Arkiv för tagg guns n roses

- Sida 2 av 2

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Avenged Sevenfold

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

Sonic Syndicate

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

Tarja

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.

Lemmy och Slash blir statyer?

av Mattias Kling
Lemmy och Slash. (Foto: AP)

Enligt BBC News vill Nile Plumb, student vid Staffordshire-universitetet, vill hedra sina rockhjältar lite extra.

Och hur då? Jo, han önskar resa statyer över legendarerna i Stoke-On-Trent. 

Plumb uppger att intresset för hans förslag har väckt mycket gillande och att en Facebookgrupp i ämnet har lockat drygt 400 medlemmar.

Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister är född i Stoke-On-Trent och nyligen Sverigeaktuelle Slash, mest känd för att ha producerat ett och annat klassiskt gitarrsolo i Guns N’ Roses, växte delvis upp i staden.

Förslaget får mig att tänka till en smula. Skulle det gå att göra något liknande med svenska rockrävar – och vilka skulle de då vara? Ska det resas en staty föreställande Europes Joey Tempest i Upplands Väsby? Yngwie Malmsteen utanför Systembolaget vid Hornstull i Stockholm? Vill du kika på en metallversion av Backyard Babies-Dregen i Nässjö? Dennis Lyxzén i Umeå?

Varsågoda att komma med egna förslag.

Min Iron Maiden-recension

av Mattias Kling

Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.

Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.

För femtielfte gången, lite ordkunskap:

Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.

Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.

Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.

Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.

Iron Maiden

++++

Iron Maiden

The final frontier

EMI

METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”

Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.

Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.

Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas? 

Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.

Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken. 

Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest. 

Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.

BONUS

BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.

VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.

Vinn Guns N’ Roses-tröja

av Mattias Kling
Guns N' Roses-tröja

Besviken på gruppens försenade framträdande i lördags natt? Eller vill du fira ett lyckat gig som avslutning på Sweden Rock Festival?

Vilket skälet än må vara – Universal/Bravado bjuder tre vinnare varsinn t-shirt av ovan beskådade modell. Modellen kallas ”Big guns” och det som erbjuds är en tröja i storlek medium, vare sig mer eller mindre.

En styck tjusig tisha kan bli din om du svarar på den snart förlande frågan, döper mejlet till ”Guns-tävling” och mejlar mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se senast onsdag den 16 juni. Ditt namn och adress behöver jag också för att priset ska nå rätt destination.

Och frågan då:

Vilken före detta Guns N’ Roses-medlem kan du se i andra säsongen av det tragiskt underhållande tv-programmet ”Celebrity rehab with Dr Drew”?

Lycka till.

Danko Jones till Sverige

av Mattias Kling
Danko Jones

Den kanadensiska trion, just nu aktuell med högst ändamålsenliga treplusalbumet ”Below the belt”, har aviserat en fullängdskonsert på egen hand i Sverige i oktober.

Den 9 nämnda månad äntrar tjuren från Toronto och hans mannar Debaser Medis scen. Biljetterna släpps på måndag den 31 maj och fixas exempelvis via Live Nation. Dessförinnan gör gruppen, som även i sommar öppnar för Guns N’ Roses på bandets arenadatum i bland annat Oslo och Ålborg, även ett framträdande före NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets i Globen den 8 och 9 oktober.

Puck rock!

Andra bullar för Lion’s Share

av Mattias Kling
Mosh Potatoes

Det utmärkta huvudstadsbaserade metalgänget (kolla in senaste fullängdaren ”Dark hours” – nu) hamnar i höst i ytterst fint sällskap. Då publiceras nämligen kokboken ”Mosh potatoes – Recipes, anecdotes and mayhem from the heavyweights of heavy metal” (puh…) via Simon & Shuster.

Titeln är rätt svårtolkad, så det lär knappast råda någon tvekan om vad som ryms innanför pärmarna. Men förutom Lion’s Share kommer även folk som Zakk Wylde, Lita Ford, Rex Brown från Pantera/Down samt Mark Morton från Lamb Of God att dela med sig av sina läckerheter och historier. Bland de övriga amatörkockarna finns även medlemmar från bland andra Guns N’ Roses, Type O Negative, Anthrax, Megadeth, Testament, Queensrÿche, Dream Theater, Mudvayne – och Steel Panther, som lär läsarna att göra en dubbelmacka. Eller inte.

Den 30 november är satt som releasedag. Ni med Facebook kan gå med i författarens grupp här.

På tal om Lion’s Share så kan jag även meddela att gruppen framträder såväl på Rockweekend (Söderhamn 8–10 juli) samt på Gatufesten i Sundsvall den 8 juli. Dessutom frestar gruppen med en klubbspelning på Black city/S2 i Borlänge under Peace & Love-festivalen den 30 juni.

Veckans recension

av Mattias Kling
Slash

***

Slash

Slash

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK Högst motsägelsefullt är att ett album som fästs på analoga rullband så tydligt anammar Itunes-förfarandet att konsumera musik. För det gamla Guns N’ Roses-trollets första riktiga sologiv är som gjord för att plockas ner i bitar, snarare än att upplevas som en helhet.

Sådan blir den naturliga konsekvensen då kapellmästaren och hans musikerkollegor är den enda konstanten i en sångsamling som tar det stora famntaget om rockhistorien. Och för att vara en produkt av samme man som har klätt den skrevsprungna musikens absolut styvaste stunder i ett par Ray Ban Aviator-glasögon och en svart tophat så är huvudpersonens roll oväntat tillbakadragen. Slash spelar robust och säkert i grunden utan att sätta sig själv på piedestal, och överlåter i stället åt gästerna att sätta sin personliga prägel på materialet. 

Och med medverkande som Matt Shadows (Avenged Sevenfold), Fergie (The Black Eyed Peas), Adam Levine (Maroon 5) och Kid Rock blir uttrycksvidden så stor att den nästan är oöverskådlig.

Därför blir de stunder då gitarren och rösten talar samma språk också de mest minnesvärda. Chris Cornell gör i ”Promise” en nervig insats, Iggy Pops ”We’re all gonna die” har rätt stök medan Alter Bridges Myles Kennedy säkert förvaltar kollektionens balladclou ”Starlight”.

Men kulmen nås i och med Lemmys ”Doctor Alibi”, där två bourbonmarinerade levrar fungerar som ett och samma organ. Här har vi ett recept som borde föreskrivas varje Ipod i världen.

Bästa spår: ”Doctor Alibi”.

Festivalnytt (Pier Pressure/Sweden Rock)

av Mattias Kling

I sann rationaliseringsanda tar jag och bakar ihop lite färska aviseringar under samma rubrik.

Bara för att.

Det är liksom lite enklare så.

HIM

• Nytt för i år är att Pier Pressure återuppstår efter tre år i dvala. Traditionsenligt hålls evenemanget dagen efter Metaltown i Frihamnen i Göteborg och går i dag ut med en lineup med halvhårt godis som nog kan motivera ännu en natt i 031-området.

Toppar gör HIM (vars nya album ”Screamworks…” varmt rekommenderas alla med hjärtat på rätt ställe), Takida, The Sounds, Dead By April, Neverstore och Her Bright Skies.

Biljetterna släpps på måndag den 15 februari via hemsidan.

• Och så har Sweden Rock officiellt bekräftat att Guns N’ Roses faktiskt kommer att headlina festivalen.

Ja, vad sa ni nu då?

Var det ett simpelt knep av Aftonbladet för att höja upplagan när vi presenterade nyheten redan i tisdags? Var det ljug av ”Aftonhoran”? 

Nej, precis.

Så, sluta gnäll och var glada över att ni kan bli informerade om stora saker i förväg i stället.

Och som detta inte var nog har bluesgubben Gary Moore tagit sitt förnuft till fånga och kommer till festivalen med en repertoar som speglar hans hårdrocksperiod. Lyckan är stor. Glädjen ännu större. Ärligt. Jag är superpepp över detta.

Slash till Roadrunner/Mustasch till Nuclear Blast

av Mattias Kling
Slash ”Sahara”

Bläcket har knappt hunnit torka på kontraktet med Rob Zombie innan den holländska metallabeln stolt presenterar nästa storvärvning.

Affären innebär att gitarristens självbetitlade soloalbum kommer att släppas via Roadrunner i Europa under våren 2010. Den japanska marknaden får ett smakprov redan nästa vecka då singeln ”Sahara” (gästad av Koshi Inaba från japanska duon B’Z) släpps, uppbackad av en nyinspelning av Guns N’ Roses-klassikern ”Paradise city” med gästinhopp från Cypress Hill och Fergie (Black Eyed Peas).

Omslaget för denna utgåva kan ni se ovan.

Mustasch

När det gäller nya Europakontrakt låter Mustasch meddela att tyska Nuclear Blast får den äran att släppa bandets senaste skiva nere på kontinenten. ”Mustasch” släpps där den 8 januari nästa år.

Ett klipp från när bandet framför plattans starkaste spår, ”Damn it’s dark”, i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” går att hitta på följande länk.

Sida 2 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB