Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.

Nine Inch Nails

Hesitation marks

Polydor/Universal

ELECTRONICA Titeln på Trent Reznors första album under Nine Inch Nails-signatur sedan 2008 hänvisar till de ytliga sår som uppstår då en suicidal person skär sig utan att punktera pulsådern.

På sitt sätt är denna väl vald, då ”Hesitation marks” sällan ger mer än lätta rispor i huden. Jämfört med den fientliga desperationen på exempelvis ”The downward spiral” eller ”The fragile” känns comebackalstret därför på sina håll en smula ytligt. En slags perifer dramatik bubblar ofta vid sidan om, framburen av en avig xylofon eller molande syntsjok, men är bara ibland verkligt drabbande.

Därför är det snarare en handfull mer positiva stycken som letar sig in under huden. Nämnvärda: ”Everything” – med vrålsnyggt The Cure-break – eller ”Came back haunted”. Där träffar Reznor precis rätt.

Bästa spår: ”Copy of a”.

VECKANS TWEET

Det finns troligtvis stunder då man har önskat sig vara en fluga på väggen. Vare sig det handlar om att få en unik inblick i det slutna rummet eller om att få se och höra vad som egentligen utspelar sig bakom kulisserna – det finns platser som allmänheten sällan får besöka.

Förräns nu då, typ. Nu bjuder förvisso Trent Reznor och hans för stunden inhyrda musiker (som sedan i somras inte inkluderar gitarristen Adrian Belew eller basisten Eric Avery men dock återvändande sexsträngaren Robin Finck) inte in beundrarna rent fysiskt till rummet ifråga. Men är ändå bussiga nog att bjuda på en två timmars ljudupptagning från sitt mest hemliga rum.

Om det är värt insatsen? Det låter jag dig avgöra. Själv ägnar jag mig i stället åt att borra ner nosen djupare i gruppens kommande comebackskiva ”Hesitation marks”, som släpps nästa vecka men som avhandlas i Aftonbladet redan på fredag.

Och där fick jag det sagt också.

För att lyssna på repetitionerna, klicka här.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Samtidigt som Spotify ständigt växer och blir bättre (förra veckans allians med Metallica får ses som en stor fjäder i hatten för streamingtjänsten) så börjar utmanarna tuppa upp sig i jakt på internetlyssnarna. Och i förlängningen intäkterna som kommer av att folk månadsprenumererar till ett pris som ligger under en vanlig cd-skiva.

För mig personligen känns den norska tjänsten Wimp för stunden aktuell. Ganska mycket beroende på att bolagets huvudägare heter Schibsted, en norsk mediekoncern som i förlängningen även äger min röv med tanke på dess majoritetsposition i Aftonbladet. Det innebär en del nyheter som snart kommer att lanseras, och som jag för stunden inte kan säga mycket om. Med tanke på att jag, enligt gammal god börsbolagstradition, är inblandad på ett hörn utan att för den skull veta exakt vad som är på gång eller vad min roll i det hela blir.

En annan person som sent omsider har gått igång på gratisstreaming är Nine Inch Nails/How To Destroy Angels-visionären Trent Reznor.

I en intervju med The New Yorker har 47-åringen nämligen avslöjat att han ämnar gå i allians med Beats Electronics (bolaget som ligger bakom de ganska så populära Beats by Dr Dre-hörlurarna) i syfte att lansera streamingtjänsten Daisy.

I en beskrivning till alliansen blommar (dagens Göteborgsskämt) Reznor ut med sitt huvudsyfte: Som tydligen är att Daisy ska erbjuda nyttjaren musikrekommendationer baserade vad man de facto lyssnar på och är intresserad av.

Självklart ett välkommet val. Speciellt med tanke på att Spotify i sitt nuvarande utförande har för vana att tipsa mig om låtar och artister som jag inte bryr mig ett skvatt om, i stället för att basera rekommendationerna utifrån mina lyssningsvanor eller spellistor.

Men, och det här är ett viktigt sådant. Vid samma presskonferens som streamingjätten avslöjade sitt samarbete med Metallica på presenterades även ett flertal andra nyheter som kommer i nästa version av produkten, däribland något som kallas ”Discover” och som erbjuder nyttjaren möjlighet att göra just det. Alltså upptäcka ny musik som ligger nära ens intressesfär.

En uppdatering som med andra ord skulle göra Daisy ganska så onödigt.

Självklart är det ändå för tidigt att döma ut satsningen. Exakt vad som kommer att bli dess så kallade usp (unique selling point) får visa sig då mer detaljerad information offentliggörs. Något jag emellertid skulle uppskatta är en satsning på ljudkvaliteten – och en möjlighet att på exempelvis sin smartphone kunna välja de equalizerinställningar som lyssnarens öra trivs bäst av. En funktion jag länge har saknat hos de nu tillgängliga tjänsterna.

Om det ingår i gränssnittet kan Daisy måhända bli en riktigt skön upplevelse. Speciellt för oss som inte ser någon egentlig motsättning mellan ett skönt sound och moderna lyssningsvanor.

Källor: The New Yorker, Aftonbladet, Nyheter24.se.

Fotomontage: Metalsucks.net

Redan 1988 ställde Public Enemys Chuck D frågan ”bass, how low can you go?” i låten ”Bring the noise”.

Nu tycks den forne Nine Inch Nails-visionären Trent Reznor försöka utröna ett slutgiltigt svar på detta tvisteämne.

Ett färskt spår med hans nya grupp How To Destroy Angels – som även består av frugan Mariqueen Maandig, Atticus Ross och designern Rob Sheridan – söker sig nämligen mot ett rent av fysiskt kännbart frekvensdjup. Det liksom rör om i magen. Slätrakar benen och tonblästrar örongångarna.

”Keep it together” är hämtad från den visuellt drivna gruppens kommande sexspårsgiv ”An omen ep”, som också blir dess debututgåva för nya samarbetspartnen Columbia Records.

How To Destroy Angels har tidigare släppt en självbetitlad ep som kunde laddas ned gratis i högkvalitets-mp3 från kvartettens hemsida, samt bidragit med Bryan Ferry-covern ”Is your love strong enough?” till Hollywoodversionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”.

”An omen ep” sägs få sin officiella release den 13 november.

Sedan sin uppgörelse med den mer kommersiellt drivna delen av musikbranschen efter albumet ”Year zero” så har före detta Nine Inch Nails-visionären öppnat för att erbjuda sin musik gratis till fansen via nedladdning.

Så även nu. Uppe på hemsidan ligger nu fem spår från soundtracket till filmen ”The social network”, som Reznor har komponerat tillsammans med Atticus Ross (som har producerat bland andra Korn och dessutom programmerat maskinljud åt exempelvis Bomb The Bass och Nine Inch Nails samt bidragit med filmmusik åt bland andra ”The book of Eli). 

”The social network” är den nya filmen från David Fincher – ansvarig för bland andra ”Alien 3”, ”Fight club” och ”Zodiac” – och handlar om grundandet av allas vår favorittidstjuv Facebook. Manuset är skrivet av dialogmästaren Aaron Sorkin (”Vita huset”, ”Studio 60 on the Sunset Strip” med flera) och har en rollista som samlar kändisar som Justin Timberlake och Jesse Eisenberg och går upp på svenska biografer den 22 oktober.

Med tanke på det kreativa dreamteamet som har visualiserat boken ”The accidental billionaires” kan det ju bli en fantastisk stund i biosalongerna. Och väl värt att vänta på med lite gratismusik som uppvärmning.

Han har knappast ryggat från att skänka bort sin musik. Och Trent Reznor håller traditionen vid liv genom att släppa material med sitt nya band How To Destroy Angels – helt gratis via gruppens hemsida. 

För det generösa priset av noll kronor kan man därmed med start i morgon, tisdag, ladda ner gruppens debut-ep som bjuder på sex spår. Känner man att bankkontot tål det kan man även betala 2 dollar (knappt 14 spänn) och därmed få mp3-filer av extra hög kvalitet plus möjlighet att ladda ner videon till låten ”The space in between”.

How To Destroy Angels är Trent Reznors första riktiga projekt sedan Nine Inch Nails skrinlades, och kan även räkna in Reznors fru Mariqueen Maandig samt ljudtrixaren Atticus Ross i sättningen. Ovan nämnda gratisutgåva följs av en fullängdare tidigt 2011, då en turné också är aviserad.