Det känns som att jag borde använda den här stunden, en slags comeback till mer löst formulerat bloggande, till något vettigt. Liksom signalera att herrn är tillbaka och tänkte tycka något som inte är kopplat direkt till en festival eller liknande. Hissa flagg för analys och perspektiv.

Men, nä. Det går liksom inte. Måhända för att huvudet fortfarande inte har landat i civilisationen efter en och en halv månad ute i dingdongland, den där parallella verkligheten vi kan kalla hårdrocksscenen, och jag därför inte har någon som helst möjlighet att värja mig mot skämt och satir. Eller bara för att det är väldigt kul. Båda anledningarna är nog ganska så korrekta.

I alla fall. Av en händelse styrdes min uppmärksamhet mot en speciell sida på det där sociala nätverket Facebook vars främsta uppgift är att driva med min favoritkonflikt: kristna nötter kontra farliga hårdrockare.

För visst. ”Christians against Slipknot” är ett skämt. Vilket alla om man ska tolka kommentarerna därpå inte tycks fatta, men likaså helt skruvat och i all sin tossiga knarkighet ytterst underhållande. Inte för att den är gjord med någon gudabenådad (sorry…) begåvning eller någon större finess. Utan snarare för att den faktiskt skulle kunna vara sann. Betänk stollarna i Westboro Baptist Church och dess planer nyligen på att våldgästa Slayer-gitarristen Jeff Hannemans begravning nyligen, rättsprocesser mot exempelvis Judas Priest eller lärarinnan Ann Ekebergs revolutionerande ”forskning” som visade att hårdrock dödar krukväxter.

I ljuset av dessa, högst verkliga, utspel gällande farligheten i musik som handlar om annat än att hålla handen och spela Yatzy så känns nämligen Christians against Slipknot speciellt orimligt. Vem vet, det finns kanske till och med någon diagnosmöjlig övertygelse om att Corey Taylor faktiskt är Satans sändebud på jorden eller som tar 666-refrängen i ”The heretic anthem” på blodigt allvar.

Vad vet jag? Som vanligt – ganska så lite. Men fram till dess att någon verklig korsfararsekt träder fram och engagerar sig i kampen för en av de största förtryckarideologierna mänskligheten har utsatts för så fortsätter jag garva åt skämtet. Lika mycket för att det finns som för att det faktiskt finns folk, ur båda läger, som tycks ta den på allvar.

Allvarligare än så tänkte jag inte bli just i dag. Sidan hittar ni i alla fall här och Slipknot finner ni i sin tur på scen under Metaltown i Göteborg första helgen i juli.

Och mer om detta lär, som det så fint heter, följa när så känns rimligt.

•• Fördelen med att göra intervjuer är att man som skribent ofta får mycket intressant att förmedla.

•• Nackdelen är att så lite av det brukar få plats på det snävt tilltagna utrymme som ges i tidningen.

•• Därför kommer det här under de närmaste dagarna att följa lite bonusmaterial som har blivit över från arbetet med Aftonbladet Hårdrock. Citat som i all rimlighet borde ha förmedlats till läsekretsen, men som av en eller annan anledning har tvingats stryka på foten i redigeringen.

•• Först ut: In Flames ex-gitarrist Jesper Strömblad, som jag träffade i Göteborg för att prata om hans nya band The Resistance.

• Om brytningen med ex-basisten Alex Lostad:

– Vi har väl fått en del kritik för hur vi hanterade brytningen offentligt och det må vara så att det var hårda ord, men det var ändå milt uttryckt av oss efter omständigheterna.

– Han är en fruktansvärt opålitlig och sjuk människa. Han stal vårt gage och ljög om det ena och det andra för att ta sig ur den ena efter den andra lögnen. Alltså, han är ökänd för att blåsa folk. Så när folk fick veta att Alex var vår basist så fick vi försvara honom på alla håll och kanter, för alla sa ”ta inte med honom, ni kommer ångra er”. För alla hade någon erfarenhet av honom.

– Men vi försvarade honom in i det sista, för vi sa det att att var en go gubbe och jag vill ju i så fall lära mig det själv. Och jag kunde aldrig i mitt liv tro att han kunde pissa oss i ansiktet, inte efter det att vi ställde upp så för honom. Så att jag inte önskar honom någon lycka i framtiden, det menar jag. Han ska stå till svars för det han har gjort. För han är en hal jävla ål som på något sätt alltid kommer undan.

Med tanke på alla varningssignaler, varför valde ni ändå att ta med honom i bandet?

– Det får väl stå för mig. Det är min ”strike one”, liksom. Men vi hade väl börjat få kontakt via Facebook och sen när jag och Marco började snacka om att sätta ihop någonting så hade jag och Alex redan bra kontakt, så det kändes naturligt att plocka in honom.

– Men det är klart att vi funderade över varningarna. Jag fick ju en magkänsla ganska tidigt att något inte stämde. Det kunde vara de konstigaste sakerna som hände. Han hade alltid någon förmåga att slingra sig ur det. Han är en mästare på att manipulera folk, det är ju därför han kommer undan med det. Förstärkare försvinner för att de ska ha blivit stulna vid något inbrott och så kommer de tillbaka två veckor senare för att polisen har kommit och lämna dem vid dörren. Men vad som har hänt är att han har gått med dem till panten för att lösa ut en annan skuld där han har blåst någon annan. Och det är väl så han lever, den stackaren.

– Vad det slutade med var att jag var tvungen att få fram bevis på att han verkligen hade lurat oss, han stal vårt gage från en spelning, och då drog han upp en helt fantastisk historia om vart pengarna hade tagit vägen. Och då ringde jag runt och gjorde lite detektivarbete och då hade han ju … och det var ett väldigt raffinierat bedrägeri för väldigt lite pengar, måste jag säga. Plus att han har startat en mejladress i mitt namn och mejlat till folk och utgett sig för att vara jag. Det är ju väldigt allvarligt. Det skadar ju mig, jag vet ju inte vad han har skrivit. Av en slump har jag kommit över vissa mejlkonversationer, men det kan ju bara vara toppen på ett isberg, vad jag vet. Det är därför vi inte önskar honom lycka till, han ska fan sota för vad han har gjort.

Funderade du inte på att vidta rättsliga åtgärder?

– Jo, det gjorde vi men vi släppte det. Det var så lite pengar och jag kände att det här kommer bita honom i röven en vacker dag i alla fall. Jag orkade inte lägga någon energi på det. Så vi sparkade bara ut honom och gick vidare. Så vad han gör nu, det vet jag inte. Han sitter väl och trycker under en sten. Jag tror inte det skulle vara någon bra idé att träffa honom. För hans skull. Det finns ingenting att säga. Vi har släppt det och gått vidare och nu med Claudio som fast medlem känns det väldigt skönt.

• Om nye basisten Claudio Oyarzo, även i Minora:

– Han stod alltid på stand by om något skulle hända. Sista giget vi gjorde med Alex var i Stockholm i mars förra året, med Frantic Amber och Colossus. När han sedermera stack sa vi att vi skulle fortsätta som en kvartett och ha en inhyrd basist. Men så märkte vi att den här kemin, som väldigt sällan den infinner sig, fanns där. ”Kan du ställa upp?” ”Ja, visst. Säg när, var, hur och jag kommer”. Claudio har inte ens frågat om han ska få betalt. Och sen efter att vi hade spelar nu i helgen (intervjun gjordes i slutet av april, förf. anm.) och framför allt att han var med i videon så det kändes allt rätt. Klart att han är en i The Resistance, så på kvällen så frågade vi om han ville vara med permanent och han svarade ja, gladeligen, och det blev vi väldigt glada över.

– Och det är ju bra för Claudio. Han har ju gjort den här punksvängen, kånkat runt i USA i åtta veckor i en van och så. Han får ju inte riktigt den outleten i Minora, det här är något helt annat som är helt naturligt för honom. Och sen att vi är väldigt goa vänner, så det känns jättebra att han är med. För, som sagt, det är lätt att sätta ihop ett band, men när det väl gäller så ska det ju funka. Det är ju som en familj eller ett företag eller vad som helst. Och det vet vi ju alla vilka spänningar som kan uppstå i diverse läger och band och sådär.

Är det en fördel att ni känner varandra så väl sedan tidigare?

– Ja, jag har aldrig trott på det här med auditions. Visst, det kan komma dit en snubbe och spela låtarna helt perfekt, men sen kanske han är ett rövhål. Det måste klaffa musikaliskt men framförallt personligt. Du måste kunna leva med den här personen i en trång buss i åtta veckor utan att slå ihjäl honom. Det bästa sättet att hitta en ny gubbe är nog att man känner honom sen tidigare, vet vad han går för och hur han fungerar i alla situationer.

• Om uppbrottet från In Flames:

– Jag hade ju mina pauser från 2006 och framåt och 2010 så beslutade jag mig för att hoppa permanent. Från då och ett år framåt så gjorde jag nästan ingenting för jag var utbränd, tror jag. Självklart krigade jag ju med mig själv om jag skulle komma tillbaka, eller inte men jag kände nog ganska tidigt att jag inte ville komma tillbaka. Och de ville inte att jag skulle återvända, för då hade de engagerat sig mer i mina problem än vad de gjorde. Jag fick inte ett samtal eller ett sms på ett år, när jag mådde riktigt dåligt.

– Så den där motivationen att gå tillbaka till någon slags ”familj”, den fanns ju inte. Men det högg ju mig i ryggen vid något tillfälle, till slut kände jag ”det är ju det här jag har levt på så länge, det är ju en jättestor del av min identitet” som plötsligt försvann. Tankar om vad jag är värd som musiker och i branschen, om jag är en pelare i det här maskineriet som kallas In Flames eller om jag går att ersätta. Är jag en respekterad musiker eller ska jag göra något annat? Jag kanske skulle lägga gitarren på hyllan och göra något annat, för jag var ju tvungen att sluta för att jag inte tyckte att det var roligt längre. Och för mig är ju det väldigt viktigt. Musik är min stora passion och min terapi för att jag ska hålla mig vettig och nykter och inte bli destruktiv.

– Och när jag kände att det roliga försvann, att jag satt och spelade in en platta med en klump i magen och skrev låtar som nästan kändes framtvingade så kunde jag inte fortsätta. Det var inte den sköna och goa och kreativa känslan i studion, det försvann egentligen ganska tidigt. Och att sitta och skriva en skiva och hela tiden ha de där elefanterna på axlarna … pressen att alltid följa upp någonting och göra någonting bättre och någonting större. Jag var aldrig bekväm i det, det blev för stort på något sätt.

Hur länge kände du så i bandet?

– Nu med facit i hand så skulle jag nog ha hoppat några år tidigare. Men jag är ändå jättenöjd med allt vi har åstadkommit. Jättenöjd med alla framgångar och allt vi har upplevt och allt det som har hänt har ju lett fram till där vi är nu. Det blev väldigt förutsägbart med tiden, det var inte roligt att spela.

Känner du någon gång sorg över att In Flames blev som det blev?

– Både ja och nej. Jag kan ju känna någon slags besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer stöttning när jag var borta. Men samtidigt måste jag respektera att de inte kan sitta och dadda någon som kanske dyker upp eller kanske inte dyker upp. Men alla kan bli sjuka, alla kan gå in i väggen, och sån är min personliga inställning till mina vänner. Jag finns alltid där för dem. Jag är där 24 timmar, min dörr är alltid öppen. Men det går inte alltid båda vägarna.

– Men samtidigt är In Flames ett företag. Det är en stor grej och the show must go on, men det kanske inte vore så svårt att ägna fem minuter åt ett samtal under den här långa tiden. Det var väl egentligen det som gjorde att jag fattade beslutet. Det kändes som att de var rätt nöjda med att ha Nicke (Engelin, förf. anm.) och det med all rätt för jag trivdes ju inte och det syntes på mig. Jag höll mig mest för mig själv på turnéerna, jag stängde in mig i backloungen, drack mig full, somnade, försökte få tiden att gå medan de andra hängde ihop mer. Så jag förstår att för deras skull så kom han in som en vitamininjektion i ett band som är hårt arbetande och där alla är trötta.

• Om att göra musik med The Resistance:

– Det var skönt! In Flames musik var alltid så uttänkt. Den är skriven på ett annat sätt. Man arrar, man gör riff, man gör en gitarrstämma, man gör en gitarrstämma till och man tänker hit och dit. Men nu var det bara att köra det enkelt. Kanske mer få fram en känsla av en energi, vi backar upp Marcos texter och hans aggressivitet och blir ett instrument åt det mer än att man står och glor på en gitarrist som står och glänser och shreddar. Så det var jävligt kul att göra låtarna. Man hittade hela tiden influenser när man satt och skrev låtarna. Det var väldigt roligt och väldigt förlösande att bara spela lite mer hämningslöst än vad man har gjort tidigare i In Flames, jag tror att det passar mig bättre. Jag har aldrig varit en finlirare, ingen shredder.

– Vi bara kör på. Vi har inget att bevisa. Det är ju inte så att vi försöker bygga upp något från grunden på samma sätt som tidigare. Skulle vi ha en likadan karriär igen skulle vi vara 65 när vi sitter här och snackar nästa gång. Så man får vara realistisk också.

• Om drickandet i rocksvängen:

– När man är i en sån här bransch är det ingen som reagerar om en snubbe lägger upp en bild på Facebook vareviga jävla dag, liksom. ”Hell yeah, dude!” Ölen är ju fastväxt i din hand. Men om man skulle applicera det på en banktjänsteman som skulle sitta och kröka varje kväll, eller om du skulle gå in på Ica och kassörskan ursäktade sig medan hon öppnar en bärs… det här är ju också ett jobb.

– Hela tiden finns det förväntningar på en. Eftersom man har gjort de här svängarna så många gånger har man ju träffat folk på alla ställen som vill bjuda ut en på puben efter giget. Man reflekterar inte ens över hur man lever. Vissa pallar det, vissa pallar det inte. Och för de flesta så säger ju kroppen till till slut, och det var då jag kände att jag hade problem. För då sade ju kroppen att den inte klarar sig utan alkohol och då är det ju bara att lägga av liksom.

Var det svårt att sluta dricka?

– Inte det minsta, faktiskt. Det är hundra gånger svårare att sluta röka – det är helt jävla hopplöst. Jag hatar att jag röker, men samtidigt kan jag inte ta på mig för mycket. Jag kan inte gå ifrån att vara en kedjerökande, alkoholiserad rockstjärna till att bli någon veganguru. Så funkar det inte.

– Så det var inga problem alls, snarare tvärtom. Jag märker ju att det alkoholen gjorde med mig är att jag blir ganska tråkig och introvert person. Jag går ju inte ut och festar. Jag kan liksom gilla ruset, jag tycker att det är skönt som alla andra människor … varför dricker man alkohol? Jo, för att man blir avslappnad och de där vardagliga sakerna kan försvinna i några timmar. Öppna en flaska vin, kolla på en bra film … sån har jag alltid varit.

– Jag är ju väldigt mycket mer utåtriktad och glad som person när jag är nykter än när jag dricker. Jag har inget medicinskt sug efter alkoholen, som med cigaretter. Det är inte så att jag varje morgon måste ha en sup, men jag funkar inte normalt förrän jag har fått min första kaffe och min första cigg. Men det är aldrig något som kommer över mig med drickandet, utan det kan bara vara när det händer saker som gör en ledsen eller frustrerad. Och då kan vissa ta ut det under en joggingtur, vissa ber till Gud och jag kan ta en fylla. För det är som att pysa på ventilen. Rom byggdes ju inte på en dag, liksom. Men jag känner att jag kunde lika gärna ligga i rännstenen och spy galla med en sil i armvecket, men jag sitter här med en jävligt bra platta i bagaget.

• Om missbruksproblematiken kontra turnerande:

– Det är jag väldigt säker på att det inte kommer bli några problem alls. Det kanske låter lite konstigt, men jag känner mig trygg i den miljön. Exempelvis: vi sitter ju på en bar just nu (intervjun gjordes på restaurangen 2112, förf. anm.). Det flödar ju av sprit där ute, det rör mig inte i ryggen. Det får inte bli ett handikapp. Jag måste kunna gå ut och äta och prata med mina polare, det spelar ingen roll om jag håller en cola i näven eller om jag håller i en bärs.

En turné är ju en mer pressad situation.

– Absolut. Men jag känner ju det att det är en större risk för mig att falla tillbaka när jag sitter ensam hemma. Jag bor ovanpå en pub, jag är där nere på 20 sekunder och får en öl i näven. Men på turné … alla de gånger vi har varit ute med The Resistance har jag inte haft en tanke på det. För jag lever också på den här otroliga känslan av att få en naturlig kick av att spela. Man behöver inga droger eller alkohol i kroppen, adrenalinet pumpar och det är på riktigt. Det är en fantastisk känsla som inte går att jämföra med den bästa fyllan. Man kan aldrig säga aldrig, så klart. Jag har snarare känt att jag har chans att åka ut på turné och göra något bra av det. Att det blir en positiv upplevelse. Att jag går upp på morgonen, äter en god frukost, kanske kollar in stan … i stället för det här livet där man kan vakna upp i Barcelona eller Los Angeles eller Skövde, det spelar ingen roll. För man ligger och sover till fem, öppnar en bärs, lägger sig och spelar Xbox tills det är dags att giga. Nu finns det en möjlighet att vända det, att man kommer hem och mår bra.

Fotnot: För att läsa hela intervjun med Jesper Strömblad om alkoholen, relationen till Anders Fridén och The Resistance – köp Aftonbladet Hårdrock!. Typ genast.

Det är knappast någon dold hemlighet att Metallicas snabbtrutade dansk till trummis gillar att synas och höras. Vilket så klart är helt okej, speciellt då man ofta får agera talesperson för ett av världens största heavy metal-band.

De som tycker att Lars Ulrichs deltagande vid presskonferenser och medverkan i filmer likt ”Get him to the Greek”, tv-serier som ”The Simpsons” och i stort sett varje metaldokumentär som någonsin har spelats in inte riktigt släcker törsten efter 48-åringen har nu en Facebooksida dykt upp som kan vara den bästa lanseringen sedan det sociala nätverket självt:

Nämligen sidan ”Putting Lars Ulric’s Face On Things”.

Och den håller ju precis vad den lovar. Det är en massa bilder där Lasses nuna morfas in i sammanhang där han egentligen inte (ännu) har lyckats synas. Som r’n’b-pygmén Prince. Eller på Frihetsgudinnan. Eller som Tom Cruise i ”Top gun”.

Vansinnigt kul är det icke desto mindre. Något som vi i branschen kallar för en titt-fest.

Och här är några av mina personliga favoriter. Fler fantasifulla kollage hittar ni på länken nedan.

I stället för hin håle på omslaget till Venoms ”Black metal”.

Som Larsie i ”Den onda dockan”.

Efter att han har kickat Kirk, Rob och James ur Larstallica.

Som Larsa – krigarprinsessan.

Som Teletubbien Larsy Winky.

Som Ulrich Thurman i ”Lars fiction”.

Som The Larsinator.

Som Ulrichningsbruden Samantha Fox.

Som hela Poison på omslaget till ”Look what Lars dragged in”.

Som New Lars On The Block

Källa: Putting Lars Ulric’s Face On Things

Tanken var att det dödsmelodiska Göteborgsgänget inom kort skulle packa väskorna för en omfattande vända runt om i Europa tillsammans med bland andra Keep Of Kalessin och Warbringer.

Så blir det emellertid inte. Med mindre än en vecka kvar till planerat avstamp i holländska Haag bekräftar bandet nu att hela schabraket är inställt. Anledningen till detta sägs vara att arrangören inte har lyckats lämna de garantier som gruppen kräver.

”Beroende på avsaknaden av pålitlig information och uselt promotionarbete har biljettförsäljningen varit förbluffande låg. Vi kan inte kasta oss ut på en månadslång turné med fem band bara för att mötas av stängda spelställen eller utan att veta att allt som behövs för gigen är uppstyrt”, skriver bandet i ett uttalande.

”Vi förstår att många är besvikna och det är vi också. Var förvissade om att vår bokningsagent har gjort sitt yttersta för att rädda turnén, men den bistra verkligheten är att vi inte hade något annat val än att ställa in. Vi är djupt ledsna över situationen.”

Svenska fans behöver emellertid inte bryta ihop riktigt än. Via Facebook informerar trummisen Anders Jivarp mig att det fortfarande finns möjlighet att de planerade spelningarna i Malmö den 17 december och i Stockholm kvällen efter verkligen blir av.

– Eventuellt gör vi några av gigen. Vi får se, skriver han.

Mer om detta när det blir bekräftat med andra ord.

Dark Tranquillitys senaste utgåva är ep:n ”Zero distance” som släpptes i mars via Century Media. Den går att lyssna på här.

Och så var det dags igen.

Just när beefen mellan Rob Zombie och Marilyn Manson tycks vara över har det hettat till rejält i ett annat turnépaket – nämligen den just nu pågående Autumn Apocalypse Tour i USA.

Efter en spelning i Cambridge, Massachusetts, ska den inflammerade situationen de två huvudakterna Six Feet Under och Cattle Decapitation ha nått akut läge – varvid dragplåstrets frontman Chris Barns uppges ha nitat supportaktsångaren Travis Ryan.

Enligt Ryan beror uppgörelsen på att den före detta Cannibal Corpse-mullrarens ego kände sig hotat av att förbandet sålde mera merch än stonerdeath-veteranerna och därför pratat skit om sina turnékompanjoner från scen.

Via sin Facebooksida (skärmbild ovan) skriver Cattle Decapitation-strupen bland annat så här:

”Jag försökte konfrontera honom om det han hade sagt och då sopade han till mig medan jag pratade. Sen sprang han direkt till turnébussen, precis som han gör varje kväll när de två fans som är kvar för att se deras spelning vill att han ska signera något.

Vi hoppar av turnén efter som vi inte är intresserade av att dra folk till Chris Barnes show. Det var inget ’slagsmål’. Han slog till mig, SPRANG i väg, vilket en rad människor också såg. Jag vände bara på klacken, förklarade situationen för turnéledaren, packade ihop vår merch och drog.

Ge fan i att gå på de kommande gigen och se till att nyheten sprids. Cattle Decapitation hoppar av turnén för att vi inte vill locka folk till hans föreställning. För det är HANS show.”

Chris Barnes, å sin sida, har bara ett kort tweet att lämna som kommentar till det inträffade. Där han också bekräftar händelsen i sig.

Vilket i översättning lyder, med hänvisning till Ryans vegetariska kosthållning:

”Äter du tofu kan du räkna med stryk när det vankas bråk.”

Detta inlägg har – surprise, surprise – sedermera tagits bort. Och i stället ersatts av bland annat följande bulletiner:

Källor: Metalinsider.net, MetalSucks.net, Facebook, Twitter.

Förvisso kan det ju finnas ett självändamål inom black metal att vara värst och provocera.

Det kan ha sin plats och dessutom vara riktigt önskvärt – om man väljer att sparka uppåt, och inte ger sig på dem som i tider av sorg och kris minst behöver några sprydiga kommentarer på neandertalarnivå.

En tämligen okontroversiell ståndpunkt. Likväl tydligen rena humanitära snömoset för franska Glorior Belli, som i stället gladeligen tycks urinera över den som finner sig slagen till botten.

Strax efter att nyheten att Suicide Silences frontman Mitch Lucker avlidit efter att ha kraschat med sin motorcykel tyckte nämligen någon i bandet (eller den som än må driva deras Facebooksida) att det var högst motiverat att fira det inträffade. Vilket gjordes via följande status:

Fan, vad fräckt liksom. Manligt så att det förslår. High five, på den?

Nä, allvarligt. Genom att göra liknande inlägg bevisar man på en empatisk förmåga som får ”American psycho”-figuren Patrick Bateman att framstå som självaste Moder Teresa.

Okej. Man kan självklart ha åsikter om Luckers band och hans musikaliska yttring. Eller om ”emocore” (sic) i sig. Det står alla fritt att driva sin ståndpunkt. Och dessutom att uttrycka dem på ett välargumenterande sätt.

Inlägget ovan är emellertid bara ett uttryck för extremt dålig smak. Vad är liksom poängen att trycka till Luckers anhöriga när de som minst behöver det? Vi pratar ändå om en femårig flicka (Kenadee) som har förlorat sin pappa och en fru (Jolie) som har mist sin äkta man i en tragisk olycka. Plus alla andra familjemedlemmar, släktingar, bandkamrater och polare världen över som tvingas starta varje dag med ett hål där hjärtat brukade vara.

Nej. Fy fan. Utspel likt de som Glorior Belli ägnar sig åt är så smaklösa att frukostmüslin vill göra en akutreträtt upp genom matstrupen.

Nedan kan ni se en video från den minnesceremoni som hölls på olycksplatsen samma dag som Lucker förklarades omkommen. Titta på den. Lyssna på den unga änkans ord om den förödande kombinationen sprit och motorfordon. I sanning några starka minuter.

På ett sätt som några black metal-hårdingar från Paris troligtvis inte skulle begripa ett spår av.

Fotnot: Glorior Belli har efter en väldigt befogad kritikstorm valt att plocka bort inlägget från sin Facebooksida.

Källa: Metalsucks.net

• Veckans skivor: 

Aerosmith: Music from another dimension (Columbia/Sony)

Räknar vi bort ”Honkin’ on Bobo” (och det gör man ju gärna) är det här Bostongruppens första skiva på elva år. Väldigt länge sen i sig, speciellt som att den faktiskt under tiden har varit mer eller mindre aktuell som livegrupp. Men det vore inte Aerosmith om det inte var friktion i samarbetet, vilket också har gjort att dess framtid har sett väldigt mörk ut vid både två och tre tillfällen. Slitningar och överhängande hot om slutgiltig nedläggning till trots – nu släpper gruppen till 15:e studioalbum. En skiva jag gav det vänliga betyget i Nöjesbladet i fredags, med bland annat följande motivering: ”Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ’Legendary child’ och ’Lover alot’ och ren distraktionsboogie som i ’Freedom fighter’.”

Soundgarden: King animal (Seven Four/Republic/Universal)

I all sin introverta surmulenhet var giget på Sweden Rock i somras fullkomligt gnistrande. Själva motsatsen till Twisted Sisters inbjudande exposé på samma scen dygnet senare, men minst lika hänförande på helt andra premisser. Med andra ord har grungegiganterna ett och annat att leva upp till, när de nu släpper sin första skiva sedan 1996 års avsked ”Down on the upside”. Jag fick skrivan på stream i fredags. Och jag får erkänna att jag därmed inte har lyssnat speciellt noga på den (streamlyssning fastspänd vid datorn är sällan önskvärt), men av de förhandspresenterade smakproven att döma kommer ”King animal” att bli en djurisk upplevelse.

Troubled Horse: Step inside (Rise Above/Sound Pollution)

Örebrogruppens nära släktskap med Witchcraft är inte helt obetydligt. Två av fyra medlemmar ingick tidigare i nämnda combo, medan basisten Ola Henriksson fortfarande delar sin uppmärksamhet mellan konstellationerna. Kopplingarna till ovan hänvisade referenspunkter är inte heller oberättigade när det kommer till soundet på ”Step inside”. Inspirationsmässigt kastar de ut influensnät över 1960- och 1970-talet och lyckas dra upp ett och annat Pentagram-riff som får göra exempelvis MC5 sällskap i fångsten. Inte alls tokigt, speciellt inte den spagettiwesternljudande ”Don’t lie”.

All That Remains: A war you cannot win (Razor & Tie/import)

När man läser intervjuer med frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) verkar han vara geografiskt felplacerad i Springfield, Massachusetts. Han gillar vapen, stödjer på Twitter helhjärtat libertarianen Gary Johnson (försökte bli president med en valplattform som förordade lägre skatter och ett drastiskt kapande av de offentliga utgifterna) och har kallat en medlem i Black Veil Brides för ”FAGGOT” på Facebook. Icke desto mindre, 37-åringens skötebarn är nu framme vid album nummer sex, en utgåva som ytterligare renodlar musikens melodiösa drag. Väl värd att kolla in om du tycker att en autotunad snyftrefräng är precis vad varje machomoshlåt behöver.

Green Day: ¡Dos! (Reprise/Warner)

Med frontmannen Billie Joe Armstrong alltjämt instängd på torken efter det väl spridda utbrottet på scen på iHeartRadio-festivalen i slutet av september är det promotionarbete som borde omgärda höstens trippelgiv tillfälligt lagd på is. Det hindrar emellertid inte gruppen att nu nå halvtid i utgivningsschemat med album två av tre, en utgåva som sägs vara aningen mer garagestökig än ”¡Uno!”. Hur havet ligger på den fronten kan jag inte uttala mig om. PR-maskineriet runt gruppen håller så hårt i musiken att jag inte har lyckats få fram något lyssningsbart material. Något som också gör att gruppen också straffar ut sig från recension på fredagens skivsidor i Aftonbladet/Nöjesbladet. Revansch på den punkten den 16:e? Vi kan ju hoppas.

• Veckans konserter:

Biffy Clyro (Debaser Slussen, Stockholm, 5/11)

Nya fullängdaren ”Opposites” kommer inte förrän i januari nästa år, men redan i kväll börjar den lovande skottetruppen att göra sig påmind igen. Senast gruppen spelade i Sverige var i juni förra året, då den öppnade för Foo Fighters på ett Stockholms stadion som knappt var halvfullt. Lika glest lär det ju knappast bli på den mysiga klubben vid Slussen i huvudstaden om några timmar. Speciellt inte med tanke på att det redan på förhand är lapp på luckan.

Sparzanza + Junkstars (KB, Malmö, 9/11)

Värmlandstruppen, aktuell med hyggliga skivan ”Death is certain, life is not”, har ett ambitiöst turnéskiva framför sig då höst så sakteliga börjar övergå i vinter. Inte mindre än nio svenska städer (och en norsk) får besök på vägen fram mot december, en vända som dessutom görs med Bandit Play-aktuella Junkstars. Här kan du se paketet: Helsingborg 10/11, Mariestad 16/11, Göteborg 17/11, Borlänge 23/11, Söderhamn 24/11, Oslo 28/11, Norrköping 29/11, Linköping 30/11 och Stockholm 1/12.

Pentagram (Slakthuset, Stockholm, 9/11)

En rask återkomst för Bobby Liebling och hans ikoniska doomgossar. Lär bli en speciell upplevelse, och i sig en förklaring nog till varför hela Södermalms metalhipstermaffia lär ta gröna linjen söderut på fredag för att höra exempelvis ”Death row”, ”Sign of the wolf” eller ”Forever my queen”. Upplägget är i alla fall fantastiskt, tyckte brittiska Metal Hammers recensent Merlin, som bland annat skrev så här om gruppens gig på Garage i London den 1 november: ”Som vanligt är det svårt att slita blicken från Bobby Liebling. Han kravlar runt på scenen, spelar luftgitarr, vickar med tungan som en besatt helveteshund och spänner ögonen i den som vågar möta hans galna upp syn. Naturligvis är han showens stjärna och han lever upp till rollen på ett spektakulärt sätt”.

H.E.A.T. + Crazy Lixx (Sticky Fingers, Göteborg, 10/11)

Förvisso har Upplands Väsby-spolingarna snurrat runt ganska friskt sedan releasen av ”Address the nation” i våras, men helgens framträdande är ändå det första av tre inom rimlig framtid på svensk mark. Väl värt att syna. Speciellt om liveformen har vässats upp sedan Sweden Rock i somras. (Giget på Getaway Rock som blixtinkallad ersättare för avhoppade Killing Joke väljer jag att bortse ifrån, det var inte rättvist mot vare sig band eller publik.) Efter Blekingeframträdandet tog kollega Markus Larsson till orda och delade ut med exempelvis följande motivering:

”Det skulle inte heller skada om H.E.A.T. hade fler bra och distinkta låtar. Då skulle inte det bestående intrycket vara en trummis som gestikulerar vilt till ljudteknikern:

’Inte än, slå av, inte än!’

Eller vad han nu pysslar med. Det är lite oklart.”

Gruppen spelar även i Stockholm den 16 november och i Eskilstuna den 30. Malmö får i sin tur vänta till den 18 januari nästa år.

Annat sevärt i veckan: August Burns Red + Devil Wears Prada & Veil Of Maya, Stockholm i kväll och Malmö i morgon; Mindless Self Indulgence, Stockholm 6/11; Devin Townsend Project + Fear Factory & Scar Symmetry, Stockholm 10/11; Graveyard, Göteborg 10–11/11; Seether, Göteborg 11/11.

Få saker är väl lika underhållande/tragiskt som när upphöjda stjärnor träter likt bortskämda småbarn.

Nu har det hänt igen. Vilket väcker en rad frågetecken runt hur det egentligen blir med det utannonserade Sverigebesöket i början av december.

Ett så kallat ”storbråk” (kvällstidningssvenska) har nämligen brutit ut mellan turnékollegorna Rob Zombie och Marilyn Manson, efter en incident i Clarkson, Michigan i fredags kväll – bara nio spelningar in på ett 36 gig lång USA-turné.

Orsaken är, i alla fall enligt Manson, att hans grupp tvingades korta sin spelning kvällen innan (i Rosemont, Illinois) och därmed inte fick spela ”The beautiful people” som brukligt avrundningsnummer på denna turné.

– Jag ska nita honom, var chockrockarens kommentar i Clarkson enligt en artikel på MLive.com.

Rob Zombies kontring: att han var trött på sin kollegas ”rockstjärneskit” och att han hoppades att 43-åringen gillade sin show för kvällen ”eftersom den kunde vara hans sista”.

Hårda ord, som han valde att förtydliga så här via sin Facebooksida i går, i ett inlägg där han lägger skulden på Manson:

– Vare sig jag eller någon av mina anställda tvingade Manson att korta spelningen. Det här är en turné där vi delar headlinestatus, och båda akter har samma speltid varje kväll. Egentligen är det ganska enkelt, men om någon bestämmer sig för att starta sitt gig efter utsatt tid så går det ut över deras set. Det är så det funkar, det är så det alltid har gått till. Det finns ingen ondsint plan bakom, det är bara trams.

Fler kommentarer från skräckfarbror Zombie (dopnamn: Robert Bartleh Cummings) går att läsa på nämnda Facebooksida.

Turnépaketet som kallas Twins Of Evil är beräknat att drabba Stockholm och Hovet den 5 december. Om de berörda parterna har lyckats lappa ihop relationen till dess, vill säga.

Snacka om ”A visit from the dead” och ”A corpse without soul”.

Att vi hårdrockare ofta antas ha ett grundmurat intresse för stofiler är ett påstående som byxnödiga trendtyckare ofta brukar slänga sig med, ofta i anslutning till den då aktuella upplagan av mogen tillställningen Sweden Rock.

Magnus E Eriksson, docent i palentologi på Geologiska insitutionen i Lund, har däremot ett proffessionellt förhållande till – fossiler.

Redan 2006 gjorde experten på förhistoriskt liv rubriker genom att uppkalla en utdöd maskart efter Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister och nu slår han till igen.

Erikssons senaste fynd, som gjordes i Sverige och Estonia, härstammar från silurepoken (som varade för mer än 400 miljoner år sedan) och beskrivs som en vattenlevande maskart med käkar. Ett perfekt namn till rackaren ansågs därför vara ”Kingnites Diamondi” – en hyllning till danske falsettfantomen King Diamond (Kim Bendix Petersen).

De som är mer slängda i engelsk vetenskapslingo kan läsa mer om fyndet i Geologiska föreningens publikation GFF, medan den mer sansade metallskallen kanske nöjer sig med att slänga på ”Abigail”, ”Them” eller valfritt Mercyful Fate-alster.

I vilket fall som helst – en stor ära för en stor artist. Något som Kingen himself kommenterar så här via sin Facebooksida: ”Han (Eriksson) är tveklöst en av de coolaste”.

Smaka på den här devisen:

”The Grand Supreme Blood Court does not just sentence you to death … the Grand Supreme Blood Court sentences you to death metal!”

Japp. Det är tydligt att vissa holländska herrar tar sitt mangel på högsta juridiska allvar.

Men så är också Century Medias nya värvning, vars namn ni nog kan lista ut utan alltför mycket tankemöda, också en meriterad trupp. Eller, vad sägs om denna lineup? Gitarristerna heter Eric Daniels och Alwin Zuur, båda på ett eller annat sätt knutna till Asphyx, trummorna hanteras av Bob Bagchus som även han lirar i ett nyligen Close-Up Båten-aktuellt gäng, basbullret står Hail Of Bullets Theo van Eekelen för, medan strupgrowl supreme avges av Martin van Drunen (Asphyx/Hail Of Bullets).

Enkel bandmatematik, med andra ord:

Asphyx + Hail Of Bullets = Grand Supreme Blood Court.

Den 12 november släpps gruppens förstlingsverk, den Dan Swanö-mixade ”Bow down before the Blood Court”. I väntan på att domslutet vinner laga kraft går det alltid att sysselsätta sig med att slentrianklicka sig in på gruppens Facebooksida, där det för stunden bjuds på lite bilder från inspelningen av nämnda skiva. Och inte så mycket mer än så.

Vilket ju kan ses som ett straff i sig.