• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Black Sabbath ”God is dead?”

En jobbkurs är för det mesta något man mest lider sig igenom. Ser sekunderna ticka förbi samtidigt som huvudet fylls av mer eller mindre relevant information.

Situationen i förmiddags? Olidlig. För samtidigt som en vänlig föreläsa från SVT gjorde sitt bästa för att berika mitt huvud med alla förträffligheter och finesser i programmet Excel plingade det till i telefonen. Med en inbjudan till att lyssna på denna låt via skivbolagens favorittjänst Play MPE. Vilket jag ju inte kunde. Eftersom jag satt på kurs och lärde mig om Excel.

Ja, ni förstår. Det blev en ganska lång färd fram till lunchuppbrott och möjlighet att i lugn och ro kunna inspektera första smakprovet från metallegendarernas första studioalbum tillsammans med Ozzy Osbourne på 35 år. En obekväm väntan, där jag smygläste kommentarer från vänner och obekanta som redan hade haft möjlighet att lyssna.

Det kan tyckas aningen överentusiastiskt att en så pass marginell sak som ett låtsläpp får mig att sitta som på nålar, men i det här fallet är nervositeten relevant. Inte bara för den omfattande pausen i kreativ output parterna emellan, utan också för att resan fram till ”13” (namnet på det album som släpps i juni) inte direkt har varit en solskenspromenad vid strandkanten.

I stället har upptakten till plattan kantats av sju sorger och åtta berusningsmedel. Inte nog med att ett bråk med originaltrummisen Bill Ward har gjort att hans plats i gruppen nu besitts av Brad Wilks från Rage Against The Machine/Audioslave, gitarristen Tony Iommi kämpat mot och besegrat en cancersjukdom – så sent som tidigare i veckan avslöjade Ozzy Osbourne att han under en lång period återfallit i sitt missbruk.

Det är grunden som ”God is dead?” bygger på. Oroväckande moln i horisonten som tycks ha kunnat hota supercomebacken efter förra årets turbulens.

Men – tack gode Gud (Satan?) för att det inte märks. Låten är faktiskt bättre än jag har vågat hoppas på, med en ljuvligt högt mixad Geezer Butler-bas, ett gitarrsound som är så Tony Iommi att det omöjligen hade kunnat göras av någon annan och en Ozzy som låter sådär digitalt uppfixad som han alltid har gjort på senare år. Men ändå bra. Förvisso är kompositionen med sina nära nio minuter i alla fall två för lång, men tycks ändå indikera att ”13” kan bli ett riktigt lyckonummer. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

HIM ”Tears on tape”

Här handlar det om ännu en återkomst efter sjukdom i truppen, även om åkomman som drabbade trummisen Gas Lipstick (Mika Karppinen) till synes inte kan sättas i jämförelse med Tony Iommis cancer.

Takthållaren drabbades under upptaktsarbetet till sitt åttonde studioverk av förslitningsskador som gjorde att han knappt ens kunde lyfta en kaffekopp – och ännu mindre dunka skinn i en av Finlands mest framgångsrika rockexporter. Hans bandkamrater beslutade då att ta en paus medan han återhämtade sig, vilket gjorde att den nu aktuella fullängdaren sköts på framtiden. Vilket frontmannen Ville Valo i efterhand har beskrivit som en möjlighet för bandet att tänka över sin framtid.

– Det var en existensiell kris i miniformat. Vi blev tvingade att komma fram till vad vi verkligen ville göra och om vi verkligen var så förtjusta i varandra att vi skulle kämpa tillsammans – eller om vi skulle lägga ner.

Så blev det ju inte till slut. Vilket innebär att vi inom kort också kommer få ta del av ”Tears on tape” i sin helhet. En exakt kvalitetsbedömning av verket som sådant kommer ni med största sannolikhet att få läsa i detta forum typ om en vecka. Fram till dess går det ju alltid att låta titelspåret värma hjärtat lite extra.

Danko Jones ”I believed in God”

Mycket minimalism kan tillskrivas den hårt jobbande Torontotrion. Som att dess musikaliska yttring sällan lämnar ett formellt rawk-läge. Som att den kanske inte använder världens största gester för att presentera sig och sin verksamhet. Eller som att den är så sammantrillat konsevent som den tajta personalbesättningen erbjuder.

När det gäller att presentera sin musik i visuell form sparar Danko Jones emellertid inte på krutet. Vilket innebär att promotionrullen till ”I believed in God”, hämtad från fjolårets ”Rock and roll is black and blue”, följer den storbudgetkonsekvens som exempelvis märks i presentationen av ”I think bad thoughts” och ”Had enough”.

I likhet med ovan nämnda bildsättningar är det nya klippet regisserat av bröderna Josh och Jason Diamond och är snarare en novellfilm än en rockvideo av traditionellt snitt. I huvudrollerna ser vi Robin Williams dotter Zelda och Jason Trost som ett till synes lyckligt par, men något mörkt lurar alltjämt i bakgrunden och hotar parets tomtebolycka.

***

Och i och med detta återstår bara att knyta ihop påsen om den här veckan med att spana in det göttigaste av det övriga som har träffat internet de senaste dagarna. Och det är ju knappast det sämsta.

I spelaren nedan går det att fräscha upp fredagsfeelingen lite extra med färska streamingbidrag från exempelvis Amon Amarth, Kylesa och Heartist, medan bland andra Alice In Chains, Papa Roach och Sodom bjuder på regelrätta videouppvisningar.

Nu är det hög tid att ta helg. Det var banne mig på tiden.

Rob Zombie

Venomous rat regeneration vendor

Zodiac Swan/T-Boy/Universal

INDUSTRIROCK Surra inte fast hjärnan vid den giftiga titeln ovan. Enligt huvudpersonen själv har den ingen egentlig innebörd, utan är mest kläckt för att den låter cool. Ett uttalande som säger en hel del om femte sologiven. För även om skivan lär baseras på ett underliggande koncept så framgår inte detta, utan den utmärkande känslan är snarare att huvudsyftet med dopnamn likt ”Teenage Nosferatu pussy” och ”Ging gang gong de do gong de laga raga” är att de ska vara ramalamadingdong-fräcka. Detta nämnt är plattan likväl en upprättelse för Rob Zombies karriär vid sidan av filmmakandet. Avsevärt piggare än både ”Educated horses” och ”Hellbilly deluxe 2” finns det här stycken som svänger, kränger och dänger – även om helheten inte är så giftig som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Dead city radio and the new gods of Supertown”.

VECKANS TWEET

(Lyssna på ”Circle” på Spotify eller Wimp)

Dagens teknik möjliggör mycket samarbete över landsgränserna. Inte bara att man lika enkelt kan kommuniciera med liksinnade i exempelvis Ouagadougou som i Haparanda – fiberkabel och bredbandsuppkopplingar fixar ett koordinerad videoattack lika simpelt.

Som i detta fall. Precis samtidigt som filmsnutten görs offentlig för publiken på den internationella arenan har jag nämligen det stora nöjet att premiärvisa ”Live it up”, den första videon från Australienrockarnas tredje album ”Black dog barking”.

Därför tänkte jag inte orera speciellt mycket om saken. Mer än att konstatera att den kommande given väntas nå offentligheten den 22 maj via Roadrunner. Och att gruppen fortfarande låter rätt mycket som landsmännen AC/DC och Rose Tattoo.

Rawk!

VECKANS SKIVOR

Spiritual Beggars ”Earth blues” (InsideOut/EMI)

HÅRDROCK Utan att överdriva kan man kalla det här för ett skarvband. En konstellation som uppstår när så erbjuds, beroende på musikanternas andra (troligtvis mer lönsamma) heltidsjobb.

Med tanke på att det här är åttonde studiogiven sedan den självbetitlade debuten för 19 år sedan behövs det därför kanske ingen detaljpresentation av det Halmstadrotade bandet. Men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att de spirituella tiggarna grundades av gitarristen Michael Amott då han precis hade lämnat brittiska Carcass och kände ett behov att rota vidare i en hårdrockshistoria som lika mycket stavas Deep Purple, Blue Cheer och även till en början den flummiga tyngd som brukar uppstå då överstyrt distade gitarrer möter THC-haltig fnisstobak.

Under åren som har passerat har soundet emellertid mer och mer renodlats i en Hammondmurrig retroform uppsmörad med tjusigt riffsmörj av ädlaste form. Det är mycket riktigt exakt det du hittar på ”Earth blues”, vilket också är andra plattan med Boråsfödde sångaren Apollo Papathanasio (Firewind, Time Requiem, Gardenian med flera). Jag gillar det. Vilket också poängterades i fredagens Aftonbladet/Nöjesbladet där plattan fick välmenande i betyg.

Uncle Acid And The Deadbeats ”Mind control” (Rise Above/Sound Pollution)

Ofta räcker det med en enkel bolagshemvist för att hypemaskineriet ska börja snurra på högvarv. Just en sådan skivettikett är Rise Above, Cathedral/Napalm Death-kände Lee Dorrians plattform för musik som ofta går väldigt långtsamt och lika ofta är väldigt knarkig och ”kvlt”.

Vilket så klart även gäller syrafarbrorn och hans musikanter. I likhet med tidigare kollegorna i Ghost fanns det från början en önskan om total musikeranonymitet, vilket nu emellertid har luckrats upp lagom till lanseringen av tredje skivan. Därför har Cambridgeensemblen låtit sig intervjuas av såväl kreti som pleti och då uttryckt sin beundran för Charles Manson, Hammer horror och Neil Young. Och ser samtidigt till att ge en välputsad känga till det scenfenomen som ofta brukar kallas ”ockult rock”.

– Jag hatar det, säger frontmannen i en intervju publicerad i Terrorizer.

– Det är ju knappast så att jag är besatt av djävulen och springer på svarta mässor hela tiden, för mig handlar det i stället om att intresset kommer från gamla filmer. Det handlar bara om hype och har noll substans, något jag verkligen inte vill vara en del av. De bästa banden i genren är sådana som gör något eget som Blood Ceremony och The Devil’s Blood.

Ändå är det paradoxalt nog också de som vill ha sin musik lite sofistikerat diaboliskt som kommer finna störst behållning i ”Mind control”. I sin utformning är soundet på skivan närmast antidigitalt och rörförstärkarvarmt. Snarare sakralt och hypnotiskt än det är hotfullt i någon gängse black metal-mening. Kan du din Rise Above-diskografi finns det med andra ord inget som helst skäl att att inte hänga med på den här syratrippen.

Annat hörvärt i veckan: Amorphis ”Circles”, Assaultery ”Life denied”, Colossus ”Wake”, Gama Bomb ”The terror tapes”, Heaven Shall Burn ”Veto”, Iced Earth ”Live in Ancient Kurion, Stahlman ”Adamant”.

VECKANS KONSERTER

Close-Up Båten (Silja Galaxy, 19–20/4)

Trots att bakfyllan efter förra veckans drabbning på Östersjön troligtvis inte har lagt sig är det bara att packa skepparkofferten igen nu till helgen.

För att fira att tidningen alldeles nyligen fyllde 150 nummer (och detta med bland annat en brutalfet special om ny svensk death metal) lägger Sveriges äldsta metalmagasin ut för 23 timmar på böljan den blå tillsammans med en tjock lineup av musikanter som på ett eller annat sätt känns kopplade till dess bevakningsområde.

Den här gången har man inte bara lyckats mönstra på svenska akterna Entombed, Grave, Scar Symmetry, F.K.Ü. och The Kristet Utseende – den coolaste bokningen är i stället den Dan Lilker-ledda grindformationen Brutal Truth som lär piska upp höga vågor på Ålands hav med sina tornadostycken hämtade från exempelvis ”Extreme conditions demand extreme responses”, ”End time” och ”Evolution through revolution”, för att nämna några höghastighetsinslag i dess fartglada skivprestation. Exakt hur detta kommer te sig i en rederikonstruerad kryssningsmiljö återstår att konstatera, men risken/chansen finns att det trillar av ett försvarligt gäng ”walking corpses” i Frihamnen i Stockholm på lördag kväll.

Mer info och biljetter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Black Veil Brides (Stockholm 20/4, Brutal Truth/Sectu (Stockholm 18/4), Cough/Witch Mountain (Stockholm 15/4, Göteborg 16/4), Cult Of Luna/The Ocean/LO! (Göteborg 18/4), Hardcore Superstar (Jönköping 20/4), Horisont/Amaxa (Stockholm 19/4), Killswitch Engage (Göteborg 19/4), Köttgrottorna (Stockholm 18/4, Linköping 19/4), Midnight/Witchgrave (Göteborg 18/4).

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Rob Zombie ”Dead city radio and the new gods of Supertown”

På sitt eget Hollywoodflådiga sätt är Robert Bartleh Cummings hårdrocksvärldens verklige superauteur. Vilket gör att han inte bara skriver och spelar in musik – han bildsätter den efter eget huvud också.

Ett rimligt och föga sensationellt drag, med andra ord. Inte bara för att 48-åringen på senare år har nått ganska så stora bioframgångar med exempelvis ”The devil’s rejects” och de båda omstuvningarna av ”Alla helgons blodiga natt”, utan också för att det är just som regissör han har känts mest intressant på senare år. Jag minns exempelvis att jag gäspade mig igenom ”Hellbilly deluxe” (2006) och var måttligt imponerad av 2010 års uppföljare till ”Hellbilly deluxe”, medan ovan nämnda filmer då kändes desto mer eggande och uppmärksamhetsvärda.

Kommer stundande albumet, den svindlande betitlade ”Venomous rat regeneration vendor” att ändra på detta? Det får jag be om att få återkomma till, då Robbans femte soloprestation finns överst på listan över möjliga recensioner i Aftonbladet/Nöjesbladet.

Och till dess går det ju bra att stilla nyfikenheten med videon till förstasingeln, som inte bara innehåller en tjusigt cigarrillpuffande huvudperson, utan även ett breakdansande skelett, en ballerina med jättestort Påsköhuvud och en Yetiliknande figur med en bergsprängare i högsta hugg.

Vad mer kan man önska sig, liksom?

The Resistance ”The serpent king”

Okej, jag gör det igen. Alltså frångår principen att de lite extra uppmärksammade snuttarna ska vara ett riktigt videoklipp. Vilket å andra sidan har sin rimliga förklaring. Ni är peppade – jag är peppad. På releasen av detta superprojekts debutfullängdare, alltså.

För nytillkomna läsare kanske det kan vara på sin plats med en presentation och motivation. Vilket egentligen räcker – i båda fallen – med att lite torrt konstatera att det här är ett halvnytt band där vi hittar In Flames-kända Jesper Strömblad och Glenn Ljungström, Marco Aro från The Haunted/Face Down samt Chris Barkensjö som tidigare har skött takthållningen i exempelvis Carnal Forge, Kaamos och Repugnant.

Releasen av jungfrualbumet ”Scars” ligger ungefär en månad fram i tiden, vilket gör att ovan presenterade textvideo är en skön försmak för dem som gick igång på ep:n ”Rise from treason” som släpptes tidigare i år. Speciellt för att kompositionen i sig är ett av de spår på skivan som påminner mest om Strömblads tidigare band, med sitt försiktigt ”Take this life”-nickande riff.

Warbeast ”Blood moon”

Detta fräna Texasgäng har haussats tidigare i detta forum, då de nyligen släppte en splitskiva med en viss herre vid namn Philip H Anselmo. En trevlig sak kallad ”War of the gargantus” som bjöd på thrash metal som den en gång gjordes av exempelvis Exhorder eller Dark Angel. Eller Gammacide och Rigor Mortis, för den delen.

Den senare duon är nämligen högst bidragande till krigsbesten, då bandets lineup inte bara kan räkna in de förstnämndas Scott Shelby på gitarr och Bruce Corbitt på sång – live förstärks kvartetten även av Casey Orr på basposition.

Spåret ovan har iscensatts med ett iögonfallande videoklipp som sägs handla om den plågade varulven Gnmanges allt annat än avslappnade vardag. Jo, det påstås vara ramhandlingen till denna kleggfest i skön lågbudgetanda. Precis den rysliga salut en skön fredag kan behöva.

Och, jo. Ta och kolla in nyligen släppta ”Destroy” också. Och påminns om att all retrothrash inte behöver låta Bay Area eller Ruhr.

***

Och med detta konstaterat är det dags att stänga butiken för den här veckan.

Men inte utan att först hänvisa till den fläskiga spellista jag har satt ihop på Youtube för att fira att livet har fått snurra vidare ytterligare ett par dagar. I kollektionen nedan hittar du exempelvis ett liveklipp från Jimmy Kimmels tv-show med Alice In Chains, nybakta promotionsnuttar med alla från Hatriot och In This Moment till  Arsis och norska Shining. Och därtill smakprov från stundande släpp från bland andra Immolation, Civil War och Orchid samt en kvartslång dokumentär om New England Metal & Hardcore Festival. Och mycket mer.

Ha en skön helg. Det ska banne mig jag ha.

Helt plötsligt finner jag mig sitta på jobbet och försöka utröna när jag egentligen senast såg tv-serien ”CSI: Crime scene investigation”, det vill säga det Las Vegas-original som senare har fått franchiseavläggare i såväl Miami som New York.

Är det tre år sen? Fem? Bara två? Spelar det egentligen någon som helst roll?

Anledningen till detta famlande efter ledtrådar i minnet har emellertid en rimlig förklaring. Precis som frontmannen Ozzy Osbourne gjorde med ”Let me hear you scream” för tre år sedan kommer Black Sabbath nämligen att premiärspela ”End of the beginning” i säsongsfinalen av ovan nämnda kriminaldrama.

Men – ärligt. Hur rätt känns detta drag?

Förvisso går det att förstå lanseringen ur en rent exponeringsmässig synvinkel. Med tanke på att serien lockar runt elva miljoner tittare varje vecka bara i USA finns det här en chans att nå ut till väldigt många hushåll utan att behöva anstränga sig så mycket.

Samtidigt: Det Sabbath som jag – och troligtvis många med mig – älskar är knappast synonymt med Las Vegas-flärd och Jerry Bruckheimer-gigantism. Det ligger liksom i gruppens själva kärnvärden, dess undergångsfyllda tyngd och dystra grundmission, att vara något vid sidan av den glittriga nöjesvärld som pumpas ut i HD-format på bästa sändningstid. Det passar sig liksom inte. Är lite som vispgrädde och rapsolja, det skär sig. En mer passande premiärarena hade väl därför i stället varit en sedan länge nedlagd fabrik i Aston, Birmingham, med en skock getter som enda publik.

”CSI” är helt enkelt inte så jävla metal. Även om jag så klart kommer kasta mig på diverse lagliga streamingtjänster efter visning för att få höra låten då säsongsfinalen av ”CSI”, kallad ”Skin the game”, sänds i USA den 15 maj.

Så kan det gå.

Källa: The Hollywood Reporter.

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

Volbeat

Outlaw gentlemen & shady ladies

Universal

ROCK/METAL I de intervjuer som omger femtealbumet har frontmannen Michael Poulsen understrukit vikten av att lämna trygghetszonen. Om att bryta upp, omvärdera och granska elementära grundprinciper. På så sätt visar ”Outlaw gentlemen & shady ladies” upp en grupp som varligt har skruvat och spacklat – utan att för den skull slå ner några väggar på vägen.

Däri har Volbeat också lyckats med sin föresats, speciellt då den vitaminspruta som medproducenten och Anthrax-kände gitarristen Rob Caggianos pondus ger slutfinishen en metalliskt dundrande tyngdinramning.

Samtidigt är revolutionen jämfört med föregångaren ”Beyond hell/above heaven” så pass försiktig, och ofta aktsam i överkant, att det är först när King Diamond tillåts glänta på dörren till ”Room 24” som utvecklingen blir spännande på allvar.

Bästa spår: ”Room 24”. (Lyssna på Wimp, lyssna på Spotify)

VECKANS TWEET

Okej, de har gjort oss vana vid låtar som handlar om drogmissbruk, krig och annat elände.

Det är så klart helt rimligt. Även i en introvert och föga uppsluppen Seattlescen har Alice In Chains alltid stått för ett av de mörkare inslagen. Vilket inte minst poängterades på 1992 års opiatsvettiga mästerverk ”Dirt”.

Lik förbannat – det gömmer sig ett gäng humorister bakom de svartklädda fasaderna. Vilket inte minst märks genom den nu presenterade fejkdokumentären ”AIC 23”, som går att njuta av i sin helhet nedan.

Själva grundstoryn är enkel: amatörfilmaren Alan Poole, till vardags lärare på en offentligt driven skola, reser runt och försöker göra en rulle om bandet. Utan att få tag på huvudpersonerna själva, måste tilläggas, varför det i stället blir andra musiker som får berätta hur de förhåller sig till bandet. I gästroller får vi därför se bland andra Rob Trujillo och Lars Ulrich från Metallica, systrarna Wilson från Heart, Pearl Jams Mike McCready, Kim Thayil från Soundgarden och Duff McKagan. För att nämna några.

Alice In Chains nya studioalbum ”The devil put dinosaurs here” släpps i slutet av maj. Skivan, gruppens femte, följer upp hyllade ”Black gives way to blue” som släpptes 2009 och belönades med rimliga av yours truly.

Av föga långsökta anledningar är såväl releasedatum som titel väl valda.

När sommaren slutligen enligt årstidskonsekvensen äntligen ska ha återvänt till Sverige ämnar nämligen Josh Homme och hans Queens Of The Stone Age släppa sitt första album på sex år, en skiva som ska heta ”…Like clockwork”.

Detta kan måhända inte tyckas vara speciellt kalenderrelaterat. Inte? Jo då. I helgen framförde nämligen gruppen det första smakprovet från nämnda album, en låt kallad ”My God is the sun”. Se där – en solklar koppling till presentationen av den kommande studioprestationen.

Fullängdaren i sig ser dessutom ut att bli en riktigt strålande gästartistfest. Förutom att trummorna på vissa spår hanteras av Foo Fighters Dave Grohl (likt på 2002 års ”Songs for the deaf”), har alla från Elton John, Trent Reznor, ex-medlemmarna Nick Olivieri och Mark Lanegan samt The Sissor Sisters Jake Shears villigt lånat ut sina tjänster till gruppens sjätte album.

I väntan på release – och varmare klimat – går det att besiktiga ”My God is the sun” nedan, i en liveupptagning från Lollapalooza Brazil i lördags.