Det är kanske inte så konstigt att man har en smula drabbning av vårkänslor just nu.

Efter att ha lämnat ett snömoddigt och sorggrått Berlin och påskhelgens rekreation bakom mig känns det som att få en ren dos d-vitamin rakt in i höger skinka att vistas i den vänliga Stockholmssolen.

Ja, det blir nog ljus och värme även i år. Det känns ju en smula hoppfullt då dyster vintermotgång helt plötsligt byts mot sommartid och strilande smältdroppar längs med stadens stuprör.

Vi kan därmed kyssa det första kvartalet 2013 adjö. Och detta genom att kolla tillbaka på den gångna månaden – via den musik som då har presenterats. Och det är ju inte det sämsta.

I vanlig ordning finner ni ett högst subjektivt urval via spellistor i behändigt streamingformat. Ett sextiotal ganska så färska låtar med allt ifrån Saxon, The Dillinger Escape Plan och Gamma Ray till Ghost, Volbeat och Nails. Välkänt och obskyrt i en (o)salig blandning, halvhårt och dundrande arslemangel om vartannat från Minora till Necrocurse.

Mycket nöje, som man säger.

Fotnot: Här finns Spotifylistan medan Wimpanvändare klickar sig in här.

Yohio

BREAK the BORDER

Ninetone/Universal

VISUAL KEI I en artikel i DN i söndags förklarar nioåriga Anna Garefelt varför hon har fastnat för en androgyn kille från Sundsvall, en definition som troligtvis säger lika mycket som någon egentlig recension av den musikaliska avyttringen:

– Han sjunger jättebra och dessutom är han självlärd i japanska. Och jag gillar att han har rosa hårtoppar.

Det är en talande beskrivning som illustrerar attraktionskraften. För samtidigt som det är omöjligt att inte bli kär i fenomenet Yohio är det desto svårare att reservationslöst älska artisten med samma namn.

Debutalbumet från den multibegåvade tonåringen som hoppade in som en rivig wasabiärta i den svenska schlagerpyttipannan är nämligen snarare en look än ett sound. En pråligt färgglad visuell paketering av en musikalisk produkt som snällt uttryckt kan kallas spretig.

I en slags antigenre där allt tycks vara tillåtet är ”BREAK the BORDER” en så oförenlig utgåva att den enda sammanhållande faktorn tycks vara bristen på just en sådan. Yohio uttrycker sig gärna med självsäkra versaler i låttitlarna (”MY MURDEROUS URGE”, ”REVOLUTION”, ”INNOCENCE”, ”ON THE VERGE”) men velar i dess själva utförande mellan allt ifrån dubstep till deathcore till lightgothisism till poppunk till sentimental hämtsushimuzak.

Mycket kan passera som ändamålsenligt på ett föga elegant sätt, medan annat (exempelvis bedrövliga ”Sakura morning”) snarare är Pokémon än Budokan.

Därför är det också svårt att veta exakt vad artisten Yohio egentligen önskar uträtta. Och om hans fans kommer att få ut något mer av den Jeff Loomis-ljudande gitarrhjälteuppvisningen ”Aggressive beauty” än att upphovsmannen har rosa hårtoppar.

Bästa spår: ”Aggressive beauty”.

(Lyssna på ”BREAK the BORDER” på Spotify eller på Wimp.)

VECKANS TWEET:

(Lyssna på ”Disarm the descent” på Spotify eller på Wimp.)

Det finns tre tungt vägande orsaker till att det i dag inte blir något traditionsenligt FGIF-inlägg.

1. Det är röd dag, vilket innebär ledigt för yours truly.

2. När dessa rader publiceras befinner jag mig i Berlin för lite påskmys på betryggande avstånd från huvudstaden.

3. Jag har en exklusiv överraskning av äggstra äggande gott snitt i stället.

I samarbete med Nuclear Blast och dess svenska medarbetare på Warnerkontoret har jag i dag nämligen det stora nöjet att överse världspremiären av den nya videon från Växjös främsta rotrockrumlare.

”Rolling home” är hämtad från senaste albumet ”Full pull”. En ganska trevlig utgåva som imponerade på undertecknad vid release i september och belönades med i en recension som går att läsa här.

Men nog tjafsat om detta nu. Kolla in den världsexklusiva långfredagspremiären nedan och var förvissade: nästa fredag återgår jag till vanlighetsupplägg med ett rykande hett och extrafett FGIF-inlägg.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/musik/musikvideor/article16500162.ab

(A special thanks to Darren Edwards for setting this one up)

Vi kan kalla det en vana jag har. Att så fort det erbjuds sammanhängande ledigheter längre än de gängse två dagarna överge Staden och Landet och ladda batterierna på bortaplan.

Därför befinner jag mig just i detta nu ombord på planet mot Berlin. För att andas lite annorlunda luft i några dagar, slafsa i mig artärkloggande vegoburgare på anrika Kreuzburger, shoppa plattor på CoreTex, sörpla paraplydrinkar på Tiki Heart Café – och spana in Testament som tillsammans med Bleed From Within och Dew-Scented bjuder in till moshmaraton på Huxley’s Neue Welt senare i kväll.

En riktig pangpåsk, med andra ord. Och därför kommer det bli aningen tyst här fram till på tisdag – med ett viktigt undantag.

I morgon ämnar jag nämligen i stället för det sedvanliga FGIF-inlägget att köra världspremiären på en alldeles pinfärsk video (faktiskt så nyredigerad att den slutliga versionen blev klar först i går) här på bloggen.

Ett exklusivt ögonblick att se fram emot. Och ett bevis på att jag knappast inte glömmer er här hemma, även om jag själv befinner mig hundratalet mil hemifrån.

Säg Carcass – och du har mig fast. Det är en hälsningsfras som funkar lika bra som ”hallå” om du ska fånga mitt intresse och villigt få mig att lyssna vidare.

Det är å andra sidan inget konstigt. För trots att gruppen under tidsperioden 1988–1996 egentligen bara släppte fem fullängdare så såg den till att revolutionera death metal-scenen – både en och tre gånger.

Därför finns det så kallade förväntningar på det kommande studioalbumet ”Surgical steel”, det första sedan 17 år gamla ”Swan song”. Exakt hur utfallet blir låter vänta på sig; plattan beräknas inte släppas förrän sent under 2013 och i skrivande stund har Andy Sneap tagit över mixarrollen sedan den ursprunglige ljudfixaren Colin Richardson lämnat slutarbetet, enligt uppgift för att jobba med nästa Trivium-skiva.

Fram till det att sjätteskivan alltså ser dagens ljus har ensemblen – som i dag förutom grundarna Bill Steer och Jeff Walker består av Aborted/Trigger The Bloodshed-kände Dan Wilding och Pig Iron-gitarristen Ben Ash – beslutat sig för att testa liveformen.

Vilket den gjorde i går, på The Underworld i London.

Hur det såg ut och lät kan ni inspektera nedan. Bar för att ni, som jag, hajar till så fort någon brister ut i ett growlande ”Carcass”.

Med hänvisning till rubriken här ovan måste det väl tilläggas att det är på ett väldigt ofarligt och ytterst drogpolitiskt sätt.

”Stone” är nämligen namnet på andra smakprovet från kommande albumet ”The devil put dinosaurs” here, som släpps i mitten av maj.

Jag gillar den här tunga saken. Låt gå för att den inte är lika refrängstark som ”Hollow”, förstasingeln som avtäcktes tidigt förra året, men det finns en murrig ”Dirt”-tyngd över slutförandet som jag gillar.

Och med ens blev ju denna soliga dymmelonsdag, själva mittpunkten på påskveckan, en smula dystrare. Bra jobbat!

Alla minns säkert den tumultartade dokusåpa som omgärdade Seattles tidigare så stolta metalfanbärare förra året.

I kort sammanfattning: Beroende på vilken falang man väljer att stödja (sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan de båda historieskriningarna) så tröttnade musikerna i Queensrÿche på sin excentriske superstrupe Geoff Tate och gav honom foten efter bråk om pengar.

Så långt inget konstigt. Liknande saker har inträffat tidigare i rockhistorien och kommer säkert att göra det igen.

Det sensationella i den här kråksången är att skilsmässan slutat så illa att den inte bara har resulterat i att parterna har dragit varandra inför rätta – utan att det fram till att domstolen i Seattle som en tillfällig lösning har beslutat att båda falangerna för stunden har rätt att verka under Queensrÿche-flagg. Mer om denna tvist går att läsa här.

Detta har fått som naturlig konsekvens inneburit att det mycket riktigt existerar två parallella upplagor av bandet. En ledd av grundarmedlemmarna Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield – medan ex-sångaren har värvat bland andra Rudy Sarzo (ex-Quiet Riot, Ozzy Osbourne och Whitesnake för att nämna några) och AC/DC-trummisen Simon Wright till sitt konkurrentteam.

För att snurra till saken ytterligare står de båda lägren redo att släppa varsin fullängdare de närmaste månaderna; den Geoff Tate-ledda gruppen om en månad via ”Frequency unknown”, vars konfrontationssugna omslag ni kan se här bredvid, medan hans gamla musikerkollegor i sin tur svarar med en färsk fullängdare den 11 juni.

Det är också den sistnämnda sidan som nu väljer att presentera sig i studioform. Gruppen, som kompletteras av tidigare Crimson Glory-sångaren Todd La Torre och gitarristen Parker Lundgren, har nämligen valt att trissa upp påskfeelingen genom att lägga ut låten ”Redemption” för allmän beskådan.

Och, jo – den är faktiskt rätt övertygande. Fjärran från det förvirrande altrocksound gruppen har dragits med längre än vad som kan kännas rimligt, och i stället en ganska så rappt metalstycke som faktiskt påminner om att det här är en ensemble som har såväl ”Rage for order” som ”Operation: Mindcrime” och ”Empire” att luta sig emot i diskografin.

Hur Geoff Tate-gänget svarar på detta? Ska bli intressant att höra. Men med tanke på hur usel hans soloskiva ”Kings & thieves” – släppt i november förra året – var finns det anledning till en viss skepsis inför utfallet.

Spännande fortsättning lär följa. Och fram till dess går det väldigt bra att lyssna på ”Redemption” här nedan.

Ja, jag jobbar på kvällstidning. Det är troligtvis orsaken till att du läser just de här raderna och inga andra där ute på nätet; att du någon gång under min snart elvaåriga karriär som avlönad musiktyckare på Aftonbladet måhända har funnit någon av mina adjektivtirader en smula intressant.

Med detta sagt – jag är helt om mig och kring mig med de förstärkningsord som just vi tabloidmurvlar slänger oss med mellan varven. Ibland blir det bra, många andra gånger en smula löjligt – men för det mesta ganska roligt att formulera. Inte minst för att det gör ett i övrigt ganska tungt malande i nyhetskvarnen en smula mer lättsamt.

Ett av de mer bevingade, och därmed också utskällda, orden som har nått det svenska språket via en tidningsredaktion den här sidan millennieskiftet måste ändå vara ”nakenchock”. En formulering som kläcktes i samband med Afro-Dites avslöjande klädval i Melodifestivalen 2002 och som med tiden blivit så accepterat att det till och med finns i Svenska Akademiens Ordlista. Själva formuleringens ursprung är omtvistat, men jag vill hävda att kombinationen knäcktes av de tidigare Aftonbladetmedarbetarna Ingemar ”Igge” Andersson (RIP) och Jan Huss, även om andra anser sig vara bidragande i denna braskande löpsedelsformulering.

Relevans i dag, så här elva år senare?

Jo, just i dag presenterar det Linköpingsrelaterade spektakelbandet Ghost sin video till låten ”Year zero”. Ett promotionklipp som är raka motsatsen till den iscensättning kvintetten valde att lansera föregångaren ”Secular haze” med.

Här handlar det nämligen inte om någon performanceföreställning av något slag, utan i stället ett försök att berätta en historia. En sobert svartvit tingest, där folk i de fina salongerna umgås, dricker och äter råa köttbitar innan kvinnorna i sällskapet börjar klä av sig och i stället dressa om till de kostymer gruppens namnlösa musikergastar använder som visuell inramning.

Därför är det här en riktig nakenchock, avsedd för en publik som inte finner sådant upprörande. Snarare är det en tjusig lek med det faktum att medlemmarnas identiteter ännu är en relativt väl bevarad hemlighet. En snygg effekt är det i alla fall, även om den inte är lika braskande som det kontroversiella ”frontmansbytet” som inträffade under bandets framträdande på hemmaplan i december förra året.

VECKANS PLATTOR

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Två slutsatser går att dra utifrån veckans lilla utlottning, som har genomförts i samarbete med Universal:

1. Yster workoutmetal à la svensk västkust är väldigt populärt.

2. För en gångs skull tycks det vara ett band som även lockar den kvinnliga delen av publiken.

Båda är så klart väldigt glädjande. Och – hur coolt hade det inte kunnat vara att langa ut tischor, trumpinnar och signerade plattor till er alla? Väldigt coolt, skulle jag vilja påstå.

Men dessvärre inskränker sig antalet pristagare till två. Så som det blir när det vankas exklusiva prylar i potten.

De som högst slumpvis har haft turen på sin sida – och dessutom kunnat besvara den busenkla fråga angående sångerskan Elize Ryds gästinhopp i andra grupper – är som följer:

• Linda Jernberg, Farsta.

• Miguel Andersson, Mölnlycke.

Se där – knappast ett uselt sätt att kicka igång den här påskveckan. Eller vad sägs?