Jag har inte trott det, Brendan Rodgers har inte trott det, en del av de egna fansen har inte vågat tro det. Men nu går det inte längre att se förbi Liverpool i titelracet.
Det har legat där i bakvattnet sedan i vintras. Känslan var att visade sig otillräckligt när de förlorade två raka i mellandagarna mot Manchester City och Chelsea. De spelade bra i dessa matcher, men fick inga poäng.
Men Brendan Rodgers lag föll inte ihop efter dessa motgångar. Istället har de vuxit. Och vuxit. Nu är de så starka och uppumpade av självförtroende att de framstår som en reell titelkandidat. Inte minst när Chelsea går och förlorar borta mot Aston Villa, när Arsenal brottas med skador och Manchester City återigen måste klara sig utan Sergio Agüero.
Liverpoolspelarna själva pratar inte bara om fjärdeplatsen. Nu talar de om sig själva som en kandidat till titeln. Det är fortfarande ”en match i taget”-floskler, men mellan raderna märkts att de ser sin möjlighet. Och varför skulle de inte göra det när de är i sådan fantastisk form?

Skulle Liverpool vinna ligan är det en sensation sett till situationen i somras då Luis Suárez ville bort och frågan istället handlade om klubben skulle halka efter ännu mer gentemot de andra toppklubbarna. Men Brendan Rodgers har, som vi skrivit förut, gjort ett fantastiskt jobb med laget och de enskilda spelarna. Små, små detaljer har lagt grunden till framgångarna:
> Bra man-management vilket gjort att spelare som Luis Suárez, Daniel Sturridge, Raheem Sterling, Jordan Henderson och Jon Flanagan spelar sitt livs fotboll.
> Taktisk flexibilitet. Brendan Rodgers har släppt sin filosofi om bollinnehav och istället byggt ett lag som utnyttjar lagets spetsegenskaper. Liverpool behöver inte äga bollen eftersom det gynnar lagets superstrikers, SAS, att få kontra mot ej samlade försvar. Rodgers är också den tränare som oftast byter spelsystem eftersom han gjort sina spelare kompatibla i olika uppställningar. Ungefär som Alex Ferguson ofta kunde byta system utifrån motstånd. Igår spelade Brendan Rodgers en mittfältsdiamant, vilket fungerade utmärkt för ändamålet.
> Nytänkande. Brendan Rodgers knöt till sig erkände idrottspsykologen Steve Peters, som bland annat arbetat med brittiska landslaget i cykel och snookerstjärnan Ronnie O’Sullivan. Senast var det Jordan Henderson som gick ut och berättade hur samtalen med Peters hjälpt honom att bli den spelaren han är idag. Små detaljer som ger resultat.

Liverpool har hamnat i den där underbara medgångsvågen. Där man bara flyter med. De gjorde ingen supermatch igår på Old Trafford, även om resultatet indikerar det. De gjorde ingen bra match borta mot Southampton häromveckan heller. Ändå har de vunnit dessa matcher med 3–0.
Det vittnar om en hög grundkapacitet. Glenn Strömberg använde Erik Hamrén-språk och pratade om ”uppumpade bröstkorgar” igår och det var min känsla igår när jag såg Liverpool.
Jag har sett dem komma till den arenan genom åren och spela ängsligt, räddhågset och utan tro.
Igår såg vi ett lag som joggade ut på Old Trafford och var helt trygga i det faktum att de är ett bättre fotbollslag än Manchester United.
Med det här flytet – och med det fördelaktiga schemat där de möter Tottenham, Manchester City och Chelsea på hemmaplan – går det inte att utesluta att Liverpool vinner ligan.
Det vore en av de största, om inte den största, skrällen under Premier League-eran.

För tio år sedan slutade de på sjunde plats i Premier League.
Nu slåss de återigen för överlevnad i Championship – med jumboplats, ny ägare, sparkad tränare, sålda stjärnor och misstänksamma supportrar.

Ägare från USA, arabvärlden och Ryssland har vi vant oss vid i engelsk fotboll.
Nu finns även Belgien representerat bland kostymnissarna på vip-läktarna i de två högsta divisionerna.
Sedan början av året kontrolleras anrika Charlton Athletic av Roland Duchâtelet. Den 67-årige affärsmannen är en av Belgiens rikaste, god för uppskattningsvis 5 miljarder kronor. Han äger företaget Staprix NV och köpte aktierna i Charlton för cirka 150 miljoner kronor.

Roland Duchâtelet är den nya sortens ägare som gärna lägger beslag på flera klubbar och sedan försöker hitta synergieffekter. Han äger redan belgiska storklubben Standard Liège och lilla Sint-Truiden, Ujpest från Ungern, Carl Zeiss Jena från Tyskland och AD Alcorcon i Spanien. Han verkar vilja göra ”en Pozzo”.
Familjen Pozzo tog över Watford och sedan dess har spelare skickats fram och tillbaka mellan Watford och Udinese, som familjen också kontrollerar.
Roland Duchâtelet har redan gjort kontroversiella försäljningar. I januari såldes spelfördelaren Dale Stephens till Brighton. Publikfavoriten Yann Kermorgant såldes till Bournemouth. Båda hade bara halvåret kvar på kontraktet så ekonomiskt sett var det motiverat att sälja nu. Men laget försvagades i ett kritiskt läge.

Sex nya spelare anlände i januari, varav fyra kom från… just det, Standard Liège. En var svenske Astrit Ajdarevic, de tre övriga Yohann Thuram-Ullen, Anil Koç och Reza Ghoochannejhad. Loïc Nego, ett annat nyförvärv, kom från Ujpest medan Piotr Parzyszek överraskande nog anslöt från en klubb som Duchâtelet inte äger (De Graafschap).
Det är oklart om managern Chris Powell hade något att säga till om dessa rekryteringar. När han fick frågan svarade han diplomatiskt, trots att det inte var någon hemlighet att Kermorgant var en Powell-favorit.
– Jag vill alltid förstärka truppen och de nya spelarna är talangfulla. Det vore dumt att inte använda nätverket för det finns många bra spelare där ute.
Men sanningen kanske finns i det faktum att inget av dessa nyförvärv fanns med när Charlton spelade kvartsfinal i FA-cupen mot Sheffield United.
Det var förstås bara en tidsfråga innan Chris Powell, som förde Charlton tillbaka till Championship för två år sedan, skulle få lämna sin post. Den officiella motiveringen var att ”parterna inte var överens om klubbens strategi”.

Roland Duchâtelet hämtade så klart in ersättaren från ”nätverket”. Det blev den 56-årige belgaren José Riga som tidigare basat för Standard Liège. Riga har ett välfyllt cv med bland annat tre uppflyttningar i Belgien och coachjobb i Milan och Real Madrid. Men huvudorsaken att han numera huserar på tränarbänken på The Valley är hans relation med ägaren.
I onsdagens debutmatch mot Huddersfield möttes han av burop. Under den tredje matchminuten – Powells gamla tröjnummer i Charlton – applåderade hemmafansen.

Så vad kan Charlton Ahtletic-fansen vänta sig av Roland Duchâtelet? Affärsmannen är inte populär i Ujpest och Liège-supportrar anordnade en demonstration mot ägaren sedan han sparkat populäre tränaren Mircea Rednic och det framkom att han tagit ut närmare 200 miljoner kronor ur klubben (Duchâtelet hävdade att det var av skattetekniska skäl).
I Belgien föreslog han att belgiska och holländska ligan skulle skapa en gemensam BeNeLeague.
Han är ingen filantrop. Hans drivkraft ska vara att bevisa att det går att bedriva lönsam affärsverksamhet i fotbollsvärlden. Räkna därför med att Charlton kommer att satsa på akademin. Roland Duchâtelet menar att multiägande av klubbar är en modell som kommer bli vanligare i framtiden.
– Enda sättet en klubb kan överleva utan stora investeringar är att utveckla unga spelare. Det är den enda modellen. Till exempel, en ung spelare här i Charlton som inte är så stark, men tekniskt duktig kan placeras i Spanien där fotbollen inte är lika fysisk och där spelaren får en chans att lyckas.

Charlton åkte ur Premier League säsongen 2006/07. Efter en mittenplacering i Championship 2007/08 blev det hiss rakt ned i League One. Dagarna när spelare som Paolo Di Canio och Scott Parker förgyllde The Valley känns avlägsna.

Källor: Evening Standard, Eurosport, The Guardian, Teamtalk, When Saturday Comes.

Wenger var tvungen att ställa ut ett defensivt lag
Nej, det gick inte. Arsenal gjorde ett tappert försök, men var aldrig riktigt nära att störa Bayern München.
Londonlaget åkte hem från Champions League-åttondelen med hedern i behåll. De gjorde en stark match defensivt och fick oavgjort mot Europas bästa lag trots skadebekymmer som bland annat innebar att Thomas Vermaelen fick vikariera som vänsterback. Mittbacksparet Per Mertesacker och Laurent Koscielny var återigen jättar i eget straffområde (fram till att Koscielny blev för het på tilläggstid och orsakade en straff).
Men kunde inte Arsène Wenger har varit mer djärv? Kunde han inte ha låtit sig lag pressa högre och försöka ”gå för det” redan i första halvlek?
Arsenals matchplan igår såg ut som ett lag som spelade för 0–0. Som om de bortsåg från att de förlorade hemmamötet med 0–2.
Jag har sett att Arsène Wenger får kritik för sin taktik på vissa håll, men jag håller inte med.
Och det säger en hel del om kvaliteten på Bayern München.

Arsène Wenger valde en defensiv approach för att han insåg att andra alternativ hade betytt att segerchanserna hade minskat. Hade Arsenal klivit högre och testat att föra matchen fanns det en överhängande risk att Bayern hade straffat dem. På samma sätt som Pep Guardiolas gäng straffat alla andra Bundesligalag under den senaste 18-månadersperioden.
Så Arsenal sjönk hem och försökte hålla matchen mållös i hopp om att ett läge skulle öppna sig.
Det gjorde aldrig riktigt det. Den bistra sanningen för Gunners är väl att det läget dök upp i första mötet, när Mesut Özil fick chansen från från straffpunkten. Bayern München är så bra att man måste ta vara på sådana lägen.
När Bayern samtidigt inte behövde gå framåt blev det en ganska avslagen tillställning. Bayern sidledsspelande utan att ta risker, Arsenal positionerade sig lågt och täckte ytor. Det är ingen hemlighet att Bayern blivit mer likt Barcelona sedan Pep tog över, men de brukar vara avsevärt piggare på att gå framåt.
Arsène Wenger satsade på ett något mer offensivt lag i andra halvlek, vilket gav en spelmässig uppryckning. Men det straffade sig också defensivt.
Bastian Schweinsteiger joggade in i straffområdet och satte 1–0 utan bevakning från vare sig Santi Cazorla eller någon annan. Hade Mathieu Flamini agerat så ansvarslöst defensivt? Förmodligen inte, men där hade vi också svårigheten inkapslad i en enskild situation. Om Wenger skulle satsa offensivt fanns risk för att Bayern skulle få öppningar i andra änden av planen.

Det blev viss spänning i matchen (nåja) när Lukas Podolski delade ut en lätt knuff på Philipp Lahm och dundrade upp 1–1 i nättaket. Ett 1–2-mål i det läget hade förändrat dynamiken och psykologin och då hade det kunnat bli nerv på riktigt. Nu var det egentligen aldrig nära. Manuel Neuer missade någon utspark och Cazorla hade något halvdant avslut. Mer än så var det inte.
Bayern München går vidare och gör det rättvist. De var i princip vidare redan efter 2–0-segern på Emirates och gårdagen bjöd inte på några mirakel.

Oxlade-Chamberlain klev fram
Arsenal föll, Arjen Robben föll, men Alex Oxlade-Chamberlain höll. En kväll när Arsenals Champions League-drömmar krossades visade talangen att han kan hävda sig mot världens bästa mittfältare.
Arsène Wenger gjorde ett offensivt val i startelvan igår. Istället för Mathieu Flamini som sittande mittfältare fick Alex Oxlade-Chamberlain starta centralt.
– Vi behöver mål, motiverade Arsenalmanagern före matchen.
Efteråt behövde han knappast motivera sitt beslut. Alex Oxlade-Chamberlain svarade för en stormatch på Allianz Arena. Ungefär som Jack Wilshere spelade jämnt med Xavi och Andrés Iniesta i ett möte på Camp Nou för några år sedan var Oxlade-Chamberlain jämbördig med Bastian Schweinsteiger & Co.
I första halvlek svarade han för en soloraid där han, i tur och ordning, dribblade av Javi Martínez, Philipp Lahm och Thiago, innan Schweinsteiger kände sig tvingad att orsaka en frispark precis utanför straffområdet.
Det var en demonstration av vad Alex OC kan åstadkomma som central mittfältare.
Som skolad ytter har han speeden och förmågan att ta sig förbi sin motståndare. Han svarade för tio lyckade dribblingar i matchen. Arjen Robben var näst bäst i den statistiken med fem lyckade dribblingar.
I kombination med ett allt bättre passningsspel och en utvecklad spelförståelse ser 20-åringen riktigt spännande ut som blivande box-to-box-mittfältare. Precis som Arsène Wenger har förutspått.

Med Jack Wilshere på skadelistan till slutet av april lär Alex Oxlade-Chamberlain få fler chanser i mitten. Han kan faktiskt kliva fram som en nyckelspelare för Gunners när ligaracet går in i ett avgörande skede. Utan Wilshere och Ramsey saknas det där viktiga ”drivet” på mittfältet som kännetecknade Arsenal under hösten.
Alex Oxlade-Chamberlain slog igenom för två år sedan. Genombrottet följdes av skador, sämre form och nya skador.
Nu ser han ut att vara redo att ta fart igen.

***
Läs mer:
8 feb 2012: Dokument: ”Sagan om Arsenals nya stjärna”.

Segern mot Tottenham lyfte Norwich från bottenträsket.
Efter en poäng på två möten med bottenkollegor är laget indraget i streckstriden igen.
Lördagens match mot Stoke City var ännu ett tecken på att laget gått bakåt.

Det blev 1–1 på Carrow Road i lördagens 16-match. Det var inget skönspel, knappt något att skriva hem om.
I kort form: Bradley Johnson nickade in 1–0 på Robert Snodgrass inlägg. John Guidetti hoppade in för Stoke med halvtimmen kvar och ordnade en straff när han föll i duell med Sébastien Bassong (aningen billig, tycker jag). Jon Walters lade in straffen. Kort därefter fick han rött kort efter en ful stämpling på Alexander Tettey. Så Guidetti fick snällt lämna planen när Mark Hughes försökte stänga till butiken och rädda en poäng. Roligare än så blev det inte.
Trots spel mot tio man sista 17 minuterna lyckades inte Norwich skapa något av värde. Det var helt i linje med hur det har sett ut för Chris Hughtons lag den här säsongen. Offensivt är de pinsamt svaga.

Det talas ofta och brett om Chelseas och deras brist på anfallare som levererar. Norwich lider av samma problem. Fast ännu värre.
Deras anfallsbesättning har gjort sammanlagt sex ligamål den här säsongen:
> Gary Hooper var i ett stim före jul. Han står kvar på fem fullträffar på 24 matcher (varav 19 från start).
> Ricky van Wolfswinkel har gjort ett mål, i premiären, på 19 matcher (varav 12 från start).
> Johan Elmander har gjort noll mål på 22 matcher (varav 11 från start).
> Luciano Becchio har gjort noll mål på 4 matcher (varav 0 från start).
Sex mål av fyra strikers efter 29 omgångar. Och detta av en kvartett som samtliga köpts in av Chris Hughton. Det stärker knappast tränarens position i klubben.

Ricky van Wolfswinkel är den största floppen. Det var flera som lanserade anfallaren som ett fynd och undrade varför han inte fanns med när jag gissade säsongens främsta värvningar. Men Ricky van Wolfswinkel har aldrig hittat rätt i Norwich. Jag minns att jag noterade det från premiärmatchen då han svarade för ett fint kvitteringsmål på nick: van Wolfswinkel är extremt anonym i spelet. I den matchen svarade han bara för åtta passningar (!) på 90 minuter.
Med tiden har vi kunnat ana varför han inte är mer involverad. Hans allroundspel är för dåligt. Hans one-touch-spel är förvånansvärt svagt.
Mot Stoke slog han 16 passningar (varav en var avsparken). Jämför det med Peter Crouch, en ren targetspelare, som slog 35 passningar.
Ricky van Wolfswinkel, som köptes för 8,5 miljoner pund från Sporting, har alltså kostat 8,5 miljoner pund per ligamål. Och han bidrar inte märkbart med något annat i spelet (till skillnad från Johan Elmander som åtminstone drar isär försvaren med sina djupledslöpningar och sliter i presspelet).

Chris Hughton har onekligen svårt att få till offensiven. Norwich har gjort 22 mål i ligan. Senast laget gjorde mer än ett mål i en match var den 7 december borta mot West Bromwich.
I lördags spelade Wes Hoolahan från start i nummer tio-rollen och det är åtminstone något positivt. Hoolahan, som flirtade med Aston Villa i januarifönstret, är en av få hos ”kanariefåglarna” som har kreativitet och idéer på sista tredjedelen. En frontfyra med Nathan Redmond till vänster, Hoolahan centralt, Robert Snodgrass till höger och Gary Hooper borde kunna göra mål. Då har man både snabbhet (Redmond), kreativitet (Hoolahan), en inläggsfot (Snodgrass) och en boxspelare (Hooper). I Hoopers ställe kan Johan Elmander användas som targetplayer/löpare för att skapa utrymme.

Problemet nu är att förra årets säkra defensiv inte är lika pålitlig längre. Sébastien Bassong har gjort förvånansvärt många misstag senaste tiden och den orsakade straffen i lördags var ett av dem. Joseph Yobo ger inte samma stabilitet som Michael Turner.
Norwich avslutar Premier League på tuffast tänkbara vis. I de fyra sista matcherna väntar Liverpool (h), Manchester United (b), Chelsea (b), Arsenal (h). Visst finns möjligheten att ett par av dessa lag är ”klara” och inte har så mycket att spela för, men känslan är Norwich behöver plocka poäng i de kommande matcherna. Och det kommer att bl tufft nog med Southampton (b), Sunderland (h) och Swansea (b) närmast.
Norwich, som är den enda klubben av de sju sämsta placerade som behållit sin tränare, gör bäst i att börja plocka poäng.
Och det är dags att ligans mest ineffektiva anfallskvartett börjar leverera.

Utskälld, kritiserad och ifrågasatt. John Terry såg ut att vara slut för två år sedan.
Den här säsongen har han hittat formen och varit en av ligans bästa spelare.

Camp Nou, 24 april 2012:
Chelsea ligger under med 0–2 borta mot Barcelona i returen i semifinalen i Champions League. Det vi ska få uppleva är en av de mest imponerande vändningarna vi har sett av ett engelskt lag. Precis före paus sprintar Ramires i väg på en soloraid och sätter reduceringen till 1–2. Det målet räcker för avancemang eftersom Chelsea gjort fler bortamål. När Fernando Torres springer sig fri i slutminuten och rullar in 2–2 är det klart. Chelsea får spela Champions League-finalen i München, Barcelona är utslaget.
John Terry får dock inte vara med om denna högtidsstund. I den 37:e minuten i första halvlek har han skämt ut sig genom att knäa Alexis Sanchez och blivit utvisad. Det betyder att Terry är avstängd i finalen.
Där och då var känslan att John Terrys karriär var kraftig på väg utför. Hösten 2011 hade han gång på gång blivit avslöjad när André Villas-Boas försökte införa ett högt presspel. John Terry, som aldrig haft snabbhet som sin främsta egenskap, hade sin tuffaste tid i karriären. Vi minns 3–5-matchen mot Arsenal där han halkade och bjöd Robin van Persie på segermålet.

John Terry klarade sig bättre när Roberto Di Matteo tog över och gick ”back to basic”, men sedan kom följderna av kontroverserna, vilket gjorde att fjolårssäsongen blev förryckt. Terry straffades med fyra matchers avstängning för att ha förolämpat Anton Ferdinand rasistiskt och när Rafael Benítez tog över var han ibland ratad för David Luiz.
Tränarbytet i somras kunde inte ha kommit mer lägligt för John Terry.
José Mourinhos entré i Chelsea är ett bevis för hur en spelare kan få en renässans med hjälp av en annan spelidé.
John Terry har alltid varit den perfekta backen i ett lågt försvar. Så länge han får stå lågt och nicka undan och positionera sig rätt utan att utsätta sig för löpdueller är han komplett.
Det är precis vad vi sett den här säsongen.

José Mourinho har, precis som förväntat, stagat upp defensiven. John Terry har till uppgift att styra försvaret och har fått Gary Cahill som lojal soldat. Då har toppformen kommit som ett brev på posten.
Cahill har tagit rollen som den mer spektakulära. Han täcker skott som Börje Salming och bjuder på sista-sekunden-tacklingar. John Terry har varit den solida. Den som ständigt placerar sig rätt, den som aldrig, eller sällan, bjuder på något.
– Han är en stabil spelare, inte någon som gör misstag. Han har en lägstanivå som ger stabilitet till laget, säger José Mourinho.
– Jag hade inte förväntat mig det efter säsongen han hade ifjol.

När jag såg England besegra Danmark i veckan (1–0) kunde jag inte låta bli att tänka på hur mycket vassare Roy Hodgsons gäng skulle vara med John Terry i startelvan.
Mot danskarna spelade Gary Cahill i par med Chris Smalling och även om Phil Jagielka är en förbättring jämfört med Smalling så vore Gary Cahill/John Terry ett mittbackspar i världsklass. Det är ett mittbackspar som ger England chansen att gå långt. Duon känner varandra väl från Chelsea, och så länge de får försvara sig lågt – vilket de får med Roy Hodgsons taktik – så har de få svagheter.
Men John Terry är inte aktuell för VM-spel. I september 2012 – efter att han tidigare samma år fråntagits kaptensbindeln – valde han att tacka för sig i landslaget. Roy Hodgson har inte visat något intresse för att locka tillbaka Terry.
Moraliskt är det nog rätt; Terry har en ryggsäck och hans deltagande skulle sätta fokus på andra saker.
Sportsligt är det katastrof eftersom England kommer att få klara sig utan sin bäste försvarare.

John Terry har förlorat så många popularitetspoäng senaste åren att hans anhängare utanför Chelseakretsar är lätträknade.
Jämför med känslorna ifjol när Chelsea avvaktade med att ge Frank Lampard nytt kontrakt. Fotbollsvärlden slöt upp bakom Lampard och undrade vad Chelsea höll på med. Sympatierna för John Terry, 33, har inte varit i närheten av samma nivå. Knappt existerat.
Jag är en av dem som fortfarande kan se förbi skandalerna och gilla fotbollsspelaren John Terry. För mig är det enkelt: Jag älskar den sortens försvarsspel som Chelseakaptenen behärskar till fullo. Positionsspelet, markeringsspelet och inställningen att man gör vad som helst för att förhindra ett mål. Även om det innebär att man täcker skott med bakhuvudet (som Terry gjorde i VM 2010).
Men precis som Luis Suárez har tagit sig igenom alla stormar och kommit ut på andra sidan som en starkare och mer sympatisk spelare, förtjänar John Terry respekt för sitt spel.
Den här säsongen har han varit fullständigt briljant, nästan lika bra som under glansåren 2004–09. Martin Samuel skrev i Daily Mail att han borde bli utsedd till Player of the Year om Chelsea vinner ligan.
Där vet jag inte om jag håller med riktigt, men om John Terry förbises i nomineringarna till priset som årets spelare är det ett bevis på att försvarare är pinsamt förbisedda i de sammanhangen.
Eller att fotbolls-England fortfarande bedömer John Terry utifrån vad han gjort utanför planen.

***
Läs mer:
Mitt porträtt av John Terry i serien om Premier League-legendarer (pluslåst).

I drygt ett år har han charmat publiken på Premier League-arenorna.
Ikväll kan han presentera sig på den stora landslagsscenen – och ta ett stort kliv mot VM i Brasilien.
Luke Shaw, 18, är en talang utöver det vanliga.

Southampton har profilerat sig som en talangfabrik i engelsk fotboll. Sydkustklubben har byggt upp en av de bästa akademierna, om inte den allra bästa, och fostrat en rad stora spelare senaste åren.
> Theo Walcott, 24, är idag stjärna i Arsenal.
> Gareth Bale, 24, är idag stjärna i Real Madrid.
> Alex Oxlade-Chamberlain, 20, har fått i Walcotts fotspår och etablerat sig i Arsenal.
Nästa superlöfte som kommit fram i Southampton är en kille som kom till klubben som åttaåring.
Men Luke Shaw skiljer sig redan från namnen ovan på en viktig punkt. Ingen av dessa hann göra några större avtryck i Southampton.
Theo Walcott såldes som 16-åring efter bara en halv säsong med Southampton. Gareth Bale spelade en hel säsong i a-laget, men klubben låg i andraligan. Alex Oxlade-Chamberlain gjorde en säsong i League One.
Ingen av dem spelade en enda minut för Southampton i Premier League.
Det måste ha varit tufft för fansen på St Mary’s att se tre så lovande spelare från egna led lämna klubben tidigt för att få chansen i högstaligan.
Luke Shaw har inte ställts inför samma dilemma.

Luke Shaw var med på bänken i Ligacupen mot Preston North End redan i september 2011, blott 16 år och tre månader. Debuten skedde i FA-cupen i januari 2012 mot Millwall. Redan då florerade rykten om intresse från storklubbar. Arsenal, Chelsea och Manchester City var hetast i jakten. Southampton lyckades behålla spelaren tack vare att man satte en prislapp på 45 miljoner kronor, mycket pengar för en spelare som inte gjort debut i ligafotbollen.
Southampton tog steget till Premier League våren 2012, men spekulationerna kring Luke Shaw fortsatte. På sommaren ryktades det om bud från Arsenal.
Han valde att stanna, ett strategiskt val. I Southampton fick han nämligen en perfekt miljö att utvecklas i. Efter att ha suttit på bänken i inledningen av förra säsongen fick han starta den 10 november mot Swansea. Detta sedan ordinarie vänsterbacken Danny Fox spelat sig ur startelvan med några mindre övertygande insatser.
Luke Shaw fick chansen och tog den. Efter det gick han inte att peta för managern Nigel Adkins.
Efter att Shaw sprintat förbi César Azpilicueta och spelat fram Jason Puncheon till ett av målen i 2–2-mötet med Chelsea öste Nigel Adkins superlativ över talangen.
– Man pratar om mognad och han demonstrerade det. Det var en underbar löpning.

Det mest häpnadsväckande med Luke Shaws debutår i Premier League var hans jämna nivå. Inte nog med att han tog en ordinarie plats i Southampton och imponerade med sitt mogna spel såväl offensivt som defensivt – han hade ju inga svackor. Jag kan inte minnas att jag sett honom göra en enda svag insats. U21-förbundskaptenen Stuart Pearce talade i samma banor förra året:
– Jag har aldrig sett honom göra en dålig match. Att hålla den standarden som 17-åring är imponerande.
Jämförelserna med Gareth Bale, som också inledde karriären som vänsterback, var naturliga.
– Det finns stora likheter mellan han (Shaw) och Bale, sa Adam Lallana. Det har folk sagt, men Luke vet att han måste behålla fötterna på jorden och han har mycket att lära. Men hans lugn med bollen är otroligt för en 17-åring. Han har en mycket bra vänsterfot. Han kommer att nå långt.
Det finns också skillnader. Medan Gareth Bale levde på sitt kraftfulla löpsteg är Shaw mer teknisk. Bale har utvecklades till att bli en ytter i världsklass medan Shaw är mer defensivt lagd.
Ryktena om intresse från toppskiktet fortsatte. Luke Shaw försäkrade att han trivdes i Southampton.
– När det ryktades var jag tillfreds här och jag är fortfarande tillfreds. Vi ger unga spelare chansen och andra klubbar har inte vad vi har här i Southampton. Jag har varit här sedan jag var sju-åtta år och har älskat min tid här, sa han till klubbens hemsida.

Luke Shaw föddes i Kingston, i sydvästra London. Han växte upp som Chelseasupporter och försökte få plats i klubbens akademi. Men Chelsea nobbade Shaw för att de ansåg att han var för liten.
Istället började han i Southamptons akademi som åttaåring. Redan då stötte han på James-Ward Prowse, som också nått hela vägen till Premier League. I en intervju har han berättat om tacksamheten till sina föräldrar som körde honom i bil till träningarna.
Shaw tog sig upp genom ungdomsleden i Saints, spelade för engelska U16- och U17-landslaget och stämplades som en av landets mest lovande spelare av sir Trevor Brooking.
Efter succén 2012/13 har Luke Shaw fortsatt på den inslagna vägen den här säsongen. 18-åringen har varit en av ligans bästa ytterbackar. För någon vecka sedan kom belöningen när Roy Hodgson tog ut honom i landslagstruppen till vänskapsmötet med Danmark.
Bilden på hur Luke Shaw lämnar träningsanläggningen och brister ut i glädjetårar när han berättar nyheten för sin mor spreds över hela världen.
– Att bli uttagen i landslaget är otroligt. Det är ett stolt ögonblick. Jag är bara 18. Jag kan inte förstå det. Roy ringde i morse och berättade det och att jag hade förtjänat min plats. Jag visste inte vad jag skulle säga.

Landslagskollegorna är fulla av beundran för den nya stjärnan. Alex Oxlade-Chamberlain kallar honom ”a beast”.
– Han liknade mig gällande utvecklingen. Som ung var han den minsta, men sedan växte han till sig när jag lämnade och utvecklades till en best. Det är så jag skulle beskriva honom. Han är bra byggd och är väldigt stark, säger han, enligt The Times.
Adam Lallana, klubbkamrat i Southampton, säger att det är svårare att jämföra Shaw med Bale nuförtiden:
– Luke är en otrolig talang och förmodligen den bästa 18-åringen jag sett. Han är så jordnära. Jag vet att Gareth spelade vänsterback förut, men när han spelade med oss lirade vi i Championship. Att Luke, som 18-åring, spelar mot några av världens bästa yttrar är extra starkt.

För Roy Hodgson handlar det inte om någon ”se-och-lära”-uttagning. Luke Shaw är högaktuell att få följa med till VM i Brasilien i sommar. Bakom Leighton Baines slåss Luke Shaw och Ashley Cole om reservplatsen.
– Han har spelat extremt bra och är en spännande talang. Jag har sett honom med U21-landslaget och jag kände att det var rätt läge att ta med honom, sa Roy Hodgson.
– Luke spelar i en position där vi har många alternativ, men han vill konkurrera om en plats till Brasilien. Vi har en 29-åring i Leighton, en 33-åring i Ashley och sedan har vi en 18-åring som inte har samma erfarenhet. Vi måste ta hänsyn till det.
Det som talar för Luke Shaw är att han har spelat 24 matcher från start i Premier League den här säsongen. Ashley Cole har bara startat tolv. Hans senaste framträdande var den 26 januari mot Stoke i FA-cupen.

Fajten mellan Luke Shaw och Ashley Cole är extra kittlande med tanke på att den förstnämnde kan ersätta Cole i Chelsea. Londonlaget har pekats ut som den hetaste intressenten. Spelaren har inte gjort någon hemlighet av att han håller på laget sedan barnsben. Hans familj är Chelsea-anhängare och bor nära träningsanläggningen Cobham.
Luke Shaw skrev ett femårskontrakt med Southampton i samband med sin 18-årsdag förra sommaren, men om han blir kvar i klubben till nästa säsong återstår att se. Listan på klubbar som jagar honom blir bara längre. Manchester City och Manchester United lär vara beredda att betala stora summor. Det pratas om en prislapp på minst 20 miljoner pund.
Southampton har lyckats bra med att knyta upp sina framtidsspelare. Men kan ägaren Katharina Liebherr stå emot ett jättebud i sommar?
En sak står klart:
Den klubb som värvar Luke Shaw har troligen säkrat vänsterbackspositionen för det närmaste decenniet.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.
11 feb: Raheem Sterling.

***
Det är många som frågar var man hittar de olika avsnitten av vår Premier League-podd. Nu har vår Sportbladet-app utvecklats, vilket betyder att det finns ett utmärkt sätt att lyssna på podden i appen. Ladda hem Sportbladets app i telefonen och swipa till vänster, välj ”Podcast” och sedan ”Lägg till Podcast”. Vi arbetar även på en samlingssida på webben för alla Aftonbladets podcasts.
Hoppas att det blir till belåtenhet!

Hans fotboll vinner inga beundrare, men nu har Tony Pulis gjort en manöver som ökat hans popularitet mångfalt.
Crystal Palace-managern satte nämligen ned foten rejält mot två egna spelare som filmade.
Både Marouane Chamakh och Jerome Thomas föll ihop som två säckar potatis trots minimal, om ens någon kontakt, i mötet med Swansea. Jerome Thomas försök att simulera sig till en straffspark på tilläggstid var en av säsongens grövsta filmningar.
Men istället för att höra en manager bortförklara incidenterna och tala om spelarnas ”fina avsikter”, fick vi stället se en Tony Pulis som agerade. Direkt efter slutsignalen sa han till Sky Sports:
– Vi tolererar inte det i vår fotbollsklubb.
Sagt och gjort. En kort stund senare berättade han på presskonferensen:
– Jag har redan pratat med Jerome. Jag tycker att han lade för enkelt och han kommer att bötfällas för det. Chamakh gjorde det i första halvlek och han får också böter. Det är en epidemi. Det är något vi nästan har fått bort, men när folk ändå felar måste vi påminna dem om att det inte är rätt. Jerome har gått in och bett om ursäkt till domaren och det är bra. Jag kan inte acceptera filmningar i någon av klubbarna som jag tränar.

Jag lyfter på hatten och bugar mig dubbelvikt inför dessa ord. De är efterlängtade.
Tony Pulis fotbollsfilosofi har som sagt inte gjort honom till de neutrala fansens favorit, men som vi också har nämnt flera gånger senaste tiden: Det jobb han gjort i Crystal Palace sedan han klev in där i november är fantastiskt. Han tog över ett lag som såg ut att gå mot given nedflyttning, men har styrt upp försvarsspelet och gett klubben en bra chans att klara kontraktet.
Att han nu rider ut som moralens riddare och tar krafttag mot filmningar är ytterligare en fjäder i hatten hos walesaren.
Jag upplever att ett av hindren för att stävja filmningar har varit tränarnas oförmåga (läs ovilja) att kratta framför sin egen dörr. När egna spelare lagt sig enkelt har managers kommit med alla möjliga sorters bortförklaringar istället för att vilja ta itu med problemet (förutom i fallet med Ashley Young där de inte hittat några trovärdiga bortförklaringar).
Tony Pulis beslut att omgående bötfälla Marouane Chamakh och Jerome Thomas betyder att spelarna själva får stå i skamvrån utan uppbackning från lagledningen.
Marouane Chamakh och Jerome Thomas har fått sig en tankeställare. Det betyder inte att vi aldrig någonsin mer få se dessa spelare falla lätt i en närkamp. Men det bör innebära att de inte försöker fuska med samma automatik nästa gång de tar sig in i straffområdet och ser ett utsträckt ben som går att ”snubbla” på.
Jag tror fortfarande att det bästa sättet för att få bort filmningarna är att inför videogranskning och bestraffning i efterhand i form av avstängning, men att tränarna är principfasta och beivrar egna spelare är också ett steg i rätt riktning.
Det är ett steg i rätt riktning.

Chelsea har matchvinnare trots bristen på strikers
En seg, händelsefattig första halvlek. Sedan lade Chelsea i en högre växel. Känns det igen? Chelsea har sannerligen hittat vinnarmelodin.
Det här var inte en så enkel match som man kan tro. Chelsea hade en Europamatch i benen och mötte ett Fulham som är nytänt (nåja) med nye tränaren Felix Magath.
Chelsea gjorde vad som krävdes. Som så många gånger förr.
Det här med att få med sig resultat har ju varit ett kännetecken för José Mourinhos klubbar genom hans tränarkarriär. Framför allt under de sejourer när han tränat Chelsea. Det var en förmåga som behövdes på lördagen.
Matchen höll ingen högre kvalitet. Första halvlek var ett sömnpiller.
– Jag sa inte ett enda ord i pausen. Det är sanningen. Första var riktigt dålig av oss. Jag valde att inte prata för om jag hade börjat snacka hade jag behövt tio minuter till, berättade Mourinho på presskonferensen.

Andra halvleken bjöd inte på någon bättring, men med klasspelare som Eden Hazard behövs knappt en målchans för att skapa ett mål. I den 52:a minuten hamnade Fulham högt, högre än vad en backlinje med Dan Burn bör göra. Eden Hazard såg att vänsterbacken Kieran Richardson inte var på plats och serverade André Schürrle som sprintade ifrån Burn och rullade in 1–0.
Eden Hazard servade Schürrle till 2–0 och borde haft en tredje assist när hans läckra rabona-inlägg nådde Fernando Torres. Spanjorens nick täcktes dock till hörna av Richardson.
André Schürrle (som var en av planens sämre aktörer i första halvlek) hann med att fullborda sitt hattrick innan matchen var över. Det var många som undrade om tysken var värd en så stor summa i somras. Det kan diskuteras, men han är onekligen en spelare som passar i Mourinhos filosofi. Snabb, direkt, disciplinerad och klinisk. Perfekt för ett omställningsspel.

José Mourinho har beklagat sig för att han inte har någon världsklassanfallare att luta sig emot (han har inte sagt det ordagrant, men mellan raderna). Men med så många matchvinnartyper på offensivt mittfält väger det upp mer än väl. Eden Hazard är en manicker. Oscar bar laget i inledningen av säsongen. Willian har blivit bättre och bättre ju längre säsongen lidit. Nu stiger André Schürrle, som hittills använts som rotationsspelare, fram och sätter ett hattrick. Det, om något, understryker Chelseas styrka.

Fulhams värvningar utanför laget
Fulham var ett av ligans mest aktiva lag under transferfönstret. Sedan René Meulensteen signade spelare har han ersatts av Felix Magath. Den som bevittnade mötet med Chelsea på lördagen såg inte många spår av det hektiska januarifönstret.
Kostas Mitroglu, storköpet som skulle spotta in målen, har bara spelat 30 minuter i Premier League. Han anses inte vara tillräckligt matchfit.
Lewis Holtby gjorde en fin insats på Old Trafford mot Manchester United, men idag satt han på bänken när Clint Dempsey spelades som släpande anfallare. Holtby får inget förtroende som sittande mittfältare.
William Kvist satt på bänken. Ryan Tunnicliffe är utlånad, Larnell Cole likaså.
Den som fick starta var mittbacken John Heitinga, som också petade in reduceringen.

Felix Magath, som inte tog ut vare sig Alexander Kacaniklic eller Muamer Tankovic i truppen mot Chelsea, har en minst sagt tuff uppgift om han ska greja kontraktet. Fulham ligger sist och har en mer spelad match än övriga bottenkonkurrenter. Försvaret fungerade bra när de fick parkera bussen i eget straffområde mot United, men så idag när de klev högre så blev de avslöjade. Igen.

Suárez gjorde skillnad igen
Vi har skrivit det många gånger tidigare den här säsongen, men nu var det faktiskt ett tag sedan. Luis Suárez har ju hamnat i en minisvacka målmässigt senaste veckorna. Även om han spelmässigt varit vass har bollen inte riktigt studsat hans väg.
Men på lördagskvällen borta mot Southampton var det den gamle Luis Suárez som var i aktion.
Uruguayaren gjorde ett mål, spelade fram till ett  och fixade straffen som Steven Gerrard förvaltade till 3–0.

Slutsiffrorna viskar om en enkel seger för Liverpool, men verkligheten är en annan. Faktum är att Southampton gjorde det mesta rätt i första halvlek och var klart farligare än Liverpool.
Efter att Luis Suárez gett gästerna ledningen (en gåva, något oturlig, från José Fonte) uppträdde Southampton som vi lärde känna laget i höstas. Morgan Schneiderlin styrde rytmen på mittfältet. Adam Lallana flöt in mellan lagdelarna och var ständigt i rörelse. Luke Shaw tog sig fram på vänsterkanten.
Lallana prickade stolpen och Simon Mignolet gjorde en matchavgörande räddning på Jay Rodriguez precis före paus.

I andra halvlek hade Southampton bollinnehavet, men det betydde att Liverpool fick spela det spel som de behärskar allra bäst. Framför allt fick Luis Suárez spela det spel som han är allra bäst på.
När hemmalaget fyllde på med folk framåt hamnade han gång på gång i en mot en-situationer med Dejan Lovren och José Fonte. Och det kändes farligt varje gång.
Vid 2–0-målet tog han med Lovren på en sightseeing och kroaten såg ut som en Viking Line-färja när han han skulle vända. Suárez drog i väg i djupet och spelade fram Raheem Sterling, som precis bytts in.
Vid 3–0 lurade Suárez brallorna av Fonte, som vid det laget var så livrädd för Liverpoolstjärnan att han tyckte det var lika bra att fälla honom för att slippa förnedras mer. Steven Gerrard tryckte in straffen i krysset och Liverpool plockade hem tre poäng i en match där de egentligen aldrig riktigt kom upp i nivå förrän sista kvarten.
Nu är de tvåa i ligan. Jag tror fortfarande inte att de kan vinna ligan, men det är sannerligen stora grejer på gång på Anfield.

Den säsong som redan var illa blev ännu värre igår när Manchester United åkte på en försmädlig 0–2-förlust borta mot Olympiakos i Champions League.

Efter att ha halkat efter i ligan på ett sätt man aldrig gjort under Premier League-eran, efter att ha kraschat ut ur FA-cupen hemma mot Swansea och åkt ur i semifinalen i Ligacupen mot Sunderland, framstod Champions League som Manchester Uniteds tillflyktsort.
Inte för att någon egentligen tror att laget ska kunna ha något att göra med slutsegern utan för att David Moyes & Co fick en tacksam lottning och åtminstone borde kunna kravla sig vidare till nästa omgång. Det är det minsta man kan begära.
Kollega Erik Niva har redan sågat gårdagens insats i rätt hårda ordalag så jag kan istället lyfta matchen till ett annat perspektiv. Det som handlar om David Moyes. Att han och Ed Woodward misslyckades på transfermarknaden förra sommaren är vida känt och det har vi konstaterat många gånger.
Nu tittar jag närmare på två andra områden där Moyes gått bet den här säsongen.

Taktiskt
När David Moyes presenterades som tränare för Manchester United i maj förra året var det här det jag var mest osäker på. Hade han vad som krävdes för att få Manchester United att fungera offensivt. I Everton var han skicklig på att bygga försvarsmurar, men han ställdes sällan mot motståndare som parkerade bussen. Hade han idéerna för att lösa det? Kunde han trycka på rätt knappar?
Jag var osäker, men jag hade ändå aldrig kunnat föreställa mig att hans lag skulle bli så avslöjat.
Faktum är att David Moyes – under en längre tid – framstått som helt svarslös oavsett hur motståndarna.
Backar de hem á la Fulham så har United inget annat medel än att stå och slå inlägg hela dan. I 2–2-mötet på Old Trafford slog laget 82 inlägg (!), nytt rekord i Premier League. Det var anfallsfotboll i dess mest primitiva skrud.
Och om motståndarna kliver högt, som Olympiakos (av alla lag) gjorde igår, så har Manchester United inte kvaliteten att spela sig fram. I gårdagens match spelade sig laget inte fram till ett enda läge förrän i slutminuterna när Robin van Persie sköt över i fritt läge.
Moyes taktik den här säsongen har koncentrerats till att söka kanterna och slå inlägg. Gång på gång. Inget annat.
Det här leder till en rad följer: Motståndarna kan släppa kanterna och parkera hela backlinjen i eget straffområde eftersom de vet att det endast kommer att levereras relativt ofarliga inlägg. Det här är en taktik som motståndare använder mot Barcelona och Arsenal också, men skillnaden är att dessa lag ändå har kvaliteten att öppna dessa låsta lägen.
Hur? Tja, genom den sortens kombinationer som ledde fram till Tomas Rosickys vackra mål i helgen mot Sunderland till exempel. Kan ni minnas en sådan passningskombination av United den här säsongen? Jag kan det inte.

En orsak till att Manchester United är sämre på att anfalla centralt är att de saknar den där världsklassmittfältaren som komplement till Michael Carrick. Marouane Fellaini har varit en flopp, Tom Cleverley är i usel form, Anderson skeppades i väg till Florens och Darren Fletcher är inte i kapp efter sin magåkomma. Men hur hade det sett ut om David Moyes haft en lite yngre Paul Scholes att laborera med? Bättre, säkerligen, men ändå inte tillräckligt bra. En kreatör som Scholes, som gillar att hitta väggspel och instick, hade knappast trivts med att vara en bricka i ett så enkelspårigt anfallsspel som i grund och botten handlar om att få ut bollen på kanterna för att få se ytterbackar/yttrar skicka in luftpastejer.

Under de sex månader vi fått följa David Moyes äventyr som efterträdare till sir Alex Ferguson har det blivit mer och mer tydligt att han är begränsad taktiskt offensivt.
Hur kan man annars förklara att laget som joggade hem ligan ifjol nu har tappat allt vad struktur innebär? Inga idéer, ingen kreativitet, ingen fart. Det bjöds inte alltid på champagne-fotboll under Ferguson, långt ifrån, men det fanns åtminstone alltid en idé om hur man skulle ta sig till målchanser. Nu framstår det som om spelarna är helt svarslösa hur de ska lösa situationer som återkommer i varje uppspel.

Det var uppenbart att David Moyes ställde ut ett lag för att få med sig ett 0–0 igår (annars hade väl Adnan Januzaj startat?). Om det var något jag trodde att den förre Evertontränaren faktiskt skulle behärska var det att ställa ut reaktiva lag i Europa. Nu klarar United inte av det heller. Laget som tidigare var okrönta mästare på att få med sig resultat i Europa klarar inte av att åka till Grekland och spela hem ett resultat mot ett försvagat Olympiakos.

Robin van Persies ord efteråt till holländsk tv är en varningsklocka. Han talade om att ”andra spelare upptar de ytor som han vill röra sig i”.
– När jag ser att det blir svårt för mig att använda de ytorna, vilket tvingar mig att anpassa mina löpningar baserat på var mina medspelare befinner sig. Och tyvärr spelar de ofta i mina zoner. Jag tycker det är synd, sa han.
van Persies kritik understryker det vi redan vet. Att David Moyes misslyckats kapitalt med att få ut kapaciteten i en offensiv med pjäser som van Persie, Rooney, Kagawa, Nani, Mata, Young, Valencia, Januzaj.

En bild som har florerat på Twitter senaste veckorna sägs beskriva skillnaden mellan Brendan Rodgers taktik och David Moyes taktik. En bild med passningstrianglar, en bild med… tja, ni ser själva.

Man-management
Medan Alex Ferguson var en mästare på att få ut maximalt av sitt material är David Moyes på väg att misslyckas kapitalt.
Spelarmaterialet som Moyes ärvde var inte så bra som många trodde, men sättet de uppträdde på igår på Karaiskakis vittnade om något beklämmande: Spelare som tidigare var bra har gått bakåt.
Rio Ferdinand var en katastrof. Chris Smalling likaså. Tom Cleverley, Ashley Young och Antonio Valencia lyckades knappt med någonting. Inte ens Wayne Rooney lyckades bidra med något vettigt.
Det psykologiska i fotboll är så betydelsefull och det verkar som att United-spelarna nu är så körda i botten självförtroendemässigt att de är mentalt blockerade. I går bestod elvan till stor del av spelare som inte vågade ta egna initiativ utan lämnade över ansvaret till lagkamraterna. Och när de väl försökte ta initiativ var det halvdant och lättläst. Chris Smalling agerade stundtals som en korpspelare igår i första halvlek.

Har David Moyes spelarnas förtroende? Jag tvivlar på det.
Utåt sätt är spelarna smarta nog att säga de rätta sakerna, att ”det är spelarna som bär ansvaret”, att ”vi tror på managern” och så vidare. Men alla förluster sätter oundvikligen sina spår. När resultaten uteblir börjar spelarna tvivla. På sig själva, på taktiken, på lagledningen. Börjar de tvivla blir det ännu svårare för tränaren att få gehör för sina idéer (om han har några). Då är man inne i en ond cirkel. Då kan det handla om ”the point of no return”.

***
Oddsen på att David Moyes blir nästa tränare i Premier League att få sparken sänktes kraftigt igår. Samtidigt kommer uppgifter i England på att klubben kommer att avvakta till sommaren innan man agerar.
Manchester United är ingen klubb som tar panikbeslut, har åtminstone inte varit det historiskt, men jag känner mer och mer att det bara är en tidsfråga innan Moyes får sparken. Även om han får stanna till sommaren så kan utvärderingen knappast innehålla så mycket positivt att styrelsen kan se en ljusning i sikte.

Många Manchester United-fans (inte alla) var inställda på att det skulle bli en tuff säsong, i kölvattnet efter legendaren Alex Ferguson.
De hade kunnat acceptera en säsong av svaga resultat om det hade kunnat gå att se en utveckling i slutet av tunneln, en spelidé som kan leda till något på sikt, spelare som jobbar hårt för varandra och kämpar för klubbmärket.
Men det här? Det är knappast acceptabelt, inte i en klubb som satt ribban på en högre nivå än någon annan klubb i England de senaste 20 åren.
När ett gäng fotbollsmiljonärer sprang vilse i Piraeus igår var det ännu ett tecken på att Manchester United har havsdjupa problem, att truppen måste byggas om rejält i sommar.
Roy Keane talar om fem-sex nya klassspelare. Frågan är om det räcker.
Och frågan är om David Moyes – som betalade rejält överpris för sin enda stora värvning förra sommaren – ska få förtroendet att genomföra den storstädningen.
En ny felsatsning innebär en ännu längre väg tillbaka till toppen.

Norwich tog en tung skalp i söndags när laget besegrade Tottenham hemma. En av anledningarna till det var John Ruddys säkra målvaktsspel. Ruddy är tillsammans med Wojciech Szczesny, Petr Cech och Hugo Lloris de målvakter som hållit nollan minst tio gånger. Engelsmannen har stora chanser att vara med i EM-truppen i sommar (och den här gången behöver han inte begära ledigt för giftermål).
I backlinjen går Bacary Sagna högerbacksplatsen. Han fyllde på bra på sin kant och fick även flyttas runt och fylla i som mittback och vänsterback. John Terry var en klippa för Chelsea och lyckades göra segermålet mot Everton på tilläggstid. Fram till dess var Sylvain Distin planens gigant, men Terry passerade honom när Distin misslyckades att plocka upp Chelseakaptenen i samband med 1–0-målet. Johnny Heitinga värvades till Fulham i januari och har blandat och gett. I lördags var han dock riktigt stabil i mötet med West Bromwich. Han svarade bland annat för 11 rensningar och 4 blockeringar. Till vänster väljer jag Patrice Evra som både ordnade straffen som ledde fram till 1–0 och sedan spelade fram Wayne Rooney till 2–0. Evra har varit ojämn för Manchester United. Att han hittar formen är fundamentalt eftersom det inte finns någon klockren backup.
Jordan Henderson gjorde två mål för Liverpool, varav ett riktigt elegant. Mark Noble var motorn för West Ham och Tomas Rosicky var företagsam för Arsenal.
I anfallet tar jag ut en trio strikers (i brist på vassa yttrar). Nikica Jelavic visade att Steve Bruce gjorde ett vettigt köp i januari med sina två mål mot Cardiff, Olivier Giroud svarade för två mål och en assist i första halvlek och Daniel Sturridge sköt två mål, noterades för en assist och borde haft en till målgivande framspelning när han spelade fram Luis Suárez till ett friläge.
Omgångens spelare: Oliver Giroud, Arsenal.

Mitt omgångens lag:
John Ruddy, Norwich (2)
————————————-
Bacary Sagna, Arsenal (2)
John Terry, Chelsea (6)
Johnny Heitinga, Fulham
Patrice Evra, Manchester United
————————————-
Jordan Henderson, Liverpool (2)
Mark Noble, West Ham
Tomas Rosicky, Arsenal
————————————-
Olivier Giroud, Arsenal (3)
Nikica Jelavic, Hull City
Daniel Sturridge, Liverpool (4)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Robert Snodgrass (Norwich), Yaya Touré (Manchester City), Ryan Shawcross (Stoke), Sylvain Distin (Everton), Jack Wilshere (Arsenal), Ahmed Elmohamady (Hull City), Kevin Nolan (West Ham), James Collins (West Ham), Wayne Rooney (Manchester United), Liam Rosenior (Hull City).

***
Omgångens mål: Swanseas Jonjo Shelvey skruvade in bollen ribba in på Anfield. Shelvey bad om ursäkt till sina gamla fans som applåderade.
Omgångens tränare: Chris Hughton, Norwich. Stängde till och tog alla tre poängen mot Tottenham.
Omgångens floppspelare: Ross Barkley, Everton. Totalt misslyckat inhopp mot Chelsea. Grabben har hamnat i en formsvacka.

Fotnot: Omgången 26 är inte färdigspelad ännu.