+

Helloween

Unarmed – Best of 25th anniversary

Columbia/Sony BMG

METALMUZAK Att varje stort jubileum är ett potentiellt haveri är ett välkänt faktum. Fel personer dyker upp, pinsamheter avslöjas och – inte minst – själva jubilaren kan bli lite för full och ställa till med skandal med en lampskärm på huvudet och efterrätten i byxfickorna.

Något av det sistnämnda verkar ha drabbat de tyska power metal-pionjärerna då karriärens första 25 år ska sammanfattas i väldigt omarrangerad form.

Det börjar med en ”Dr Stein” som direkt lyckas göra latrin på allt som var bra med det putslustiga originalet”. Soulblås? Dansbandstakter? En Andi Deris som sjunger vänligare än någonsin?

Nåja. Det är bra så.

Hela skivan verkar vara ett dåligt fylleskämt som sedan låts kavlas ut över elva sorger och åtta bedrövelser.

Det finns emellertid stunder då firandet blir ett relativt trevligt sådant, och som då också räddar det enda plustecknet här ovan. Ihopbakningen av de trenne pjäserna ”Halloween”, ”Keeper of the seven keys” och ”The king for a 1 000 years” passar utmärkt i den symfoniska form som ges, en Hellsongs-arrangerad ”Eagle fly free” kan i alla fall ses som intressant, medan en musikalljudande ”The tale that wasn’t right” fungerar i all sin enkelhet.

Men sånt spelar mindre roll då penibla funkversioner av ”I want out” och ”Fallen to pieces” också bereds plats, eller när ”Future world” förvandlas till en vuxenrockig akustiskt driven låt med sambatrummor i sticket.

Skratta eller gråta?

Valet är för en gångs skull väldigt svårt.

Bästa spår: ”The keeper’s trilogy”.

…så som de publicerades i Nöjesbladet i går, den 12 februari.

++

The Murder Of My Sweet

Divanity

Frontiers/Bonnier Amigo

ROCK Huvudstadskvintetten hymlar knappast med melodifestivalambitionerna då den bjuder in renommerade Bobby Ljunggren som medförfattare till spåret ”Destiny”. Och även om låten i fråga inte blev uttagen till tävlingen är gruppens AOR-goth på schlagersteroider som klippt och skuren för något slags genombrott. Debuten ”Divanity” är därmed ett gångbart hantverk någonstans emellan Within Temptation och All Ends, och samtidigt lika sötlaxerande som ett baklavalavemang. Refrängerna sitter, syntstråkarrangemangen är lagom svullna och sångerskan Angelica Rylin är ett fynd. Med mer skärpa i materialet och en egen profil kan jag köpa det.

Bästa spår: ”Kiss of death”.

Mattias Kling

ÅTERBLICKEN: BAD RELIGION

Tiotalets första år innebär att den moderna punkens chefsarkitekter kan tända 30 ljus på tårtan. Och i måndags offentliggjordes att gruppen kommer att inkludera svenska West Coast Riot-festivalen den 17 juni i detta firande.

När: November, 1989.

Var: Los Angeles, USA.

Varför: Egentligen sattes den melodipunkboll som än i dag studsar runt via band som Neverstore och Rise Against i rullning i och med föregångaren ”Suffer” (1988), men det var på den mäktiga ”No control” som Bad Religion förfinade sin formel.

Med ena benet i ungt uppror och det andra i akademiska teorier är albumet en 26 minuter kort tvekamp mellan två ytterligheter som på något konstigt, men ändå naturligt, sätt förenas i en och samma pogodans. Vare sig det handlar om evolutionära betraktelser (”Big bang”), intellektuella betraktelser över makthunger (”I want to conquer the world”) eller dystopier i förklädnad (”You”) är skivan ett verk som träffar såväl i magen som i läroboken.

Inskaffa gärna den 2004 ljudmässigt upphottade versionen för extra tryck i punkbasen. 

Publicerade i fredags den 5 februari på ett eller annat sätt via Aftonbladets riktiga kanaler.

Enjoy, lika fullt.

++

Fear Factory

Mechanize

AFM/Sound Pollution

INDUSTRIMETAL Ironiskt är att en grupp som för 15-talet år sedan sågs som en futuristisk spjutspetsensemble i dag känns nästan lika Hedenhös som ordet ”cyber”. Men det är också ett bevis på hur illa Fear Factorys musik har åldrats. Återföreningen av frontduon Bell/Cazarez samt helt nytt blod i rytmsektionen får ändå ses som en halv framgång. Speciellt är de återkommande Meshuggah-matematiska inslagen som gjorda för Gene Hoglans övermänskligt perfekta trumsignaturer, men även ett rakt igenom aggressivt utförande gör ”Mechanize” till en oväntat vital comeback. Även om ett svagt mellanparti sänker helhetsintrycket till det godkända.

Bästa spår: ”Final exit”.

Mattias Kling

++

Gamma Ray

To the metal

Ear Music/Playground

METAL Som ambassadör för den mest traditionstyngda kraftmetallen är Kai Hansens position närmast ohotad. Men det är också en hederstitel med ansvar, och den medför att ex-pumpan denna gång kallar in gamle Helloween-kollegan Michael Kiske på ”All you need to know” samt att han i titelspåret bjuder en Judas Priest-pastisch på gränsen till plagiat. Som konservativa muntrationsleverantörer är emellertid Gamma Ray ständigt över standard. När det gäller fartfyllda ostrullar fungerar ”Rise” och ”Shine forever” som ljudliga kaloribomber, medan ”No need to cry” är en balladavslutning som mynnar ut i en Queen-pampig final. Det är gott, men långt ifrån strålande.

Bästa spår: ”Mother angel”.

Mattias Kling

++

Rob Zombie

Hellbilly deluxe 2

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Att Robban fixar uppföljarbiffen blev tydligt redan med förra årets ”Halloween 2”, en brutal utdikning av Michael Myers förvrängda sinne. Lika inträngande blir det emellertid inte när 45-åringen vidareutvecklar sin egen solodebut från 1998. För även om ”Hellbilly deluxe 2” är morskare än den alltför välryktade ”Educated horses” har den svårt att återanvända originalets industriella mutantblues och leverera den i ny skepnad. Det glimrar till ibland, som i fräcka ”Jesus Frankenstein”, men alltför ofta verkar Zombie mer vara intresserad av ett coolt paket än ett pråligt innehåll. Hellbilly delight, kanske?

Bästa spår: ”Jesus Frankenstein”.

Mattias Kling

+++

Overkill

Ironbound

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Det mest imponerande är inte att veteranerna – försvarliga 29 år efter formationen – ännu har stadigt schvung i avstampet. Utan mest slående med utgåva nummer 15 är att Overkill alltjämt lyckas hålla sin värdighetsthrash så relevant. Detta är speciellt tydligt i öppningskvartetten, där ”The green and black” känns hälften så lång som sina åtta minuter och där Motörhead-rappa ”Bring me the night” är en mustig nackknäckare. Tyvärr räcker inte livligheten albumet igenom. Och även om det inte är något fel på vare sig ”The SRC” eller ”Endless war” så glider dessa mer förbi som lugnande besked än som rejäla skrällar.

Bästa spår: ”The goal is your soul”.

Mattias Kling

Så, äntligen i fas igen. Alltså läggs reccarna upp i rätt vecka.

Enjoy it, please.

++

Dream Evil

In the night

Century Media/EMI

METAL I sammanhanget är en titel som ”Kill, burn, be evil” i högsta grad missvisande. För det finns få likhetstecken mellan Göteborgsensemblens gladlynta version av heavy metal och något som ens med den godaste av viljor kan beskrivas som vare sig blodtörstigt eller ondskefullt. I stället positionerar sig Dream Evil i en behaglig mittfåra mellan Hammerfalls dundrande stenhuggarserenader (”On the night”) och exempelvis The Poodles mer P4-passande vuxenrock (”The unchosen one”). Det är ett lagomläge som gruppen behärskar dugligt och gör vad den ska inom. Men som också saknar riktig skärpa och behövlig originalitet. 

Bästa spår: ”Frostbite”.

Mattias Kling

+++

Neverstore

Age of hysteria

Epic/Sony BMG

POPPUNK På tredje albumet tydliggörs skillnaden mellan att uppvisa potential och att leverera på allvar. För även om Skövdetrions två tidigare utgåvor inte varit några klåparverk i sig ståtar ”Age of hysteria” med avsevärt mer tilldragande kompositioner än tidigare. I detta sortiment är inledande ”Class of 2000” ett strålande exempel på Green Day-pigg efedrinpop, medan ”Summer”, exklusivt producerad av Sum 41:s Deryck Whibley, är som en målsökande robot inställd på världens samtliga brustna tonårshjärtan. Bra stuns, liksom – vilket dock inte urskuldar en nonsenscover på Brainpools ”Every day”.

Bästa spår: ”Undone”.

Mattias Kling

Vän av ordning – ja, det finns alltid minst en sådan – påpekar säkert att ovan valda rubrik är felvald. Då nedan följande avhandling faktiskt publicerades i lördags.

Men jag har helt enkelt glömt bort att lägga upp den förrän nu, varför överskriften får ses mer som en vägledning.

Ja ja, så kan det gå. I alla fall. Tiotalets första Aftonbladetrecension av eder favoritdrutt. Följer här då.

+++

Throwdown

Deathless

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Sporrade av framgången med ”Becoming” på Metal Hammers nyligen avtäckta hyllingsskiva till Dimebag Darrel har Orange County-truppen valt att viga hela sin Nuclear Blast-debut åt ett konsekvent Pantera-homage. Konstaterandet kan te sig elakt, men faktum är att Throwdown på resan från uppkäftigt straight edge-band till fullfjädrad metalcombo inte kommit mycket längre än till Texas. I avdelningen barbröstad groovethrash är emellertid ”Deathless” klart tillfredsställande. Speciellt då det även erbjuds plats åt spridda intryck från Alice In Chains och Down för att undvika fullständig likriktning.

Bästa spår: ”Skeleton vanguard”.

Mattias Kling

+++

AC4

AC4

Ny Våg/Sound Pollution

PUNK 15 rudimentära utbrott på knappa 21 minuter säger det mesta. AC4 är punk med versaler, pannan i linsgrytan och två fingrar upp i normalitetens grovsoprum. När den tidigare Refused-duon Dennis Lyxzén/David Sandström nu åter bestämt sig för att göra gemensamt projekt så låter det inte som tidigare nämnda grupp – eller ens som det Youth Of Today-doftande sidospåret Final Exit. I stället har klockan vridits så långt tillbaka som till 1982 när Jerry’s Kids, F.U.’s och Minor Threat får vägleda en härligt skramlig, men ändå melodiös, energiexplosion. Ungefär lika kontrollerad som en vinglig skateboardfärd till fritidsgården.

Bästa spår: ”Won’t bow down”.

Mattias Kling

+++

Biffy Clyro

Only revolutions

14th Floor/Warner

ROCK I ett spår hävdar den kreativa motorn Simon Neil att han konverserar med såväl Gud som Satan, vilket ter sig som en sanning med modifikation. För här visar den skotska trion upp en vänare sida än någonsin. Det plockas bort några särartshämmande Foo Fighters-bitar från föregångaren ”Puzzle” och infogas i stället väl valda delar från amerikansk collegepop à la Weezer eller Jimmy Eat World med ett resultat som är både insmickrande och klädsamt. Och då går det så klart att sväva fram på en fjäderlätt ”Bubbles” och tjusas av en bjällerklangförsedd ”Many of horrors”. Men samtidigt också sakna lite mer diabolisk kraft och kött i gitarrerna.

Bästa spår: ”The captain”.

Mattias Kling

+++

Dark Funeral

Angelus exuro pro eternus

Regain/Warner/ADA

BLACK METAL Huvudstadstruppen hade med tillfredsställande utfall kunnat ha hyperblasta sig igenom ännu en fullängdare, men det är först när tempot drags ner till en maklig begravningslunk som det låter riktigt elakt. Det funkar riktigt bra när MySpace-bannade videospåret ”My funeral” träffar likt en kula mellan ögonbrynen eller då ”In my dreams” rinner som en ilning utmed ryggraden. Därmed inte sagt att Dark Funeral har tappat förmågan att hacka fram såväl medryckande som fartfyllda kyrkogårdskompositioner. ”My latex queen” är närapå löjligt effektiv medan titelspåret kan vara lika hett som det änglabål titeln refererar till.

Bästa spår: ”My funeral”.

Mattias Kling

+++

Them Crooked Vultures

Them Crooked Vultures

RCA/Sony BMG

ROCK En supergrupp på lika villkor? Glöm det – av ljudet på denna jungfrufärd så är alfahannen i vråkflocken en viss Josh Homme. Jag lovar. Ingen hade ens lyft ett halvt ögonlock om ”Them crooked vultures” hade presenterats under Queens Of The Stone Age-flagg, och därmed blir också Dave Grohls insatser lika obsoleta som Led Zeppelin-ikonen John Paul Jones anonyma basbidrag. Det går alltså att lämna alla drömmar om en kreativ trekant därhän, men i stället nöjas av en cd fylld med ökendammiga riff och sångmelodier med mycket THC i blodet. Det saknas bara ett inhopp av Mark Lanegan på ett spår så hade bilden varit komplett.

Bästa spår: ”Gunman”.

Mattias Kling

++++

AC/DC

Backtracks

Columbia/Sony BMG

ROCK Att lyssna på AC/DC en tidig novembermorgon, då världen utanför fönstret tröstar sig med ännu en bitterljuv vila, är som en motsägelse i sig. För så fort Malcolm Young slår an det där första riffet i ”Stick around” vill jag bara rusa ut och väcka Johanneshov ur förvinterdvalan, kleta öl på köksväggarna, göra en volt från balkongen – och landa på fötterna först två cd-skivor och en dvd senare i och med en finfin livetagning av ”Highway to hell”.

En helt korrekt reaktion ställd inför en låda bräddfylld med en brunstig rock ’n’ roll-dos endorfiner från Y-fronten, så klart. Och därmed föga förvånande. 

Desto mer överraskande är då att gruppen med så enkla medel lyckas sudda ut gränserna mellan tid och rum. Med tanke på att materialet på ”Backtracks” första – och här också avhandlade – skiva spänner över hela 26 år är det imponerande hur sammansatt det är. Vare sig det handlar om ett småobskyrt lp-spår som ”R.I.P. (Rock in peace)” från 1976 eller en singelbaksida som ”Cyberspace”, hämtat från den här sidan millennieskiftet, är det ack så tydligt att allt är levererat av samma trupp. Och det är en samling som har ordet ”högspänning” tatuerat på skinkorna. Helst i versaler, och gärna med en blixt insprängd på valfritt ställe.

Det gör att det kliar betänkligt på sydliga breddgrader under ”Crabsody in blue”, att en halvballad som ”Love song” förvånar i det lilla och att ”Moneytalks”-uppbackaren ”Borrowed time” faktiskt överträffar huvudspåret.

Och, ja. Just det.

Därutöver presenteras, i den butikssläppta budgetutgåvan, en liveskiva med ett liknande tidsperspektiv samt den tredje installationen i dvd-serien ”Family jewels”.

Bästa spår: ”R.I.P. (Rock in peace)”.

Mattias Kling

+++

Avatar

Avatar

Gain/Sony BMG

METAL Efter två plattor med ganska så konsekventa At The Gates/In Flames-studier har Göteborgsbandet denna gång valt att vidga kursplanen väsentligt. Och ingående granskningar av storasyskonens vinylbackar har gett avsett resultat, då kvintetten nu bemästrar såväl småknepiga Iron Maiden-ekvationer som klarar av att dividera Judas Priest med WASP. Några större akademiska bedrifter är Avatar emellertid ännu inte mogna för. Ännu krävs hårt pluggande för att de ska kunna avlägga en tillfredsställande examen med ett betygssnitt över godkänt och att vokalisten Johannes Eckerström vågar släppa loss sitt inre Rob Halford-odjur.

Bästa spår: ”Roadkill”.

Mattias Kling

++

Within Temptation

An acoustic night at the theatre

Sony BMG

MYSROCK Att klä av holländarnas skapelser all ljudlig extravagans fungerar ungefär lika bra som att ta bort specialeffekterna från ”Sagan om ringen”-filmerna. Idéerna som kvarstår är så klart de samma, men dessa är ändå huttrande skelett som står och hackar tänder utan stöd av översvallande produktionsvärme. Det går alltjämt att hänföras av Sharon den Adels förtjusande stämma och en småtjusig ny komposition i och med ”Utopia”. Men det är samtidigt som att plocka dramatiken ur ”Det sjunde inseglet” och förvandla ett dramatiskt mästerverk till myspys likt ”Notting Hill”. 

Bästa spår: ”Somewhere”, med gästande Anneke van Giersbergen.

Mattias Kling

++++

Katatonia

Night is the new day

Peaceville/Playground

METAL Att den nya dagen anländer med förvinterns första huvudstadssnö känns på något sätt helt naturligt. I en så djupt karvande rakbladsmånad som november är ”Idle blood” en varm filt att svepa in sig i när vinden tjuter och ”The longest year” en påminnelse om att ännu en årscykel snart drar sitt sista andetag. Då är det trösterikt att söka närhet hos ett sublimt tonskapande som målar inom en känsloram lika omfattande som en fotbollsplan och söka stryka hos melodier som kan skalla månen. Goth? Doom? Prog? Beteckningar likt dessa är irrelevanta. Den enda benämning Katatonias metal behöver är ”fantastisk”.

Bästa spår: ”Liberation”.

Mattias Kling

+++

Slayer

World painted blood

American/Sony BMG

THRASH METAL Efter att ljudjuristerna Rick Rubin/Greg Fidelman processat skiten ur Metallica är det dags för nästa veterangäng att finna sitt sound komprimerat till ett frimärkes storlek. En så här digitaldistad produktion torde på papperet passa kvartetten som en blodig dusch, vilket också är fallet när punkigt koncisa ”Hate worldwide”, ”Psychopathy red” eller ”Unit 731” stänker rött på väggarna. Rent kaotiskt blir det emellertid i en annars utmärkt ”Public display of dismemberment”, medan ”Americon” är ett stelt försök att göra thrash ’n’ roll à la Entombed. När Slayer låter som Slayer är det bäst, trots alla försök till nedtryckning.

Bästa spår: ”Not of this God”.

Mattias Kling