Jösses.

Vem hade väl kunnat ana att Wimbledons semifinaler skulle komma att bli så här intressanta? Visst, skrällarna hängde i luften redan inför turneringen, men att det nu står klart att det blir Andy Murray eller Jo-Wilfried Tsonga som spelar final på söndag… det är en smula crazy.

Än mer svindlande är det faktum att det kunde ha varit Philipp Kohlschreiber och David Ferrer som i morgon kämpat om platsen som en av turneringens två bästa spelare. Redan i kvartsfinalen var det alltså redan hundra procent säkert att minst en av årets finalister blir en debutant.

Det är otroligt kittlande – och väldigt viktigt för tennisen. De tre giganternas stora dominans i Grand Slam-sammanhang är visserligen ett kvitto på sportens höga kvalitet och topptrions smått omänskliga lägstanivå.

Men då och då krävs en redig skräll eller två för att hålla intresset uppe på lång sikt. Det blir helt enkelt alldeles för förutsägbart annars.

Det där känner ni redan till, så nog om det nu. Låt oss i stället ta en titt på morgondagens episka semifinaler:

* * *

Den mellan Novak Djokovic och Roger Federer känns faktiskt mer öppen än på länge. I årets Franska öppna-semifinal trodde jag faktiskt att Federer skulle lägga i den där extraväxeln som är helt nödvändig för att kunna besegra superserben.

Resultatet: magplask.

I Wimbledon har Federers resa till semifinalen sett ut ungefär som på Roland Garros: han får jobbet gjort, ofta utan att briljera, ser lite lätt nonchalant ut mellan varven och ger ibland (miljontals?) Fed-fans världen över hjärtattack med bedrövliga insatser (här i Wimbledon mot Julien Benneteau i tredje omgången).

Till skillnad från i Paris har han dock i London lyckats pricka in formen lagom till semin med övertygande segrar över Xavier Malisse i åttondelen (trots krånglande rygg) och Mikhail Youzhny i kvarten. Inga direkt svåra matcher, men ändå psykologiskt viktiga segrar inför mötet med Djokovic.

Världsettan är ändå den som imponerat allra mest av de båda. ”Nole” fick kämpa ordentligt mot en formtoppad Florian Mayer i kvarten. Trots det kändes det aldrig som att tysken ens var i närheten av att rubba honom och han tog hem matchen i tre raka: 6-4, 6-1, 6-4.

Det säger en hel del om Djokovics kapacitet.

Det som gör den här matchen betydligt mer spännande än vanligt är en jätteliten (observera den medvetet bildliga oxymoronen) detalj: de båda herrarna har aldrig mötts på gräs.

Gräs är som bekant ett väldigt märkligt underlag. Ett underlag som Federer historiskt varit mycket framgångsrik på. Och ett underlag som Djokovic visat sig behärska lika bra som alla andra underlag.

Sett till hur dessa båda giganter presterat hittills i turneringen finns det så enormt många saker som talar för Djokovic. Finns en hel del grejer som talar för Federer också, så klart – inte minst hans närmast bottenlösa register, vinnarskalle och oftast osvikliga killer instinct. Men det går inte att komma ifrån att Djokovic, just nu, helt enkelt är den spelmässigt bättre av de båda – Federers sagolika Wimbledon-facit till trots. Dessutom har det psykologiska övertag han byggt upp efter den där svidande semiförlusten i Franska öppna förra året blivit en elakt flinande demon med brinnande ögon och ett skräckinjagande bockskägg som Federer bara måste ta kål på innan han kan göra sig själv rättvisa.

Det är därför snudd på omöjligt för en logiskt resonerande och eftertänksam person som jag att inte hålla Djokovic som favorit i morgon.

Därmed inte sagt att Federer inte har en chans. En Federer på topp är alltid en Federer på topp – och en Federer på topp kan jaga undan nästan vilka demoner som helst.

Vilket han bevisade på Roland Garros för lite drygt ett år sedan.

* * *

Den mellan Andy Murray och Jo-Wilfried Tsonga är kanske inte riktigt lika gastkramande, men nog så intressant. Tsonga spelar sin andra Wimbledon-semifinal på raken – Murray sin fjärde. Murrays järnspöke Rafael Nadal flög all världens väg redan i andra omgången (tack vare en viss Lukas Rosol). Samtidigt ser nog inte Tsonga britten som ett lika tufft hinder som Djokovic förra året.

Trots att han borde göra det.

Tsonga har hittills glidit sig igenom turneringen utan att behöva imponera nämnvärt, och i de senaste två matcherna har han stundtals sett riktigt dålig ut. Frågan är om han lyckats vända den negativa trenden mot Mardy Fish i åttondelen om matchen inte blivit avbruten?

Well, we’ll never know.

Vad vi däremot vet är att Andy Murray sett helt otroligt stark ut. Han är tveklöst den spelare som imponerat allra mest och har faktiskt inte haft några formdippar alls under turneringens gång. Tvärtom har han följt upp starka insatser med ännu starkare insatser.

Det är onekligen på hemmaplan i Wimbledon som Murray är den spelare som han borde kunna vara året runt.

Personligen såg jag krigaren David Ferrer som det största hotet mot världsfyran. Att han kämpade sig förbi den ettrige spanjoren i fyra set – och på det sätt han gjorde det – är så klart ett styrkebesked utan dess like.

Tsonga kommer med största sannolikhet inte att göra det lätt för honom, med tunga grundslag och en stabil serve, men spelar Murray ens i närheten av så bra som i går så känns det givet att Storbritannien på söndag har en finalist i Wimbledon för första gången sedan hjulet uppfanns, typ.

* * *

Avslutar med lite sentimentalt dravel:

Min drömfinal: Federer mot Murray. Kvittar vem som vinner, en historisk händelse av gigantiska mått alldeles oavsett. Kanske väger det över en smula till Federers fördel, typ 51 procent.

Mitt tips: Djokovic mot Murray, med världsettan som segrare.