Tate tar sig gärna en jamare eller två. Och då förslagsvis av egna vinmärket, Geoff Tate Insania. (Foto: queensryche.com)

Tycker du att året så här långt har varit lite rörigt? Med diverse folkliga uppror i arabvärlden, jordbävningar och kärnkraftskatastrofer i Japan och en seger för Eric Saade i melodifestivalen?

Lugn. Du har stöd hos Seattles stoltaste progmetalplution.

Inom kort släpper Queensrÿche sitt nya album ”Dedicated to chaos”, vilket också blir gruppens första utgåva på Roadrunner-lierade skivbolaget Loud & Proud.

Och här måste jag för en stund byta till engelska. För frontmannen Geoff Tates beskrivning av det färska materialet låter sig inte översättas till svenska utan att bli totalt snömos:

– Modern life moves fast. Plug into the rhythm of the now with our 12th studio album, ”Dedicated to chaos”. It’s a clash and slash of musical experimentation anchored by the pulse of digital code. Enjoy – headphones are a must, hälsar han i pressmeddelandet.

Jodå… Det blir säkert bra det också.

Desto mer lättbegripligt är då beskedet att skivan ska finnas tillgänglig i sommar, lagom till ensemblens 30-årsfirande.

Så här i valtider vill jag dra fram en gammal MUF-slogan. Inte för att jag på något sätt må sympatisera med detta ungdomsförbund eller dess så kallade arbetarvurmare till moderparti. Utan bara för att den stämmer in på en punkt.

Jag älskar att äga.

Skivor, det vill säga.

Ni vet, barn. Den där produkten som en gång i tiden, samtidigt som man kommunicerade med röksignaler och klädde sig i djurhudar, faktiskt var bärare av den musik ni nu streamar på Spotify eller tankar ner på The Pirate Bay. En fysisk produkt. Som kändes, luktade och säkert också smakade om man så önskade. Alltså, en fysisk tingest som gjorde allt det som en smidigt spridd mp3-fil inte gör.

Ja. Jag står för det. Jag älskar skivor.

Därför vill jag i dag blogghylla Supernova records lite extra. Inte för att bolaget har en exceptionell repertoar som får mig att inrätta schemat efter dess planerade releaser. Utan för att det, trots vikande försäljningssiffror för fysiska exemplar, hårdsatsar och släpper skivor som om det inte fanns någon morgondag.

Och detta trots att det lanserats så sent som tidigare i år. Alltså i en tid då det för många kanske känns mer attraktivt att ta ut besparingarna och boka in en helkväll på Casino Cosmopol än att investera i musikutgivning.

Därför hyllar jag nu lite okritiskt labelbossen Johnny Hagel (tidigare svenskansvarig för Roadrunner samt basist i exempelvis Tiamat) och distributören Cosmos Music Group (Bonnier Amigo). Så länge det finns satsningar så kan man aldrig kalla skivbranschen för död och begraven.

Och även om dess släppschema, som tidigare har påpekats, inte har innehållit några utgåvor som kommer att slå sig in ens på en ganska omfattande årsbästalista så finns det ändå några releaser som jag i sammanhanget vill uppmärksamma. Märk väl att jag inte recenserar dem som sådana, eller använder någon betygsbedöming för att avgöra dess förträfflighet. Ta det bara på tips om musik för oss – som älskar att äga skivor.

Pray For Locust ”Swarm”

Stockholmsband som gör grooveriktig metalcore utan messång och som hämtar mer uppenbara influenser från Lamb Of God eller Raised Fist än från exempelvis USA-normens At The Gates. Lyssna mer här.

Gormathon ”Lens of guardian”

Bollnästruppen må ha ett namn som för tankarna åt dödsmetallhållet, men jungfruresan är en mer lättsmält historia än så. Tänk ett Amon Amarth på dubbel hastighet och med sång som ligger i det mer traditionella högre registret. Då kommer du ganska nära det du kan lyssna på här.

Misanthropian ”A torture of your own design”

Death metal på riktigt får du i stället här. Att huvudstadsgänget har ett gott öga till Behemoth visas med tydlighet i öppningsspåret ”March to dominate”, medan det i resten av styckena finns det en nerv av såväl Cannibal Corpse som Immolation. Gillar du din dödsbiff relativt blodig och ganska senig? Då lyssnar du mer här.

Bakersfields främsta nu metal-arkitekter premiärvisade i natt, svensk tid, första videon från kommande albumet ”Korn III: Remember who you are” på MTV2 i USA. 

Av så kallade upphovsskäl, antar jag, så kan jag inte direktvisa videon här på bloggen. Men den går att kolla på den här länken.

”Oildale (Leave me alone)” är inspelad i ett oljefält inte långt ifrån bandets hemstad i Kalifornien i början av maj bandets gitarrist James ”Munky” Shaffer förklarar att låten knyter an till bandets förflutna.

– Den handlar om att fly, att komma bort, och visar oss spelande med oljepumparna runt oss, berättade han nyligen för Kerrang.

Låten är första smakprovet från Korns första album för Roadrunner, som släpps i juli. Skivan, producerad av Ross Robinson som rattade combons två första album, sägs vara en återgång till de så kallade rötterna. De senaste skivornas elektroniska experiment anses därmed vara förpassade till soptippen och kvartetten har den här gången siktat på ett råare sound.

Singeln bådar i alla fall gott. Eller vad säger ni, children of the Korn?

Nu metal-scenens chefsarkitekter har omgrupperat styrkorna och återvänder i sommar med ett nytt album, det första sedan 2007 års obetitlade utgåva.

Skivan, som är producerad av mullersäkre Ross Robinson, blir Bakersfieldgruppens första släpp på nya hemvisten Roadrunner och får den något förvirrande titeln ”Korn III – Remember who you are”.

Kvartettens nionde skiva ser dagens ljus i sommar. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

Det är bara att gratulera Malmöbandet, som i dagarna har säkrat utlandskontrakt med Roadrunnerettiketten On Fire. 

Avtalet gäller fem album, vilket innebär att det lär storsatsas på gruppen under lång tid framöver.

– Royal Republic har allt som krävs för att slå igenom internationellt, kommenterar A&R-veteranen Wolfgang Funk, som står bakom On Fire, signingen.

– De är karismatiska, de är fantastiska live och de har ett debutalbum som är helt fullspäckat med hits. Deras namn kommer att höras över hela kontinenten i år, lyder följande lovord.

Det är bara att gratulera det holländska metalbolaget till en supersigning. Och Grand Magus till en ny, resursstark hemvist.

Det nya samarbetsavtalet innebär att Stockholmsbandet under våren nästa år kommer att släppa sitt femte album, betitlat ”Hammer of the North”, på Roadrunner. Fullängdaren blir uppföljare till kalasutgåvan ”Iron will” (Rise Above, 2008) – en utgåva som till och med lyckades kamma åt sig titeln ”Månadens skiva” i tyska Metal Hammer.

– Vi är upphetsade över att arbeta med Roadrunner, skriver bandet i ett meddelande.

– Vi ser det både som ett stort erkännande och som en möjlighet att ta vår musik ännu närmare perfektion. Vi är övertygade om att sambarbetet kommer att bli något riktigt speciellt.

Bläcket har knappt hunnit torka på kontraktet med Rob Zombie innan den holländska metallabeln stolt presenterar nästa storvärvning.

Affären innebär att gitarristens självbetitlade soloalbum kommer att släppas via Roadrunner i Europa under våren 2010. Den japanska marknaden får ett smakprov redan nästa vecka då singeln ”Sahara” (gästad av Koshi Inaba från japanska duon B’Z) släpps, uppbackad av en nyinspelning av Guns N’ Roses-klassikern ”Paradise city” med gästinhopp från Cypress Hill och Fergie (Black Eyed Peas).

Omslaget för denna utgåva kan ni se ovan.

När det gäller nya Europakontrakt låter Mustasch meddela att tyska Nuclear Blast får den äran att släppa bandets senaste skiva nere på kontinenten. ”Mustasch” släpps där den 8 januari nästa år.

Ett klipp från när bandet framför plattans starkaste spår, ”Damn it’s dark”, i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” går att hitta på följande länk.

Trots ett hårt arbete med uppföljaren till hans remake på klassiska ”Halloween” (”Alla helgons blodiga natt” på svenska) samt animerade ”The haunted world of El Superbeasto” har Rob Zombie lyckats färdigställa ett nytt album – och byta skivbolag.

Efter 18 år och 15 miljoner sålda album med såväl White Zombie som soloartist har multiartisten valt att lämna Universal-sfären för att i stället liera sig med Roadrunner via bolagets Loud & Proud-etikett (som tidigare år ansvarade för Kiss ”Sonic boom” i Europa).

– Det var inget beslut att fatta efter så pass lång tid, men det var oundvikligt, säger Rob Zombie i ett pressmeddelande.

Första frukten av nämnda samarbete släpps tidigt nästa år, då den till november aviserade fullängdaren ”Hellbilly deluxe 2” ser dagens ljus.

– Jag älskar min nya skiva och vill omge mig med en lika upphetsad grupp människor som kan återuppväcka min glöd. Roadrunner verkar vara det perfekta stället för det, fortsätter han. 

Låtlistan för ”Hellbilly deluxe 2”, uppföljare till det mycket framgångsrika albumet från 1998, är som följer:

1. Jesus Frankenstein

2. Sick bubblegum

3. What?

4. Mars needs women

5. Werewolf, baby!

6. Virgin witch

7. Death and destiny inside the dream factory

8. Burn

9. Cease to exist

10. Werewolf women of the SS

11. The man who laughs

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling