattis till Borussia Dortmund som nu har säkrat sin åttonde mästerskapstitel, och den andra i rad. 2-0-segern mot Borussia Mönchengladbach innebar att publiken fick fira sina hjältar redan nu. Den 32:a omgången – precis som förra året. Då vann man med 2-0 hemma mot FC Nürnberg. Nu blev det alltså 2-0 igen, men mot ett bättre motstånd. Sett över 90 minuter var det dock snudd på utklassning. Starkt, välförtjänt och välbehövligt. Jag lyfter på min hatt (inte för att jag egentligen har någon på mig).

Jürgen Klopps gul-svarta killar säkrade i dag Bundesliga-titeln på Westfalenstadion. Men det var någon som saknades när glädjescenerna utspelade sig.
Alois Scheffler, 97 år, bor i stadsdelen Wambel i Dortmund tillsammans med sin fru Mia Scheffler. Alois har hunnit bli 97 år gammal men han och frugan bor fortfarande ensamma, tillsammans. De har varit gifta i 70 år. En lång tid.

Men det finns en kärlek i Alois liv som har hållit längre. En kärlek till Borussia Dortmund. Allois flyttade till Dortmund 1925, tillsammans med sina föräldrar. Han växte upp i en lägenhet i närheten av Borsigplatz – där Ballspielverein Borussia Dortmund hade grundats i december 1909.

När Allois var 13 år gammal blev han medlem i klubben. Och han har varit medlem sedan dess – i 84 år. Ingen annan har varit medlem i klubben lika länge som Alois. Och han älskar fortfarande föreningen. Han är väldigt stolt över den guldring som han fick av BVB efter 75 års medlemskap.

”Förutom mig har ingen en sådan här ring”, säger Allois.

Hans fru, Mia, har aldrig sett en match på Westfalenstadion tillsammans med Alois. Inte heller på den gamla arenan, Rote Erde.

”Min man har gått på fotboll varenda helg. Och jag har haft en ledig eftermiddag. Kanske gifte han sig med fel kvinna”, säger Mia. Hon och Alois bryter ut i skratt.

Alois spelade själv för Borussia Dortmund, på den tiden fanns inte ens Rote Erde. Då hette fotbollsplatsen Weißen Wiese. Han lyckades ta sig upp till A-juniorlaget, men mer än så blev det aldrig av Schefflers fotbollskarriär. Kärleken till Dortmund bestod dock. Den består, till och med.

Alois Scheffler minns inte bara hjältarna som vann Cupvinnarcupen 1966 (Siggi Held och Lothar Emmerich bland annat), utan även Borussia Dortmunds förste landslagsspelare August Lenz. Det var 1935 – och Allois var på plats. August Lenz har en gata uppkallad efter sig i Dortmund. Det har inte Alois Scheffler, men han klagar inte för det.

Hans största problem nuförtiden är hälsan. Scheffler har problem med sina knä efter två operationer och får ont när han sitter på läktaren. Westfalenstadion tar in liter mer än 80 000 åskådare och givetvis är det lite trångt.

Klubbens ordförande Hans-Joachim Watzke har dock utlovat ett bekvämare arrangemang för Alois till nästa säsong. För mig är det här fotboll. Trots att produkten har blivit kommersiell, global och oerhört målinriktad, ja, nästan cynisk, så finns ändå kärleken kvar. Kärleken till klubben, klubbens kärlek till supportrarna och värnande om tradition. Det är inte så här över allt förstås, men det här är en solskensberättelse som åtminstone får mig att må bra, som får mig att le och som får mig att känna hopp. Att fotbollen som vi älskar och tycker om inte behöver dö ut. Det finns fortfarande ett hjärta. Även i en klubb som har blivit tyska mästare två år i rad och exponeras allt mer världen över.

Alois Scheffler kunde dock inte vara med i kväll när hans Borussia Dortmund säkrade ligatiteln mot Borussia Mönchengladbach.

”Numera går jag bara på de matcherna som börjar 15:30. Allt annat är för sent för mig”, säger han.

Matchen hemma mot Freiburg om två veckor börjar lyckligtvis på den klassiska tiden 15:30. Då kommer Alois Scheffler att vara på plats. 97 år gammal kommer han att få se sin älskade klubb fira sitt åttonde tyska mästerskap. Alois Scheffler har varit med hela vägen.

***

Publiken firar sina hjältar på Westfalenstadion. Bilden från 2011.

Om vi ska tala om Borussia Dortmunds prestation i stället då. Här och nu. Det åttonde mästerskapet är säkrat. På ett oerhört välförtjänt sätt. Likaså är det klubbens femte Bundesliga-titel, en titel som innebär att Dortmund får ha två stjärnor på bröstet nästa säsong. En titel som innebär att klubben nu har vunnit fler tyska mästerskap än sina värsta rivaler – Schalke 04 – gissa om det är grädde på moset.

Bayern München spelar en strålande säsong. I Bundesliga, Champions League och DFB-Pokal. Borussia Dortmund vinner alltså ligan eftersom att de har varit bättre än Bayern i år. Inte för att, som det brukar vara, att Bayern har haft en dålig säsong. Det är oerhört nyttigt för tysk fotboll.

Det är även en glädjande signal till hela Fotbollseuropa: pengar är inte allt. Borussia Dortmund har en tredjedel av Bayerns personalkostnad, ändå vinner man två säsonger i rad. Det här är inte menat att håna eller kritisera Bayern, men det är ett glädjande tecken. Jag beundrar som sagt Bayern och anser att det är kanske världens mest välskötta klubb – en riktig förebild. Men pengar är inte allt. Det går att nå framgång på annat sätt. Jag gillar det.

Som sagt har Bayern München gjort en väldigt bra säsong. Borussia Dortmund har gjort det bättre. Jürgen Klopp har lyckats kompensera för skadade spelare, det har inte riktigt Bayern lyckats med. Mario Götze, Sven Bender, Lucas Barrios och Neven Subotic har vid olika tillfällen saknats under längre perioder. Det har knappt märkts. När Bastian Schweinsteiger skadades rasade tidigare så överlägsna Bayern ihop.

Laget springer nästan alltid mer än sina motståndare. Laget går in i flest närkamper per match, men är samtidigt det laget, efter Borussia Mönchengladbach, som har dragit på sig minst frisparkar.

Borussia Dortmund har vunnit båda matcherna mot topplagen Bayern München och Schalke 04. Mot fjärdeplacerade Borussia Mönchengladbach har man tagit fyra av sex poäng. Det är en värdig mästare vi ser.

Men det är också en mästare som borde ha gjort fler mål den här säsongen. Det är en mästare som måste lyckas bättre i Europa nästa säsong om man vill bli tagna på allvar. Det är en mästare som har en hel del att jobba på helt enkelt.

Förra året var Dortmund en stad i undantagstillstånd, och kommer nu bli så igen. Omkring 600 000 uppges ha varit i stan och firat laget. Här ser vi festen vid Westfalenhallen 2011

Dock är det också ett mästarlag som var nära konkurs för sju år sedan. Det är ett mästarlag med många unga och spännande spelare. Det är ett mästarlag som bärs fram av en euforisk publik. Och det är ett mästerligt arbete som har genomförts här signerat Hans-Joachim Watzke, Michael Zorc och Jürgen Klopp.

Och just det ja, nämnde jag att Borussia Dortmund inte har förlorat på 26 matcher? Ett Bundesliga-rekord.

Än en gång lyfter jag på min påhittade hatt. Tack, Borussia Dortmund.

Givetvis kommer det ett mer analyserande inlägg när vi summerar allt härligt som har hänt i Bundesliga den här säsongen.

/Wingren

Mot den moderna fotbollen. För den moderna fotbollen. Positiv till kommersialisering och globalisering. Eller negativt inställd. Traditionalist, eller ej. Det är en gigantiskt stor och bred fråga som jag inte tänkte ge mig i kast med nu. Då hade jag fått sitta här framför skärmen i flera veckor. Det hade känts olustigt. Jag ska givetvis tillägga att det är en förbannat intressant och viktig fråga – där för- och nackdelar avlöser varandra i lika rapp takt som kulorna från en gevärseld. Argumenten slår med samma kraft, borrar in sig i blodet och medvetandet.

En liten, men ack så viktig del, från denna breda fråga tänkte jag dock lyfta här och nu. Tv-matcherna, tv-sändningarna och tv-avtalen. Om någon har missat det, så har den tyska fotbollsligan (DFL) tecknat ett mycket lukrativt avtal med Sky som börjar gälla säsongen 2013/2014. Sky får hosta upp 628 miljoner euro per år, att jämföra med de tidigare 412 miljonerna. En finfin ökning, en värdesättning för Bundesliga och nya förutsättningar för klubbarna att utvecklas. Kanon.

Jag befarar dock att vi kommer att få se fler förändringar i spelschemat med fler matchtillfällen som följd.

Kanske blir det en match på lördag förmiddag, en på söndag förmiddag. Eventuellt går det kanske att sparka igång en sen kvällsmatch på lördagen också? Det här är mina personliga funderingar och inget som baserar sig på fakta. Förutom på vad dåtiden har lärt oss förstås. Det är trots allt inte särskilt längesedan som fler matchdagar och matchtillfällen infördes i Bundesliga. Allt för att kunna sända fler matcher på tv, utspritt på olika tider för att därmed locka fler tittare. Tyskland är långt ifrån värst och har trots allt arbetat på ett sätt som knappast har gjort tv-bolagen glada. Man har spjärnat emot. Det går dock inte att motarbeta den moderna, kommersiella och globaliserade fotboll

Och tro mig, jag förstår det. Jag förstår att det är nödvändigt, åtminstone så länge man vill ha någonting att säga till om i Europa och världen. Så länge man vill vara konkurrenskraftig. Då måste produkten (Bundesliga) göras mer attraktiv. Vi har redan det högsta publiksnittet och kanske Europas mest positiva och offensiva fotboll i Tyskland Det är klart att det är en produkt man kan marknadsföra hårdare. I Tyskland, men framförallt utanför Tyskland. DFL har vaknat till liv och har intensifierat sina marknadsföringskampanjer och finslipat marknadsföringstekniken.

Resultatet ser vi redan nu – en större summa pengar flödar in och produkten Bundesliga blir allt mer respekterad även utanför Tyskland. Låt oss säga att DFL har lyckats.

I jämförelse med många andra ligor har DFL dessutom lyckats med detta utan att inkräkta alltför mycket på supportrarnas intressen och fotbollens traditioner. I förhållande till andra länder, alltså.

Vad som händer 2013/2014 vet jag inte. Jag tror på fler matchdagar som sagt.

Det är inte kul för en Köln-supporter att åka till München för en sen söndagsmatch. Det nödvändiga intrång som tv-bolagen gör inkräktar alltså på de människor som faktiskt följer sitt lag i vått och torrt. Jag gillar det inte, men jag förstår det. Fasen, det är klart att jag någonstans kan uppskatta det jag med, då jag får möjlighet att se fler matcher med fler lag.

Det var inte särskilt längesedan samtliga Bundesliga-matcher spelades på lördagen klockan 15:30. Jag älskar lördag halv fyra. Det slår vilken religiös högtid eller gudstjänst som helst. Vad jag vill ha sagt med det är att fotboll är ett kulturellt fenomen som för många faktiskt uppfyller samma funktion som religion. Men tv-bolagen inkräktar ytterst lite på Barkåkra kyrkas tider och traditioner. Någonstans måste man alltså förstå att människor blir upprörda över sånt här.

I boken Meningsskapande idrott: Livsåskådningsrelevanta perspektiv och empiriska kontraster, menar författaren att idrott kan fylla ett socialt tomrum och vara en viktig del av en persons identitet, samt bidra med något som kan beskrivas som närmast euforiska upplevelser och känslor av religiös art. Fotboll är inte bara fotboll. Åtminstone inte för alla.

Men vad ska man värna om då? Kan man på fullaste allvar argumentera för att supportrarna ska sättas i första hand, på bekostnad av klubbarnas och fotbollens välmående? Det känns svårt och inte särskilt verklighetsförankrat. Men hur långt kan man gå för att det ska passa alla andra intressenter än just supportrarna? Någon gång får det vara nog. Men när är det? Eller kommer man att offra allt vad supporterkultur heter och börja tramsa omkring med matcher i Asien, för marknadens skull?

Tysk fotboll är mer supporterförankrad och hänsynstagande än många andra storligor. Men hur länge förblir det så?

Jag älskar lördag 15:30, men jag har lärt mig att leva med, och förstå, att det inte är hållbart. Poängen med den här löjligt långa texten ovan är egentligen enkel och hade kunnat kokas ner till ett par meningar:

Hur kul blir det i morgon när Borussia Dortmund kan vara klara mästare redan innan matchen börjar? Om Bayern München tappar poäng halv fyra mot Werder Bremen, då är Dortmund mästare redan innan matchen mot Mönchengladbach börjar klockan 18:30.

Kom inte och påstå något annat än att lite av fotbollens magi försvinner. Ändå försöker tyska ligan att göra det lite mer spännande och dramatiskt genom att spela de två sista omgångarna samtidigt. På lördag klockan 15:30. Jag älskar den tiden. Men den här gången räcker det inte med de sista två omgångarna som sagt.

Jürgen Klopp sa under gårdagens presskonferens att det bästa hade varit om DFL hade agerat snabbt efter förra helgen och låtit matcherna gå av stapeln halv fyra på lördag. Uppenbarligen var det inte någon som trodde att Dortmund skulle kunna fira mästerskapet med tre matcher kvar.

Jag kan själv tänka mig hur svårt det skulle vara att gå ut och spela fotboll när du en timme tidigare har fått reda på att du är mästare. Kul, lyckligt och festligt, visst. Men det blir skevt om Dortmund inte är lika motiverade som de borde vara. Då kan Mönchengladbach på ren vilja och insats spela hem tre poäng och eventuellt gå förbi Schalke 04 i tabellen. Ser ni hur otroligt dumt det blir? Det blir orättvist. Helt i onödan, egentligen.

Nu får vi hoppas att Borussia Dortmund kan vara fokuserat till 100 procent ändå – även om Bremen tar poäng mot Bayern. Jürgen Klopp och killarna har ett ansvar gentemot supportrarna och dessutom ett historiskt rekord som lockar. Dortmund kan ta 81 poäng den här säsongen, det skulle i så fall vara två poäng mer än Bayern Münchens nuvarande rekord. Vi får hoppas att det är motivation nog. Jag litar på att Dortmund kan vara motiverat inför sina trogna supportrar och jag litar på att Jürgen Klopp och spelarna har rätt inställning till det här.

På lördag kan vi få en tysk mästare. Antingen runt 17:20 eller 20:20. Det kan vi tacka tv för.

***

Greuther Fürth är klart för spel i Bundesliga nästa säsong. Precis som Augsburg har man arbetat långsiktigt och tålmodigt – nu har man också fått sin belöning för det. Om Augsburg håller sig kvar innebär det att vi har fyra lag från Bayern i Bundesliga nästa säsong. Tränaren Mike Büskens har gjort ett strålande jobb med Fürth som har formats till ett spelskickligt och stabilt lag. Frågan är hur många spelare man lyckas behålla och vilka nyförvärv man lyckas göra. Men en positiv och stabil grund finns. Det är inget hastverk och just det är väldigt värdefullt när man tar steget upp i det tyska finrummet. Det blir Fürths första säsong i Bundesliga och presidenten Helmut Hack är säkerligen överförtjust då han har varit väldigt nära hela åtta gånger under sina elva år i klubben.

Eintracht Frankfurt ligger på en komfortabel andraplats och kan bli helt klart om man vinner mot bottenlaget Alemannia Aachen på måndag. Kampen om kvalplats är betydligt tuffare. Här finner vi SC Paderborn (58 poäng), Fortuna Düsseldorf (57 poäng) och St. Pauli (56 poäng). Ett riktigt getingbo som kommer att bjuda oss på mycket spänning.

Även i botten är det riktigt spännande. Det är onekligen lite trist att de tre sista lagen heter Alemannia Aachen (25 poäng), Hansa Rostock (26 poäng) och Karlsruher SC (27 poäng). På säker mark ligger Erzgebirge Aue och Energie Cottbus på 31 poäng. Men som ni förstår är inte faran över.
Det kommer att bli en dramatisk avslutning. Och jag vågar redan nu säga att det stackars lag som tvingas kvala för att hålla sig kvar i Bundesliga kommer att få det utomordentligt tufft. Det var längesedan så många lag var så bra i Bundesliga två. Det är kul och det är ett bra kvitto på det goda arbete som görs i många tyska klubbar.

***

Bundesliga omgång 32:

Fredag 20:30
FSV Mainz 05 – VfL Wolfsburg
Mainz är så gott som säkra, men rent matematiskt kan Thomas Tuchels lag fortfarande hamna på en dyster plats i tabellen. Wolfsburg var för några veckor sedan ett vinnande lag som plötsligt utmanade ordentligt om Europa League-platserna. Tre raka förluster senare så ser det plötsligt mörkt ut, men långt ifrån omöjligt. Även konkurrenterna blandar och ger. Vi kan väl helt enkelt hoppas på en trevlig match.
Jag tror på: 2

Lördag 15:30 (tiden vi älskar):
FC Nürnberg – Hamburger SV
Nürnberg säkrade Bundesliga-kontraktet förra omgången och kunde andas ut. Även Hamburg fick stopp på krisen när Hannover besegrades. Men för HSV är det fortfarande fullt möjligt att säsongen slutar med katastrof. Det gäller att hålla koncentrationen uppe och inte slappna av. För HSV kan dock en poäng vara värd sin vikt i guld eftersom att Köln har en urusel målskillnad.
Jag tror på: X

Hertha Berlin – FC Kaiserslautern
Otto Rehhagel hyllar spelarnas moral, och det med all rätt. Även om Leverkusen måste ta på sig en del för 3-3-matchen senast, så kvarstår det faktum att Berlin kämpade sig tillbaka in i matchen och det med en man mindre på plan. Nu saknas alltså viktiga kaptenen Kobiashvili. Men ska det spela någon roll mot ligans sämsta lag, som har förlorat 21 matcher i rad utan vinst? Kaiserslauterns chans till poäng borde vara om spelarna helt enkelt spelar utan ångest och vill säga adjö på ett respektabelt sätt.
Jag tror på: 1

FC Köln – VfB Stuttgart
Frank Schaefer tog över efter Ståle Solbakken, ville se ett aggressivt Köln mot Gladbach. Men han fick se ett lag värdigt att åka ur Bundesliga i stället. Som vanligt föll laget ihop efter det första insläppta målet och nu måste styrkorna samlas och fokusera på att åtminstone hålla Berlin bakom sig. Det blir inte lätt. Ett av ligans formstarkaste lag kommer på besök och har en Europa League-plats att försvara. Stuttgart har sju vinster och två oavgjorda på de senaste nio matcherna. En typisk Stuttgart-vår alltså. Dessutom har Stuttgart tre raka vinster i Köln.
Jag tror på: 2

TSG Hoffenheim – Bayer Leverkusen
Ännu en Europa League-duell då Hoffenheim, precis som Wolfsburg, har smugit sig med lite i skymundan. Leverkusen har fortfarande inte vaknat till liv under Hyypiäs ledning, men det ser bättre ut trots allt. En som dock har vaknat till liv är Kießling, hans mål kan bli oerhört viktiga dessa sista matcher. För det är just det Hoffenheim saknar, som har kommit igång som lag, men Lakic är inte sig själv och framåt är det ungt och talangfullt, men den där riktiga genomslagskraften saknas. Nu är Firmino skadad och missar de sista matcherna. Hoffenheim måste helst vinna för att ha fortsatt häng på Europa League.
Jag tror på: X

Werder Bremen – Bayern München
Den här matchen är nog den absolut svåraste att tippa på förhand. Jag känner mig dock ganska säker på att den blir otroligt underhållande. Jupp Heynckes och Bayern tänker bara på Madrid och kommer således att vila nyckelspelare. Thomas Schaaf och Bremen tänker på Europa League och kommer att ställa upp med sitt bästa lag. Men vad hjälper det när man spelar som krattor? Bremen har inte presenterat sig på ett bra sätt på sistone. Som om det inte vore nog saknas dessutom Sokratis, Fritz, Marin, Ekici och Bardfrede. Således blir det trots allt två b-lag som möts. Vilka spelare är mest motiverade?
Jag tror på: 1

Lördag 18:30
Borussia Dortmund – Borussia Mönchengladbach
Borussia Dortmund åttonde tyska mästerskap kan bli klart på lördag. Det skulle även innebära att man går förbi rivalen Schalke i antalet vunna tyska mästerskap. Dortmund befinner sig i en ohygglig form och har 25 matcher i rad utan förlust – vilket är ett nytt Bundesliga-rekord i en och samma säsong. Borussiat från Mönchengladbach ligger fyra inför matchen men har givetvis siktet inställt på att ta sig förbi Schalke i tabellen och därmed få en direktplats till Champions League. Marco Reus får spela inför sin kommande hemmapublik och kanske se sina framtida lagkamrater fira ligatiteln.
Jag tror på: 1

Söndag 15:30
FC Augsburg – Schalke 04
Schalke såg nästan ut att säkra tredjeplatsen när Gladbach var inne i en liten svacka, men då kommer två raka förluster och nu skiljer bara en poäng. När Schalke spelar på söndag kan Gladbach till och med vara förbi. Och bortamatch i Augsburg är minsann inte enkelt numera. Nykomlingen har rest sig och har imponerande fyra poäng ner till kvalplats. Utlånad, och utsorterade, Jan Moravek känner sig sugen på att störa sin egentliga arbetsgivare från Gelsenkirchen.
Jag tror på: X

Söndag 17:30
Hannover 96 – SC Freiburg
Freiburg är ett annat bottenlag som har rest sig och imponerat. Med 36 poäng ser det riktigt bra ut, men helt säkra är man fortfarande inte – åtminstone inte teoretiskt. Laget har spelat åtta match i rad utan att förlora. Det blir med andra ord en tuff uppgift för Hannover. Slomkas lag var nästan på väg att säkra en Europa League-plats, men plötsligt ligger man på plats sju. Skador har stört men åtminstone ska Abdellaoue och Stindl kunna göra comeback mot Freiburg, och det behövs nog.
Jag tror på: 1

/Wingren