Finns det en mer värdig vinnare av Wimbledon 2012 än Roger Federer?

Nej, givetvis inte.

Plockar man fram sin allra bästa tennis när det behövs som mest förtjänar man att vinna. Besegrar man regerande mästaren och världsettan Novak Djokovic i fyra set förtjänar man att vinna. Och jobbar man sig in i en final – där man har en hel arena emot sig – på det vis som Federer gjorde, ja då förtjänar man verkligen att vinna.

Det var på alla sätt en välspelad final. Trots Federers många oprovocerade misstag i matchens inledning. Andy Murray gick, som väntat, ut väldigt hårt och aggressivt, och fick också med sig det där viktiga första setet (hans första i en Grand Slam-final i karriären). Det kändes förvisso som att Federer inte riktigt hittat matchrytmen – men mycket av det berodde faktiskt på att Murray spelade ruggigt bra.

Med sin i det närmaste ogenomträngliga defensiv och spelsinne är han en väldigt tuff motståndare att möta, som med sin taktiska finess tvingar fram missar och osäkerhet hos sina kombattanter.

När Federer väl fick ordning på sin varierade repertoar och lärde sig läsa Murrays strategi tog han över matchen mer och mer. I tredje och fjärde set styrde han spelet helt och hållet – medan Murray ständigt tvingades försvara sig (med benen) från tempoväxlingar och giftiga omställningar.

Murray såg faktiskt, för ovanlighetens skull, sliten ut i det där viktiga fjärde setet, det som han var tvungen att vinna för att hålla liv i matchen.

Samtidigt såg Federer, med sin enorma erfarenhet, väldigt lugn och trygg ut. Trots motgångarna i början av matchen. Ett tecken på mental styrka, naturligtvis – men också ett bevis på spelmässig bredd. Det var faktiskt taktiskt som Federer vann den här finalen. Inte på grund av styrka. Tung offensiv. Tät defensiv. Stabil serve. Eller överlägsen fysik.

Utan tack vare en kombination av allt det där. Han satt helt enkelt på alla avgörande trumfkort – och spelade dem helt rätt.

Murray hade väldigt svårt att hitta svar på den variationen. Vilket inte är vanligt, då Murray ofta visat sig vara den spelare på touren som hanterar varierat spel allra bäst. Mycket tack vare sina defensiva och taktiska kvaliteter.

Finalen i sig kanske inte kvalar in särskilt högt på en lista över de bästa Grand Slam-finalerna genom tiderna, men det var en fröjd att se Federer bärga sin sjunde titel här på Centre Court. Särskilt som motståndet faktiskt var betydligt bättre än vad man kanske kunnat vänta sig av en spelare som aldrig vunnit ett set i en GS-final.

Vill ge en stor eloge till Andy Murray. Han kämpade hela vägen och gav inte upp, trots tappat självförtroende, fysisk trötthet och mental underlägsenhet. Han har gjort en fantastisk turneringen och gjorde på alla sätt en fantastisk final. Tycker att han spelade rätt, med hög press i egen serve, mer eftertänksam defensiv i Federers serve och offensiva ruscher i långa bolldueller.

Men det räckte helt enkelt inte mot en Roger Federer som inte bara jagade sin sjunde buckla, utan också positionen som världsetta.

Kungen har återvänt.