Titta på omslaget ovan. Det innehåller ju lite av det mesta. Bråkande änglar, helveteseldar och en spikklubbebeväpnad demon.

Det är också det konvolut som Connecticuts tuffaste brutalistmoshensemble har valt till förpackning på kommande albumet ”The divinity of purpose”, som ska finnas i handeln den 25 januari via Nuclear Blast.

Mycket mer finns det för stunden inte att tillägga. Speciellt inte då jag redan har uppmärksammat hårdfakta runt releasen i två tidigare inlägg (länk 1, länk 2).

Nog om detta alltså. Med tillägget att turnépaketet Persistence Tour (även bestående av bland andra Agnostic Front och The Acacia Strain) skandalöst nog ännu inte har fått några svenska datum. En skymf som jag anser måste korrigeras å det snaraste.

Dagens fräckaste par i metalvärlden: Connecticuts rivigaste brutalistmoshcombo och ett ganska så välkänt tyskt skivbolag.

Japp. Nästa Hatebreed-platta, aviserad till januari nästa år, kommer att nå den europeiska publiken via Nuclear Blast (som har ungefär såväl Fan som hans moster i sitt stall).

Och orsaken till detta är gruppens spelning på mangeleventet Hellfest i franska Clisson och brittiska Bloodstock Open Air tidigare i år.

– Att se dem inför 30 000 metal- och hardcorefans gjorde det väldigt tydligt att Hatebreed och Nuclear Blast skulle klicka perfekt. Den övertygelsen stärktes ytterligare när vi fick höra några nya låtar, berättar bolagets A&R-ansvarie Jaap Wagemaker.

– Det är dags för världsherravälde, kontrar gruppens frontman Jamey Jasta.

Ungefär samtidigt som den ännu obetitlade plattan (mer om just den i det här blogginlägget) presenteras för publiken ger sig kvintetten ut på en omfattande Europasväng tillsammans med bland andra Agnostic Front, H2O och The Acacia Strain.

Några Sverigedatum har – skandalöst nog – inte presenterats ännu.

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

”Atlas”.

Själva namnet kan tyckas obskyr för bredbandsgenerationen, men för oss över 30 minner dessa tre futtiga stavelser om svindlande upptäcksfärder i fjärran länder – utan att ens lämna pojkrummets trygga konfort.

Via en sådan tingest (en stenåldersversion av Google maps) lärde mig bland annat att Brasiliens huvudstad inte är Rio de Janeiro, utan i stället Brasilia. Att Sovjetunionens sönderfall 1991 resulterade i 15 ”nya” länder – och att Canberra, inte Sydney, är Australiens huvudstad.

Och därmed var det slut på pergamentkunskap à la Hedenhös, och i stället dags för det relevanta.

Nämligen att den ganska så populära metalcoreplutionen från just Australien, även känd som Parkway Drive, i slutet av oktober återvänder med album nummer fyra. Som är döpt till – ”Atlas”.

Skivan, som vanan trogen släpps via Epitaph, är inspelad i Los Angeles tillsammans med Matt Hyde (Hatebreed, Slayer med flera) och sägs stoltsera med en breddning av soundet. Pressreleasen talar om ”tunga, avancerade riff”, ”blixtsnabba blastbeats”, ”dödsgrowlande sång” och ”symfoniska melodier”.

Jo, jag tackar jag.

Av förstasingeln att döma (glutta in nedan) finns det i alla fall viss fog i denna presentation. Och därmed höjs väl spänningen inför den kompletta prestationen till en bit över medelnivå.

De hårdaste av de hårda och den njutningsfyllda människans största dåliga samvete. Ja, Syracusecombon har många strängar på sin så kallade lyra.

Klart är emellertid att comebacken med utmärkta moshmackan ”To the death” för två år sedan inte var någon engångsföreteelse. Nyligen stängde kvintetten in sig i studion tillsammans med ljudansvarige Zeuss (Hatebreed och Shadows Fall med flera) för att färdigställa fullängdare nummer sex. Bland låttitlarna märks bland annat ”Neutralize the threat”, ”Counterstrike” samt ”100 kiloton blast”.

– Vi är grymt peppade på att jobba med Zeuss och vi är övertygade om att han kommer att få till precis rätt ljud, hälsar gitarristen Scott Crouse.

Garanterat veganskt bandanafläsk förväntas via Century Media i sommar. Fram till dess utlovas löpande uppdateringar via gruppens Myspacesida.

Sådär ja, då gör vi oss redo att lägga ännu ett år till handlingarna.

Tänkte inte raljerna något ytterligare om detta, och inte heller försöka simulera någon spåkula inför 2011. Det är det så många andra som gör. Och säkert mycket bättre än vad jag skulle kunna.

Men – i kväll är det fest. Årets sista, icke desto mindre.

Och bara för att jag kan och vill så har jag därför satt ihop lite partymusik som räcker ända till den 1 januari (såvida man inte tjuvstartar lyssningen innan kvällens fördrink).

Två Spotifylistor finns att botanisera bland – en vågad och en säker.

Som namnen antyder är den förstnämnda rena festen för allätaren inom hård musik, medan den mer sansade kollektionen mer vänder sig till den som aldrig skulle få för sig att blanda Rainbow med Hatebreed eller The Gaslight Anthem med Morbid Angel.

I kväll är valet ditt. Oavsett vilket det blir hoppas jag att du får ett riktigt pangslut på 2010.

Vi ses på andra sidan krutdimmorna.

Nedanstående topplista hittar ni i dag i Aftonbladet. Som vanligt, när det gäller dylikt rankande, inte alltför lätt att sätta ihop. För det är svårt att värdera och väga upplevelser mot varandra. Speciellt när det gäller så upplevelseintensiva saker som just konserter.

Men, chefen beställde. Och chefen fick det han bad om. Det här, som vi kanske kan kalla…

…KLINGS LIVEHÖJDARE 2010:

1. Watain

(Sweden Rock, Norje, 12 juni)

Förbannat snyggt iscensatt ondska utan förmildrande omskrivningar eller ursäkter. 50 minuter eget material, ett set med Bathory-tolkningar, brinnande treuddar och helvetsvända kors – en formidabel finsmakarhappening samtidigt som svennehårdrockarna trängdes på WASP.

2. Bad Religion

(Vega, Köpenhamn, 24 juli)

Kvällen före i Malmö var bra nog. Men den verkliga urladdningen kom inför 1 400 danskar några våningar över Istedgade. Just där och då blev 30-årskalaset äntligen så kul som förväntat.

3. Deftones

(Getaway Rock, Gävle, 8 juli)

Inte bara för att Chino Moreno återigen rörde sig som en ung man eller för att Max Cavalera gjorde ett oväntat gästspel i ”Headup”. Utan främst för att gruppen har lyckats resa sig ur askan och krävt revansch – starkare än på länge.

Övrigt jättekul i liveväg i år, hittills: In Flames (Sticky Fingers, Göteborg, 17 juni), Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 21 april), Opeth (Cirkus, Stockholm, 30 mars), Rammstein (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Danzig (Sweden Rock, Norje, 10 juni), Hatebreed (Arenan, Stockholm, 3o januari), Entombed (Close-Up Båten, Östersjön, 26 februari), Dark Tranquillity (Getaway Rock, Gävle, 8 juli), Bleeding Through (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Mustasch (Kafé 44, Stockholm, 5 juni), Europe (Getaway Rock, Gävle, 10 juni).

Utan att överdriva kan man säga att det rasar in nya attraktioner på sommarens festivaler.

Metaltown (Göteborg 18–19 juni) presenterar inte mindre än tio nya akter, av skiftande rang och kvalitet. De nya bokningarna innefattar Coheed & Cambria, Amon Amarth, Hatebreed, The 69 Eyes samt gamle Korn-gitarristen Brian ”Head” Welch. För en komplett uppdatering, besök hemsidan. 

Även Sweden Rock (Norje 9–12 juni) har fortsatt sin presenationsparad med bland andra Steelwing, utmärkta thrashensemblen F.K.Ü, Dundertåget, Michael Monroe, Winger samt Sator. Dessutom har en utökad version av speldagsordningen presenterats på hemsidan.

Passande lyssning?

Så klart Sators finfina ”I wanna go home” från ”Headquake”-skivan.

Tydligen har de ännu inte hittat in på Aftonbladets hemsida. Så då tar vi och kör dem här i stället, i ärliga råtextsversioner.

Mosh!

+++

Hatebreed

Arenan, Stockholm.

Bäst: Avrundande ”Destroy everything” skulle kunna blåsa bort Södra Hammarbyhamnen från kartan.

Sämst: ”Doomsayer” sladdar rakt in i en bastyngd ljudvall.

Mycket handlar om de stunder då energin blir övermäktig. 

Som då en bandanaekiperad Jamey Jasta initiererar spelningens första circlepit i och med ”Proven”. Som när ”This is now” får en rungande respons eller som då min gode vän Trebarnspappan överger den valda sidopositionen till höger om scenen och kastar sig in i havet av sprattlande armar och ben. Vilket ändå händer två gånger.

Det är sådana stunder Hatebreeds kärnfulla balansgång mellan vältatuerad hardcore och Viagraerigerad metal upphör att vara underhållning och mer närmar sig en öppen arena där alla är välkomna att delta.

Iklädd en mycket passande kvintettkostym går Connecticutgruppen också verkligen in för att dess 45 stramt hållna minuter ska vara en parad av sådana ögonblick. Vilket den lyckas med på ett förtjänstfullt sätt. Med tanke på uppvärmningsstatusen är repertoaren tämligen publikfriande, med de mest berömda styckena från ensemblens fyra senaste album som stomme i ett set som mer riktar sig till de breda lagren än smeker de riktigt inlyssnade medhårs. 

Som positionsupplägg strax före huvudbandet är det så klart helt förväntat och rätt, men gör också att exempelvis världens bästa ”Facing what consumes you” eller ”Divine judgement” får utebli.

Men det innebär också att energin bara drabbar med en styrka som är emotsedd och god nog. Och en smula för sällan överväldigande.

Mattias Kling

+++

Machine Head

Arenan, Fryshuset

Det måhända blygsamma betyget här ovan grundar sig mest på en känsla av mättnad. För efter den treåriga procession som följt på senaste albumet ”The blackening” har Machine Head varit ett stående inslag i den svenska liverepertoaren, vilket gör att även en utökad föreställning känns rätt reprisartad.

Ändå är det fyra superproffs som kopplar greppet med ”Clenching the fists of dissent”, skickar fram en bastuhet ”The blood, the sweat, the tears” och rusar skiten ur ”Aesthetics of hate”. Men förnimmelsen av exklusivitet är svårfångad och därmed sänks också helhetsintrycket ett snäpp.

Mattias Kling

Saxade direkt ur Nöjesbladet i lördags, den 26 september.

Läs först, gnäll sen.

++++

Hatebreed

Hatebreed

Roadrunner/Warner/ADA

METALCORE Som så många andra självbetitlade album mitt i karriären är detta något av en nystart. Hatebreed plockar upp den genreöverskridande tråden från coveralbumet ”For the lions” och lyckas därför i elfte timmen undvika en befarad frontalkollision med stagnationsväggen. Med en grund som alltjämt är satt i märgig testosteronhardcore spetsar kvintetten när det passar tornadotordönet med inslag från såväl lättskrålad gatupunk som mer intrikat metalmaffiga gitarrslingor. Resultatet är både så intensivt att man tappar hakan och så oförutsägbart att intresset faktiskt är på topp de 14 fullmatade spåren igenom.

Bästa spår: ”Not my master”.

Mattias Kling

+++

Mustasch

Mustasch

Regain/Warner/ADA

HÅRDROCK Det är främst det sturska tonläget som imponerar. När Ralf Gyllenhammar gör upp med sitt eget fyllejag i ”The man the myth the wreck” eller tänder en Metallica-fet riffholk i ”Blackout blues” fullträffar ett nytrimmat Mustasch med 50 procent nya medlemmar rakt i en gillandenerv som tidigare mest har kittlats. Emellertid är denna känsla inte albumkonsekvent. Folkvisetonerna i ”Desolate” känns mer förvirrande än oväntade och en blid ”I’m frustrated” är snarare sentimental än innerlig. Ojämnheten från förr är med andra ord konstant, något som måste rätas ut om gruppen även kvalitativt ska få bestiga den svenska hårdrockstronen.

Bästa spår: ”Damn it’s dark”.

Mattias Kling