Efter framträdandet på Sonispherefestivalen i Stockholm i början på augusti meddelar metalgiganterna att de ämnar återvända till svensk mark nästa sommar.

Den 1 juli intar Iron Maiden Ullevi i Göteborg, en arena som känns riktigt klassisk när det kommer till den brittiska sextetten. 2005 spelade de där – och fick betyget fem plus av undertecknad. Tre år senare samma sak – och med samma dansande betygsutfall.

Hur det blir nästa år är så klart för tidigt att uttala sig om, men nyfikna torde ställa klockan tidigt den 30 september då biljetterna släpps via bland andra Live Nation och Ticnet på telefon 077-170 70 70.

Och med detta meddelat så tar vi och lyssnar lite på världens bästa ”Hallowed be thy name” live från Ullevi 2005, tycker jag.

+

Lordi

Babez for breakfast

RCA/Sony

HÅRDROCK Varsågod – ett praktexempel på hur man kan kasta bort den potentiellt lukrativa karriär som schlagervinsten med ”Hard rock hallelujah” la grund för. För fyra år efter nämnda braksuccé är allt som gjorde bandet till en underhållande kuriositet som bortblåst. Det måste påpekas, album nummer fem är aningen starkare än monsterfloppen ”Deadache ”(2008). Men blott marginella uppryckningar hjälper föga, då mycket här låter som ett bakfyllerossligt b-Kiss med horribelt infantila texter som inte ens skulle kunna plocka en charmpoäng om den så stod på huvudet framför dem. ”This is heavy metal”? Skulle inte tro det.

Bästa spår: ”Babez for breakfast”.

+++

Therion

Sitra Ahra

Nuclear Blast/Warner/ADA

SYMFONIMETAL Som vanligt så handlar mycket om rondör och omfång. Det finns gott om uppblåsta wagnerismer, känslostormar som aldrig tycks mojna och ambitioner som sträcker sig långt bortom det egentligen möjliga. Och på så sätt är ”Sitra Ahra” ett typiskt Christofer Johnsson-verk. Influenser hämtas från en musikhistoria som omfattar närmare 150 år och detta tillåter kompositionslån från såväl klassiska tonsättare som dess mer högljudda heavy metal-lärjungar, medan det i ”Cu Chulain” används melodier från ”Jesus Christ superstar” till ett bärande refrängfundament. Som sådan är skivan en konsekvent intressant och absorberande lyssning, även om bombasmbyggena i längden kan bli en smula andefattiga.

Bästa spår: ”After the inquisition: Children of the stone”

Att punkare har få sansade känslor över till den politiska högern torde inte vara någon nyhet. Och i denna tradition väljer det legendariska Törebodagänget att i valrörelsens elfte timme genom en nyinspelning av sin gamla komposition ”Varje val inget val” – som går att ladda ner gratis från gruppens hemsida. Den renoverade versionen, som även har försetts med ny text, har dessutom försetts med titeln ”Nya varje val inget val”.

”Fyra år räcker. Klassklyftorna ökar. Egoism och kärlek till sin egen plånbok härskar över medmänsklighet och omsorg om de svaga och behövande i samhället. Alliansens politik för oss mot ett allt mer segregerat samhälle där vi bryr oss allt mindre om varandra.

Asta Kask gör nu ett politiskt ställningstagande genom att åter spela in sin gamla låt ’Varje val inget val’ från 1986 med ny text och döpt om den till ’Nya varje val inget val’. Med denna text tar vi ställning mot Alliansen (sic) och för kollektivismen”, skriver gruppen i ett pressmeddelande.

Kampen mot de regerande allianspartierna kulminerar med en gratiskonsert tillsammans med kollegerna i The Baboon Show. Denna äger rum på Valhall i Skövde nu på lördag, den 18 september.

Så här i valtider vill jag dra fram en gammal MUF-slogan. Inte för att jag på något sätt må sympatisera med detta ungdomsförbund eller dess så kallade arbetarvurmare till moderparti. Utan bara för att den stämmer in på en punkt.

Jag älskar att äga.

Skivor, det vill säga.

Ni vet, barn. Den där produkten som en gång i tiden, samtidigt som man kommunicerade med röksignaler och klädde sig i djurhudar, faktiskt var bärare av den musik ni nu streamar på Spotify eller tankar ner på The Pirate Bay. En fysisk produkt. Som kändes, luktade och säkert också smakade om man så önskade. Alltså, en fysisk tingest som gjorde allt det som en smidigt spridd mp3-fil inte gör.

Ja. Jag står för det. Jag älskar skivor.

Därför vill jag i dag blogghylla Supernova records lite extra. Inte för att bolaget har en exceptionell repertoar som får mig att inrätta schemat efter dess planerade releaser. Utan för att det, trots vikande försäljningssiffror för fysiska exemplar, hårdsatsar och släpper skivor som om det inte fanns någon morgondag.

Och detta trots att det lanserats så sent som tidigare i år. Alltså i en tid då det för många kanske känns mer attraktivt att ta ut besparingarna och boka in en helkväll på Casino Cosmopol än att investera i musikutgivning.

Därför hyllar jag nu lite okritiskt labelbossen Johnny Hagel (tidigare svenskansvarig för Roadrunner samt basist i exempelvis Tiamat) och distributören Cosmos Music Group (Bonnier Amigo). Så länge det finns satsningar så kan man aldrig kalla skivbranschen för död och begraven.

Och även om dess släppschema, som tidigare har påpekats, inte har innehållit några utgåvor som kommer att slå sig in ens på en ganska omfattande årsbästalista så finns det ändå några releaser som jag i sammanhanget vill uppmärksamma. Märk väl att jag inte recenserar dem som sådana, eller använder någon betygsbedöming för att avgöra dess förträfflighet. Ta det bara på tips om musik för oss – som älskar att äga skivor.

Pray For Locust ”Swarm”

Stockholmsband som gör grooveriktig metalcore utan messång och som hämtar mer uppenbara influenser från Lamb Of God eller Raised Fist än från exempelvis USA-normens At The Gates. Lyssna mer här.

Gormathon ”Lens of guardian”

Bollnästruppen må ha ett namn som för tankarna åt dödsmetallhållet, men jungfruresan är en mer lättsmält historia än så. Tänk ett Amon Amarth på dubbel hastighet och med sång som ligger i det mer traditionella högre registret. Då kommer du ganska nära det du kan lyssna på här.

Misanthropian ”A torture of your own design”

Death metal på riktigt får du i stället här. Att huvudstadsgänget har ett gott öga till Behemoth visas med tydlighet i öppningsspåret ”March to dominate”, medan det i resten av styckena finns det en nerv av såväl Cannibal Corpse som Immolation. Gillar du din dödsbiff relativt blodig och ganska senig? Då lyssnar du mer här.

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Nyheten att trummisen och grundaren Mike Portnoy officiellt har valt att lämna Dream Theater slog ner som en bomb i beundrarskaran i veckan.

Och med tanke på att 43-åringen har vikt senare tid åt Avenged Sevenfold, både som livebatterist och som medverkande på gruppens senaste skiva ”Nightmare”, var det många som förutsatte att detta hade något med saken att göra.

Icke så, om vi får tro Portnoy själv. 

– Jag har övervägt en paus från Dream Theater i över ett år, kommenterar han saken enligt Blabbermouth.net. 

– Mitt beslut har inget med Avenged Sevenfold att göra. De var lika överraskade som ni andra när beskedet blev offentligt. 

Portnoy, som var med och startade Dream Theater-förlagan Majesty med John Myjung och John Petrucci när de alla studerade på Berklee College of Music 1985, offentliggjorde sitt beslut i onsdags och hänvisade i pressreleasen till att han hade mer kul när han gjorde musik utanför huvudsysslan. 

– Jag har kommit fram till att bandet höll på att bränna ut mig och att jag verkligen behöver få en paus för att ha så goda relationer som möjligt med de andra medlemmarna i Dream Theater, skrev han i nämnda offentliggörande.

I en intervju med radioshowen ”Friday night rocks”, som sänds i New York-området, avslöjas fler detaljer. Som att batteristen hellre hade sett att gruppen tog en längre paus än att han var tvungen att stiga åt sidan.

– Jag anser verkligen att vi skulle ha behövt ett par år för att ladda om batterierna. Många band har gjort det – Soundgarden, Alice In Chains, Jane’s Addiction, Phish och Rage Against The Machine – alla har de tagit en längre paus och kommit tillbaka starkare och bättre än någonsin, säger han i intervjun som det går att läsa en transkription av här.

De återstående medlemmarna i Dream Theater – Myjung, Petrucci, sångaren James LaBrie samt keyboardisten Jordan Rudess – ämnar tuffa på som planerat ändå. Ett nytt album ska börja spelas in i januari nästa år och följas upp med en värdsturné.

Och så en bild på den germanske galten. Jawohl! 

Zinny Zann (Easy Action, Shotgun Messiah med flera) gjorde sitt sista gig i Sverige då han nyss gjorde Chris Laneys band sällskap på scen på Stockholm Rock Out i Alvik i Västerort. Anledningen är att han ska flytta till Brasilien. Gott det. Jag är inte alls avundssjuk. Nej då. Nu ürtüske kubikern UDO. Och ja, han är trind och fin.

Som så ofta känns det mycket skönt att få ut saker.

Jag fick först höra talas om Sweden United, som jag skriver om i Aftonbladet i dag, för mer än ett år sedan och har verkligen försökt göra mitt bästa för att ryktet inte ska börja gå. För sådana är ju vi journalister. Vi vill äga saker, som det heter i branschen. Vara först med att få ut nyheter.

Passa på och läs artikeln, kolla på videon och bara i dag (fredag den 10 september) går det även att lyssna på en streamad variant av låten. 

Trevlig fredag, kamrater. Och kom ihåg: krama varandra i den hårda nätvärlden.

Uppdatering: Nu har även internationella nyhetssajten Blabbermouth.net uppmärksammat grejen. Hur det ser ut kan ni läsa här.

Deftones Chino Moreno på Getaway Rock. (Foto: Jerker Ivarsson)

Coheed & Cambrias Claudio Sanchez på Metaltown. (Foto: David Johansson)

Den 29 november är ett datum att komma ihåg för alla vänner av finsmakarmetal av det såväl emotionella som progressiva slaget.

Då möts nämligen Kalifornien och New York på Arenan i Stockholm i en väldigt spännande uppställning.

Både Coheed & Cambria och Deftones följer upp sina festivalgig på svensk mark i somras med en inomhusspelning som lär bli av det mer minnesvärda slaget.

Claudio Sanchez och hans mannar besökte för några månader sedan Metaltown-festivalen i Göteborg. Ett trevligt gig, helt klart, även om de snirkliga låtstrukturerna inte riktigt fick rätt skjuts i eftermiddagssolen. Tre plus blev i alla fall betyget i Aftonbladet, recensionen kan ni läsa här.

Bättre lyckades då Deftones, på besöket på Getaway Rock i Gävle. Speciellt imponerades jag av frontmannen Chino Morenos återfunna energi och delade gladeligen ut fyra plus i min anmälning.

Biljetterna till vinterns dubbelmacka finns att köpa nu via Live Nation eller Ticnet (telefon 077-170 70 70).