En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Just så kan vi börja denna veckas bloggande och rapporterande.

Genom att förmedla ett besked som är en god nyhet om något. Speciellt för mig, som sedan fler år tillbaka har prytt mitt vänstra ringfinger med gruppens iögonfallande heartskull-symbol.

Sedan torsdag förra veckan har nämligen den bloddrypande alternativpunktrion, med rötter i Chicago, relokaliserat sig till Blasting Room-studion i Fort Collins, Colorado, för att där och tillsammans med Bill Stevenson (Descendents, NOFX, Rise Against med flera) fästa uppföljaren till 2010 års ”This addiction”.

– Om någon för 20 år sedan hade sagt att vi skulle göra en skiva med Bill Stevenson hade jag trott att det var ett skämt, kommenterar frontmannen Matt Skiba alliansen.

Senaste releasen från gruppen var ”Damnasia”, som släpptes förra året. Skivan bestod till större delen av akustiska nyversioner av valda delar ur diskografin samt ett par nya spår. Matt Skiba har även tillsammans med soloprojektet The Sekrets tidigare i år offentliggjort ”Babylon”, medan basisten/sångaren Dan Andriano förra året erbjöd ”Hurricane season” med sitt egna band Dan Andriano In The Emergency Room.

Alkaline Trios åttonde riktiga fullängdare lösgörs via Epitaph under 2013.

NOFX

Self entitled

Fat Wreck Chords/Border

SOFTCORE/PUNK Den verkar infinna sig med oregelbunden regelbundenhet, men det viktiga är ändå att den fortfarande tycks slå till mellan varven:

Den där önskvärda inspirationen som sätter in när de San Francisco-baserade punkveteranerna verkligen anstränger sig för att trycka ur sig en skiva med angeläget material.

Vilket gör att ”Self entitled” – nio år, två fullängdare och en drös singlar efter den senaste formtoppen ”The war on errorism” – kommer som en välkommen surpris. Ta mig tusan, det känns ju helt plötsligt som att kvartetten ids bry sig igen. Orkar lägga större vikt vid låtarnas själva utförande än vid dess knasagiterande budskap och titlar. Vässar refrängerna till blixtrande skärpa och balanserar säkert formulerat trams som ”72 virgins” – vars bärande tes går att finna i textraden ”When everyone is getting blowjobs, that’s when we’ll finally have world peace” – och den sargade skilsmässosagan ”I’ve got one ’Jealous again’, again”.

Bäst faller denna balansgång mellan gyckel och uppriktighet ut i ”She didn’t lose her baby”, ”I, Fatty” och ”Down with The Strip”, alla tre präglade av en melodimässig eftertänksamhet som minner om exempelvis ”Lori Meyers” (”Punk in drublic”, 1994) och ”Drop the world” (”Heavy petting zoo”, 1995).

Vi kan med andra ord inte kalla ”Self entitled” för egentlig mognad per definition. Bara en oregelbunden regelbundenhet som är lika glädjande överraskande när den än må infinna sig.

Bästa spår: ”She didn’t lose her baby”.

http://www.youtube.com/watch?v=QtoYQySMcZ8

Mustasch

The new sound of the true best

Gain/Sony Music

HÅRDROCK Utgåvor likt denna gör recensionsuppdraget extra utmanande, då dess blotta existens är högst diskutabel. All gängse bedömningsstandard är nämligen obrukbar när det avyttrade, som i det här fallet, till största delen handlar om nytolkningar av redan utgivet material. 

Som sådant är genomförande också förvånansvärt dogmatiskt. Förutom en stråkförsedd ”I’m frustrated” petar Mustasch snarare försiktigt i detaljerna än tar tillfället i akt att göra om ett dussintal av sina mest välkända kompositioner. Nog för att bland andra ”Black city”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” låter några hårstrån bättre och grövre i de nya versionerna – då möjligheten att skapa ny spänning mitt i allt det välkända inte tillvaratas blir utfallet inte heller speciellt omtumlande.

På samma sätt är kollektionens enda grundexklusiva inslag inte heller något som får ens världsbild att skakas i grundvalarna. ”Angel’s share” är förvisso en behaglig liten kindklapp som låter mer The Cult än Ian Astbury och hans mannar har gjort sedan ”Sonic temple”, men stycket är likväl en bagatell som ligger en bra bit under högstanivån.

Bästa spår: ”Down in black”.

Dropkick Murphys

Going out in style

Cooking Vinyl/Cosmos Music Group

FOLKROCK Ända sedan Bostongruppen under sent 1990-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Så långt är album nummer sju en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut. 

En desto mer upphetsande insikt är då att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor, fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar. 

Låt gå då för att Guinessmagen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg o’ my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

Bästa spår: ”The hardest mile”.