Det var stundtals ingen vacker syn. Oftast mer en sluggerfest från baslinjen än en battle of the minds.

En dittills så formstark men i semifinalens inledning grovt underpresterande Roger Federer utmanövrerades enkelt i första set av världsettan Novak Djokovic, som tog hem setet med överlägsna 6-2.

När Federer sedan räddade en matchboll i andra set och bröt Djokovics serve vid ställning 5-4 trodde nog de flesta att världstvåan samlat ihop sig – och kanske till och med skulle lyckas vända matchen.

Icke sa nicke.

Djokovic höll sin serve och tvingade fram tiebreak. Väl där var det inget snack om vem som var den större av de båda kolosserna och Djokovic bärgade segern med 7-6(4).

Besvikelsen över Federers svaga insats är givetvis berättigad, men det är ingen slump att ”formsvackan” kommer mot just Djokovic. Världsettan har en närmast skrämmande förmåga att utnyttja sin motståndares alla svagheter. Mot Federer dikterade han spelet fullständigt (ofta även i Federers serve), tvingade fram misstag med hög press i djupled och, framför allt, fokuserade på den beprövade metoden att utmanövrera Federer med kraftfulla grundslag mot hans (för kvällen osedvanligt opålitliga) backhand.

När Federer väl fick gå rättvänd in i en retur slutade det ofta med att bollen seglade antingen i nät eller långt över linjen.

Det var helt enkelt en taktiskt överlägsen Djokovic som tvingade fram det sämsta ur en stukad Federer.

Det är bara att applådera. Hatten av för världens just nu bästa tennisspelare.