HÅRD ROCK Inte nog med att Myles Kennedys vänsterprassel med Slash har trissat upp intresset för huvudsysslan – sejouren med forne Guns N’ Roses-hatten tycks i sin tur ha gett Alter Bridge en bestämd rockspark där bak. Bevis? Lyssna på ”Addicted to pain”, en oöm historia som gör att släktkopplingen till Creed känns väldigt avlägsen. Det är alltså en märkbart ruffigare grupp som visar upp sig på fjärdegiven. Som nosar på Metallica-riff à la ”Load” i ”Bleed it dry” och som gör en avstickare till Soundgardens ”Superunknown” i ”The uninvited”. Alla inslag är emellertid inte lika övertygande. ”Waters rising” har förvisso en snygg semirefräng, men vid sidan av Kennedy framstår Mark Tremonti som en blek sångare. Inslag likt detta lyckas dock inte riva ”Fortress”. Det är albumbygget alltför stadigt för.
Det fingerfärdiga gänget släpper sin tolfte studioskiva, som låter ganska mycket likt den elfte.
Dream Theater
Dream Theater
Roadrunner/Warner
PROG METAL Troligtvis sammanfattar ”Illumination theory” helt oavsiktligt Long Island-gruppens grundvärden, då låten i 22 minuter varvar fantastiska passager med irriterande instrumentutbrott tills man blir alldeles vimmelkantig.
På så sätt är tolfte studioalbumet precis som det ska. Liksom i fallet med föregångaren ”A dramatic turn of events” girar combon förbi möjligheten att omvärdera sitt uttryck efter Mike Portnoys sorti och gör en skiva som tycks konservativ i all sin pyssliga formtypiskhet. Samtidigt går det inte att avfärda ”Dream Theater” som akademisk instruktionsmusik. Då har man inte lyssnat på tyngden i ”The enemy inside”, Rush-glidningarna i ”The looking glass” eller harmoniperfektionen i ”The bigger picture”.
Det är stunder som gör en yr av precis rätt anledning.
Kim Jong Un presenterar veckans beordrade lyssning för medborgarna.
För vad som tycks vara väldigt länge sen, men som ändå blott handlar om ett halvdecennium, tycktes den japanska metalscenen vara på gång att slå stort även här i Sverige.
Band som Dir En Grey, D’espairs Ray och Girguamesh gick i bräschen för en eklektisk österländsk invasion vars genrerespektlöshet och intrikata arrangemang verkligen kändes som något nytt.
Dess största avtryck på den svenska musikscenen blev emellertid tydligt tidigare i år, då Yohios visual kei-stil blev allmängods i och med framgångarna i Melodifestivalen – samtidigt som ynglingens japanska förebilder tappade i inflytande.
Osakagruppen är redo för ett stort genombrott i Europa med tredjeskivan.
Nä men, se där. In kliver Crossfaith, en kvintett från Osaka som står redo att ta västvärlden med storm via tredje fullängdaren ”Apocalyze” (The End/import).
Jag får be att påpeka det från början; det här är ingen konventionell hårdrocksakt. Om det nu ens går att sortera in gruppen i just nämnda fack.
Snarare handlar det om något som kanske – med lite god vilja och utrymme för glidningar – går att kalla för rejvcore och som enkelt kan liknas vid hur det skulle låta om August Burns Red skulle ta sig an Korns ”The path of totality”-skiva. På ett ungefär. Eller som om Chemical Brothers gav sig på att göra en mash up mellan Parkway Drive och tidiga Linkin Park.
På så sätt kommer ”Apocalyze” att skava i öronen på metalpuritanerna. Den som däremot välkomnar genreöverskridanden, även av de mer omaka slag, har emellertid här en hel del att upptäcka. Inte för att låtarna i sig är några mästerverk, utan snarare för att en retrofixerad hårdrocksscen ibland behöver sig en påminnelse om att det går att rusa framåt också. Och inte bara stirra sig blinda på gamla vinylstaplar med Black Sabbath och Blue Cheer.
Önskas efterfest efter huvudföreställningen final är ep:n ”Zion” – och inte minst en rivig ”Jägerbomb” – precis vad som krävs för att hålla partyt igång ytterligare en stund.
Här kan du lyssna på ”Apocalyze” på Spotify och på Wimp.
Återvändande veteranerna bjuder på väldigt snittsamt dödsmangel.
Carcass
Surgical steel
Nuclear Blast/Sony
DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.
I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.
Det gore ju så bra ändå.
Bästa spår: ”Mount of execution”.
VECKANS TWEET
Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.
ELECTRONICA Titeln på Trent Reznors första album under Nine Inch Nails-signatur sedan 2008 hänvisar till de ytliga sår som uppstår då en suicidal person skär sig utan att punktera pulsådern.
På sitt sätt är denna väl vald, då ”Hesitation marks” sällan ger mer än lätta rispor i huden. Jämfört med den fientliga desperationen på exempelvis ”The downward spiral” eller ”The fragile” känns comebackalstret därför på sina håll en smula ytligt. En slags perifer dramatik bubblar ofta vid sidan om, framburen av en avig xylofon eller molande syntsjok, men är bara ibland verkligt drabbande.
Därför är det snarare en handfull mer positiva stycken som letar sig in under huden. Nämnvärda: ”Everything” – med vrålsnyggt The Cure-break – eller ”Came back haunted”. Där träffar Reznor precis rätt.
METAL För att fullt ut kunna övertygas av gruppens sjätte fullängdare krävs förnekelse av hårdrockshistorien. Som lyssnare tvingas man ignorera att ”Shepherd of fire” går till sängs med ”Enter sandman”, att ”This means war” i versen rumlar runt med ”Sad but true” och att ”Heretic” är väldigt fäst vid Megadeths ”Symphony of destruction”.
Vi kan kalla det inspiration, hyllningar till förebilderna, men lika mycket är dessa inslag rena plagiat som väcker flera frågetecken. Var är det begåvade gäng som fick mig att tatuera in sin maskot rakt över bröstbenet? Hur ska man hitta Avenged Sevenfold i det här sammelsuriet av Metallica, Guns N’ Roses (”Doing time”) och Iron Maiden (”Coming home”)? Vad har hänt med talangen, det unika?
Vi får hoppas att svaren inte är att allt dog med ex-trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan.
METAL En dörr lämnas vidöppen för protester: hur smidig Todd La Torre än må vara i strupen låter han alltför ofta som sin föregångare. Och då menar jag exakt. Detta, och att gruppen här har valt att närma sig det ursprungssound de på senare år har försökt fjärma sig ifrån, gör att startskottet från denna falang får något spekulativt över sig. Vilket är trist att konstatera, då ”Queensrÿche” i varje detalj är en starkare utgåva än Geoff Tate-sektionens bedrövliga ”Frequency unknown”. Som en partsinlaga i målet är plattan därmed bevis nog för vilka som bör får äran att bära namnet vidare in i framtiden. Rent juridiskt är detta fortfarande en öppen fråga – dom faller i höst – men om utfallet tillfaller exfrontmannen är det en rättsskandal som trotsar all vett. Och god smak.
METAL Titeln till trots finns det inget svekfullt i vare sig avsikt eller utfall. Däri ryms i stället ett ärligt uppsåt att lita på. En envishet som gör att Tumbakvintetten, trots att den för första gången har förlagt inspelningarna utanför Sveriges gränser, inte avviker mer än högst sporadiskt från sin linje. Det är en aktsam utveckling jag köper. Speciellt då det på fullängdare nummer nio droppas ner ännu mera klassisk tungmetall i gruppens redan på förhand stäm(nings)fyllda melodidöds. Det gör att skivan får en dynamisk spännvidd – från titelspårets At The Gates-pisk på halvfart till ”Under sieges” lufsande Bathory-lunk och Accept-nerven i ”Father of the wolf” – som skvallrar om ett principfast kvalitetstänk som lönar sig. Även om just den där speciella låten tycks saknas.
Bästa spår: ”Warriors of the north”.
VECKANS TWEET
• Här kan du lyssna på ”Halo of blood” på Spotify eller på Wimp.
METAL Personen Dave Mustaine är en fullkomligt fascinerande figur. En kontroversiellt underhållande stolle som rabblar konspirationsteorier, förkastar evolutionen, avskyr Obama och har en så omfångsrik foliehatt att Skultunas samlade årsproduktion aluminium knappt ens räcker till brättet. Paradoxalt nog har hans mentala resa ut i stratosfären också inneburit att den musikaliska gärningen har blivit desto torrare och mer andefattig, vilket också gäller fullängdare nummer 14 med livskamraten Megadeth. Förvisso kan några äventyrliga southern rock-inslag i ”The blackest crow” få en att lyfta på ögonbrynen, liksom att ”Forget to remember” snarare låter Kent än Exodus. Som helhet är ”Super collider” likväl vare sig spännande eller fängslande. Snarare bara ännu ett ”jaha” i diskografin.
ROCK/METAL På flera sätt var ”Black gives way to blue” en sensationell utgåva. Ljudet av en motsägelsefullhet, sprungen ur till synes omöjliga premisser men som lyckades gjuta nytt liv i en av Seattlescenens starkaste akter. I mångt och mycket är ”The devil put dinosaurs here” en naturlig konsekvens av denna succécomeback. En skiva som ofta låter precis som den ska, men som förhåller sig på samma sätt till sin föregångare som nittiotalsalstret ”Alice In Chains” i relation till mästerverket ”Dirt”. Från Jerry Cantrells mollstämda melodier via William DuValls karaokeperfekta imitation av originalsångaren till de mer opluggat lägereldsestetiska stunderna är utfallet kvalitetsspäckat. Om än något mognare, tjusigare och mer elegant. Och därför inte lika psykossvettigt som man kan önska sig.
HÅRD ROCK Inte nog med att Myles Kennedys vänsterprassel med Slash har trissat upp intresset för huvudsysslan – sejouren med forne Guns N’ Roses-hatten tycks i sin tur ha gett Alter Bridge en bestämd rockspark där bak. Bevis? Lyssna på ”Addicted to pain”, en oöm historia som gör att släktkopplingen till Creed känns väldigt avlägsen. Det är alltså en märkbart ruffigare grupp som visar upp sig på fjärdegiven. Som nosar på Metallica-riff à la ”Load” i ”Bleed it dry” och som gör en avstickare till Soundgardens ”Superunknown” i ”The uninvited”. Alla inslag är emellertid inte lika övertygande. ”Waters rising” har förvisso en snygg semirefräng, men vid sidan av Kennedy framstår Mark Tremonti som en blek sångare. Inslag likt detta lyckas dock inte riva ”Fortress”. Det är albumbygget alltför stadigt för.
