***

Sabaton

Coat of arms

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Med tanke på att siktena har finkalibrerats ända sedan sent 1990-tal är träffsäkerheten närmast ryggradsmässigt korrekt. Dalkarlarna gör således vad dalkarlar vid namn Sabaton ska. Det vill säga bombastiskt braskande metal med många skorrande konsonanter och ett humör som står i gladlynt kontrast till de krutrökiga texterna. Lagom till den stora Europalansering har gruppen också jobbat hårt på att få till en anfallsformation som imponerar i jämnhet. Och även om det är svårt att motstå en Running Wild-rapp ”Saboteurs” och en snyggt utförd ”Midway” finns det alltjämt plats för fler riktiga explosioner i arsenalen.

Bästa spår: ”White death”.

**

Soulfly

Omen

Roadrunner/Warner/ADA

METAL ”Jeffrey Dahmer, master cannibal. Jeffrey Dahmer, master of the gruesome.” Jo, jag tackar jag – Max Cavalera kan knappast tillgodose sig några lingvistiska stilpoäng. Det må väl vara hänt, värre är då att inte heller låtarna är någon större uppvisning av snille och smak. Det finns förvisso ett tilltalande tryck i riviga thrashstycken som ”Vulture culture” som vid en första anblick kan misstolkas som äkta kvalitet. Men då många utbrott tycks formulerade enligt mangelmall 1A är det främst när Dillinger Escape Plans frontman Greg Puciato får vara med och krydda som mästerkannibalens anrättning blir riktigt aptitlig.

Bästa spår: ”Rise of the fallen”.

*** 

Stone Temple Pilots

Stone Temple Pilots

Atlantic/Warner

ROCK På omslaget höjs ett kaxigt segertecken mot dig, som ett bevis på att slaget redan skulle vara avgjort. Och visst. En skivcomeback efter nio år är inte fy skam, och att få pli på strulige Scott Weiland länge nog för att föreviga färskt material är en bedrift i sig. Men så är också just sången Stone Temple Pilots största tillgång när gruppen packar ner Bowie, Kinks och T-Rex i bagaget för en behaglig färd mellan San Diego och närmaste rehabklinik. Bristen på riktigt oförglömliga stunder kan därför försvaras av en kvalitativ fasthet som håller ända från ”Between the lines” till den tjusiga finalen ”Maver”. Och det är ju en triumf i sig.

Bästa spår: ”Hickory dichotomy”.

Som många avundssjuka svenskar vet så kommer thrash metals heliga fyrklöver (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax) att göra gemensam sak på valda festivaldatum i Europa.

I Sverige får vi nada av denna historiska sammankomst, utan det närmaste blir en halv tumme med Slayer och Anthrax på Sonisphere i Stockholm.

Plåster på såren? Kan faktiskt bli så.

Enligt sajten thebigfourlive.com så kommer bandens framträdanden från Bulgariens huvudstad Sofia den 22 juni att kablas ut live till valda biografer Europa över. Enligt sajten så är Sverige också med på sändningslistan, men inga ytterligare detaljer ges om biografer eller eventuell biljettbokning.

Som vi säger, mer info följer.

Den 9 november smäller det stort på Fryshusets scen i Stockholm. Då angör nämligen tuffa turnépaketet Never Say Die huvudstaden med inte mindre än sju band i lasten.

Högst upp på spelschemat märker vi Australiens framgångsrika metalcoreexport i Parkway Drive och stenhårda amerikanska Bleeding Through. Lineupen kompletteras i övrigt av Comeback Kid, Emmure och We Came As Romans (alla från USA) samt brittiska Your Demise och tyska War From A Harlots Mouth.

Stretcha duktigt. Det här lär bli en ringdansfest som annars kan ge bestående krämpor.

På tal om Parkway Drive, snart aktuella med albumet ”Deep blue”, så går det bra att premiärlyssna på det färska stycket ”Sleepwalker” på gruppens Myspacesida.

Hårdrocksvärlden befinner sig fortfarande i chock efter att Heaven & Hell-sångaren tragiskt lämnat oss i söndags, efter en längre tids kamp mot cancern. Det kommer ta lång tid att smälta den förlusten, något jag själv inte ens har börjat.

Hjälp till bearbetningen kommer säkert på rockevenemanget i Blekinge om mindre än en månad. Då festivalen genom åren har haft en god relation med sångaren och hans fru/manager Wendy Dio har man nu fattat beslutet att omdöpa Zeppelin Stage till Dios ära. Bland de band som därmed beträder Dio Stage 9–12 juni kan därmed Mayhem, F.K.Ü, Steelwing, Treat, Behemoth, Suicidal Tendencies och Anvil nämnas.

Dessutom planeras en mer ljudlig hyllning till den lilla mannen med den stora rösten under Sweden Rock-kryssningen 7–8 oktober, då några av Sveriges mer kända hårdrocksmusiker stämmer upp i tributen. Mer info om detta när sådan finns.

Så sent som förra veckan fick jag uppgifter om att en annan stor utomhusfestival låg i långt gångna förhandlingar med Sacramentogruppen.

Men nu visar det sig att Hultsfred avgick som vinnare i kampen, och därmed får Sverigepremiären för gruppens nya uppställning där hospitaliserade basisten Chi Cheng är ersatt av Sergio Vega (ex-Quicksand).

Deftones höjer därmed kvoten av tuff musik avsevärt nere i Smålandsskogarna 7–9 juli. Bland övriga band som kan tänkas tilltala den genomsnittlige bloggläsaren märks The Hives, 30 Seconds To Mars, Wolfmother, Killswitch Engage, Khoma och Invasionen.

Dagens hatt åker av för Andreas Johansson, som får ta med sig en polare till Debaser Slussen på torsdag och kolla på Accepts exklusiva klubbspelning, samt morsa på bandet efteråt.

Ett stort så kallat grattis är härmed motiverat.

När en stjärna avlider är det lätt att känna sig personligt drabbad. Motiverat eller inte blir den kollektiva förlusten och den delade sorgen även högst privat, då det finns en upplevd relation med den som har försvunnit.

Därför känns Ronnie James Dios bortgång som ett personligt slag i magen. 

Inte bara för att han med sin fantastiska röst har tagit Rainbow, Black Sabbath, sitt egna band eller senast Heaven & Hell till höjder som är få förundrade. Utan för att den lille mannen, blott 163 centimeter lång, med den gigantiska rösten de facto verkade vara en skön snubbe. På riktigt.

Därför känns nyheten att Dio, född 10 juli 1942 med namnet Ronald James Padavona, förlorat kampen mot magcancern som en personlig förlust. Inte för att jag på något sätt kände honom. Har aldrig ens träffat karln på riktigt. Utan för att han upplevdes så genuin. En rockstjärna som var mer förälskad i ordets första del än av den andra.

Sångaren avled kvart i åtta, lokal tid, på söndagmorgonen och nyheten bekräftades officiellt av frun/managern Wendy Dio med följande meddelande:

”Today my heart is broken, Ronnie passed away at 7:45 a.m. [on Sunday] 16th May. Many, many friends and family were able to say their private goodbyes before he peacefully passed away. 

Please know he loved you all and his music will live on forever.”

För mer info om Ronnie James Dios karriär, som inleddes redan i mitten av 1950-talet med gruppen The Vegas Kings, kolla in den här Wikipediasidan.

Nedan kan du se en av de sista intervjuerna som gjordes med honom, i samband med Revolver Golden Gods Awards i april, där han mottog ett välförtjänt pris för sina sånginsatser. 

2005 skämtade han om det.

I april i år var det på allvar.

Då hjärtat svek den väldiga kroppen förlorade metalvärlden en av sina mest säregna profiler, med en humor svartare än harmageddon och med en oefterhärmlig baryton från havsdjupen.

VAR? Brooklyn, New York.

NÄR? 4 januari 1962 till 15 april 2010.

VARFÖR? Tänk dig att du inleder en skiva med att du kaskadkräks i en toalett. Att du undertecknar ett skivkontrakt med blod och sperma eller att du, med det stora genombrottet inom räckhåll, väljer att stolt visa upp … eh… stålet i utvikningstidningen Playgirl.

Du måste då antagligen vara helt bananas. 

Eller så heter du Petrus J Ratajczyk, men kallar dig för Peter Steele. 

Då är du också en så kallad hårdrocksikon. Lika mycket känd för ditt eget turbulenta privatliv som musiker i Carnivore och Type O Negative. Du brottas med droger och alkohol, skriver stundtals in dig på hispan och tvingas för en tid kalla det ökända fängelset Riker’s island för ditt hem efter att ha råkat i handgemäng med en rival.

Men du gör också fantastisk gothmetal. Som märks inte minst på utgåvorna ”Bloody kisses” (1993), ”October rust” (1996) och på ”Life is killing me” (2003), där du tillsammans med dina bandkamrater blandar Black Sabbath med Beatles och kolsvart depprock. 

Du uppnår därigenom någon slags stjärnstatus. Får ordning på missbruksproblemen och kommer ut som troende katolik. Då säger hjärtat stopp och du lämnar denna värld, bara 48 år gammal.

Och en hel metalvärld kommer att sakna dig – just för att du var helt bananas.

***

Exodus

Exhibit B: The human condition

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Försök att springa runt i en cirkel i 74 minuter. Inse det smått korkade i den idén – och förstå sen varför explosivt och koncist ofta vinner över det långrandiga. Kompetensbelägg nummer två, och tillika studioalbum nio, från Bay Area-veteranerna är emellertid en nöjaktig indiciekedja av rappt dogmatisk thrash som håller. Speciellt övertygande är i detta sammanhang den maniska gitarrleveransen av Gary Holt och Lee Altus, där varje riff framstår likt ämnat för genrens handbok, men det rikliga omfånget gör helheten lätt oöverskådlig. Slår mjölksyran till i halvtid är det fullt förståeligt.

Bästa spår: ”Burn, Hollywood, burn”.

**

The Original Broadway Cast Recording

American idiot

Reprise/Warner

PUNKMUSIKAL Redan när Green Day släppte sitt sjunde studioalbum i september 2004 påpekade jag dess musikalkvaliteter. Vilket därför gör det föga förvånande att skivan sedermera fick inspirera till en uppsättning, som efter uruppförandet i Berkeley i september 2009 öppnade på Broadway i april i år. Självklart är det svårt att avgöra föreställningens kvalitet baserat på en cd-utgåva, men den bedömningsbara musiken låter som väntat. Likt ambitiös halvpunk som har schamponerats, fönats och uppfostrats för att tala till en finklädd galapublik utan att kissa i dess fickor. Men bra låtar är det ju i alla fall.

Bästa spår: ”Jesus of suburbia”.

***

Nale

From sh*t to salvation

Nale/Egen

METAL För en gång skull känns bandet egendefinierade genrepåtagning ganska korrekt. I begreppet ”Neo swedish death ’n’ roll” ryms ganska mycket av det som Nale de facto är. Du hör lika många riffstrukturer från sentida In Flames som du kan härleda ett grundgung till Entombed i 1990-talets mitt. Tre låtar är kort. Tre låtar ger mersmak. Mer, tack. 

Mer info.

***

Syn:drom

With flesh unbound

ViciSolum/Sound Pollution

DEATH METAL På demon ”Dead silent screaming” var det Göteborgsvalsen som fick benen att spritta, men till fullängsexplosionen har Sundsvallsensemblen blickat söderut – och över Atlanten. ”With flesh unbound” är en stygg liten sak, som ger tankar åt såväl polska Vader och amerikanskt neopisk likt Nile som gamla skolans Morbid Angel. Ont och klart utfört. Utan att för den skull ha samma medryckande thrashkänsla som första referenspunkten eller de sistnämndas diaboliska djup.

Mer info.

***

Zombiekrig

Undantagstillstånd

GMR/Border

THRASH METAL En viss fräschör kommer via en vokal leverans på svenska, men i övrigt följer göteborgarna traditionerna. Urthrash behöver och mår bra av begränsningar. Och just inom dessa staket gör bandet vad det ska. Du får ingen ”Caught in a mosh”. Ingen ”Critical mass”, eller inte ens någon ”Headbanger face rip”. Men du får riff som kan få nacken att knycka och som i det lilla utmanar landets bästa gebitpluton F.K.Ü. Och dessutom är introt, som kopplar ihop vinterkräksjukan med en zombie-epidemi, riktigt coolt.

Mer info.