Enligt en uträkning mellan tummen och pekfingret jobbar en svensk heltidsanställd 226 arbetsdagar per år. Det varierar så klart med tanke på exakt hur röda dagar fördelar sig över året, men vi tar just det här (2009) som exempel. Och då ingår en normalsemester (25 dagar) i uträkningen.

I runda slängar innebär det att man som löneträl tillbringar mer än 1 800 timmar med att rådda ihop till hushållskassan. Och om vi säger att arbetslivet pågår i cirka 45 år blir det en svindlande summa på 81 000 timmar.

Inte konstigt att man blir trött mellan varven.

Nu var denna sifferexercis emellertid inte gjord för att ta musten ur dig, utan snarare som en illustration över att du just denna vecka har kommit ytterligare 40 timmar närmare yrkeslivets avvecklande. Kanske inte så mycket på det stora hela, men varje centimeter räknas som en framåtrörelse, oavsett hur liten den må vara i sammanhanget.

Just den här veckan bjuder jag traditionsenligt på några nya videoklipp som har presenterats de gångna fem dagarna. Just i dag innebär det snuttar med bland andra Stone Sour, Tiamat, And You Will Know Us By The Trail Of Dead, Tremonti, Adrian Smiths nu metal-mullrande Primal Rock Rebellion, System Divide, Hooded Menace, Obey The Brave, Revocation och Madball.

Och som bonus slevar vi väl upp trailer för remasterversionen av Deaths ”Spiritual healing” samt så kallade lyric videos med nya Roadrunnergunstlingarna i Heartist samt ett spår från kommande Destruction-plattan.

Bara för att fira att lugn och ro (enligt mina föräldrar är pensionen det bästa som någonsin har hänt dem – oss två söner troligen inräknade) har kommit ännu ett myrsteg närmare.

Och, kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=-XQD8faKGaA

Converge

All we love we leave behind

Epitaph/Playground

HARDCORE/METAL Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.

Bästa spår: ”All we love we leave behind”. (Lyssna på skivan på Spotify)

En av de mer bisarra upplevelserna under min förrförra USA-semester för ett och ett halvt år sedan var ett spontanbesök på Ed Sullivan Theatre på Broadway i New York.

En knäpp grej bland många, bör tilläggas. Och då måste det till protokollet föras att jag även gick och kollade in Green Day-musikalen ”American idiot” (med Billie Joe Armstrong som tillfällig gästartist), såg bland andra Buckcherry live i något som mer kändes som en biosalong av modernt cineplexsnitt än en rockig konsertsal och vid ett antal tillfällen fick frågan om jag ”var med i ett band”.

Nåväl.

Planen för just denna dag, vill minnas att det var en tisdag, var egentligen inte att tillbringa eftermiddagen med att bevittna inspelningen av en av världens mest klassiska pratshower. Men så blev det ändå. Efter att en av programmets hundratals praktikanter (kändes det som) raggat upp mig med sällskap på Times Square blev det till att köa någon timme i februarikylan för att hämta ut gratisbiljetterna, vänta minst lika länge på en bar runt hörnet medan ännu en praktikant försökte värma upp oss med usla skämt (tänk Jimmy Valmer i ”South park”) innan vi fick springa längs en snitslad bana in till studion och våra sittplatser – samtidigt som ännu flera praktikanter stod utmed sidorna och highfivade besökarna.

Själva showen var väl så där. Paul Shaffer verkade lite skönt småpackad, stolsgrannen till vänster om mig (en rultig man från mellanvästern) skrattade så att hela raden skakade så fort Letterman sa ”Hosni” (det här var samtidigt som upproret i Egypten ledde till president Mubaraks avgång) och tillgäster denna dag hade producenterna valt Snooki från ”Jersey shore” och Bryan Ferry.

Totalupplevelse: :++:.

Surrealismbetyg: :++++:.

Då hade det ju varit aningen roligare att bevittna tv-ikonens specialsändning i onsdags. Då hade nämligen CBS-sända ”Live on Letterman” besök av albumaktuella Kiss.

Hur det såg ut kan ni se i klippet nedan.

Mycket roligare än Snookie. Och Bryan Ferry, för den delen.

http://www.youtube.com/watch?v=DUFJUxjuV7c

Pilot, fäktare, författare till såväl filmmanus som böcker, radiopratare, programledare i tv – och sångare i ett av världens största metalband.

Bruce Dickinson torde vara själva sinnebilden av kompetensbredd. En snubbe som tycks sysselsätta sig med det mesta och lyckas med vad han än vill ta sig till.

I går var det Sverigepremiär för ännu en sidokarriär för Iron Maiden-sångaren. Som föredragshållare om parallellerna mellan rockscenen och finansvärlden på ett IBM-event på Stockholm Waterfront Congress Centre.

Under mina snart 20 år som löneberättigad har jag deltagit i många liknande happenings. Hört Renata Chlumska berätta om hur det egentligen är att cykla USA runt, lyssnat på utläggningar om kravallapor och fått inspirationslektioner i kreativt tänkande av Henrik Schyffert på en Ålandsbåt – men aldrig (aldrig!) har jag deltagit i något seminarium där föreläsaren förklarar hur ”Run to the hills” hänger ihop med ”My way”. Eller heter Bruce Dickinson, för den delen.

Fan. Dags att byta bransch, tycks det som.

http://www.youtube.com/watch?v=CCCm4nktBjQ

Det var ganska kallt i Stockholm fredagen den 14 september. Lite regnigt och blåsigt. Inte alls en så mysig höstkväll som årstiden trots allt kan erbjuda.

Ändå – när huvudstadens progkungar höll hov på en ganska så känd nöjespark på Djurgården blev det på något sätt hett värre. Kanske beroende på att gruppen drog storpublik, de meteorologiska förutsättningarna till trots, kanske för egen del beroende på den frikostiga tilldelningen av värmande dryck på gräddhyllan till vänster om scenen.

I alla fall. Det blev en fin kväll. Med ett band som lät fantastiskt (det bästa ljud jag någonsin har hört på just den tivoliscenen) och som gjorde ett försiktigt reträttgir mot tidigare growlstycken, aftonen till ära.

Ett unikt tillfälle, med andra ord. Som nu går att återuppleva genom videoklippet nedan.

Som tidigare har uppmärksammats här återvänder Mikael Åkerfeldt och hans progressiva gossar till den svenska livescenen redan om ett par månader. I skarven november/december gör gruppen inte mindre än nio spelningar på hemmaplan, varav fyra är akustiska specialgig i Göteborg och Stockholm. En komplett turnéplan hittar ni här.

Ett klassiskt skämt:

Hur vet du att det är en trummis som knackar på dörren? Jo, det är grymt otajt och sackar mot slutet.

Hi, hi.

Dylika lustifikationer är sedan länge legio i branschen, vilket ska göra det intressant att se vilka vitsar som lär dyka upp inspirerade av poppunkbandet The Ataris takthållare Rob Felicetti och incidenten i söndags i Asbury Park, New Jersey.

Under låten ”Your boyfriend sucks” lackar frontmannen Kris Roe ut på batteristens insats. Slänger delar av hans instrument ut i kulissen innan han förklarar att Felicettis insats för kvällen är ”jävligt pinsam” och avslutar spelningen med ett soloset.

En officiell anledning till det inträffade sägs ha varit att trummisen hade krökat i sex timmar före giget och därför spelat uselt och tappat bort sig i låtarna. Och som följd av detta har The Ataris och cymbalsvingaren – föga förvånande – gått skilda vägar.

Nedan kan ni se ett videoklipp som visar själva incidenten, likväl som gruppens officiella förklaring till det inträffade.

Vad göra på lördag?

Se frågan ovan som rent retorisk. Det finns säkert lika många förslag som läsare därute, vare sig det handlar om att marinera kroppens organ i alkohol, besöka premiärkvällen för återuppväckta Kool Kat Club – med Mats Levén (Krux, Candlemass), Kicken Lundqvist (The Poodles), John Levén (Europe) och Pontus Norgren (Hammerfall) på scen under korpligenamnet Metal Allstars – eller spana in hypade Year Of The Goat i Püssy A Go Go-kryptan på The Liffey. Eller vad som nu råkar stå på tapeten i just din stad.

Eller så kan man ju titta på tv. Från klockan fyra på eftermiddagen fram till kvart över midnatt.

Det är nämligen precis då som SVT-avknopparen Kunskapskanalen bjuder på en riktig helkväll tillägnad hårdrocken och alla dess avläggare. Själva fundamentet i maratonsändningen – vars studioinslag spelas in på anrika Kafé 44 i Stockholm – består av Sam Dunns och Scot McFaydens ”Hårdrockens historia”, en elva akter lång genrerepkapitulation som tar fasta på genren från dess tidigaste frösådd fram till dagens uttrycksspridda jambalaya och som visades i SVT 2 under våren.

Därtill kommer mellansnack med hart när kreti och pleti inom svensk metal. Eller, vad sägs om Ragne Wahlqvist (Heavy Load), Mikael Åkerfeldt (Opeth), Erik Danielsson (Watain) och Henke Palm (In Solitude)? Bara för att nämna några?

Ciceron för eftermiddagen och kvällen är Ika Johannesson, kanske mest känd som ena halvan av författarduon bakom utmärkta ”Blod eld död”.

Garanterat vänligare mot kropp och själ än en slentrianfylla. Det kan jag nästan lova.

Förvisso finns det få anledningar att inte befinna sig i London en lördagkväll. Men om två veckor, den 27 oktober, är närvaroplikten nästan obligatorisk.

Och nu kan du ju vara på plats – från hemmets varma vrå.

Grundorsaken till detta ser ut så här:

Redan för ett år sedan gick metalvärldens största favoritstolle Devin Townsend ut med nyheten att han hade något speciellt på gång i den brittiska huvudstaden. En specialshow titulerad ”The retinal circus” på klassiska The Roundhouse och som tar ett tretimmarsgrepp på den egensinnige kanadensarens liv och musikaliska yttring.

Ett så kallat unikt tillfälle, med andra ord. Som mycket riktigt sålde slut Ziltoidsnabbt då biljetterna släpptes i november förra året.

Nu rycker emellertid webbtjänsten Live Music Stream ut och tröstar alla lottlösa världen över. Via dess hemsida går det nämligen att liveglutta på showen, för ett inträdespris för mindre än en hunka (hundra kronor på skolsvenska).

En chans att (någorlunda) vara på plats utan ordinarie entréplåt. Och en lagombudgeterad uppvärmning för the real deal, alltså.

Heavy Devy och hans band besöker nämligen Sverige senare i höst, för en show på Nalen tillsammans med väldigt livedarriga Fear Factory. Den 10 november är datumet för denna tilldragelse.

Man kan ju säga att såväl Periphery som Between The Buried And Me hade änglavakt.

Tidigt i går morse, klockan sex lokal tid, fattade nämligen turnésällskapets buss eld efter giget i Southhampton. Lyckligtvis skadades vare sig någon människa eller utrustning i olyckan. Och efter att ha skakat fram ett nytt fordon är det bara att rulla vidare.

Detta innebär att den eklektiska duons framträdande i Antwerpen, Belgien, i kväll blir av som planerat. Vilket även gäller dess spelningar på Debaser Slussen i Stockholm nästa tisdag och på Sticky Fingers i Göteborg kvällen efter.

Mer info om det så kallade dramat går att få i videoklippet nedan.

Redan 1988 ställde Public Enemys Chuck D frågan ”bass, how low can you go?” i låten ”Bring the noise”.

Nu tycks den forne Nine Inch Nails-visionären Trent Reznor försöka utröna ett slutgiltigt svar på detta tvisteämne.

Ett färskt spår med hans nya grupp How To Destroy Angels – som även består av frugan Mariqueen Maandig, Atticus Ross och designern Rob Sheridan – söker sig nämligen mot ett rent av fysiskt kännbart frekvensdjup. Det liksom rör om i magen. Slätrakar benen och tonblästrar örongångarna.

”Keep it together” är hämtad från den visuellt drivna gruppens kommande sexspårsgiv ”An omen ep”, som också blir dess debututgåva för nya samarbetspartnen Columbia Records.

How To Destroy Angels har tidigare släppt en självbetitlad ep som kunde laddas ned gratis i högkvalitets-mp3 från kvartettens hemsida, samt bidragit med Bryan Ferry-covern ”Is your love strong enough?” till Hollywoodversionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”.

”An omen ep” sägs få sin officiella release den 13 november.