Så sent som i somras – den 26 juni på Gröna Lund och dagen efter på Peace & Love i Borlänge – avlade den 14-benta Bostongruppen Sverigebesök. Bjöd publiken på de färska låtarna ”Rose tattoo” och ”Shark”. Folkrockpunkade sig igenom sin allsångsvänliga repertoar med Guinesskummande glädje och genuin entusiasm.

Därför är det ju bara att förnöjt dra en smula på smilbanden över att septetten redan nu aviserar återbesök på blågul mark. Den 22 januari jiggar de loss på Annexet i Stockholm och två kvällar senare på Trädgårn i Göteborg.

Biljetterna släpps i morgon klockan 10.00.

Ungefär en vecka in på 2013 släpper gruppen också sitt åttonde album, döpt till ”Signed and sealed in blood”.

Ännu tolv år efter Metallicas attack mot Napster (och i förlängningen dem som gillar deras musik) fortsätter illegal nedladdning att vara en väldigt het potatis i musikbranschen.

Hur man ska komma till rätta med detta gissel (om man nu väljer att se företeelsen på sånt sätt) skiljer sig lite åt. Tidigare har jag skrivit om att Century Media i USA lämnat in stämningsansökningar mot personer som har fildelat album med Iced Earth och Lacuna Coil, vilket så klart är ett offensivt sätt. Eller så kan man låta politiker fila på lagar som i förlängningen riskerar att inskränka yttrandefriheten.

Eller så kan man göra som Greg Puciato, krallig sångare i eklektiska matematikmetalcombon The Dillinger Escape plan – och helt enkelt förklara, utan pekpinnar, hur det drabbar en enskild artist på längre nivå om folk slutar köpa deras plattor.

Inlägget är gjort efter att ett fan (hen påstår att hen själv i alla fall betalar för gruppens plattor) frågat om man kan lindra sitt samvete genom att kompensationsköpa en t-shirt om man har tjuvat gruppens musik.

Så här svarar muskelknippet (jag väljer att återge inlägget på originalspråk, så att inga nyanser försvinner i översättningen):

”Hey I took this pair of shoes for free but it’s cool ’cause I bought a coat right?

Do whatever you want … but the root is the music. THAT’s the most important … not a shirt. They are separate. We’re not forcing anyone to buy our music or our shirts. If you want one, that’s separate from the other. Nobody’s doing us a favor by buying our shirt after they took our album. We’re not artists pandering on the side of the street hoping for someone’s ’charity’. This is what we spend our LIVES doing, we spend MONTHS recording and up to a year writing. Ethically, taking it for free is always wrong … even if you’re massive … but when you’re not a household Walmart name as a band…it hurts particularly more because every album is a greater sized fraction of the total. If people want ’alternative’ art, or smaller scenes, genres, or bands to be able to exist at a professional level of quality, they should treat them professionally and  intellectual property with the same respect as tangible property. 

As a listener it just doesn’t even make sense anymore to download music for free if digital is the way you wanna go. It’s way faster and more convenient to get it from Itunes or as a direct download from the artist, the prices are way lower than CD’s were in the past and you don’t have to pay shipping or drive to go and get it. If you don’t care about ’owning’ the MP3’s, then use Spotify or something. There’s just really no excuse for bankrupting a scene or band you’re into anymore. If people care about the art that they like existing, then this attitude is important to adopt across the board.”

Åsikter väl värda att tänka på och ta i beaktning.

Dillinger Escape Plan befinner sig just nu i studion och jobbar på en ny fullängdare, sin första sedan ”Option paralysis” (2010). Vare sig preliminärt releasedatum eller tänkt titel har presenterats ännu.

Få saker är väl lika underhållande/tragiskt som när upphöjda stjärnor träter likt bortskämda småbarn.

Nu har det hänt igen. Vilket väcker en rad frågetecken runt hur det egentligen blir med det utannonserade Sverigebesöket i början av december.

Ett så kallat ”storbråk” (kvällstidningssvenska) har nämligen brutit ut mellan turnékollegorna Rob Zombie och Marilyn Manson, efter en incident i Clarkson, Michigan i fredags kväll – bara nio spelningar in på ett 36 gig lång USA-turné.

Orsaken är, i alla fall enligt Manson, att hans grupp tvingades korta sin spelning kvällen innan (i Rosemont, Illinois) och därmed inte fick spela ”The beautiful people” som brukligt avrundningsnummer på denna turné.

– Jag ska nita honom, var chockrockarens kommentar i Clarkson enligt en artikel på MLive.com.

Rob Zombies kontring: att han var trött på sin kollegas ”rockstjärneskit” och att han hoppades att 43-åringen gillade sin show för kvällen ”eftersom den kunde vara hans sista”.

Hårda ord, som han valde att förtydliga så här via sin Facebooksida i går, i ett inlägg där han lägger skulden på Manson:

– Vare sig jag eller någon av mina anställda tvingade Manson att korta spelningen. Det här är en turné där vi delar headlinestatus, och båda akter har samma speltid varje kväll. Egentligen är det ganska enkelt, men om någon bestämmer sig för att starta sitt gig efter utsatt tid så går det ut över deras set. Det är så det funkar, det är så det alltid har gått till. Det finns ingen ondsint plan bakom, det är bara trams.

Fler kommentarer från skräckfarbror Zombie (dopnamn: Robert Bartleh Cummings) går att läsa på nämnda Facebooksida.

Turnépaketet som kallas Twins Of Evil är beräknat att drabba Stockholm och Hovet den 5 december. Om de berörda parterna har lyckats lappa ihop relationen till dess, vill säga.

Converge

All we love we leave behind

Epitaph/Playground

HARDCORE/METAL Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.

Bästa spår: ”All we love we leave behind”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Redan 1988 ställde Public Enemys Chuck D frågan ”bass, how low can you go?” i låten ”Bring the noise”.

Nu tycks den forne Nine Inch Nails-visionären Trent Reznor försöka utröna ett slutgiltigt svar på detta tvisteämne.

Ett färskt spår med hans nya grupp How To Destroy Angels – som även består av frugan Mariqueen Maandig, Atticus Ross och designern Rob Sheridan – söker sig nämligen mot ett rent av fysiskt kännbart frekvensdjup. Det liksom rör om i magen. Slätrakar benen och tonblästrar örongångarna.

”Keep it together” är hämtad från den visuellt drivna gruppens kommande sexspårsgiv ”An omen ep”, som också blir dess debututgåva för nya samarbetspartnen Columbia Records.

How To Destroy Angels har tidigare släppt en självbetitlad ep som kunde laddas ned gratis i högkvalitets-mp3 från kvartettens hemsida, samt bidragit med Bryan Ferry-covern ”Is your love strong enough?” till Hollywoodversionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”.

”An omen ep” sägs få sin officiella release den 13 november.

Uttalandet från den reslige tungbasisten Gene Simmons i dagens Aftonbladet är väl knappast så sensationellt att man som läsare sätter morgonkaffet i halsen.

– Jag ska egentligen inte säga något. Svaret är dock ja, svarar han på en fråga om planer på en blågul visit nästa år.

Att Kiss på riktig Europatur skulle nonchalera Sverige – speciellt då gruppen har nytt dundermaterial från färska ”Monster” att presentera – känns inte vidare rimligt. Och därmed återuppväcks endast den där frågeställningen som tidigare användes angående Iron Maiden.

”Om” blir därmed inte längre aktuellt. Det som efter ovantill refererande uttalanden i stället återstod var mest ”när” och ”var” (och eventuellt ”hur”, men det känns som en petitess i sammanhanget).

Och precis då detta skrivs kommer svaret.

”När” och ”var” har blivit ”då” och ”där” – det vill säga den 1 juni på Friends arena i Solna, samt fem dagar senare på Sweden Rock i blekingska Norje.

Olé! Så ska en veckas turnépresentationer inledas.

Samtidigt känns upplägget aningen märkligt med Sweden Rock-mått mätt. För samtidigt som jag vet att sminktruppen länge har varit ett av de översta namnen på arrangörernas önskelista känns det en smula konstigt att headlineframträdandet inte blir exklusivt. Och att kvartetten aviserar ett besök i en arena med publikkapacitet över 67 000 strax före sitt festivalframträdande.

På så sätt måste det resoneras att gruppens exklusivitet inte är avgörande för biljettförsäljningen, att man inte på något stätt står och faller med just Kiss (ett ganska så rimligt antagande). Och för frontsoldaterna Kiss Army blir det därmed ett unikt tillfälle att se gruppen under två helt motsatta förutsättningar under den första veckan i juni nästa år.

Och bara det kan ju bli hur kul som helst.

Nu är det slut. Finito. Jävligt över, på ett sätt som bara kan kallas värdigt och bra. De sista spadtagen har slutligen fyllt den grav som grävdes ut redan för snart åtta år sedan och de sörjande har fuktat dess mull med ärlig menade tårar.

På sitt sätt handlar det om Nasum, som i natt gjorde sin sista spelning någonsin på ett väldigt överfullt och crustsvettigt Debaser Medis, och på sitt sätt även om dess saligen saknade frontman Mieszko Talarczyk.

Vi vet vad som skedde. Annandag jul 2004 inträffade en jordbävning i Indiska oceanen, mätande 9,4 på richterskalan, och den efterföljande tsunamin krävde uppemot 300 000 människoliv i de drabbade områdena.

Ett av dessa var Nasums frontman, då precis 30 år fyllda. En tragedi bland hundratusentalet, och på sitt sätt inte större än någon annan.

För den hårdaste av hårdrocksavknoppningarna, om en begreppsglidande förenkling tillåts, innebar detta emellertid att en av dess mer notervärda profiler försvann för evigt. Samt att gruppen som i slutet av 1990-talet ansvarade för att återuppväcka grindcoregenren (och dessutom triggade föregångarna Napalm Death till att börja spela übersnabbt igen) tvingades till ett förtida slut.

Ett slut som just detta halvår har fått sin slutliga konklusion.

De ansvariga (främst trummisen Anders Jakobson) har varit benhårda och tydliga i sitt uppsåt. Det handlar inte om en återförening per se. Inget uppväckande av livekarriären som, à la At The Gates, tydligen kan pågå lite så som behagar. Missionen har från början varit att göra en handfull gig för att fira 20-årsjubileumet av bildandet i Örebro 1992.

Jag ska inte bli långrandig därom. Trumhinnorna känns fortfarande, så här tre timmar efter spelningen avrundats, väldigt tillplattade. Knäna skälver ännu en smula efter den vansinnigt tajta överkörningen som kvintetten – med Rotten Sounds Keijo Niinimaa som gästsångare – accelererade ut.

För det var ju så förbannat bra. Så otroligt väl sammansatt, där de minimala låtmellanrummen kändes matematiskt planerade, så otroligt lyckligt – den tragiska grundförutsättningen till trots. Det märktes i gitarristen Jon Lindqvists och basisten Jesper Liveröds ideliga bromancekramande, i frontmanvikariens respektfulla mellansnack och i den stund då Jakobson spontant lämnar trumposition för att omfamna Niinimaa.

Med detta finns bara två saker kvar att skriva:

RIP, Mieszko Talarczyk.

RIP, Nasum.

Ni kommer oss för alltid vara saknade.

Fotnot: Nasum spelade även på Metaltown i Göteborgstrakten i somras. Jag gav då deras framträdande i en recension som aldrig nådde nätet, utan bara publicerades i Hedenhösvaritanten kallad papperstidning.

I ena ringhörnan: Bandit Play och bandet Junkstars.

Utmanare: TV 4 Play och gruppen Pompei Nights.

Jajamensan. I höst är det subkulturreality som gäller på webben. Säkert kul för dig som gillar ett dylikt upplägg, men lika ofta blir sådana program långt ifrån lika lyckade som önskat.

Jag ser nämligen ett problem med att direktöversätta rock ’n’ roll till tv-underhållning. Ändå verkar det vara en ständigt växande genre, där programinköpare världen över har slantat upp i jakten på en supersuccé liknande ”The Osbournes”.

Det har gett oss svenska TV3-debaclet ”Wannabe”, som i sin tur belönade världen med en av få skivor som jag har gett betyget i Aftonbladet, Tribal Inks ”To my face” (2002). Det har berikat samhället med dejtingprogram där Bret Michaels i Poison jagar en brud som ”står ut med hans rockstjärnelivsstil och inte är överdrivet svartsjuk” (”Rock of love”), ”Married to rock” där tittaren får följa mer eller mindre avdankade före detta superstjärnor och deras fruar samt talangjaktsliknande ”Rock star: Supernova”. Samtliga serier har väl på sitt sätt bjudit på en eller annan underhållande episod, men på det stora hela mest varit ganska så stora ”jodåsåattde…”.

Kort sagt: hårdrock och reality-tv ligger ofta ganska så dåligt med varandra.

Undantag finns så klart. Redan nämnda ”The Osbournes” ställde förutfattade meningar om Ozzy och hans familj på ända och även om mycket var regisserat och förvanskat kändes det som att programmet sprängde gränser och utmanade den gängse bilden av The Prince Of Darkness. Likaledes var Mötley Crüe-trummisens ”Tommy Lee goes to college” en relativt underhållande kollektion nonsens som, skämskuddescener till trots, hade sina genomgående poänger.

Märk väl att det här inte är ett sätt att döma ut vare sig ”Junkstars lifestyle” eller ”Rockstjärnor”. Av de båda serierna har bara den förstnämnda haft premiär (titta här), medan TV 4-konkurrenten drar igång den 13 oktober. Och inte heller är det något sätt att döma ut två hårt kämpande band eller nedvärdera deras jakt på ära och berömmelse.

Jag blir gärna motbevisad, ser fram emot att tvingas äta upp min förhandsskepsis.

Facit lär följa de närmaste veckorna.

Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Så kan det ju liksom gå när man tvingas styra om postgången från hemmet till arbetsplatsen.

Vilket också i dag har haft den trevliga bieffekten att jag, mellan andra måsten, har kunnat fingra på min nylevererade lp-box med Possessed.

Det är en fin pjäs. Trenne vinyler (”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”Eyes of horror”) förpackade i en väldigt trevlig låda som även innehåller en lp-spelarmatta, tre posters, en bok och ett certifikat som visar exakt vilket exemplar av den begränsade upplagan på 500 som jag precis har lagt vantarna på.

Ja, jag är en sucker. Speciellt som det här är tredje köpet av samma musik som jag gör (har alla alster på såväl vinyl som cd tidigare). Men det är svårt att motstå en skön box. När den mesta musiken sprids digitalt numera och reduceras till ettor och nollor är det väldigt trevligt att ha något i handen. Att kladda på en produkt som känns, som luktar papper och lim och som väger en summa som går att mäta i gram och inte byte.

36,99 euro kostade kalaset. Plus 10 i frakt från Tyskland. Ett pris så lovvärt att jag firade med att slänga ner In Flames-relaterade Passengers självbetitlade skiva (för ynka 2,99!) i påsen.

Format? Vinyl så klart.