Engel

Threnody

Season Of Mist/Sound Pollution

METAL När Göteborgsgruppen spänner ut vingarna handlar det inte lika mycket om att nå till skyarna som om bredden på dess spann. Och den är omfångsrik nog. Mellan den radiovänliga refrängmetallen i ”Sense the fire” och det vördnadsfullt plankade ”Bark at the moon”-riffet i titelspåret ryms många infall, som på gott sätt utvecklas av detta scenmeriterade gäng. Men den solida hemstadsbasen är gruppen inte enbart till gagn. Alltför ofta närmar sig Engel jaktmarker som redan territoriebemästras av gitarristen Niclas Engelins återkommande arbetsgivare In Flames och i den knäsvaga balladen ”Heartsick” görs en avstickare i Linkin Park-land som är en omväg som heter duga. Ett brett sikte innebär också ofta att man missar de där riktiga fullträffarna.

Bästa spår: ”Threnody”.

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.

++++

Ghost

Opus eponymous

Rise Above/Sound Pollution

METAL Receptet för en finsmakarhype av sällan skådat slag: Vägra konsekvent att uppge medlemmarnas identitet och högprioritera i stället en ritualistisk mörkermässa lika synonym med Mercyful Fate som med The Devil’s Blood och Roky Erickson. Helt rätt beslut – då hemlighetsmakeriet på ett förtjusande sätt förstärker gruppens övertygelse att sätta budskapet före leverantörerna i sig. Med spöklik perfektion letar sig blodisande harmonier in i ockulta lovsånger som får dig att vilja knäfalla och headbanga i samma stund som pulsen rusar upp till 666 slag per minut. Skrämmande bra, helt enkelt.

Bästa spår: ”Elizabeth”.

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING TIPSAR OM FEM GRYMMA LÅTAR

DON’T LOOK BACK (KYLESA)

Så här hade det kanske låtit om Smashing Pumpkins haft andra svampar än champinjoner i omeletten när de spelade in ”Siamese dream”.

RETURNING TO KILL THE LIGHT (NECRONAUT)

Bara en av många smällkarameller i Dismember-kände Fred Esbys färska godispåse till solodebut. Den högexplosiva gästsången från Watains Erik Danielsson gör knappast saken sämre. (Tyvärr finns ingen video eller liknande på detta spår – än)

DOWN THE BEACH (SURF LITTLE GIRL) (SONIC SURF CITY)

Första smakprovet från comebackplattan ”Pororoca” släpptes för allmän konsumtion i Itunes affär i veckan. 

INVIGORATE (MADBALL)

När du känner för att slå sönder en balkongdörr så finns det ingen bättre bakgrundsmusik just nu.

HALLOWEEN (MISFITS)

Du kan med ont samvete pumpa den här gamla godingen en helg till. 

Då var man tillbaka i vansinnet igen. Spelning i kväll i Jyväskylä. Sitter nu på ett flyg och njuter god kall öl.

Efter 32 spelningar på 34 dagar hade vi turen att få hoppa av tåget/vagnen i två dagar för att tillbringa lite kvalitetstid med familj och vänner. 

Nu är det dock slutspurt som gäller. Tio gig till, varav sex av dom är i finland. Sen partar vi oss över viken och rockar sönder Norge och Sverige.

Känns ganska overkligt att det snart är över. Det här har varit den mest intensiva och lyckade turnén vi gjort hittills. Det är en mycket väloljad metallmaskin som har plöjt genom Europa. Vi har nog aldrig låtit bättre eller haft en bättre show än nu. Publiken har varit galet fantastisk och vi har blivit överraskade och tagna gång på gång under resan.

Och snart jävlar är det dags att rocka skiten ur Stockholm, Örebro och Göteborg.

Ses där hardrockers!

/Mikael och Mörktranqlarna

Ännu ett nummer av Aftonbladet – ligger rykande färskt på tidningsdiskarna inom några timmar – är lämnat.

Och därmed kan man ju muntert utbrista: Saken är biff!

Vilket man ju också kan säga om Sweden Rocks färska bokningar.

Vars dragnamn alltså är några väldigt NWOBRHM-legendarer med Biff Byford i spetsen. Ett besked som i sig kanske inte är så oväntat att man trillar av stolen så här framåt morgonkvisten. Men desto mer exklusivt är att kvintetten ämnar fira 30-årsfirande plattan ”Denim & leather” med ett komplett framförande av densamma.

Dessutom låter festivalledningen hälsa att den även har bokat Jason & The Scorchers, Agent Steel och Fläsket Brinner till nästa års upplaga av rockfesten i Blekinge.

+++
Helloween
7 sinners
Dragnet/Columbia/Sony
METAL Först känns det som om någon har glömt att fylla pajen. I två spår pumpar Helloween på för allt vad tygen håller, men även om ”Where the sinners go” och ”Are you metal?” visar på tåga är de blott hårdgräddade skal utan riktigt innehåll. Och därmed knappast goda representanter för helheten. För som sådan är ”7 sinners” combons jämnaste låtkollektion på många år. Satsningen på att göra refrängerna så läckra som möjligt är ett genidrag som lyfter exempelvis ”World of fantasy” och ”If a mountain could talk” till höjder gruppen inte har nått sedan ”The time of the oath”. Och det är ju syndigt gott.
Bästa spår: ”The sage, the fool, the sinner”.

++
Good Charlotte
Cardiology
Capitol/EMI
POP Lyft för en kort stund blicken från Klick!-bilagan och begrunda detta påpekande: tvillingarna Joel och Benji Madden är mer än halstatuerade mingelaccessoarer åt exempelvis Nicole Richie och Paris Hilton. De har faktiskt det här bandet också. Som nu efter ett par utgåvors misslyckade trevare med Bee Gees-disco och ambitiösa koncept nu åter gör snällpunkig pop med få komplikationer eller utsvävningar. Riktmärkerna heter snarare  Fountains Of Wayne och Jimmy Eat World än Bad Religion, men inom begränsningsramen ryms melodier och låtar pigga nog att skänka en lagom dos guaranaenergi i höstmörkret. Vare sig mer eller mindre.
Bästa spår: ”1979”.

+++
Cradle Of Filth
Darkly, darkly, Venus aversa
Peaceville/Playground
METAL Jag får oftare en stor lust att småle än att känna mig rädd på allvar. Cradle Of Filth har liksom den mysrysliga inverkan på mig, som om dess envisa bombardemang hellre söker position hos Monty Python och Hammer Horror än i någon svavelosande fördömelse. I en inramning där det mest skrämmande annars alltjämt är frontmannen Dani Filths prostataskärande grisskrik till sång gör gruppen annars det den bör och det den bemästrar. Ett litterärt tema – denna gång om den bibliska urfresterskan Lilith – tonsätts av orkestrala blastbeatsymfonier och även om infattningen är så hemtam att den nästan är utsliten är det få gånger man som lyssnare tappar intresset på allvar. Så, slå upp ett glas sherry, skär en tjock skiva stilton och svep in benen i en värmande pläd. Höstmyset är räddat!
Bästa spår: ”Lilith immaculate”.

Just i denna sekund presenterar festivalgeneralerna Henrik Eld och Thomas Jernberg den första bokningen till nästa års evenemang i Gävle. Men för er som inte kan vara på plats på Anchor i huvudstaden, där utspelet görs under den nu pågående Bandit-festen där, har jag ändå den stora äran att kunna avslöja att ett av Norges främsta black metal-akter ämnar sprida lite iskyla på festivalområdet vid Gasklockorna.

Hörde jag ett högt ”urgh” där nu?

Ja, det stämmer. Immortal manglar Gästrikland i juli nästa år.

Och hur tufft är inte det på en skala mellan 1 och 666? Gävligt tufft, kanske man kan säga till och med?

I vilket fall som helst har svenskarna inte varit bortskämda med konserter med denna välsminkade trio. En spelning har det blivit på blågul mark någonsin, nämligen på Sweden Rock förra året.

Så det är inte så konstigt att Jernberg är nöjd med första gruppsläppet inför 2011.

– Getaway Rock 2010 var en succé av stora mått för oss. Vi kunde aldrig drömma om att vi skulle dra så mycket folk, och få så bra respons från band, besökare och media som vi faktiskt fått. Vi har verkligen fått blodad tand, och vi känner mer än någonsin att vi här för att stanna. Att bekräfta ett klassiskt black metal band som Immortal visar att vi även fortsättningsvis kommer boka relevanta, aktuella akter i den lite tyngre skolan, säger han.

Festivalen hålls nästa år 7–9 juli. Mer information om evenemanget hittar ni bäst på dess hemsida.

Nu är det då avslöjat. Vilket band som får följa med de haussade metallskallarna på vägarna i Norden om mindre än en månad.

Och som rubriken hintar är det en viss Ångeensemble som har knipit den åtråväda platsen och därmed får värma upp publiken på gigen i Köpenhamn (18/11), Malmö (19), Stockholm (20), Helsingfors (22) och Oslo (24).

Corroded är just nu aktuella med sitt andra album ”Exit to transfer”, som lyckades ta sig så högt som sjätte platsen på albumlistan. Det recenserades i Aftonbladet av min kollega Jocke Persson i en stabil treplusrecension som du kan läsa här.

Som uppvärmning för dessa arenaåtaganden har kvintetten emellertid några mindre spelningar bokade. Nu på fredag spelar de tillsammans med Raubtier på Klubben i Stockholm, kvällen efter väntar Kings arms i Avesta, medan Östersund och Härnösand besöks den 5 respektive 6 november.

Löning i dag – känns bra va? Och inte nog med det – just i dag går Sweden Rock Festival (Norje 8–11 juni nästa år) ut med första bokningen till sin kommande sammankomst. Vilken är ingen mindre än hårdrocksikonen, mörkrets egenutnämnde furste och tillika före detta Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne.

Nu kanske det till och med känns ännu lite bättre.

För 61-årige Ozzy Osbourne, som släppte albumet ”Scream” i juni i år och för detta fick en skranglig tvåplusrecension av undertecknad i Aftonbladet, så blir det debut på den blekingska rockbegivenheten. Och dessutom sägs det bli hans enda Sverigekonsert under nästa år.

Ozzy Osbourne och hans band (med svenskkopplade gitarristen Gus G som senaste tillskott) besökte i september Globen för en kvickt utsåld spelning. Det gillade kollega Jocke Persson, som recenserade framträdandet. Hur det såg ut kan ni läsa här.

+++

Monster Magnet

Mastermind

Napalm/Border

ROCK Efter en rad bleka liveshower och ett svagt föregångaralbum befinner sig förväntningarna någonstans runt grundvattennivå. Men Dave Wyndorf – den sexige rockguden som slutade punda och kom ut som en obekväm barbapappafigur – visar nu att formsvackan kan ha varit tillfällig. Bevis för detta kan hittas i de ystra trumrullningarna i ”Perish in fire”, i en Black Sabbath-sävlig ”Hallucination bomb” eller i en högst larmande ”Bored with sorcery”. Monsterbra är det ändå kanske inte. Och inte heller är ”Mastermind” – som det har påståtts – gruppens starkaste album sedan magnifika ”Powertrip”. Men det ger ändå en fingervisning om att karriären kan orka ta ny fart framöver.

Bästa spår: ”Gods and punks”.

+++

All Ends

A road to depression

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Kvalitetsinkonsekvensen – hälsa på dina nya vänner. Även utan låtskrivarstöttning från In Flames Björn Gelotte och en ny sångerska i form av Jonna Sailon chockstartar Göteborgsgruppen med en trio låtar som fullkomligt örfilar upp det mesta på den tre år gamla debuten. ”Obvious”, ”Generation disgrace” och ”I know who I am” ekiperas alla i en något ruffigare och rockiga skrud som passar kvintettens sötsalta framtoning perfekt. Tråkigt nog håller inte sömmarna hela vägen. Mittenpartiet tyngs ner av ett par riktigt såsiga ballader och det är först i avrundningens Depeche Mode-elektroniska ”Wretch” och titelspår som gruppen får upp farten på allvar igen. För en rakt igenom angenäm färd finns det med andra ord en del att jobba på för framtiden.

Bästa spår: ”I know who I am”.

ÅTERBLICKEN: OPETH FIRAR SYSTEMBOLAG I FINKULTURENS FINRUM

Det finns ju sämre ställen att hålla ett födelsekalas på än i just Royal Albert Hall.

Det finns det ju sannerligen.

VAR? Royal Albert Hall, London.

NÄR? Den 5 april 2010.

VARFÖR? Att de två gångna decennierna har varit en halsbrytande musikalisk tripp är ett odiskutabelt faktum. Det gäller mycket – och det gäller inte minst huvudstadsensemlens evolution från det tidiga 1990-talets melodiösa dödsmetall till dagens genrebestridande eklekticism. 

Rent instinktivt är det svårt att se logiska tanketrådar mellan den tidiga kärvheten i ”Forest of october” eller ”April ethereal” och en tillbakalutad progvisa som ”Hope leaves”, men i den kronologiska rekapitualtion av valda delar ur diskografin som utgör andra akt på nu aktuella dvd:n ”In live concert at The Royal Albert Hall” är alla inslag lika naturliga och välkomna. Bara en knapp vecka tidigare, den 30 mars på Cirkus i Stockholm, var framträdandet en aning nervigt och det kompletta framförandet av ”Blackwater park”-albumet darrade lätt på manschetterna.

I det anrika konserthuset i South Kensington är det emellertid säkerhet och fingertoppskänsla som gäller – från inledande ”The leper affinity” till finalen med ”The lotus eater” nära tre timmar senare.

Snacka om kungligt jubileum.