Har ni, som jag, funderat på hur Pontus Gårdinger ser ut i ansiktet när han får bebiskiss i famnen? Nu vet vi alla. HA HA HA. Han blev så jävla ägd av Charlie Schulman. 

Tar en promenad och märker att det inte är i vår i luften, men väl på marken. För mig har aprilgruset på asfalten alltid varit det finaste av vårtecken. All sandning som nu ligger i drivor på trottoarerna, det är vår för mig. Ljudet av att gå på det där gruset kan kasta mig, SLUNGA MIG 25 år bakåt i tiden. Man fick äntligen ta ut cykeln igen. Vi pojkar stod och jämförde dem mot varandra på skolgården. Det ständiga dilemmat: vad är egentligen coolast – BMX eller limpa? Med BMX:en kunde man åka uppför berg och göra spektakulära konster. Men hade man limpcykel kunde man skjutsa och det fanns drag av motorcykel över den. Vi brukade fästa spelkort med tejp mot ekrarna, när man cyklade lät det som om man framförde en Harley Davidson.

Men den där sanden som vintern lämnat efter sig kunde vara väldigt farlig i höga farter. Man kunde slira. Jag har fortfarande kvar små ärr på mina knän. De kommer från alla vurpor när man körde sin limpa och tappade styrningen i den ljuvliga aprilsanden som låg på asfalten.

Jag har två bästisar, kan man säga. Det är Mats och Klas. Allt föll sig så lyckligt att vi fick barn ungefär samtidigt i livet. Och alla tre av oss bloggar om det. Jag vill därför slå ett slag för mina bästa vänners pappabloggar.

Klas Lindberg började blogga igår. Han bloggar riktigt bra! Det är baske mig fenomenalt ibland! Bara en sak stör mig. Klas har plötsligt – och fullstänidgt okommenterat – börjat kalla sin dotter Maj-Lis för ”Göj” i bloggen. Som om inte maj-Lis är ett konstigt namn nog. Men framför allt – att han inte kommenterar det. Han liksom bara hivar upp det och så får folk fatta om de vill. Så typiskt internt, tramsigt, ignorant, exkluderande. Det är precis den typen av saker som gör att jag, som vet EXAKT hur man gör för att driva en stor blogg och vad man INTE får göra för att skrämma bort folk, tycker väldigt illa om. Men ändå. Bra blogg! Läs Klas blogg HÄR.

Mats Sétreus har bloggat länge under namnet ”Style by Mats”-Mats. Han är rolig. Han har humor! Om ni går in på hans blogg nu så kan ni titta på en film från svensexan i helgen där han hoppade från tian. Extra poäng till den som hittar mig i filmen. Mats Sétreus bloggar HÄR.

Amanda är äntligen på väg hem från sin Malmö-resa. Det är en sak att vara pappaledig en hel dag. Det är hårt arbete och när Amanda kommer hem så känns det helt ljuvligt att få avlösning. Att kunna bara lägga sig i soffan och inte göra någonting alls medan Amanda tar hans om Charlies kvällsmål. Men det här, att vara helt ensam med ett barn dygnet, det är verkligen en prövning.

Det finns liksom ingen paus. Allting bara pågår. Det tar aldrig slut. Någon gång känns det hopplöst, när Charlie insisterat på att äta själv och drällt ner inte bara sig själv utan också förstört ens mobiltelefon och geggat ner den STORA VITA SOFFAN och trots att man försöker så VÄGRAR HON SITTA STILL, men samtidigt är det väldigt svårt att känna någon form av hopplöshet när Charlie tittar på en med den här blicken.

Men det är först nu jag förstår hur alla ensamstående mödrar och fäder har det där ute i landet. Det här inlägget är en hyllning till er. Respekt till er! Det ni gör är otroligt.

Ända sedan Charlie föddes har det varit en dröm att någon gång kunna läsa en bok för henne som jag skrivit själv.

Jag har inte velat berätta något förrän allt verkligen var klart, men nu är det det. Jag har skrivit en barnbok! Så jävla stolt och glad är jag! Jag försökte sälja in idén till Bonnierförlagen, som var ointresserade, men ärbara förlaget Rabén&Sjögren ville gärna ge ut den.

Jag tror Charlie kommer att älska den här boken. Den handlar om en bebis som driver gäck med sin oroligt lagda pappa i det att hon vägrar bajsa. Dagarna går och pappan blir alltmer brydd över det uteblivna bajsandet. Dagar blir veckor. Han frågar henne varför hon inte bajsar och bebisen svarar vagt att hon ”spar sig”. Spar sig till vadå? Nej, det vill hon inte gå in på.

Och så en dag brakar helvetet loss.

Boken kommer inte ut förrän om många månader, men jag tänkte att det skulle vara roligt att visa omslaget som min vän Emma Adbåge gjort. Visst är det fint?

En timme varje morgon, från att Charlie vaknar vid halv sex till halv sju, är det lilla julafton för Charlie. Då låter jag henne krypa runt i lägenheten utan blöjor. Jag tänker mig att det måste vara skönt att lufta sig lite när man legat i blöja en hel natt. Hon tycker mycket om det, blir genast ”fnittrig” och belåten. För mig är det dessutom en spännande timme. Det här är timmen då allt kan hända.

Sen tar jag på henne blöjan och då är hon sur i fem minuter,  vill inte ens titta på mig, men så får hon en ny bok att bläddra i och, ja, man kan säga att vi börjar om. Där har vi den, min morgon.

Sitter vid datorn i vardagsrummet. Amanda är borta, det är mest tråkigt och förfärligt och jag saknar henne, men det finns fördelar med den här ensamtillvaron. Jag har badat tre gånger under kvällen. Jag överdriver inte. Tre gånger. Under kvällen har jag legat i badet sammanlagt 2,5 timmar. Tog med den stationära telefonen och ringde lite samtal till människor jag inte talat med på länge. Efter en stund tystnad i andra ändan när jag skvalpat med ett lår eller så och så frågan: ”Ligger du i badet?”

Då svarar jag i regel ”nej” och frågar häpet: ”Vad fick dig att tro det?” Jag skäms för mitt badande, nämligen.

Det är alltid så när jag är ensam. Vissa super för att bli kvitt sin ångest. Jag badar. Mina fingrar räfflar sig, om jag drar fingertopparna mot valfri yta så lossnar huden. Hela jag stramar, som om allt i min kropp har krympt utom benen. Jag känner mig förångad, jag har blivit ett med vattnet.

När jag steg upp ur badet tredje gången kände jag mig rent genomskinlig.

Jag borde känna välbehag av att sitta här och svalna, men jag vill bara tillbaka. Jag har nu sagt att jag inte ska bada ännu en gång och om jag finner mig själv ligga där om en halvtimme så kommer jag att fyllas av själväckel av det slag man bara känner när man sagt till sig själv att man inte ska ta en virrepinne till och så sitter man plötsligt där med pinne i hand och känner skam inför det faktum att man faktiskt inte har någon karaktär.

Jag brottas med stort och smått här där jag sitter. Mest smått. Imorgon ska jag vara med i Petra Medes talkshow, Fast det är inte Petra Medes talkshow, det är ju ”Petra Medes” talkshow. Hon spelar en karaktär. Hon ställer en allvarlig, känslofylld fråga till sin gäst och precis när han börjat leverera svaret kan det hända att hon speglar sig i en fickspegel. Frågan är hur man ska agera mot den karaktären? Varje gång jag träffar Petra Mede blir jag uppfylld av hennes kvickhet och briljans. Jag har inte träffat ”Petra Mede”. Hon verkar inte lika lätt.

Nej, hörrni, dags att ta ett bad och sen är det bums bus bas i säng.

Jag och Klas är bästisar. Jag är gudfar till hans barn och han till mitt barn. Hans barn heter Maj-Lis. Jag vet, det är ett märkligt namn. Talar vi inte mer om det. Klas är pappaledig och jag med. Vi hänger hela dagen. Vi gör just ingenting, vi. När telefonen ringer och ”det är jobbet” så skrattar vi, skakar på huvudet och låter det ringa. Vi gick på café och tog en kaffe. Sen gick vi vidare. Hamnade på ett annat café. Där tog vi en kaffe. Nu funderar vi på att bryta upp. Lite sugen på att ta en kaffe någonstans. Jag har ingen tid att passa. Jo, en! Klockan sju möter AIK GAIS och jag har bjudit hem mina killkompisar. Jag ska göra raclette! Vet ni vad det är? Det är smält ost och charkuterier, kan man säga. Jag ska klä Charlie i AIK-dressen.

Amanda sover över i Malmö idag. Första natten för Charlie utan Amanda. Men de talar i telefon under dagen. Charlie tittar förundrad på telefonen när hon hör Amandas röst. Det är så rörande att se henne.

Nä, hörrni. Dags att gå vidare. Det finns ett bra café inne i PK-huset som vi tänkte vi skulle testa.

Pappaledig med Charlie. Har börjat få in rutinerna. Har börjat inse hur viktig den här stunden är:

Jag vet att jag nu har en halvtimme på mig att städa, ta en kopp kaffe, plocka ur diskmaskinen och kanske skriva ett inlägg i bloggen. Morgonen har varit tramuatisk för övrigt. Jag plockade fram dammsugaren och gick sedan för att bädda sängen i sovrummet. Charlie höll på och dona med lite klossar i vardagsrummet. Plötsligt hör jag hur dammsugaren sätts på. Och två sekunder senare hör jag Charlies förtvivlade skrik. Jag springer ut och ser henne sitta och hulka vid dammsugaren. Blixtsnabbt hade hon krupit fram till dammsugaren, tryckt på knappen och sedan klappat ihop av ren skräck.

Hon hämtade sig sen. En spännande start på pappalediga dagen. Idag ska Charlie följa med till Sveriges Radio på möte – jag har fått äran att ännu en vecka leda programmet ”Schulman i P1”. Sen ska jag träffa lika pappalediga Klas. Vi ska bara hänga runt. Dricka kaffe på stan. Ta plats. Sitta och suga på samma kaffekopp i tre timmar.

Förresten: Charlie tycks vara vänsterhänt. Tio gånger placerade jag en brödbit rakt framför henne. Nio gånger av tio plockade hon upp den med vänsterhanden.

Vänsterhänta är smartare än högerhänta. Visst är det så?

Jag minns somrarna i barndomen. Klockan 15.00 kom Expressen till lanthandeln. Man låg i gräset och läste sida upp och sida ner, till och med insändarna och ”Dagens skratt, men det viktigaste var vädret. Jag minns kartan över Sverige, hur tecken för moln och sol och regn berättade hur ens närmaste veckan skulle vara, spådde ens framtid.

Mest fascinerande var tecknet med ett moln som spred regn, men som också hade en sol uppe i hörnet. Det var allt på samma dag.

Jag minns känslan av att ”allt kan hända”.

Minns ni, inte, nähä, glöm det.