Uppdrag Granskning har idag temat att man inte får säga vad man vill om invandrare i det här landet. Och att det är något dåligt.

I programmet kritiserar Magnus Wennerholm som jobbar åt SVT Uppdrag granskning i tur och ordning:

Aftonbladet Kultur för att ha kritiserat den tidigare medarbetaren på SVT Uppdrag Granskning Per Brinkemo. Kontroversen handlar om att Brinkemo tycker Aftonbladet Kultur varit orättvisa och citerat saker han skrivit ur sitt sammanhang.

Norrbottenskuriren för att de helt korrekt citerat den tidigare medarbetaren på SVT ”Så ska det låta” Stefan Gunnarsson om att han inte ville ha fler flyktingar till Boden. Kontroversen handlar om att Gunnarsson inte tycker Norrbottenskuriren skulle tryckt citaten trots att han sa dem.

Sveriges radio Konflikt för att gjort en granskning av ett avslöjande som Sveriges radio Ekot tidigare gjort om den somaliska terrorgruppen Al-Shabab som har kopplingar till Al-Qaida. Kontroversen handlar bland annat om att Konflikt utelämnat uppgifter som den tidigare medarbetaren på SVT Uppdrag Granskning Carolina Jemsby tagit fram. Sveriges radio Konflikt har också låtit bli att sända ett inslag Carolina Jemsby gjort i samma fråga.

Man kan riktigt se dessa fyra, förgrymmade, personer sitta runt fikabordet på Sveriges television, kollegorna Wennerholm, Brinkemo, Gunnarsson och Jemsby. Alla förfördelade av andra redaktioner. 

Den enda framträdande personen i reportaget som inte är från Sveriges television är Amun Abdullahi från Sveriges radio som gjorde det reportage som Sveriges radio Konflikt granskade. Hon ogillade innehållet i deras granskning vilket ju inte är så konstigt eftersom det var hennes reportage de granskade.

Uppdrag granskning skriver på ett sätt TV-historia. De kritiserar alltså andra redaktioner för att vinkla, citera selektivt och för att citera personer trots att de inte vill bli citerade.

Att just den kritiken kommer från just Janne Josefsson tyder på att den politiska satiren har en framtid.

Anders Lindberg

I går skickade Jan Björklund ut ett pressmeddelande med rubriken: ”Det tar tid innan resultaten vänder i skolan”.

Bakgrunden är att han beställt en utredning för att komma fram till att alla problem i skolan är sossarnas fel. Möjligen med undantag för det som är föräldrarnas ansvar, eller lärarnas, eller rektorernas, eller elevernas, vädrets, Rysslands eller vem som helst utan Björklunds eget.

Utredningen kom också fram till precis detta och döpte, för att ingen skulle missa poängen, rapporten till ”Det tar tid”. Riktigt hur mycket tid det finns vetenskapligt stöd för har jag inte lyckats utläsa men gissningsvis flera mandatperioder, minst (utredningen nämner ”slutet av 2020-talet”).

Att statens resurser används för att producera partipolitiska pamfletter var annars något som S-regeringen brukade få hård kritik för. Nu är det satt i system. Dessutom presenterades rapporten samtidigt som skolverkets studie som, tvärtom, levererade en svidande kritik mot skolan.

Man slås onekligen av misstanken att detta sammanträffande varit i säck innan det kom i påse.

Dessutom är påståendet, ”Det tar tid”, långt ifrån hela sanningen. När världens mest välrenommerade konsultföretag, McKinsey, gick igenom 20 framgångsrika skolsystem i en rapport för inte så länge sedan kom de fram till att det bara behöver ta sex år eller mindre för att vända utvecklingen.

Jan Björklund har snart spenderat sju år på att plocka av folk kepsar och sortera elever allt tidigare. Resultatet, hittills, är katastrof.

Anders Lindberg

I dag har DN försökt sig på att analysera Socialdemokratin i Europa. Artikeln är förmodligen en av de mest okunniga som publicerats i frågan.

Vinkeln är att det går dåligt för Socialdemokraterna på grund av att de är splittrade. De exempel som tas är Danmark, Frankrike och Italien.

Alltså tre länder där det har gått så dåligt för Socialdemokraterna att de nyligen vunnit valen. 

I artikeln intervjuas ett antal statsvetare. Högskolelektor Nicholas Aylott från Södertörns Högskola analyserar ”krisen” för Socialdemokraterna i Sverige:

– Det enda som verkligen skulle ha stor effekt är om Sverige liberaliserade arbetsmarknadsreglerna, som Danmark eller USA. Men då skulle man underminera insidrarnas (sic!) ställning när det blir lättare att säga upp folk. Det är väldigt svårt för Socialdemokraterna att gå den vägen.

Att hitta en forskare som gör den analysen kan inte ha varit lätt.

I verkligheten, och tvärtemot DN:s vinkel, har Socialdemokraterna vunnit flera val på senare år i Europa. Den dominerande ställning borgerligheten haft i Europa är bruten. I Storbritannien går de konservativa kräftgång, valet i Tyskland är fortfarande en öppen fråga eftersom liberalerna håller på att åka ur riksdagen.

Högerns grepp över den ekonomiska politiken är på väg att brytas. Den åtstramningspolitik som varit borgerlighetens lösning på Europas kris håller på att ersättas av en mer expansiv inriktning, precis i enlighet med precis den kritik Socialdemokraterna i Europa drivit.

Detta vet alla. Utom DN:s Henrik Brors.

Suck.

Anders Lindberg

Efter Tobias Billströms (M) uttalande där han gjorde skillnad på ”blonda och blåögda” och diverse andra skumma figurer härsknade S-ledamoten Peter Persson från Jönköping till och lämnade in en interpellation (2012/13:370 Förtroende för statsråd) till statsministern där han ställer frågan hur det kommer sig att Fredrik Reinfeldt har förtroende för Tobias Billström.

Nu har svaret kommit från Statsrådsberedningen:

Interpellation 2012/13:370 överlämnas till Justitiedepartementet sr Billström.

Frågan om statsministerns förtroende för Tobias Billström ska alltså besvaras av… Tobias Billström.

Tyvärr verkar S-ledamot Persson blivit sur av svaret och dragit tillbaka interpellationen. Jag hade gärna velat höra Billströms förklaring…

Anders Lindberg

I dag i Aftonbladet har Monica Gunne en krönika om Omar Mustafa.

Hon skriver:

Jag har visserligen inte en susning om vad Omar ­Mustafa står för, men han om ­någon, hade väl till exempel kunnat rycka tag i komplexiteten och regelverket i de så kallade hedersrelaterade ­familjerna?

Att hon verkligen inte har en susning understryks bland annat av att hon inte vet att organisationen han är ordförande i heter ”Islamiska förbundet” och inte ”Muslimska förbundet”.

Vad har då Omar Mustafa med hedersrelaterat förtryck att göra?

Jo, ”han om någon” borde ju veta, eftersom… Ja, eftersom vadå, Monica Gunne?

Men det slutar inte där. Hon skriver:

Ja, Mustafa kan ju förstås allt det här på sina fem fingrar, men ni andra kan ju alltid läsa en av de 500 rapporter i ämnet, till exempel Ungdomsstyrelsens ”Gift mot sin vilja”, som redogör för hur det hedersrelaterade förtrycket begränsar livet för tiotusentals flickor och pojkar i Sverige.

Sen följer en lång redogörelse för vad Omar Mustafa kan ”på sina fem fingrar”.

Gunne avslutar sin text med att Omar Mustafa i sitt avskedsbrev inte tog upp jämställdhet som en specifik fråga utan bara: ”rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter”.

Någon dag innan skrev Mustafa i längre artikel i Aftonbladet:

Jag blir upprörd över kränkningar av kvinnors rättigheter. Jag ser kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter och tar djupt avstånd från alla försök att hindra kvinnor att leva sina liv efter sina val.

Så vad menar Gunne med att han är otydlig? Eller valde hon bara den kortare av de två texterna för den inte var lika tydlig om jämställdhet?

Det är extremt ovanligt att vi på ledarsidan går i polemik med Aftonbladets krönikörer. Men Monica Gunnes alster är precis den typ av saker som kommer krälande i spåren av det, delvis islamofoba, drev som Omar Mustafa blivit utsatt för.

Den får inte stå oemotsagd eftersom det representerar en oacceptabel människosyn. Att Omar Mustafa tillskrivs en massa egenskaper och åsikter bara för att han är muslim är inte acceptabelt. Punkt.

Anders Lindberg

Uppdatering med kommentar av Jan Helin

”Aftonbladet publicerade i dag en kolumn av Monica Gunne som är fel i sak.
Om man inte vet vad Omar Mustafa står för bör man heller inte spekulera i det.
Det var olyckligt och ett misstag.
Jag har därför valt att publicera detta uttalande i anslutning till kolumnen.

Jan Helin,
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Aftonbladet”

I lördags röstade Zimbabwe om en ny konstitution. Jag besökte landet i februari och redan då stod det klart att det skulle bli ja. Alla stora partier är för. Enligt de senaste uppgifterna har 90 procent ställs sig positiva. Bedömare i regionen uppger att själva omröstningen varit fri och rättvis, men det återstår att se.

Nu ska värdet av en ny konstitution inte överdrivas. Det finns, som flera av de vi träffade också påpekade, ingen tradition av konstitutionalism i landet. Myndigheterna följer inte lagen helt enkelt utan gör som maktpartiet Zanu-PF och presidenten Robert Mugabe vill.

Samtidigt kommer mycket oroande signaler. Valdagen inleddes med att en oppositionspolitiker från det stora oppositionspartiet MDC-M fördes bort.

– Vår distriktssekreterare i Headlands kidnappades i morse. Han hämtades i sitt hem av beväpnade människor, sa Douglas Mwonzora enligt AFP.

I går genomfördes en räd mot MDC-M och tre ledande tjänstemän greps. Dessutom greps den kände människorättsadvokaten Beatrice Mtetwa, enligt uppgift för att hon begärde att poliserna skulle visa upp beslut om husrannsakan vilket de inte kunde.

Senare i år kommer ett allmänt val att hållas, troligen i sommar. Förra gången, 2008, vann Morgan Tsangirai, MDC-M i första valomgången över Robert Mugabe, Zanu-PF. Mugabe startade då en enorm våldsvåg över landet där människor dödades, skadades och våldtogs. I Zimbabwe kallas perioden ”The Fear”. Det ledde till att Tsvangirai hoppade av andra valomgången och Mugabe vann.

Enligt de uppgifter vi fick i februari hade samma terrormaskineri som verkade 2008 börjat byggas upp igen. Arbetslösa unga män rekryterades, lokaler skaffades fram, läger byggdes. 

Men de vi pratade med i Zimbabwe trodde inte att det skulle bli någon återupprepning av The Fear, världen och i synnerhet staterna i södra Afrika skulle inte acceptera det. Trodde de, eller hoppades i varje fall.

Men nu testar Robert Mugabe gränserna genom att trakassera opposition och civilsamhälle. Det är extremt viktigt att vi från omvärlden reagerar skarpt redan från början. Annars vet ingen hur långt han är beredd att gå.

Eller, jo, vi vet precis. För vi har sett alltihop förut.

Anders Lindberg

I dag kan Aftonbladet berätta att Katarina Berggren, vice ordförande och gruppledare för Socialdemokraterna i Polisstyrelsen i Stockholms län kräver att ID-kontrollerna i tunnelbanan upphör.

Katarina Berggren är kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka.

– Jag blir verkligen bekymrad över de erfarenheter som många invånare i Botkyrka upplever på väg till jobb eller skola, där man upplever sig diskriminerad. Det handlar om stockholmare, som är födda i Stockholm, men som har ett utseende som bygger på att de har utländsk bakgrund, säger hon.

Det är bra att Socialdemokraterna nu reagerar. Det har hittills varit allt för lågmält från oppositionen kring id-kontrollerna i tunnelbanan. Regeringens egen expert har konstaterat att de är olagliga och det enda rimliga är att de omedelbart upphör.

Socialdemokraternas utspel väcker även frågan om vem som egentligen stöder ID-kontrollerna och den allt mer brutala jakten på papperslösa. Hittills har bara Moderaterna och Sverigedemokraterna öppet försvarat det som händer.

Vad säger Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Står de bakom jakten på papperslösa, eller inte?

Anders Lindberg

I debatten om Reva har frågan ställts om polisen ägnar sig åt så kallad ”racial profiling”, på svenska rasprofilering.

Vad tycker då egentligen polisen om rasprofilering?

I sitt svar på Sanktionsutredningen (SOU 2010:63) om genomförandet av EU-direktivet (2009/52EG) med sanktioner mot arbetsgivare som anställer papperslösa vill polisen ha rätt att inspektera arbetsplatser utan att det ska krävas misstankar. Det ska i princip räcka med att det är en arbetsplats där det finns många utlänningar.

I lagrådsremissen (sid 111) daterad 31 januari 2013 står:

Rikspolisstyrelsen (RPS) delar inte utredningens uppfattning att inspektionerna ska vara misstankebaserade och genomföras när misstanke om brott som avses i 20 kap. 5 § UtlL föreligger. RPS instämmer inte heller i utredningens uppfattning att de befogenheter som polisen har i dag är tillräckliga för att genomföra arbetsplatsinspektioner.

Polisen vill alltså ha ökade befogenheter att jaga papperslösa. De vill kunna gå in på vilken arbetsplats som helst och kräva att folk visar ID-handlingar. Regeringen har hittills sagt nej.

Men frågan måste ändå ställas: om polisen inte vill att inspektionerna ska vara ”misstankebaserade”, vad ska de grundas på då?

Fördomar?

Anders Lindberg

I en stort uppslagen artikel 21 februari hängde Dalarnas Tidningar ut riksdagsledamoten Roza Güclu Hedin (S) för dålig närvaro i riksdagen. I ingressen skriver man:

Roza Güclü Hedin (S) var inte med när en tredjedel av höstens ärenden avgjordes i kammaren.

Orsaken till detta, vilket framgår längre ner i artikeln, är att hon haft en komplicerad graviditet och därför i enlighet med reglerna kvittat ut sig.

Den manliga reportern Jesper Eriksson frågar henne då:

Ligger det inte en problematik i att just voteringarna får stryka på foten som folkvald?

Att den frågan ställs och dessutom går i tryck säger väldigt mycket om kulturen på Dalarnas Tidningars redaktion. Även om det är en makthavare man granskar är det långt över gränsen att misstänkliggöra någon för att den är gravid och antyda att den borde låtit bli med det.

I går kritiserade Carl-Oskar Bohlin (M), också riksdagsledamot från Dalarna, det oetiska i uthängningen av Roza Güclu Hedin. Han skriver:

Trots att Güclu Hedin i artikeln redogör för att frånvaron beror på sjukskrivning och en komplicerad graviditet, görs hela den journalistiska poängen under rubriken ”hon var borta mest”.

Det raljanta svaret från ansvarig utgivare Ewa Wirén ignorerar Bohlins kritik och konstaterar allmänt:

Jag tvivlar dock inte ett ögonblick på att det finns småbarnsföräldrar i riksdagen som jobbar hårt. För det måste småbarnsföräldrar göra – oavsett vilket jobb de har.

Det ansvarig utgivare borde gjort är be om ursäkt. Att försöka göra det moraliskt tvivelaktigt när någon kvittar ut sig på grund av en komplicerad graviditet spär på exakt de fördomar som gör att unga kvinnor inte vill engagera sig politiskt. Det bidrar till det samhällsklimat vi har där arbetsgivare väljer bort unga kvinnor eftersom de ”ändå bara blir gravida och är hemma”.

Ewa Wirén skriver även i sitt svar till Bohlin:

Något annat medieföretag bryr sig knappt.

Där har hon fel. Många både ser och bryr sig. Att vi ännu inte kommenterat så mycket ska hon nog bara vara tacksam för.

Anders Lindberg

I går dansade PR-konsulter, Carema och Twitterhögern av glädje över nyheten att Kommunal backade upp Caremas version av händelserna vid Koppargården.

Bakgrunden var en icke publicerad rapport som Hans Kilsved, då på PR-byrån Rådhusgruppen, gjort på uppdrag av Kommunal. Kilsved själv har uttalat sig starkt kritiskt till medias Caremagranskning.

I ett uttalande säger nu Kommunal:

Kommunal ställer sig inte bakom Hans Kilsveds uttalanden i veckan. Hans Kilsved har gjort dessa kommentarer som privat person. Hans Kilsved är inte anställd av Kommunal.

Den rapport som Hans Kilsved har gjort på uppdrag av Kommunal som fristående konsult, har inte haft till syfte att bedöma riktigheten i medias spegling av företags och kommuners äldreomsorgsverksamhet. Rapporten handlar främst om Kommunals interna organisation och om hur vi bättre ska kunna förebygga missförhållanden vad det gäller arbetsvillkor, arbetssituationer. Alltför att vi med kraft ska kunna agera för medlemmarnas bästa.

Alltså:

Kommunal står inte bakom Kilsveds uttalanden.

Rapporten det hänvisas till syftade till att undersöka andra saker (Kommunals interna organisation) än det Kilsved uttalar sig om (medias granskning av Carema).

Vill man läsa mer om av vad som händer nu kan jag rekommendera: Carema gör som klimatförnekarna.

Kommunal är säkert jätteglada över att användas som slagträ i den här historien.

Anders Lindberg