Handen på hjärtat – debuten ”Considered dead” var en ganska så intetsägande skapelse. Släppt av Roadrunner-sidospåret R/C 1991 hamnade den mitt i dödsmetallexplosionen och försågs därför högst naturligt med ett Dan Seagrave-omslag och en plastig Scott Burns-produktion som tycks ta titeln på öppningsspåret, ”Stiff and cold” på för stort allvar.

Men det där var blott skivan då Quebec-gruppen lärde sig att gå och tog några stapplande steg inom en metalscen som snart skulle vända sin uppmärksamhet mot Norge och dess diskantladdade högkontrastmangel.

Tre skivor till hann det bli i alla fall – ”The erosion of sanity” 1993, ”Obscura” 1998 och ”From wisdom to hate” 2001 – innan verksamheten lades på is 2005. Detta mest genom ett sakta utplånande som väckte föga uppmärksamhet i de stora leden.

Åtta år senare är situationen väldigt motsatt. Helt plötsligt är Gorguts en referenspunkt inom den tekniska dödsmetallen och kan nu se sig åtnjuta samma pionjärstatus som exempelvis Atheist, Suffocation och landsmännen i Cryptopsy. Branschtidningarna vräker på med bjärta fyrfärgsomslag och överallt sjungs Luc Lemays lov.

Väldigt rättvist, måste tilläggas. För nu aktuella ”Colored sands” (Season Of Mist/Sound Pollution) är en skiva som går bortom ordinär death metal. Som tänjer på gränserna och mutar in ett helt eget område som slentrianlyssnaren helst inte bör beträda. Det här är minerad mark. Ett avantgardistiskt möte mellan genreböjarakter likt Deathspell Omega, Portal och Blut Aus Nord. Fast mycket mer kontrollerat, överprogressivt och … out there.

På så sätt kan femteskivan tilltala även andra än de mest insnöade genretrollen. Det progressiva anslaget lär slå an en sträng hos den mer vidsynte Dream Theater-lyssnaren, djentkonnässören bör finna stort utbyte i de trixiga krumbukterna i leveransen medan de som exempelvis finner mycket nöje i Between The Buried And Mes ”The silent circus” här kan se sig rikligt belönade.

”Colored sands” är ett galet uttrycksfullt verk som utmanar, fodrar och som kräver. Det vill säga – allt som ”Considered dead” inte var. Allt var inte bättre förr.

Fotnot: Här kan du lyssna på plattan på Spotify och på Wimp.

Carcass

Surgical steel

Nuclear Blast/Sony

DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.

I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.

Det gore ju så bra ändå.

Bästa spår: ”Mount of execution”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.

Är det en grungedag i dag? Är det inte alltid en grungedag?

Nja, kanske inte riktigt så. Men sant är likväl att en av Seattlescenens stora drakar, närmare känd som Soundgarden, i kväll besöker Hovet i Stockholm för att följa upp senaste skivan ”King animal” och framträdandet på Sweden Rock förra året med sin första innomhuskonsert i Sverige sedan den 18 oktober 1996. En tilldragelse om något. Som jag emellertid tänkte hoppa över (Jocke Persson ror hem recension till Aftonbladet i morgon) för att i stället ta farväl av snart avvecklande Vomitory och fira 25-årskalas med Grave på Debaser Medis.

Detta är så klart självvalt. Även om jag naturligtvis hade sett att jag kunde vara på alla ställen samtidigt för att inte missa något historiskt skeende som man får höra om tills öronen trillar av. Jag kalkylerar nämligen iskallt med att Chris Cornell och de andra återkommer till stan på ett eller annat sätt, förr eller senare, vilket gör att ond bråd död får gå före nedstämt psychodelicbuller.

Lite plåster på såren kommer emellertid från postnummerkollegorna i Alice In Chains, som firar septemberstart genom att simultansläppa inte mindre än två videor från årsgiven ”The devil put dinosaurs here” (läs recension via denna länk). En dubbeldos grungegung, alltså. Personligen gillar jag ”The devil…” mörka sjuttiotalsfeeling – med en alkad clown och en snubbe i kanin-onepiece– bättre än ”Voices” ganska ordinära framträdandescenografi.

Men för bästa totalupplevelse kollar man så klart in båda två.

Handen på hjärtat – jag kan inte påstå att jag blev helt såld på debuten ”The process of human extermination” när den släpptes för två år sedan. På denna Black Market Activities-utgåva kändes New Jersey-gruppen som en deathcorecombo i periferin, som gärna ville buffla sig in mellan Job For A Cowboy, Suicide Silence och Whitechapel utan att riktigt hitta något utmärkande.

Därför känns färska ”Thank you, Budd Dwyer” – första singeln från kommande albumet ”Hellbound” – som en glad överraskning. I låten, som avhandlar en korruptionsanklagad politiker som tog livet av sig i direktsänd tv 1987, gästas sextetten dessutom av snart Sverigeaktuella Xibalbas frontman Nate Rebolledo vilket ger extra brutalitetspoäng. Visst går det fortfarande att hitta en viss Whitechapelism i soundet, men fortsätter Fit For An Autopsy på detta spår kan andraplattan bli ett riktigt välplacerat inlägg i en genre som så väl behöver lite babarismlavemang för att inte självdö.

Om så är fallet lär visa sig redan den 10 september, då ”Hellbound” släpps via Good Fight Entertainment i USA. Europa får emellertid vänta ungefär en månad på officiell release, då via Steamhammer.

Av förklarliga skäl – ett visst statsbesök i huvudstaden som tycks få även den mest sansade att gå upp i brygga – kommer det i dag att handla mycket om USA i medierna.

Just därför finns det anledning att vidga vyerna – och i stället vända blickarna norrut från det som kallas världens största demokrati. På andra sidan gränsen till Kanada, nämligen i Montreal och Quebec, hittar vi nämligen några riktiga slitvargar i dödsmetallens tjänst.

Med 22 år i branschen kan man väl nämligen kalla Kataklysm just för det. En slags tansatlantisk motsvarighet till svenska Grave som har stått stolt genom genredöden och som snart gör sig redo att dundra loss sitt elfte studioalbum sedan debuten med ”Sorcery” (1995).

”Waiting for the end” heter plattan i fråga som får följa upp 2010 års ”Heaven’s venom” och knogmackan är aviserad till release via Nuclear Blast sista veckan i oktober.

Fram till dess går det att stilla hungern efter kanadeniskt dödsbacon med låten ”Kill the elite”, som du hittar nedan. Ett ganska så fint hyperblastande stycke som likväl inte räds melodier i riffen och hetsig dubbelsång.

Precis det en behöver en dag som denna.

Hela elva avsnitt av en musikserie kan tyckas nog. Men då det som ska dokumenteras är så mångfacetterat och spretande som det vi kan kalla hårdrock, med alla dess glidningar som en så pass lös genrebeteckning ger, är inte ens det nog.

Därför blev det ett berättigat ramaskri – ”folkstorm” på klassisk kvällstidningslingo – när den SVT-sända serien ”Hårdrockens historia” helt sonika hoppade över metalträdets mest extrema grenar. Orsaken sägs vara att kunderna, de finansierande tv-bolagen, fann en närmare granskning av en musikyttring som ofta befinner sig på fel sida av den goda smakens mittlinje brutalt upprörande. Och därmed inte värd att slanta upp för.

Gissa? Det är just här du kan göra en insats.

I videoklippet nedan kan du se regissören Sam Dunn artigt sträcka fram mössan och be om cash för att färdigställa det så kallade förlorade avsnittet av ”Metal evolution”, som serien heter i original. Via en kampanj på IndieGoGo försöker Banger Films få ihop de 135 000 dollar man anser sig behöva för att ro projektet i hamn, vilket än så länge tycks gå sådär då man ännu är runt 95 000 dollar från målet.

Som bidragsgivare kan man i alla fall välja på hur mycket man vill investera – och få tillbaka utifrån insatsen. Den som exempelvis skjuter in fem dollar får en nedladdningslänk till filmen när den är klar, medan den som går all in och hostar upp nätta 50 000 dollar får se sig upphöjd till producentstatus och därmed en massa lyxiga vip-förmåner.

Mer info om detta hittar du här. Så se till att tömma spargrisen om du tycker att ”Hårdrockens historia” behöver en extra brutal slutsats.

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Deras skivtitlar brukar vara riktiga tungstukningfester.

Jag menar, vad sägs om ”Into the infernal regions of the ancient cult”, ”Nefarious dismal orations” eller – min personliga favorit – ”Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm”?

Bara där har ni ju ett extrembrutalistiskt alternativ till ”Sex laxar i en laxask”, så att säga.

I sammanhanget därför kanske stundande oktobersläppet ”Obscure verses for the multiverse” rena begriplighetstingesten, men av det promoklipp som nyss offentliggjordes på nätet tycks skivan inte bli mindre Immortal/Gorgoroth-smiskande för det.

Den 25:e ovan nämnda månad når den Colombiagrundade gruppens sjätte album i alla fall butikerna, denna gång via Season Of Mist. Och den kommer du ju tjacka. Snabbare än du hinner säga ”Summoning the bacl dimensions in the Farallones”, det är då säkert.

Ni vet hur det brukar vara.

Klassiskt band återförenas på ett eller annat sätt, gör några liveshower ivrigt påhejade av festivalarrangörer med tjocka plånböcker och hittar där någonstans tillbaka till någon slags glöd och sämja igen.

Och då ska det ju spelas in en ny skiva för att dansa ännu en sommar. En comebackplatta som brukar bli rätt rutten, om jag ska vara ärlig.

Undantag finns så klart. Och ett av dessa är Carcass.

Det kan jag faktiskt säga redan nu, då jag över sommaren har haft nöjet att umgås med kommande albumet ”Surgical steel” (release via Nuclear Blast den 11 september). Det är en skiva som inte pissar på dess illustra karriär eller tummar på kvaliteten. Utan som i stället låter som det naturliga nästa steget efter 1993 års ”Heartwork”, kombinerat med den mer mosiga föregångaren ”Necrotism – Descanting the insalubrious” som släpptes två år tidigare. (Att gruppen också har släppt det kontroversiella rot ’n’ roll-albumet ”Swansong” för 18 år sedan bortser vi för enkelhetens skull ifrån för stunden.)

Nåväl. Som brukligt är innan skivsläpp så presenteras det – i rent intresseväckande syfte – färska låtar här och där i en och annan version. Tidigt i somras hette det då presenterade smakprovet ”Captive bolt pistol”, medan förväntningarna nu ska trissas upp via ”Unfit for human consumption”.

En riktigt trevlig aptitretare, må jag säga.

Räkna med att få läsa mer om denna skiva då offentliggörandedatum närmar sig de kommande veckorna.

En sak är säker: bara för att man själv för en tid växlar ner hjärnan till ett makligt semestertempo innebär inte det att resten av världen trycker ned sig i hängmattan.

Det blir tydligt varje gång man släpper skärmen för att under en period vistas i den ”riktiga” världen. Ni vet, den som luktar och känns och ibland även smakar. Och så även denna gång.

Ja, jag har haft semester. Sånt som löneträlar har då det är sommar. En behaglig stund på året då de vardagliga problemen mest får handla om huruvida det blir en Brooklyn Lager eller en Lagunitas IPA till lunch. En begränsad period av ickemåsten och lättja, för att ladda batterierna och få nya intryck.

Vad jag har gjort under dessa veckor vet ni måhända. Om inte, bläddra tillbaka några inlägg och läs allt om konstiga möten och musikaliska upplevelser under bortavarandet i New York. Ett par inlägg under semestern blev det ju allt. Om konserter med The Gaslight Anthem, Bon Jovi och Ghost. Om ett slumpartat möte i East Village som så här långt är bland det knäppaste jag har varit med om i den där stan. Och då har jag ändå varit på inspelningen av ”Late show with David Letterman” och sett Green Days Billie Joe Armstrong göra ett gästspel i Broadwayuppsättningen av ”American idiot”-musikalen. Samt hängt i konkurrentorgantet Expressens tidigare korrebostad på fashionabla Upper East Side.

Nåväl. Den gångna månadens notervärda händelser för detta forum har redan förmedlats. Vilket gör att jag kanske borde ägna inlägget åt tänkt ämne: nämligen att Metal Blade i förra veckan inledde en riktigt omfattande släppoffensiv på Spotify.

Ni vet hur det hittills har varit. I det längsta tycks den klassiska Kalifornienlabeln – ansvariga för att ha presenterat bland andra Voivod, Omen, Possessed, Dark Angel och Metallica för världen via sina banbrytande ”Metal massacre”-utgåvor och som därefter bland annat har lanserat Slayer och Cannibal Corpse – styvnackat ha stretat emot streamingtåget. Faktiskt så länge att den först för ungefär ett halvår sedan började dela med sig av sin brokiga katalog, då via enstaka alster med bland andra Amon Amarth och The Black Dahlia Murder.

Nu verkar emellertid all sån skepsis ha släppt hos bolagsbossen Brian Slagel, vilket gör att lyssningstjänsten nu vunnit ännu större kraft. Med start förra veckan har nämligen fler och fler utgåvor från Augora Hills-ettiketten nått Spotify till glädje för dess användare. Märk väl att det så här långt inte handlar om några kompletta diskografier – när det gäller ett visst vikingagäng från  Tumba så saknas så här långt 1999 års ”The avenger”, Aeon-fans tvingas konsultera cd-samlingen för att lyssna på ”Rise to dominate”, de senaste alstren från såväl Cannibal Corpse som The Black Dahlia Murder finns ännu inte tillgängliga, vilket även gäller Goatwhores ”Blood for the master” och Whitechapels ”A new era of corruption”. Och samma sak gäller Slayers tidiga ”Show no mercy” och ”Hell awaits”. För att nämna några.

Samtidigt ges det nu tillfälle att rota djupt i bolagets brokiga katalog. Och kanske återupptäcka en del skivor som försvunnit ur medvetandet när musikkonsumtionen flyttat från stereon till datorn eller telefonen.

Här är således fem plattor du kanske har glömt. Eller prioriterat bort. Eller helt enkelt bara skitit i att lyssna på. Vilket det finns all anledning att råda bot på just i detta nu.

Cattle Decapitation ”Humanure” (2004)

Om inte omslagskonsten – en kommentar mot frossarsamhället ur djurrättssynpunkt – lockar så kittlar kanske låtar likt ”Bukkake tsunami”, ”Lips & assholes” eller ”Cloacula: The anthropophagic copromantik” intressenerven. Det är liksom inte en skiva för stilla hemmakvällar med drickyoghurt och soffmys. Snarare fungerar San Diego-kvartettens tredje fullängdare som ett blastbeatdrivet debattinlägg mot mänsklighetens uselhet. En kroppsvätskekladdig kaskad som troligtvis inte hade funnits om Carcass valt att klä dödsmetallen i Djurens Rätt-tröja runt ”Reek of putrefaction” och ”Symphonies of sickness”. Rått är det i alla fall. Mer som en näve småspik än som en len tofusallad. Och i sig lika magpinande som ett studiebesök på Kalmar Läns Slakteriers tarmrenseriavdelning. Lyssna

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae” (2011)

Aningen bortsorterade då tygkassehårdrockarna i stället började febra över In Solitude och Ghosts första platta är detta Kristianstadsgäng. Låt vara för att gänget har tidiga Iron Maiden, Mercyful Fate och Angel Witch att tacka för en hel del inspiration, dess andraplatta är en västklädd hälsning från en tid då metal fortfarande var elak och kunde orsaka moralpanik så fort King Diamond visade upp sin välsminkade nästipp för en vettskrämd föräldrageneration. Perfekt för den som vill hitta en felande länk mellan ett läderklätt 1980-tal och en rotsökande framtid. Och ja, Nifelheims Erik ”Tyrant” Gustavsson har designat loggan. Lyssna

Six Feet Under ”Haunted” (1995)

Vid releasen, i en scenanda som var mer intresserad av norska troll än amerikanska busar, var det här något av dödsmetallens egna dream team. Så som det blir då man placerar Chris Barnes (Cannibal Corpse), Allen West (Obituary) och Terry Butler (Massacre/Death) i samma grupp och ber dem satsa mer på skävlande tyngd än brutalistisk hastighet. Det är ungefär här Six Feet Unders debutalster placerar sig. En skiva som tar lika mycket fasta på Machine Heads och Panteras groove som den är trogen hemstaten Florida och dess Morrisound. Så här 18 år senare har plattan emellertid en rad poänger som är värda att uppmärksamma. Bland dessa: Entombedsvänget i ”Still alive”, d-taktsvalsen i öppningsspåret ”The enemy inside” eller moshmoset i ”Human target”. Faller det i smaken bör även ”Warpath” och ”Bringer of blood” gå hem – medan de totalt poänglösa coverskivorna i ”Graveyard classics”-serien får hållas på betryggande avstånd. Lyssna

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver” (1986)

Vissa av er känner kanske till en kille vid namn Jason Newsted. Han kan spela bas och – som visat på färska sologiven ”Heavy metal music” – även sjunga ganska så hyggligt. Fast mest känd är han nog för att ha värvats till Metallica efter Cliff Burtons död 1986, ett band som han stannade i (under mycket tandagnisslan kan man gissa) fram till 2001. Allt det är elementär thrashkunskap, lika lågstadiemässig när det kommer till den här genren som själva alfabetet. Desto mer bortglömt är då Newkids första band, där han stod för den större delen av lyriken och en försvarlig del av riffen. Tur då att jag kan påminna er om saken, barn. För det här är en skiva som på sin tid och i vissa led rankades högre än självaste ”Master of puppets” (brittiska tidningen Kerrang! gav exempelvis plattan hela sex K i betyg). Riktigt så klassisk och oumbärlig är förvisso inte ”Doomday for the deceiver”, även om den ännu 27 år senare låter riktigt fräck. Speciellt om man kan klara av refrängen till avrundande ”Der Führer” utan att sätta kaffet i halsen. Lyssna

Bolt Thrower ”Those once loyal” (2005)

Var vänliga hälsa på ett av dödsmetallscenens mest inaktiva, men likväl ständigt existerande, band. Som ni ser här ovan har det vid det här laget gått åtta år sedan britterna släppte ett kanonmullrande album. Kanske dags att börja fundera på en uppföljare då, kan man ju känna. Icke sa Nicholas, anser Baz Thomson och de andra. Förvisso fanns det redan 2008 planer på en uppföljare, men då bandet ansåg att inget av det färska materialet kunde mäta sig med redan offentliggjorda prestationer och att ett nytt album därför får komma först när de har lyckats knåpa ihop en riktig dunderrepertoar. När detta kan bli vete katten, men fram till att månen trillar ner i Vättern går det alltid att köra ”Those once loyal” ännu en vända. Och innerst inne önska att fler band vågade ställa lika höga krav på sig själva. Lyssna

Nu återstår väl bara att Slagel och hans medarbetare ska göra rent hus i arkiven och släppa lös de plattor jag nämnde tidigare i inlägget. Samt gräva fram mer eller mindre obskyra utgåvor likt exempelvis Helstar ”Nosferatu”, Troubles ”Run to the light”, Evictions ”The world is hours away”, The Crowns ”Deathrace king” och Desultorys ”Into eternity”. Men det kommer väl snart, va?

(Som fotnot bör kanske även nämnas att också Prosthetic har lossat lite på sitt embargo mot Spotify och publicerat delar av sin bakkatalog. Spridda skurar är det emellertid, och då främst äldre utgåvor med bland andra Skeletonwitch, The Acacia Strain och Book Of Black Earth, medan Ramming Speeds färska ”Doomed to destroy” och Mercenarys ”Through our darkest days” minsann anses värda att bjuda på. Vilket dessvärre inte gäller Testaments ”The gathering” eller Lamb Of Gods första alster. Så kan det gå.)