Professor Agnes Wold skriver på Twitter att alla som bunkrat handsprit genast ska åka och lämna det till sjukhusen.

Men vad innebär att bunkra? Jag har till exempel tio 100-mililitersförpackningar som jag nyligen köpte i Finland. Min familj består av fem (snart) vuxna människor. Och jag ämnar dessutom dela med mig till mina syskon och deras familjer och mina föräldrar. Vi är lågt räknat trettio pers i min släkt. De jag frågat har inte köpt en enda flaska. Då räcker tio små flaskor inte långt. Har jag bunkrat? Måste jag genast lämna min handsprit utanför akuten på Danderyds sjukhus?

Tror ni verkligen att ett fåtal människor har bunkrat hundratals liter handsprit? Är det inte snarare så att väldigt många köpt väldigt lite?

Antalet dagar vi enligt MSB bör klara oss själva har ökat till en vecka. På livsmedelsverkets hemsida läser jag hur mycket mat vi numera förväntas ha hemma. För en genomsnittlig vuxen beräknas:

2 liter mjölk

500 gram pasta

1 150 gram kött

1 000 gram grönsakskonserver

265 gram bönor eller linser

300 gram nyponsoppa

730 gram fruktkonserver

550 gram hårt bröd

265 gram nötter

För fem personer blir det mer än fem kilo kött, nästan tre kilo bröd, fem kilo grönsakskonserver, tio liter mjölk. (Och då har de inte tagit i beaktande elitidrottare, tonårskillar eller personer med giftstruma.)

Mycket blir det. Något de flesta förmodligen inte har hemma, även efter att de köpt en toabal eller två paket havregryn.

Jag kan bara tala för mig själv, men de extra paket köttfärs och kyckling jag köpte är redan uppätna och utskitna och utspydda (ja, en av oss fick nyligen en trist magsjuka, mycket värdefullt käk kastades upp där). Nötterna gick i går till en film (det är ju så himla gott! orka spara!).

Är man många är det nästan omöjligt att upprätthålla något slags lager.

När vi nu utsätts för den största krisen på många decennier är det nog bara naturligt att man börjar försöka följa de riktlinjer som den svenska staten rekommenderar. Det är inte att bunkra.

Alla har sett klippen på de där härliga människorna som sjunger på sina balkonger. Som i en sorts sann solidaritet gör allt för att muntra upp varandra i denna svåra tid. Love is in the air.

Det är bäst att jag lägger ut dem på insta och skriver att jag inte har bunkrat dretpapper. För räknas det verkligen som hamstring om man som jag alltid har två balar hemma?

Livet har plötsligt blivit en fest. Ett undantagstillstånd då det fortfarande går att göra humor av pandemin. Man behöver inte sova eftersom man ändå inte kan jobba. För alla vet ju att hemmakontoret bara är på skoj. Lite som den där roliga artikeln jag läste i en amerikansk tidskrift om kvinnan som försökte upprätthålla någon form av struktur hemma men som naturligtvis bara hemföll åt sex och porr. Som mannen hon aldrig hade träffat men där mailkonversationen tämligen omedelbart började handla om att de skulle ses i en port.

Jag har aldrig blivit avrunkad i en port, skrev mannen.

Alla borde få bli avrunkade i en post, skrev kvinnan.

Total hedonism är kul. Ett tag.

Sedan börjar det florera en massa rykten på sociala medier. Efter en tid domineras nyhetsflödet av tre ord: antibiotika, insulin, kortison. Livsviktiga mediciner tar slut. Vad händer när det uppstår lägen då folk vill rädda livet på sina kroniskt sjuka familjemedlemmar och inte har råd att hosta upp pengarna på den svarta marknaden? Vilka tar till våld? Vilka beväpnar sig som ett sätt att rädda liv? Vad händer om mer än halva polisstyrkan blir sjuk? En mild pandemi tros orsaka femton miljoner människors död.

Land efter land stänger sina gränser. Hur många öppnar dem igen?

Denna domedagsstämning kräver en omläsning av J G Ballards High-rise, där ett hundratal människor i ett höghus gör allt för att ha ihjäl varandra. Den inleds med att doktor Laing – efter civilisationens kollaps – sitter på balkongen och äter upp en hund medan han tänker tillbaka på de senaste månaderna av upplopp, nihilism och mord.

Det känns inte som en helt fjärran bild av hur det skulle kunna bli.

Snart byts sången ut på balkongerna mot något helt annat.

”Man kan ju bli lite nedstämd och lite deppig av den sociala pressen eller av att man hela tiden blir avbruten i sitt arbete. Då kan man behöva kompensera lite för det genom att jobba hemma så man får mer gjort.”

Nä, så säger inte psykologen och författaren Siri Helle till Svenskans näringsliv. I sina tips om vad man ska tänka på nu när många på grund av corona tvingas jobba hemifrån säger hon precis tvärtom. Att man bör underhålla sina sociala kontakter och ha ett arbetsrum eller i alla fall ett bord så man inte bara sjunker ner i soffan och börjar kolla serier med en massa kärlekskomplikationer som svartsjuka och förbjudna känslor.

Nä, nu ljuger jag igen. Det där om vad serierna handlar om sa Siri Helle inte alls, det bara kom när jag satt, eller snarare låg, hemma i soffan och kollade på tevese …, nä förlåt, jag menade skrev den här krönikan.

Jag som har jobbat hemifrån i merparten av mitt liv har nu stora möjligheter att bli mångmiljonär som konsult. Som en Marie Kondo fast i hemmakontorsbranschen.

Jag ser redan nu hur mina webniars slår försäljningsrekord. Hur mina livesändningar från

på instagram blir the shit.

Vad tror ni om: Så blir du kungen över hemmakontoret, eller: Så strukturerar du upp din arbetsdag hemma.

Jag kan alla knepen och hemligheter. Och nu ska jag delge er dem. Alldeles gratis. Bra va!

Okej: den riktigt mörka hemligheten är att man jobbar bättre hemifrån. För att inga jobbiga och översociala kollegor ideligen ska idka kafferep och skvallra och snacka skit och skapa intriger och onödigt tjafs.

Dessutom slipper man restiden som ofta är helt en sinnessjukt onödig och bakteriefylld tidsförlust. Lite som att slicka på en offentlig toalett på centralen medan ens att göra-lista lika obönhörligt som uppfordrande fylls. Varje dag.

Går man upp riktigt tidigt har man bränt av en hel arbetsdag vid lunch och kan lägga sig raklång och läsa eller bingekolla vad fan som helst.

Och bäst av allt: På hemmakontoret är det good vibes only.

Jag vågar inte kolla klart på Netflix-serien Sex education av rädsla för att darlingarna Maeve och Otis ska få varandra. Trots att jag dreglar över och suktar efter HUSEN (Gillian Andersons gudomliga boning och Mikael Persbrandts mysiga hobbithydda), KLÄDERNA (Gillian Andersons makalösa mintturkosa eller aprikosorange byxdressar eller LILY (vilken drömtjej!) så har jag nu i mitten av andra säsongen bara lagt ner. För att Maeve har outat att hon är kär i Otis. Just när han bestämde sig för att inte bli som sin pappa sexmissbrukaren och därför helhjärtat satsa på sin flickvän Ola. Dessutom saknas rätt energi dem emellan. De har inte samma gnista som ljuvliga Eric och Adam.

Är det bara jag som är livrädd för att huvudpersonerna ska få ihop det i teveserier?

Minns ni när Carrie och Peter Quinn äntligen hånglade i Homeland? Efter en hel säsong som gick ut på Quinns olyckliga kärlek. Jag slutade titta efter det. För att inte tala om besvikelsen när Jamie och Brienne till sist hamnade nakna under den där björnfällen. Och Brienne liksom strålade av lycka. Helt fel. Hon får gärna vara förälskad men inte bli så där lycklig bara på grund av att hon legat med föremålet ifråga. Game of thrones blev sig aldrig likt efter det.

Skälet till att Fleabag är så bra är att hon INTE får prästen. Att det är totalkört. Att det svider som det oftast gör i det verkliga livet. Att det är ett unhappy end. Som det mesta tenderar att bli.

Det är ju trånandet som är själva grejen. Att INTE komma till skott. Att båda vill slita av sig alla kläder och bara börja köra, men så blir det möjligen – om knappt ens det – lite hålla handen i ett mörkt rum. Ett par varma fingrar som flyktigt rör vid en arm där det sitter en tatuering som föreställer ett utomjordingsansikte. Ett leende för mycket. En blick som dröjer kvar lite för länge.

Allt annat går ju fetbort. Eller? Är det bara jag som går igång på olycklig kärlek?

Vad tror ni hände när jag sökte läkarhjälp mot mitt dåliga mående under mensen?

Jajamän, ni gissade rätt. Gynekologen ville skriva ut den där sortens antidepressiva som påstås lindra svår PMS, samt p-piller.

Trots att jag just hade berättat att jag inte lider av PMS utan blir en spillra under själva blödandet. Och att jag inte vill äta p-piller för att de sorter jag testat fått mig att må förskräckligt, vilket jag inte är intresserad av.

Att det går att hämma blodmängden med vanlig receptfri medicin (innehållande tranexamsyra) borde väl en läkare kanske tipsa om istället för att propsa på hormoner, men det fick jag googla mig till själv.

Tranexamsyran hjälper till viss del men jag har svårt att begripa orsaken bakom mitt allmänna ras. Är man inte som minst hormonpåverkad under mensen?

Jag frågar Jenny Öhrn Segolsson, ena halvan av PMS-podden, som just lyckats crowfunda hela 105 000 kronor till en ny säsong.

”Ja, då är våra nivåer av progesteron, östrogen och testosteron som lägst. Men det verkar som att tiden strax innan mens och början av den follikulära fasen är ’fönstret’ som borde vara bäst. Alltså INNAN östrogen stiger och ägglossning kommer. Varje kvinna måste hitta sin peak – för den är högst personlig.”

Det är något som den brittiska fotbollsklubben Chelsea är först i världen med att beakta, där de anpassar kvinnornas träning utifrån cykeln med målsättningen att minska skaderisken.

Enligt en norsk studie över 140 elitidrottare säger 47 procent att de presterar sämre under mens. Endast en fjärdedel tar tagit upp detta med sin tränare. Och i stort sett alla saknar kunskap om träning och menscykeln.

Jenny Öhrn Segolsson igen: ”Jag vet att när USA vann US Womens Cup så gick de ut med att de loggar alla spelares cykler och anpassar träning samt kost för respektive spelare. Modernt ju!”

En av forskarna bakom studien, Öyvind B. Sandbakk, tror att vi inom en tioårsperiod kommer att se en förändring och en större förståelse.

Tio år. Som vanligt det kommer till sådant som gäller kvinnor.

Euforin innan pandemin. Känner ni också av den?

Man fylls av en oförklarlig positiv outsinlig energi. Man vill bara ut och resa till otillgängliga, helst omöjliga, och farliga platser. Man vill absolut inte vara hemma, för där kommer man ju tvingas sitta i månader när karantänen till sist blir verklighet.

Toabalarna börjar ta slut. Likaså stapelvaror som ris och pasta.

Det blir till att börja med någon märklig diet – the pandemi diet – eftersom det inte kommer att finnas någon mat på grund av att alla transporter kommer att strypas.

Och family cloth kommer till slut bli ett faktum. Det vill säga, av ett gammalt lakan klipper man erforderligt stora bitar med vilka man torkar sig där bak. Vilket så klart är helt beroende av en fungerande tvättmaskin.

Folk talar om att stänga av disk- och tvättmaskiner. För att de skulle sprida smitta? När jag googlar för mer information kommer jag bara till Rörstrand-serien ”Corona – ett porslinsfenomen”, som formgivaren Jonas Bohlin beskriver som ”ett vackert försök att ta ned månen och sätta den på ditt middagsbord”.

Finns det en mer passande beskrivning över hur vi känner oss nu?

Så här var det nog innan något av världskrigen bröt ut. Folk lever upp och passar på att göra precis vad som helst, bara det sker i dag.

I vårt tillstånd av pre corona mania vill vi pricka av precis allt på vår bucket list. Vi vill ta ner månen och sätta den på vårt middagsbord där vi samlar alla spännande människor vi tycker om och beundrar. Vi vill skratta tills vi gråter. Vi vill aldrig gå och lägga oss.

Vi ska ju ändå alla dö, så det är lika bra att gå all in, tänker jag när jag lystet bläddrar i min jättelika vegan-kokbok som jag köpt för att jag ska bjuda hem folk, varav majoriteten är veganer, på middag.

Jag bjuda hem folk! The crazy! Jag som hittills inte stått ut med tanken på att visa upp mitt hem – som likställt det med att visa sig naken offentligt – planerar nu att ha så många fester så möjligt. Innan allt det roliga tar slut.

I have about a hundred cats living in me and all of them are curious.

Det vore väl en helluva tattoo?

Jag som ska ge ut en jättetrevlig kåseribok om katter ihop med en annan kattälskare – Staffan Heimerson – och allt. Inför omslagsfotograferingen med mig och mina katter hinner jag åtminstone göra två nya tatueringar. Det där citatet som dessutom är Kathy Acker. Vilket så klart gör det ännu mer fantastiskt. Och den där katten som Sylvia Plath tecknade och som numera är vida spridd på magra, anemiska kvinnokroppar. Och snart på min åldrande slappa tanthud.

Är det något jag älskar så är det slapp hud som har livets kartor och invecklade system av fåror och åar på sig. Liksom sjöar av sorg. Alla ärr och minnen och kärlek och förluster och toppar och dalar. Mest dalar så klart. Men kom inte och säg att det inte är roligare med nerförs- än uppförsbacke. Åka pulka! Rätt ner. Jävlar vad det pirrar i kistan.

Jag tycker inte att det är så himla noga med tatueringar. Det mest avtändande jag vet är folk som grubblar i flera år innan de bestämmer motiv och plats. Och vad händer sedan? Jo antingen bryr sig ingen eller så dör de.

För mig bär tatueringarna ingen berättelse mer än att jag påminns om länderna där jag gjorde dem. Som korset på ryggen jag blott nitton år gammal gjorde i San Francisco. Jag hade natten före sett en cool kvinna i en bar i Los Angeles med en sådan tatuering. Eller märket på fingret jag gjorde inne i Arndale shoppingcenter i Manchester. Det kändes coolt för att mina popstjärneidoler brukade hänga där.

Nej, charmen med tatueringar är ju att de är en stundens ingivelse. Att de är minnen. Och att de efter ungefär en sekund blir skriade inaktuella. Och känns de fula är det bara att täcka över dem med ett nytt motiv. Som svalan jag som artonåring gjorde på Portobello road i London. Eller den svarta katten jag gjorde lagom till Fittstimlanseringen.

Man täcker och går vidare. Eller låter dem vara kvar. Det är inte så himla noga.

En minut efter att den av min dotter införda skärmtiden slås på börjar det klia i fingrarna.

Jag är nämligen beroende av en viss persons instagram.

Jag älskar hennes ”today’s office”. Ett vackert dukat bord med vattenfärger, levande ljus i höga stakar. En av hennes tavlor i ”Årstiderna”-serien i bakgrunden. Ett block och pennor. Färgerna går i ljusblått och andra pasteller.

Hon binder vackra kransar. Hon gör eget julgodis. Hon skulpterar små spooky Halloween-dockor.

Hon tillagar grytor som ser så lockande ut att jag kan känna doften ända till min Stockholmsförort. I en ljusblå Le Creuset så klart.

Hon till och med slår in presenterna så att de i sig blir små konstverk.

Allt görs med sådan känsla och framför allt omsorg. Omsorg om allt från material, till färgval till kärlek till mottagaren.

Och: hon har en gräsgrön ytterdörr. Som sitter på ett sådant där ljuvligt engelskt radhus. I Oxford!

När ens life goals att bo i England bakom en gräsgrön ytterdörr på grund av ålder och ekonomi aldrig kan infrias får en nöja sig med att glutta på andras liv.

Vem stalkar jag?

Författaren och konstnären Amanda Hellberg så klart.

Om dörren säger hon: ”Det tog ett jäkla tag att hitta färgen, det är samma som Beatrix Potter hade på sin grind i Lake District. Eftersom den nyansen anses historiskt viktig så har man lyckats återskapa den på något sätt i samarbete med The National Trust. Nyansen har döpts till Sage & Onions. Man har aldrig hittat den kulören på någon annan plats och man tror att den lilla färghandeln i byn experimenterade fram en enda liten målarburk tills Beatrix var helt nöjd. Men detta visste jag inte när jag köpte färgen.”

På frågan vilka Hellberg själv stalkar svarar hon:

”@knivenivattnet Linda Spåman har jag älskat länge, hon är en av våra största samtida svenska konstnärer. Hela hennes tillvaro är konst. Och så @katieryankatieryan som skapar enorma ruttnande och mögelangripna frukter av ädelstenar. En ascool idé, utsökt genomförd.”

Jag har hittat ett sätt att tjuvkoppla skärmtiden. Säg inget till min dotter.

Har ni hört talats om Tornedalslåset?

Nä, det hade inte jag heller. Jag trodde att det hade något med finska rycket att göra och var snuskigt. Det tenderar ju att vara det. Snuskigt alltså.

Som det rätta knycket. Som absolut har med de nedre regionerna att göra.

Eller att det var någon skoterterm. Som plåga eller bängla som jag läst om någonstans.

Jag: Vill du bängla avec moi ce soir?

Han: I kväll? Varför inte nu på en gång?

Jag bestämmer mig för att bängla lite med en skoter och ser framför mig att jag enkom genom att ta på mig hjälmen skulle förvandlas till någon grabb som går bredbent för att få plats med paketet och som skulle platsa i Top gun. Och att vi skulle instrueras av någon testosteronstinn hunk. Som kanske skulle vilja följa med hem till hotellet för att testa på det där Tornedalslåset.

Jag ba: Vad sägs om Tornedalslåset, hemma hos mig på Art hotel i kväll?

Han ba: I kväll? Varför inte nu på en gång?

Men så är vår skoterlärare mjukast möjliga sortens man. Vi kör inte en sekund snabbare än 30 km/h. Han vänder sig ideligen om för att säkerställa att vi har det bra. Rena rama pensio-turen i naturskön i miljö. Vi njuter av solen och vinkar till de som pimplar på isen. Exakt min grej.

Precis som norrbottningarna i allmänhet. Jag får veta att det måhända tar sin tid att lära känna en norrbottning men sedan blir man inte av med dem.

Det är så här det måste kännas att vara kronprinsessan, tänker jag, lätt generad över den enorma gästfriheten jag fått uppleva de här magiska dagarna i Övertorneå.

Alla öppnar sina hem, bjuder på lokala delikatesser och visar vackert hantverk. De tar ledigt från sina jobb för att ses och prata. De är extremt stolta över sin hembygd och sina grannar. Så pass att de aldrig låser dörren. De ställer helt enkelt bara sopen framför dörren för att visa att de inte är hemma. Det vill säga Tornedalslåset.

Tack Övertorneå för ett minne för livet! Jag kommer definitivt tillbaka. Mig blir ni inte av med så lätt.

Erään avioliiton anatomia.

Det är finska och betyder ungefär ett äktenskaps anatomi och är en bok skriven av Annikki Kariniemi (1913–1984). En ganska ruggig titel när man har fått höra lite mer om Kariniemi. Och när man vet vad Rosa Liksoms bok Överstinnan, som bygger på Annikki Kariniemis liv, handlar om.

Trots att Annikki Kariniemi skrev över trettio böcker och belönades med många fina priser vet vi alldeles för lite om henne. Vi känner till att hon orsakade stor skandal genom att bli ihop med en mycket yngre man.

När den riktiga skandalen naturligtvis var att mannen hon lämnade var en tjugoåtta år äldre finsk nazistsympatisör som misshandlade henne.

Men om detta står inget på informationsskylten intill hennes staty vid utsiktsplatsen uppe på Aavasaksa-berget ett par mil söder om polcirkeln, känt för det misslyckade husbygget inför besöket av tsar Alexander III 1883. Eftersom han aldrig kom.

Nej, för mäns våld mot kvinnor talar man inte om. Dessutom kan det ju ta ner stämningen. Tänk på alla som vill njuta av utsikten. Tänk på paren som ska kyssas framför skylten ”kiss here” under midnattssolen.

Så på skylten kan man istället läsa lite allmän puttinutt om vildmarkens fågelorkester vars ljud påminner om tusen silversmeder som slår med sina små hammare.

Men när jag står framför Kariniemis mäktiga staty så vet i alla fall jag. Och hon vet att jag vet. Hon står där, stolt, med sin katt och sin bok och hon tänker inte vara tyst om våldet. Trots att hon sedan länge är död.

Förmodligen är det inte en slump att vi – märkbart tagna av Kariniemis öde – får lyssna till ytterligare en berättelse om en död kvinna som inte tänker vara tyst.

Hon heter Maja och går igen. Mycket kring hennes dödsfall var väldigt oklart. Det gick rykten om en våldsam make. Och hon dog i ambulansen vid Luppio.

Uterummet i Majas gamla villa där vi fikar är ögonbedövande vackert. Marssolens glitter bildar små droppformationer på golvet.

Vi hör dig Maja, tänker jag. Det du vill berätta är livsviktigt. Fortsätt spöka.