Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Jodå. Recension lämnad och muntligen kortad så att den passar på tilldelat utrymme. Så det blir en anmälning i morgon på Children Of Bodoms gig på Arenan i tidningen som ligger nytryckt i butikerna om några timmar.

Förvänta er ingen pluskarneval, dock. För det där var inte bra. En oväntat loj leverans av en grupp som alltid brukar sköta sig.

Och då pratar jag inte om praktfiaskot i början, då ljudsystemet begick harakiri och skar sönder sig själv direkt efter introt. Denna faddäs spelade gruppen faktiskt bort rätt proffsigt och det blev ju ett gig i alla fall.

Men resten av spelningen … Nja. Jag säger nja. Med extra stor tveksamhet.

Exakt hur detta formuleras i recensionsform blir snart offentligt. Fram till dess en setlist, så som jag minns den (antecknade inte låt för låt med benhård koncentration):

1. Not my funeral

2. Bodom beach terror

3. Needled 24/7

4. Ugly/Roundtrip to hell and back

5. In your face

6. Living dead beat

7. Children of Bodom/Hate me!

8. Blooddrunk

9. Shovel knockout

10. Angels don’t kill

11. Follow the reaper

12. Downfall

Extranummer:

13. Was it worth it?

14. Hate crew deathroll

Och så – några filmklipp.

Som också blir min natthälsning till er. Dags för mig att sluta de ljusblå och vila i några timmar. Har hört att de önskar ha min närvaro på redaktionen i morgon också.

Att bandledaren Peter Tägtgren har haft sina duster med liemannen är vida omskrivet och känt. Och dessutom tagit upp sin kamp bland annat på albumet ”Dancing with the dead”, som släpptes 2005.

Ändå tycks ämnet inte vara uttjatat. Den 3 juni släpps nämligen Pains nya album, ett verk som har döpts till ”You only live twice”. En titel som enligt Tägtgren inte har något som helst med James Bond att göra – och som inte heller har kopplingar till det uppenbara.

– Titelspåret handlar mest om att vi alla får kämpa för att bli nöjda. Önskar du inte du hade en andra chans? Vill du inte leva två gånger? Det är vad låten handlar om, avundsjuka mot människor omkring dig. Om att inte vara nöjd med vad du har, slår han fast.

Redan den 2 april är det världspremiär för singeln ”Dirty woman” på Bandit Rock Awards i Stockholm. Pain spelar även på här tidigare nämnda Rockstad Falun helgen den 3 till 4 juni.

Det må inte vara den inofficiella finska nationaldagen – också känd som skärtorsdag. Men denna vecka, den 24 mars, är det dags för några skarpa liedrag på Arenans scen.

Besöker huvudstaden gör då albumaktuella Children Of Bodom, vars senaste alster ”Relentless, reckless forever” nyligen fick tre glada om än inte helt övertygade plus av undertecknad i Aftonbladet, tillsammans med landsmännen i Ensiferum och svenska Machinae Supremacy.

Låter som obligatorisk närvaro, tänker du?

Det kan vi väl fixa, säger jag.

Tillsammans med arrangemangsansvariga Live Nation har jag nöjet att kunna bjuda tre bloggläsare på gratis entré till evenemanget. Och, som om detta inte var nog. Dessa får även ta med sig en polare till giget.

Japp. Så schyst är jag.

Eventuell vinst kräver emellertid en liten motprestation. Som går ut på att du langar i väg ett mejl döpt till ”Children Of Bodom-tävling” mig på mattias.kling@aftonbladet.se, uppger ditt fullständiga namn så att det kan hamna på listan vid vinst och dessutom svarar på följande fråga:

På senaste skivan ligger covern ”Party all the time” som bonusspår – vilken superkänd Hollywoodstjärna har gjort originalet?

Alltså: Mejl med rätt dopnamn. Ditt korrekt stavade för- och efternamn. Svar på frågan. Mejlas till mig.

Hur simpelt som helst. Så, se till att detta följs. Den minsta avvikelse innebär omedelbar diskning.

Senast torsdag morgon klockan 09.00 vill jag ha bidraget. Sen är det stängt och igenbommat.

Entombed – här utan förra årets basistvärvning Victor Brandt – är till synes väldigt glada över att spela i Falun i juni.

Så här blir det nu på metalfesten i Dalarna den 3–4 juni:

Repertoaren är i och med dagens värvningar av bland andra Entombed (mer news om dessa snart – håll ögonen på detta utrymme), Sparzanza och Threadstone fullspikad.

Ovannämnda grupper gör sedan tidigare offentliggjorda bokningar – exempelvis Grave Digger, Pain, Freedom Call, Adept, Scar Symmetry och ständigt närvarande hemmatruppen Sabaton – sällskap denna helg, som med sitt läge i kalendern kan ses som en uppvärmning till nästföljande Sweden Rock.

Biljetterna till evenemanget går lös på estetiskt valda 666 kronor för tvådagarspasset och köps via Tickster.

Mer info om tilldragelsen i sig ger förslagsvis på festivalens hemsida.

Legion Of The Damned

Descent into chaos

AFM/Sound Pollution

THRASH METAL Betyget här ovan kan tyckas snålt och styvmoderligt tilltaget. Speciellt då gruppens femte långkörare (om man i summan inräknar ”Feel the blads”-återutgåvan) under Legion Of The Damned-flagg endast i de perifera detaljerna skiljer sig från tidigare berömvärda verk. 

För det du finner här är är ett väl beprövat hopkok av den tyska 80-talsthrashens supertrio. Vispa ihop Kreator med Destruction och Sodom, grädda det hela i nollnolltalistiskt hård studioform – och vips har du det upphovsmännen kallar för ”Descent into chaos”.

Du vet vad det handlar om. Du vet hur det låter, hur det luktar och hur det känns. Och som sådant uppfyller prestationen alla grundläggande mangelkriterier. Förutom att det har gjorts med såväl större skärpa som relevans – såväl av förebilderna som av kvartetten själv.

Lyssna på: ”Shrapnel rain”, ”Holy blood, holy war”.

Det finns många saker man kan göra i stället för det man egentligen ska och borde.

Och då det faller sig så att jag på måndagar är losskedjad från min plats på nyhetsredaktionen (oroa er inte, jag jobbar igen det under de andra dagarna) så är det ju en dag som klippt och skuren för att ägna uppmärksamheten helhjärtat åt veckans recensionsuppdrag.

Men ibland blir det ju inte så som det borde bli. De kommande skivorna med Whitesnake, Within Temptation och Cavalera Conspiracy ligger fortfarande kvar utan att ha fått sin utmätta mängd adjektiv, superlativ och invektiv. 

Och i stället sitter jag här – efter att ha bunkrat upp lunchmat för veckan i form av thaimarinerade sojabitar med sesamnudlar och senapsslungad blomkål – och lyssnar på Sator.

Alltså. Inte andra skivan efter comebacken häromåret med David Coverdale. Inte tillika andra plattan med återförenade brödraparet Max och Igor Cavalera (ex-Sepultura). Och inte heller den färska och hitlistepampiga plattan från Hollands största musikexport.

Nej, banne mig. Här är det i stället ”Under the radar” för hela slanten. Bara för att… den är så himla bra, helt enkelt. Och värd mer uppmärksamhet än den lär få.

Denna måndag, den 21 mars påstås det, är helt enkelt en dag som de stoltaste av dalkarlar gör lite gladare och glädjefylld. Att skivan är gruppens bästa sedan den makalösa ”Headquake” är inget förilat omdöme utan bara ett konstaterande som du kan lita på. Det märks redan i öppningsspåret ”Your up gets me down”, som har en av de största refränger som någonsin kan ha hörts i Borlänge, men även ”Drive through the nights” snygga återanvändning av Ramones ”We want the airwaves”, avsevärt mer oborstade ”You’ve got blood on your hands” och rifforamat ”When you lie down with dogs” är musik som behövs och som bör älskas. Det är vare sig punk, hårdrock eller pur powerpop. Utan snararare en utsökt avvägning av de tre stilarna på ett sätt som ofta kopieras men som aldrig lyckas efterliknas.

Det är troligvis en skiva du riskerar att missa i mediebruset. För Sator är inte coola. Sator är inte hajpade. Sator slår inte sönder hotellrum eller är med i stora tv-program som handlar om körer eller att åka skridskor.

De är bara ett mycket bra band. Som lär förgylla många arbetsskygga måndagar framöver.

Kolla därför in ”Under the radar” på Spotify. Diggar du inte är du faktiskt ingen jag är stolt över att kalla vän eller bekant.

Läs även Per Bjurmans utmärkta krönika från i helgen, som ägnades helt åt detta band. Det är inte ofta jag och Big Boy Bjurre är överens om saker och ting. Så bara det faktum att vi nu lyckas vara det är ett tillfälle att högtidlighålla.

Times Of Grace

The hymn of a broken man

Roadrunner/ADA/Warner

METALCORE Bunden till en sjukhussäng började Adam Dutkiewicz skriva musik – inte för att han var tvingad utan för att han ville det. Behövde det. För sin egen skull.

Resultatet blev en låtkollektion som ser honom återförenad med tidigare Killswitch Engage-kollegan Jesse Leach och som på många ställen överträffar huvudsysslans senaste verk. Kanske för att den ansvarige kompositören här slipper oroa sig över om arenarefrängerna är hjärtliga nog och i stället kan göra låtar som både kräver mer av lyssnaren och ger mer tillbaka.

Lyssna på: ”Strength in numbers”, ”Until the end of days”.

Amon Amarth

Surtur rising

Metal Blade/Border

METAL Den dynamiska renovering av soundet som lyfte ”Twilight of the thunder god” till så hisnande höjder fortsätter att ge ett resultat som imponerar. För även om kraftklubben från Tumba ännu är mästare på att göra slagkraftiga utbrott drivna av en laboratorieperfekt avvägning mellan dödstordön och traditionalistmetal är det främst i de mer finkänsliga detaljerna som den når störst slagfärdighet. 

Det märks exempelvis i en subtil ”Dexter”-passning i plattans avrundande monsterclou. I de påträngande refrängmelodier som en supervass ljudbild spränger sig igenom berg eller i den ohämmat ståtliga avrundningen på ”The last stand of Frej”. För det är just där – i avvägningen mellan barbröstat stridslarm och sansat handlag – som Amon Amarth hittar det segervapen som gör att gruppen kan smula sönder konkurrensen. 

Och samtidigt lyckas bevisa att man inte behöver attackera i parti och minut för att gå segrande ur striden.

Bästa spår: ”Doom over a dead man”.

ÅTERBLICKEN: GODFLESH SLÄPPER GENREDEFINIERANDE DEBUTALBUM

Titeln är hämtad från ett slangord för maskingevär. Men det är ingen höghastighetseld som avlossas.

Möt en städpatrull som i stället maler dina öron till köttfärs med dundrande envishet.

VAR? Birmingham, England.

NÄR? November 1989.

VARFÖR? Att påstå att skivan är före sin tid är både korrekt och helt urbota dumfel.

Mer sant är då att duons fullängdsdebut är en skapelse som såg ljuset i en kontext där det stod ut som en illa hopknuten skräppåse på soptippen. Inklämd mellan epokdefinierade verk signerade Bolt Thrower, Napalm Death, Terrorizer och Carcass i utgivningskatalogen hos då så tongivande mangelleverantören Earache placerades Godflesh nämligen i ett sällskap där de inte hörde hemma.

Fjärran från kollegernas banbrytande dödsmangel och virvelvindssnabba attacker är ”Streetcleaner” minst sagt en väldigt udda fågel. Influenser från filmer av Ken Russell och David Lynch, hemstadens deprimerande vardag, Throbbing Grissle, Crass och mycket fult tjack upphör allmän väg redan i de första tonerna på ”Like rats”. Trummaskinen bultar som en asfaltsborr i slow motion, gitarrerna är så nedstämda att tonerna spricker och skaver medan lyssnaren för varje ton skjuts allt närmare en mental kollaps.

Om fyra veckor framför upphovsmännen Justin K Broadrick och Benny Green ”Streetcleaner” i sin fulla prakt på den holländska finsmakarfestivalen Roadburn.

Det låter som rena rama närvaroobligatoriet, inte sant?

Den 18 maj är det dunkardags igen. I alla fall om man ska tro västsvenska metaltraditionalisterna i Hammerfall, som då släpper album nummer åtta.

Verket är döpt till ”Infected” och är inspelat både i bandets egna studio i Göteborg och i Nashville, USA, tillsammans med Mötley Crüe/Scorpions-meriterade producenten James Michael. Han är även ansvarig för mixningen och har enligt sångaren Joacim Cans lyckats lyfta kvintetten ännu ett snäpp.

– Adrig tidigare har vi låtit så fräscht och modernt utan att för den sakens skull förlora det som alltid har varit och alltid kommer att vara Hammerfall, säger frontmannen om resultatet.

Albumet föregås av singeln ”One more time”, endast tillgänglig digitalt och som upplagebegränsad bildvinyl den första veckan i april. Värlspremiären av nämnda smakprov kommer emellertid tidigare än så – redan i morgon, fredagen den 18 mars, kommer låten att spelas i P3:s ”Återvinningsintervjun” med start klockan elva på förmiddagen. Cans är även gäst i programmet, som också ska finnas tillgängligt via Sveriges radios hemsida.

Låttitlarna på ”Infected” (omslag nedan) är som följer:

1. Patient zero

2. B.Y.H.

3. One more time

4. The outlaw

5. Send me a sign

6. Dia de los muertos

7. I refuse

8. 666 – The enemy within

9. Immortalized

10. Let’s get it on

11. Redemption

Bakom släppet står som vanligt Nuclear Blast, och den första upplagan kommer även med en bonus-dvd med videor till fem av spåren.