Robin Söderling höll som bekant presskonferens i dag för att prata om sin framtid som tennisstjärna.

Vad vi fick veta?

Inte särskilt mycket – och definitivt ingenting nytt.

– Det är bara en jobbig, stressande tanke att gå och fundera på när jag kan spela igen. Nu fokuserar jag bara på att må helt bra, sa han.

Inte heller att han tvingas ställa in hela sommarsäsongen (Wimbledon, OS, Båstad…) är någonting han ägnar särskilt mycket tankekraft på:

– OS är ju alltid speciellt, men det är som det är. Jag tycker inte att det är speciellt jobbigt att missa en enskild turnering. Samtidigt vet jag att när det blir bra så har jag fortfarande flera år kvar.

Jag: Hur lång tid kan gå innan du så att säga måste göra comeback, för att ha en ärlig chans?

– Chans till vad?

Jag: Att göra en relevant comeback. Tar det tre år kan det ju vara alldeles för sent, om man säger så.

– Jag kommer tillbaka när jag känner mig bra, oavsett om jag är 70 år då. Då får jag känna efter om jag är tillräckligt bra för att nå resultat.

Ja, det här var alltså inga direkt oväntade besked. Den tanke som gnager sig fast och dröjer sig kvar efter presskonferensen är Söderlings ovilja att spekulera öppet.

Självklart vill han komma tillbaka. Det vill ju vi också.

Och självklart är det en stressande situation han befinner sig i.

Och naturligtvis förvärras situationen av att nyfikna reportrar ringer då och då bara för att ställa den klassiska frågan ”Hur mår du?”.

Men just därför borde Robin Söderling ge lite mer matnyttiga besked än ”jag vill så gärna komma tillbaka” och ”säker kan man ju aldrig vara”.

Han, liksom alla vi andra i det där rummet den där stekheta sommardagen i Stockholms Kungliga Tennishall, vet att det finns ett bäst före-datum – det finns en deadline som inte får passeras om Söderling ska kunna göra en relevant comeback.

Och med relevant menar jag inget mindre än att han ska ha en ärlig chans. Inte bara en ärlig chans att ta sig tillbaka till toppen, utan en ärlig chans att göra någorlunda bra ifrån sig över huvud taget.

Om Söderling nöjer sig med att skvalpa runt på rankingens plats 50-60 i några år innan det är dags att kasta in handduken är det klart att han kan vara 70 när han gör comeback.

Men det är jag fullkomligt övertygad om att han inte gör. Om Söderling, med sin enorma vinnarskalle, gör comeback och efter några matcher inser att han aldrig lär komma i närheten av sin forna storhetstid så kommer han definitivt att ge upp – och då med äran i behåll.

Ja, att hålla den där äran intakt är till och med mer troligt om han ger upp innan en comeback som redan på förhand är dömd att misslyckas.

När infaller då denna absoluta deadline? ”Jag har förhoppningsvis många år kvar”, menar Söderling. Jag håller inte med – och är inte ens säker på att han själv tror det på allvar.

Söderling måste göra sin comeback absolut senast i inledningen av säsongen 2013, annars är loppet kört. Det är min bestämda uppfattning. Jag tror också att Robin i grund och botten delar den uppfattningen, kanske inte fullt ut men åtminstone delvis.

Och därför hade jag önskat en större öppenhet från Sveriges i dag enda stora tennisstjärna. I stället levererar han det här förvisso ganska roliga, men dräpande syrliga citatet:

– Ibland önskar jag att jag hållit på med bowling eller nåt, så jag hade fått vara sjuk ifred.