Jaha, det var väl enkelt det här? En räkmacka, serverad helt gratis utan krav på större ansträngning. Glufs, glufs – tack och bock – hit med mitt pris nu.

Så tycks många ha resonerat i alla fall när det gäller den nyss avslutade Motörhead-tävlingen. Vars inträdeskrav kunde anses vara busenkelt, men om i sig var desto knepigare. Vilket också har visat sig.

Gnäll inte på mig, egentligen. Med en utlottning så pass exklusiv – gratisresa för två till London, med övernattning på femstjärnigt hotell och 500 euro i fickpengar att sprätta loss på – krävs det något klurigt. Inte något som Kalle Banan eller Lotta Lingon kan sno ihop på en pisskvart med en enkel bildgoogling.

Resultatet: Ungefär 80 procent av de som har svarat och anmält deltagande i denna unika Motörhead-kamp (en bra bit över 400 stycken) har faktiskt svarat fel. Vilket jag på något sätt hade väntat mig, då själva frågedelen var aningen goebbelskt formulerad, men likväl så fanns alla ledtrådar med i inlägget, kanske inte proklamerat uppenbara men likväl framförda i svart på vitt.

Vi kan ta det från början, med motiveringar varför jag anser att ett visst album är diskvalificerat som svarsalternativ.

Väldigt många ville nämligen ha med ”On parole” (1979) i uppräkningen. Förvisso en rimlig förhoppning, men icke desto mindre felaktig enligt den frågeställningen jag använde mig av. För den som orkade med att läsa hela inlägget, det var ju trots allt några bokstäver som travades på varandra, upptäckte att jag kallade snart aktuella ”Aftershock” för bandets 21:a album. Vilket det också är, om ovan nämnda och av bandet icke erkända, platta inte räknas in. Vilket jag inte heller gör i den officiella diskografin över studioplattor. Alltså – ingen ”On parole” som svarsalternativ.

Inte heller ”Ace of spades” (1980) är en platta där krigsgalten inte ”finns avbildad på framsidan i en eller annan form”, som frågeställningen löd ordagrant. Den som drar fram förstoringsglaset, alternativt detaljstuderar sin vinylversion, upptäcker att Snaggletooth visst finns med där. Förvisso som pin på Phil ”Philty Animal” Taylors jackkrage och som bältesspänne, men likaså – med är grisuslingen. Grymt men sant. Kolla bara bilden ovan.

Ett annat konvolut som tycks ha satt griller i huvudet på folk är  1982 års ”Iron fist” (se här bredvid), men där är det på många sätt svårt att missa maskoten som pryder fingret längst till vänster på handen. Detsamma gäller ”Bomber” (1979), ”Orgasmatron” (1986) samt ”Motörizer” (2008), som alla fanns med i diskussionerna på ett eller annat sätt, men där är svinhuvudet så pass iögonfallande att det känns onödigt att medelst Photoshop peka ut exakt var. Lika fetbort gick förslag om ”No sleep ’til Hammersmith” eftersom det är ett livealbum, vilket även gäller ”What word’s worth?” (1984), samt samlingsplattorna ”The best of Motörhead” (2000) och ”Hellraiser – The Epic years” (2003) då de är just – samlingsplattor.

Vilket ger oss ett facit på blott en platta i den officiella studioalbumsdiskografin på vars framsida man inte ser ett spår av maskoten – nämligen 1996 års ”Overnight sensation”. En måhända bortglömd skiva jämte klassikerna, men vars titelspår framfördes så sent som på bandets skivsläppta 25-årsfirande, liksom öppningslåten ”Civil war”.

Så var det med det. Måhända ett krångligt och överklurigt upplägg enligt vissa, men det är bara att leva med. Sådant kräver exklusiva priser och förutsättningarna var desamma för alla deltagare, så det är egentligen inte mycket att gnöla om.

62 läsare löste den knuten. 62 skarpa hjärnor av rätt virke, alla värda att skicka till den brittiska huvudstaden på lyxweekend i rockens tecken.

Emellertid – en vinnare är det som gäller. Och denne är …

*trumvirvel och dundrande basriff*

… Christer Myrman i Stockholm!

Fucking grattis, säger jag och bandet. Ditt namn och kontaktuppgifter vidarebefodras härmed till Triada Communication (tack Ira för en grym tävling) som får lösa det praktiska.

Och med detta skrivet, i luften sisådär några tusen meter ovanför Småland via Norweigans trassliga ombord-wifi, lovar jag att inte nämna Motörhead här igen på ett tag.

Men, jo. Det har ju varit en riktig höjdare.

PS. Glöm nu inte att läsa om The Dillinger Escape Plan i tidningen i morgon. Dessutom, tack som fan till alla som har ställt upp och tävlat och delat med sig av sina åsikter därom. Ledsen att jag inte hinner svara er alla personligen, men jag har läst och begrundat och tagit era åsikter om smått och stort till mig. You rule! DS.

Motörhead

Aftershock

UDR/Warner

HÅRDROCK Betänk: Få skulle klaga på solen bara för att den går upp i samma vädersträck varje morgon. Snarare är dess position något att lita på, en konstant i en allför föränderlig värld. Lika lite är det ganska så irrelevant att anmärka på att trions 21:a studioalbum låter ganska så likt det 20:e, som i sig även påminde ganska så mycket om det 19:e. Och så vidare. Motörhead är Motörhead, liksom. Förändring? Kyss mig i arslet och skicka hit whiskypavan, pojkvasker. Man meckar liksom inte med formlen, petar inte i detaljerna, utan vältrar i stället fram dundrande hårdpunkmetal ’n’ roll av linjärt god kvalitet. Få saker sticker ut, inget sviker, utan efterskalvet mullrar på tills det når sitt epicentrum i ”Ace of spades”-stojiga ”Going to Mexico”. Sombraro, kan man ju kalla det för.

Bästa spår: ”Going to Mexico”.

VECKANS TWEET

Fotnot: ”Aftershock” släpps först på måndag, men redan nu går det att snyltlyssna på skivan via Wimp. Gör det, vet jag.

Man kan knappast påstå att gruppen inte fick hjälp i avstampet. Vi snackar ändå om ett gäng tonåringar, trummisen Andy Galeon var blott tio år då han gick med i gruppen 1982, som lyckas få Metallicas Kirk Hammett att producera sin legendariska ”Kill as one”-demo (1985) och som med debutplattan ”The ultra-violence”, släppt två år senare, tippades blir en allvarlig utmanare till thrashscenens fantastiska fyra.

Med detta gick det väl så där. Även om tredjealbumet ”Act III” (1990) offentliggjordes via storbolaget Geffen blev det aldrig någon miljonsuccé och efter att nämnde batterist skadat sig svårt i en bussolycka samma år valde gruppen kort därefter att lägga ner verksamheten.

Likt många genrekollegor fick Death Angel emellertid en nytändning i och med sin medverkan på välgörenhetsgalan Thrash Of The Titans i augusti 2001 och beslutade sig därefter att återuppta verksamheten, vilket så här långt har gett oss fyra studioalbum genom Nuclear Blasts försorg.

Det senaste av detta? Nyss lösgjorda ”The dream calls for blood”, som officiellt nådde handeln förra veckan.

Jag skulle egentligen kunna sluta där. Med ett konstaterande likt det ovan, ett meddelande som scenföljare vet vad de ska göra av.

Är namnet emellertid nytt eller på något annat sätt obekant sedan tidigare finns det all anledning att såga itu den här ganska så delikata thrashfrallan, som kaxigt nog undviker såväl surdegsjäsning som övernitisk hårdgräddning i studiougnen. I stället har bagarmästare Jason Suecof (Trivium, August Burns Red, DevilDriver med flera) förstått att en moshlimpa likt denna gör sig bäst utan krystade moderniseringsförsök.

Vilket också, paradoxalt nog, kan ses som albumets största nackdel, om någon sådan måste framhållas. Med tanke på den goda vigör b-seriekollegorna i exempelvis Testament, Kreator och Heathen har visat under 2010-talet – samtidigt som uppkomlingar likt Municipal Waste, svenska F.K.Ü. och underskattade Violator har tagit genren vidare med såväl energi som respekt – behövs det mycket för att stå sig i konkurrensen.

Det gör Death Angel exempelvis i ”Fallen”, titelspåret och ”Caster of shame”. Egentligen speltiden rakt igenom, på ett ständigt envist men sällan rakt igenom överväldigande vis.

Vigören finns ju där. Kunnandet och viljan likaså. Vilket kanske inte är mer än vad man kan önska sig, speciellt då den där antika Metallica-kopplingen känns väldigt avlägsen.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”The dream calls for blood” på Spotify och på Wimp.

Trivium

Vengeance falls

Roadrunner/Warner

METAL Vid det här laget torde det stå klart för alla att Floridagruppen inte är nästa Metallica. I stället får kvartetten snarare finna sig i att vara tv-spelgenerationens Testament – ett väldigt skickligt gäng som aldrig får gå i bräschen, vare sig kommersiellt eller kreativt.

Det finns emellertid en tydlig önskan att bryta mot detta från sidan-perspektiv. Till sjätte skivan har combon rekryterat David Draiman (Disturbed/Device) som producent, ett coachval som blir löjligt uppenbart i Matt Heafys frasering i de mer melodidrivna spåren. Här blottar Trivium dock ett bekymmer som tycks följa dem karriären igenom. Vilket uttryck de än tar sig an – metalcore, light-thrash eller reklamradioriffande – tycks de alltid utgå ifrån en redan beprövad mall. Ett större självförtroende hade knappast skadat.

Bästa spår: ”Villainy thrives”.

VECKANS TWEET

Mycket här i tillvaron handlar om balans. Mellan fest och vila, mellan jobb och fritid, mellan kaos och kosmos – och mellan King och Hanneman.

Det blir liksom problematiskt då en komponent rycks bort. Disharmoni uppstår, helheten faller samman och det blir liksom råddigt och jobbigt. Och inte heller lika fantastiskt som då två parter trissar varandra och kompletterar.

Därför kan alla Slayerfans, vi är ju trots allt några stycken, andas ut. I alla fall för stunden. Frontmannen Tom Araya har nämligen avslöjat för Loudwire att gruppens nästa skiva mycket väl kan innehålla bidrag från gitarristen, som gick bort i maj i år, blott 49 år ung.

– Vi har två låtar. Jag har inte haft förmånen att gå igenom hans ljudfiler än, men det är definitivt något jag planerar att göra, säger sångaren och basisten i intervjun.

– Jag vet att han hade plockat ihop några idéer som han visade oss under förra året och strax före han gick bort fanns det en färdig låt som jag tyckte var riktigt, riktigt bra. Det finns prylar som är värda att undersöka för att se hur vi ska kunna använda.

Huruvida detta är en garanti för att arkitekten bakom thrashmallar likt ”Angel of death” och ”Raining blood” även postumt kommer att medverka på uppföljaren till 2009 års ”World painted blood” är så klart för tidigt att definitivt slå fast, men rimligtvis torde gitarristens kvarlevande bandkollegor vara rätt sugna på att dammsuga kvarlåtenskapen för att hitta de där guldriffen som bara Hanneman kan skriva. Inte minst för att Kerry King ensam ska slippa axla ansvaret att ro ett helt album i land.

Ett helt album, ja. När ett sådant kan komma att se dagens ljus känns väldigt oklart. Med tanke på att gruppen redan förra sommaren aviserade att de hade två nya låtar ”färdiga” som bara väntade på att släppas på något sätt kändes det ju som att bollen var i rullning i alla fall. Om denna framåtrörelse totalt avbröts när det stod klart exakt hur stora Hannemans hälsoproblem visade sig vara får vara osagt, men sant är att det härvidlag är fyra år sedan det erbjöds ny musik från combon, ett releaseavbrott som i sig är på väg att tangera det mellan ”God hates us all” (2001) och ”Christ illusion” (2006) och som troligtvis kommer att innebära ett nytt rekord i karriären.

Men, vet ni vad? Det spelar ingen roll. Så länge nästa skiva – när den väl kommer – är fylld med Slayeriffic thrash metal är väntan väl värd. Speciellt om dess affärsdrivande kärna ser till så att ex-trummisen Dave Lombardo får rimligt betalt och därmed beslutar att återvända till truppen.

Vågar vi hålla tummarna för att detta sker under 2014?

Den som lever får se.

Gitarristen Peter Adams – väldigt aktiv och headbangande i vänsterposition – ser ut som en trekant mellan High On Fires Matt Pike, Immolations Ross Dolan och ”Metal evolution”-skaparen Sam Dunn.

Detta är förvisso en visuell detaljbetraktelse, men den illustrerar ändå spännvidden i musiken. Den kan kränga likt Mastodon, arenariffa sig igenom några stycken som Foo Fighters och söka mod hos Smashing Pumpkins samtidigt som den ständigt är rotad i hemstaden Savannahs bördiga musikmylla.

Det är sensationellt i sig, en intrycksrik blandning som stundtals får en att kippa efter andan, men lika spektakulärt är ändå att kvartetten står där på Debaser Medis scen en tisdagkväll som mest tycks vänta på regn. Att den andas, ler och trotsigt sträcker gitarrhalsarna mot skyn, när dess kärnduo (förutom nämnde Adams även borstskäggige frontmannen John Baizley) nära nog rycktes bort från jordelivet i en bussolycka förra sommaren.

Men det gör den. På ett sätt som om vardagen bara är en omgivande illusion och som med lätthet rör sig mellan blått, rött, grönt och gult. Ett generöst utbud som är antivardag i all sin brokighet, men samtidigt väldigt jordnära och chosefri.

Något man vill minnas. Vare sig det handlar om ”Take my bones away”, ”Swollen and halo” eller ”Cocanium” och ”Isak” – kvalitet.

Det här var enda Sverigegiget på den här vändan. Skam och tragik på sitt sätt. Men troligtvis ett skäl för kvartetten att återvända fler gånger.

Den som lever får se.

Fotnot: Jag var lite för tagen av det erbjudna för att få till någon vettig mobilfilm inne från giget. Därför får gruppens senaste promotionklipp, en liveversion av ”March to the sea”, agera vaggvisa just i kväll. Väl bekomme.

Jag förstår om ni inte riktigt har känt igen mig de senaste veckoavtrampen.

Hårde Kling, liksom. Han som bara skriver om musik som låter likt en startande Dreamliner eller en tunnelsprängning (inte helt sant) har klivit åt sidan och behandlat allt ifrån modern dubstepcore via Crossfaith) till organiskt sjuttiotalsgung à la Horisont.

Misströsta inte. I dag kan ni återigen sortera in mig i en kategori som tycks passa de som anser att en som lyssnare bara kan uppskatta en sorts musik. Enkelt och förutsägbart. Så som många tycks vilja ha det.

Jag har tidigare i detta forum skrivit om detta rumlargäng, då jag önskade uppmärksamma då aktuella låtsläppet ”Thank you Budd Dwyer”, som valdes till prolog till andraalbumet ”Hellbound” (eOne/Steamhammer/Playground).

Har ni läst detta inlägg torde namnet med andra ord vara bekant. Liksom dess deathcorerotade muller som i en tvärdöd genre, om ordvitsen tillåts, framstår som ytterst levande. Kanske för att låtarna här inte bara känns som Suffocation-rusningar rakt in i fantasilösa breakdowns, måhända för att det faktiskt handlar om just det. Om låtar, alltså.

Visst. Jag tror inte att Fit For An Autopsy har mycket emot att sorteras in i samma genrefack som exempelvis Job For A Cowboy, The Acacia Strain eller Whitechapel. Det är nämnt i största välmening, något sextetten säkert också uppskattar. Och som till fullo använder de möjligheter som tre gitarrister erbjuder då det gäller att fylla ljudbilden med tyngd och kraft. Ett tilltag likt detta – att slänga på ytterligare sex strängar, två ben och ännu en tjock nacke i hopp om att beefa upp soundet – kan verka överilat och överflödigt, men här funkar det. Speciellt då låtarna – där var det igen – känns avsevärt mognare, mer genomarbetade och välkomponerade än på debutresan ”The process of human extermination”.

Med sådant gott grundarbete behöver man liksom inte krångla till det. 37 minuter fördelade på 10 låtar är fullkomligt rimligt, liksom gästinhopp från The Acacia Strains Vincent Bennett och Thy Art Is Murders CJ McMahon. Det är detaljer såväl som helhet. Ett proffsigt fullständighetstänk som går hem.

Ska du bara köpa en enda deathcoreplatta i höst kanske du inte väljer Fit For An Autopsy. Det är synd. För det borde du göra. Och samtidigt hålla en moshpittumme för att sextetten snart hoppar på en Sverigevänligpaketturné.

Lyssna på det hela? Det går så bra så. Exempelvis genom att som Spotifyanvändare klicka här, medan ni som föredrar Wimp i stället pekar här.

Korn

The paradigm shift

Prospect Park/Caroline/Universal

NU METAL Om detaljerna är huvudsaken skulle Bakersfieldgruppens elfte studioskiva vara en sensation. För sådana finns det gott om; från basriffet i ”Spike in my veins” till elektronikgarnityren i ”Mass hysteria” eller percussionpiruetterna i ”Victimized” – det är eleganta teknikaliteter som förgyller och dekorerar. Dessvärre är detta inte ett raffinemang som genomsyrar helheten. Även om återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch satt sin intuitiva refrängkänsla på flera av låtarna känns de ofta en smula forcerade. Lite som om Korn har tvingats till en inte helt frivillig ursprungsreträtt efter det kontroversiella dupstepexperimentet ”The path of totality”. Det liksom puttrar mest på utan att riktigt skaka till. Gungar som sig bör, rycker snarare i högerbenet än väcker nacken. Så som det blir då detaljerna blir huvudsak.

Bästa spår: ”Prey for me”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Vertikal II” på Spotify eller på Wimp.

Okej, mycket runt bandet har på senare år framstått som en illa regisserad dokusåpa. Det har varit inställda turnéer hit och dit, gruff, avhopp och annat trams som har stått i vägen för det primära. Nämligen musiken.

Och just när det gäller denna, i sammanhanget knappast obetydliga, detalj har Glen Benton och hans kristendomsbashande anhang från Florida inte direkt svikit.

Okej, det släpptes ett par rätt ruttna album runt millennieskiftet. Enligt uppgift för att bandet ville lösgöra sig från sitt då aktuella Roadrunnerkontrakt, men som också gick ut över dess fans. ”Insineratehymn”? ”In torment in hell”? Helsefyröverstrukna nja, förutom något enstaka stycke var det riktiga krämarutgåvor som enbart lyckades släpa gruppens egna rykte i smutsen.

Emellertid, efter omladdningen med nio år gamla ”Scars of the crucifix” och inte minst uppföljaren ”The stench of redemption” så har kvalitetskontrollen varit (o)god och pålitlig.

Något som tycks vara fallet även nu. Även om titelspåret från stundande Century Media-släppet ”In the minds of evil” – i butik i slutet av november – inte riktigt är någon så helvetesblastande historia som vi är vana vid är låten death metal av krossande god klass.

Mer av denna vara blir det på bandets elfte knogmacka. Allt annat vore väldigt märkligt och förvånande.

Ännu ett decinnieförvirrat band från Västkusten, pustar ni kanske.

Jomenvisst, säger jag.

Men sluta inte läsa här bara för det. Det är förvisso aldrig för sent att ge upp, men i vissa fall innebär det att man går miste om det goda här i livet.

Ungefär som att välja bort ”Time warriors” bara för att plattan rider på samma retrorumlande våg som exempelvis har lyft fram Witchcraft och Graveyard eller på grund av det blanka faktum att skivan når publiken via Rise Above.

Nåväl. Misstag likt dessa kan man trots allt göra. Det förstår jag och har högsta respekt för. Endast den som är felfri kan langa den första bumlingen, och allt det där.

Men, begå nu inte misstaget att döma hunden efter håret. Eller bandet efter kostymen. Med tanke på att ensemblen varit verksam ända sedan mitten av förra decenniet och härvidlag är framme vid studioalbum nummer fyra handlar det knappast om några trendryttare som sadlar pållen.

Och det märks också. ”Time warrors” är ett varmt, analogt och raffigt urkundsriffardemang som alltid bör snurra på makliga 33 varv i minuten. Som liksom mår bra av lite knaster i fonden, bara för att det är så mänskligt och organiskt.

Det är sådana känslor som tidigare exempelvis ”Hisingen blues”, ”Legend” eller Orchids ”Wizard of war” har gett. Och precis så du känner dig efter att spejat koncentrerat mot de här gängets Horisont.