Visst är det lite häftigt ändå? Ska vi lite snabbt återvända till Dortmund år 2008?

Thomas Doll. Så hette tränaren innan sommaren 2008. Han ansvarade för ett Dortmund som inte lyckades med mycket, förutom en final i DFB-Pokal förstås. Men sanningen var att det gul-svarta laget ganska nyligen hade rest sig från en nästan-konkurs. Stjärnorna var borta, men en viss framtid stod för dörren. Thomas Doll stod dock inte för framtiden, han lyckades inte med mycket.

Borussia Dortmund var ett lag i spillror. Viljan var klen, riktlinjerna i spelet var suddiga och ekonomin var obefintlig. Westfalenstadion var ändå mer eller mindre fullsatt – men det handlade mest om självplågeri för supportrarna.

Sommaren 2008 tog Jürgen Klopp över laget. Redan från första stund tog han över scenen. ”Titta på mig, lyssna på mig”. Spelarna hade inte längre någon press på sig, Klopp tog över stjärnrollen. Han charmade ett helt land, gav spelarna självförtroende. Han byggde ett lag. Ett lag.

Fem år senare så står Borussia Dortmund i final i Champions League. Den dyraste spelaren som har inhandlats heter Marco Reus. Han köptes in förra sommaren för ungefär 17 miljoner euro. I övrigt är det ett lag fyllt av egna ungdomar och halvbilliga och smarta nyförvärv. Jürgen Klopp har byggt upp den här truppen och skapat ett stjärnlag. Två raka ligatitlar och en tysk cuptitel. Nu, säsongen 2012/13, så står Borussia Dortmund i final. I Champions League. Visst fasen är det jäkligt häftigt ändå?

Efter lite mer än 180 minuter mot Real Madrid är Borussia Dortmund klart för final. Semifinalen mot Real Madrid slutade till sist 4-3. I Dortmund vann tyskarna med 4-1.

Kvällens match spelades i Madrid. Alla visste att José Mourinho och Real Madrid ville och trodde på ett under. Borussia Dortmund ville stå emot och spela sin fotboll.

Efter första kvarten kunde det ha stått 2-0 till Real Madrid. Men Roman Weidenfeller ville annorlunda. Målvakten var duktig redan i första mötet, men nu tog han över huvudrollen. Robert Lewandowski gjorde fyra mål i Dortmund och blev en stor hjälte. Weidenfeller förhindrade mängder med mål och blev kvällens hjälte, semifinalens hjälte. Dortmund red ut första kvarten, det var ett steg framåt för det här relativt unga och billiga laget.

Sen var det lite stiltje i matchen. Borussia Dortmund skapade farliga chanser, Real Madrid likaså. Men det var aldrig särskilt hett.

Tio minuter kvar av andra halvlek. 0-0. I 82:a minuten stänkte Benzema in 1-0-målet. Nu skulle det väl ändå bli kaos? Jo, lite.

I 88:a minuten tyckte Ramos att det fick vara nog. Pang! 2-0 upp i nättaket. Skulle Real Madrid fixa undret ändå?

Det blev en het dans, det kan ingen förneka. Men efter 96 minuter blåste Howard Webb av matchen. Det här lustiga och energiska Borussia Dortmund hade säkrat en plats i finalen.

Borussia Dortmund förtjänade att gå vidare till final – utan någon som helst tvekan. Real Madrid förtjänade att vinna kvällens match, och det gjorde de. Men Jürgen Klopps lag går helt rättvist till final. Och då ska vi också ge dem en stor eloge för kvällens match. Innan matchen skrev jag att Dortmund skulle behålla lugnet, men som de gjorde det. Otroligt. Det var dock matchen i Dortmund som avgjorde det här, 4-1 blev ett för tungt resultat att vända.

En kommentar: Sergio Ramos. Duktig försvarare, alla dagar i veckan. Men kan du snälla sluta veva med armarna? Lika tröttsamt som att titta på Giorgio Chiellini. Fotbollen mår bättre utan det där.

I den här snabba och nattliga kommentaren ska jag inte heller glömma att berömma Mats Hummels – mittbacken växte verkligen till en hjälte.

Real Madrid-supportrar får ursäkta mig. Jag tycker att fotbollen mår bra av det här. Jag mår bra av det här. Jag lyfter på min hatt för BVB och Jürgen Klopp. Gissa om festen bara har börjat. En modern fotbollssaga.

Det är någon sorts helgdag nu va? Då så: tack för uppvisningen Dortmund och Madrid. Och tack för att ni gjorde det så spännande.

/Wingren

1 april 1998. Semifinal i Champions League. Real Madrid mot Borussia Dortmund. Dortmund hade vunnit turneringen året innan under Ottmar Hitzfelds ledning, nu hette tränaren i stället Nevio Scala. Jag behöver väl knappast förklara hur viktig den här matchen var.

Bortalaget värmde upp precis som vanligt och sprang sina vändor på Bernabéu-Stadion i Madrid. Det tog ett tag innan spelarna insåg att målet på andra sidan planen hade knäckts och fallit ihop. Madrid-fansen bakom målet hade haft sönder den anordning som höll uppe målet. Det rasade ihop.

”Man genomför sitt uppvärmningsprogram, då tittar man sällan till höger och vänster. Då hade vi dock aldrig trott att det skulle ta så lång tid”, minns Lars Ricken.

Hur långt tid tog det innan matchen kunde spelas? 76 minuter. Det är än i dag den längsta förseningen av en Champions League-match. Personalen försökte laga målställningen men det gick inte. I stället gav man sig iväg på jakt efter ett nytt mål. Problemet? Det fanns inget reservmål på Bernabéu-Stadion. Till sist beordrades Dortmund-spelarna att återvända till omklädningsrummet.

Under tiden underhölls de tyska tv-tittarna av kommentatorerna Günther Jauch och Marcel Reif. ”Ett mål har redan fallit”, ”ett mål hade gjort matchen gott” och annat smått och gott kläckte de goda herrarna ur sig. Lustigt, givetvis.

Men inte så lustigt för spelarna som skulle spela en semifinal. På bortaplan och i ovisshet.

”Det hette hela tiden att ’snart drar det igång’. Även tränaren bara satt där, vad skulle han göra. 75 minuters motivationstal hade varit lite väl mycket”, säger Ricken.

Till sist blåstes matchen igång, man hade till sist hittat ett nytt mål. ”Koncentrationen var bortblåst”, minns Ricken. Uppenbarligen. Real Madrid segrade med 2-0 och vann senare med 1-0 i Dortmund. Dortmund lämnade en protest till Uefa men den fick inget gehör.

Så låt hoppas att det finns en, eller två, målställningar i reserv på Bernabéu i kväll. Det är ingen semifinal som spelas men likväl en oerhört viktig match mellan samma lag som då. Om Borussia Dortmund vinner är klubben klar för åttondelsfinal, om Real Madrid vinner tar över gruppledningen i dödens grupp. Mycket står på spel denna fjärde omgång – låt det inte förstöras av ett mål faller för tidigt.

***

För övrigt har även Schalke 04 exakt samma utgångsläge när de i kväll välkomnar Arsenal till Gelsenkirchen. En vinst och Schalke är klart för åttondelsfinal. Det ska inte vara omöjligt. Huub Stevens var som vanligt på dåligt humör under presskonferensen men lät ändå avslöja att vi kanske får se en överraskning i målet. Lars Unnerstall har vaktat Schalkes mål på sistone, men nu verkar det som att Timo Hildebrand får chansen på nytt. Även Julian Draxler förväntas spela från start mot Arsenal.

Huub Stevens och Schalke har definitivt det som krävs för att vinna matchen – men ett oavgjort resultat hade varit mer än okej. Det bör gå att lösa.

Borussia Dortmund visade för två veckor sedan att laget har mognat och till och med klarar av att vinna mot Real Madrid. I kväll blir det en svårare match. Endast Bayern München har lyckats vinna på Bernabéu-Stadion av alla tyska lag som har försökt. Real är en makt på hemmaplan och de tyska mästarna har med sig ett stukat självförtroende från ligaspelet.

Bayern München spelar en mycket viktig match i morgon mot Lille hemma på Allianz Arena. Rekordmästarna går som tåget i Bundesliga och man spelade ut Valencia i Champions League. Men den där dråpliga förlusten mot BATE har gjort läget i gruppen väldigt spännande. Philipp Lahm fixade en billig straff borta mot Lille i förra mötet och FC Bayern kunde ta med sig tre poäng tack vare en ”arbetsseger” i Frankrike. Jupp Heynckes har en superfin spelartrupp att arbeta med och har dessutom lyckats involvera de allra flesta i lagets framgångar den här säsongen.

Lille har lovat att ge allt de har mot FC Bayern på onsdag – men jag tror inte att det räcker till. I mina ögon är Bayern München Europas bästa lag för tillfället. Mycket mer än så kan jag inte säga om matchen. Viktigt är dock att göra jobbet, det måste man alltid göra. Och det är just det som Dortmund och Schalke har haft ganska stora problem med i Bundesliga. Dessutom tycks man ha lärt sig läxan i FC Bayern då det har varit väldigt tyst på titelfronten på sistone. De låter 90 minuters fotbollsspelande, två gånger i veckan, tala för sig.

Och just det, på tal om FC Bayern. Mario Gomez tränar åter med laget. Och Arjen Robben lär få spela från start mot Lille. Det är lustigt, och det är ett kvitto på hur bra rekordmästarnas trupp är – för vem fasen har egentligen saknat dem?

***

Eftersom att dagens blogg, av naturliga skäl, handlar som tyska klubblag ute i Europa tänkte jag passa på att avsluta med några Hitzfeld-citat. Ottmar har vunnit Champions League med Borussia Dortmund och Bayern München och för tillfället ansvarar han för det schweiziska landslaget. En fantastisk mästartränare som ger sin syn på de tyska klubblagens framgång i Europa.

”Alla tre lagen har vidareutvecklats. Dortmund samlade på sig väldigt mycket erfarenhet förra säsongen och vill nu göra det bättre än de två senaste säsongerna i Europa League och Champions League. Även Schalke har tagit ett stort steg framåt och stabiliserats avsevärt. Dessutom har de lyckats integrera unga spelare på ett föredömligt sätt. De har byggt ut och förbättrat truppen kontinuerligt”, säger han om Ruhr-lagen.

Givetvis har den gode Ottmar även en klar uppfattning om Bayern München.

”Man behöver inte säga så mycket om Bayern. De håller en hög klass. Nederlaget i Borisov kom i rättan tid. Bayern har så mycket kvalitet i truppen, gruppspelsfasen kan inte gå snett”, säger han.

Hitzfeld är alltså säker på att FC Bayern fixar en biljett till åttondelsfinalerna, och han är imponerad över Schalke och Dortmunds bedrifter. Men inget är klart ännu.

Vad tror ni?

Kan vi få uppleva en lika fantastisk CL-omgång som för två veckor sedan? Tveksamt. Men inte omöjligt.

/Wingren

Okej. Jag ska erkänna att jag blev överlycklig när Chelsea slog ut Barcelona i går. Inte för att jag helt oreserverat hyllar det där italienska försvarsspelet, det fotbollsdödande. Utan för att jag är så uppriktigt jäkla trött och less på Barcelona. Så är det. Det är min åsikt. Att Chelsea då kunde injicera nytt liv i den europeiska fotbollen var fantastiskt glädjande. Jag kände att det fanns hopp för fotbollen. Att allt vi älskar med spelet inte behövde vara över.
Även om jag inte gillade sättet Chelsea spelade på. Skickligt och kämpande – ja. Underhållande och älskvärt – nja.

Så kom kvällens match. En match som jag hade höga förväntningar på. Det visade sig att jag hade det med all rätt.

Cristiano Ronaldo får slå in en synnerligen hårt dömd straffspark efter bara några minuter. Bayern München reser sig direkt och trummar på framåt men får en kniv inborrad i hjärtat när tyskarnas försvar visar varför det kritiserats tidigare, och plötsligt står det 2-0 till Real Madrid. Ronaldo igen. Bayern läckte, blödde, mådde dålig och behövde vård. Spelarna fixade dock omplåstringen själva. FC Bayern vred upp tempot och visade varför tysk fotboll är så förbannat underhållande. Real Madrid tyckte att det var jobbigt, ja, rent ut sagt oförskämt.

Och?

Inte fasen brydde Bayern sig om det. Jupp Heynckes beordrade sina spelare att spela det spel som Bayern kan – full fart framåt. Vinn matchen genom att vara offensivt starkare. Det här spelet bjöd förstås ett sylvasst Madrid på chanser, men några fler mål gjorde de inte. I stället var det Bayern som fick en straff när Mario Gomez revs ner. Arjen Robben, av alla tänkbara syndabockar, satte det via Iker Casillas. Kalas.

I andra halvlek var Bayern till och med det dominanta laget, som i ärlighetens namn borde ha avgjort. Ju längre matchen led dock, ju mer avslaget blev det.

Det gick till straffar. Manuel Neuer trädde fram som en hjälte. Behöver jag säga något mer?

Bayern München vann den här matchen helt välförtjänt. Sett över två matcher var FC Bayern starkare, farligare och visade mer hjärta än Real Madrid. Det räckte för att säkra drömfinalen den 19:e maj på Allianz Arena. Uli Hoeneß är förstås överlycklig nu – men det förtjänar han i kväll. Ett stort grattis Bayern München – jag lyfter på min blogg-hatt. Vilka hjältar vi fick se på planen i kväll.

Den här kvällen gav mig tron tillbaka. Fotboll behöver inte vara en cynisk sport som bara handlar om att nå final. Den här kvällen visade mig varför fotboll är så älskvärt. Real Madrid och Bayern München bjöd upp till dans, den finaste sortens dans. Och alla som såg matchen kunde gunga med i takten, njuta av framförandet och med gott mod applådera artisterna efteråt. Det var fotboll i dess renaste form, med två lag som vill vinna för att de är bättre på att utnyttja hela spelytan. Det var vackert att se.

Jag är kär igen – Finale dahoam!

___

Man kan ju dock inte låta bli att undra hur bortskämd man är? Jag sitter och stör mig på Franck Ribéry och Arjen Robben. Jag sitter och bespottar dem, tycker att det är en skam för fotbollen i allmänhet och tysk fotboll i synnerhet. Sen kommer en kille som Pepe och visar med all tydlighet varför jag inte uppskattar spansk fotboll. Skönt ändå, på något sätt. Men vart är vi på väg? Är det den här typen av fotboll vi vill se? Är det någon som på allvar uppskattar det? Inte jag. Och nej, nu menar jag inte bara Pepe, jag syftar på samtliga spelare som plötsligt bara föll ihop och upplevde förlossningssmärtor.

___

Och så var det det här med gula kort. Nu missar David Alaba, Holger Badstuber och Luiz Gustavo matchen. Trist för dem, trist för Bayern. Trist för Uefa och trist för Champions League. Chelsea lider av samma problem. Det är synd att det skulle bli så här. Det tycker jag. Så långt det är möjligt vill man se de bästa spelarna utkämpa en kamp om den åtråvärda pokalen. Men är man avstängd så är man, antar jag.

Hur kan Bayern tänkas ställa upp i en final då? En gissning drar jag till med, kvällen till ära:

Neuer
Rafinha, Boateng, Tymoschuk, Lahm
Schweinsteiger, Kroos
Ribéry, Müller, Robben
Gomez

I kväll förtjänar spelarna och ledarna att hyllas. Och alla Bayern-supportrar kan ta ett glas vin, eller en öl, med gott samvete. I kväll tog Bayern ett jättekliv. Ett kliv som nästan bara Tyskland trodde på, experterna var eniga: Real och Barca möts i final. Jo, jag tackar jag.

/Wingren

Jag tar med mig bråket mellan Arjen Robben och Franck Ribéry som något positivt. För det första är Bayern München en klubb som knappast använder harmoni som sitt främsta vapen, för det andra är ”Robbéry” två vinnarskallar – som bara vill vinna. Känslorna kan koka över, men det handlar troligen bara om att viljan och lusten är så stor. Att det sedan tar sitt uttryck i handgripligheter är lite väl onödigt, och lite väl fult.

Men jag hade varit betydligt mycket oroligare för Bayern om allt var frid och fröjd. Ty då vet man att något är riktigt galet.

I kväll har FC Bayern med sig en 2-1-ledning från mötet i München. I kväll har Bayern chansen att säkra finalbiljetten – som spelas hemma på Allianz Arena. Det är få fotbollsspelare förunnat att få spela en Champions League-final, det är oerhört få förunnat att dessutom få spela den på hemmaplan. I kväll måste Bayern våga ta chansen.

Ett i mitt tycke, med Bayern-mått mätt, profillöst lag är på väg att göra en bedrift som kommer att förevigas. Skulle nu Bayern klara av Real Madrid i kväll och sen förlora finalen på hemmaplan så kommer förstås mycket att gå förlorat.

Men ändå. Jag kunde väl aldrig tro att spelare som Luiz Gustavo, Philipp Lahm, Manuel Neuer, Arjen Robben, Mario Gomez, Toni Kroos, Jerome Boateng, Thomas Müller och David Alaba skulle vara nära att liknas med det fantastiska lag som vann Champions League 2001. Inte för att de inte är bra, men det känns inte Bayern-stort.

Oliver Kahn, Bixente Lizarazu, Mehmet Scholl, Willy Sagnol, Giovane Élber, Stefan Effenberg, Alexander Zickler och Owen Hargreaves. Det är Bayern det. Och Patrick Andersson, förstås.

Holger Badstuber, Franck Ribery och Bastian Schweinsteiger andas mer Bayern dock. Dessa tre herrar blir även nyckelspelare för Jupp Heynckes i kväll.

Badstuber måste låsa mitten, igen, tillsammans med Boateng. Schweinsteiger måste höja sig och trotsa sin knappt återhämtade kropp och Franck Ribéry måste bjuda på sedvanlig magi. Gärna utan att lägga sig stup i kvarten den här gången.

I kväll kan hela det här laget bli odödliga legendarer – en chans de inte får missa.

Om tio år kommer någon annan sitta här och blogga, och tycka att den dagens Bayern inte känns lika profilrikt och storslaget som det lag som vann finalen på Allianz Arena i München. Eller just det, först måste Real Madrid klaras av i kväll. Det blir självklart stentufft. Men det är nära nu, Uli Hoeneß.

Det finns inte mycket mer att säga just nu. Jag är övertygad om att vi kommer att bjudas på fantastisk fotbollsunderhållning i kväll. Real Madrid kommer att bjuda upp Bayern till en tempofylld dans, Bayern får gärna trampa på några spanska tår, men det viktigaste blir att de hänger med.

Sen får vi se vad vi har att prata om efter matchen.

/Wingren